Janerik Larsson: Intressant om Norges väg till oljemiljarderna

Norge fick en borgerlig regering hösten 1965. Senterpartiets ledare Per Borten blev statsminister i koalitionsregeringen som i övrigt bestod av HøyreVenstre och Kristelig Folkeparti.

Jag var då ung reporter på Kvällsposten i Malmö och var redan då mycket intresserad av politiken i våra grannländer.

Tanken att Sverige en gång skulle kunna få en borgerlig regering tedde sig då som en utopi. Jag bad att få resa för tidningens räkning till Oslo för att skriva om detta fenomen: en borgerlig regering i ett land som traditionellt dominerats av socialdemokratin som länge letts av Einar Gerhardsen.

Att ha upplevt Oslo före oljan och gasen är ett bestående minne som jag tänkte på när jag nyligen besökte den norska huvudstaden. Idag är Norge ett av världens rikaste länder och staden är helt förändrad.

Somligt består. Jag har under många senare besök i Oslo tittat in på den magnifika bokhandeln Norli på Universitetsgata i centrala Oslo.

Eftersom jag dagligen läser Aftenposten – och ofta även VG – hade jag läst om den tidigare norske riksbankschefen Øystein Olsens memoarbok ”Lykkelandet – en fortelling fra innsiden av det norske oljeeventyret” (Gyldendal).

Jag köpte boken och den visade sig vara en riktigt intressant skildring av den nationella resan från upptäckten av oljan på Ekofiskfältet i Nordsjön hösten 1969 till idag,

I slutet av december var värdet på oljefonden 15 765 miljarder norska kronor. Av portföljen var 70,9 procent investerat i aktier, 27,1 procent i räntor och 1,9 procent i onoterade fastigheter.

Olsen skriver att den norska oljehistorien tryggt kan beskrivas som en kombination av ”flax og dyktighet”. Så sent som 4 år innan upptäckten hade Danmark, Norge och Storbritannien undertecknat avtalet om uppdelningen av kontinentalsockeln. En betydande del av oljan och gasen i Nordsjön finns på den norska sidan.

Det statliga Statoil skapades 1972 men delprivatiserades 2001.

Olsen skriver utförligt och mycket intressant om de utmaningar som en stor, mycket värdefull naturresurs ska hanteras. Han utvecklar resonemanget om det som kallas ”naturresursförbannelsen” som förstört många länder och deras ekonomier.

I Holland upptäcktes gas i det som kallas Groningen-fältet på 1960-talet. Intäkterna användes för att öka de statliga utgifterna vilket ledde till en svår ekonomisk kris som bland annat drabbade traditionell industri som skars ner. Arbetslösheten steg till omkring 15%.

Detta var de norska politikerna medvetna om och därför togs beslut i Stortinget i början av 1970-talet att skilja utnyttjandet i fastlandsekonomin av oljerikedomen från olje- och gasinkomsterna.

Decennierna med dessa rikedomar från Nordsjön har dock inte varit oproblematisk och Olsen går igenom denna historia på ett intresseväckande sätt. Han har haft centrala poster i norsk statsförvaltning redan innan han blev chef för Norges Bank (2011 – 2022). Han arbetade dessförinnan på den norska statistiska centralbyrån – i många år som dess chef – samt i finansdepartementet.

Det kraftiga oljeprisfallet i mitten av 1980-talet ledde till en kris som bland annat tvingade regeringen brundtland att devalvera kronan med 10% i maj 1986.

För mig som var informationschef på Svenska arbetsgivareföreningen under första halvan av 1990-talet är Olsens skildring av den norska EU-folkomröstningen 1994 särskilt intressant. Från svensk och finländsk sida hoppades vi att omröstningarna först i Finland, sedan i Sverige och sist i Norge kort efter den svenska skulle göra att alla tre länderna skulle ta plats i EU.

Men den norska debatten var lika intensiv och polariserad som den tidigare folkomröstningen 1972 som jag bevakat som ledarskribent på Sydsvenskan. Olsen skriver att ett av skälen till den norska nejmajoriteten var att man inte ville dela med sig av oljerikedomen.

Själv röstade han ja av politiska skäl. Han ser samarbetet i EU som viktigt för vår världsdel.

Han konstaterar dock att EES-avtalet gett Norge tillgång till EU:s inre marknad för de flesta varor och tjänster.

Olsen resonerar på ett intressant sätt både om hur man sett till att undvika att Stortinget får kontrollen över Oljefonden och skälen för att fortsätta utvinningen av norsk olja och gas. Båda frågorna har varit och förblir kontroversiella.

Det norska oljeäventyret är inte så väl känt i Sverige men Olsens bok är en intressant och lättläst introduktion.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Idag är han rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv. Hans bok om näringslivets opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids) utkom 2021