Janerik Larsson; Kissinger och ledarskapets dilemma
1982
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JANERIK LARSSON:
Kissinger och ledarskapets dilemma
Andra delen av Henry Kissingers
memoarer, ”Years of Upheaval”,
behandlar det utrikespolitiska skeendet
under Richard Nixons andra
presidentperiod. Chefredaktör Janerik
Larsson har studerat boken ochfinner
Kissingers analyser av ledarskapets
dilemma mycket intressanta. Boken
behandlar bl a Iran och Vietnam, dvs
USAs problem att välja mellan en
vänskapligt sinnad auktoritär regim och
enfientligt sinnad totalitär regim. En
amerikansk utrikesminister har ett helt
annat ansvar än en svensk, konstaterar
författaren. Han har inga möjligheter att
ansvarslöst spela upp för en politiskt
radikal grupp i det egna partiet.
”Free soctetles cannot maintain even
their domestic cohesion by simply managing the present and hoping for the best.
All too frequently a problem evaded is a
crisis invited. The future must be shaped
or it will impose itself as catastrophe.
That remains the key test of demoeratic
statesmanship.”
Denna tes om det demokratiska ledarskapets natur är ett genomgående
tema i Henry Kissingers andra memoardel, ”Years of Upheaval” . Bokens
skildring av det utrikespolitiska skeendet
under Richard Nixons andra (och av
hans avgång avbrutna) presidentperiod
är både detaljerad och fascinerande.
Men efter de l 200 sidornas skildring av
sakfrågors utveckling under tiden som
Watergate sakta men säkert underminerade presidentens möjligheter till ledarskap står i mitt minne klarast några avsnitt där Kissinger tar upp en av samtidens svåraste politiska frågor: det oundvikliga valet mellan ”friendly authoritarianism” och ”hostile totalitarianism”
som aktualiserades av shahens av Iran
fall (och dagssituationen i Mellanöstern).
Mot bakgrund av den nya svenska socialdemokratiska regeringens start på
det utrikespolitiska fältet, utrikesminister Bodströms (eller snarare kabinettssekreterare Schoris) angrepp mot USA på
grund av USAs politik gentemot auktoritära regimer i Centralamerika finns det
särskilt stor anledning att peka på Kissingers analys. Här är det av vikt att
komma ihåg det ansvar som en amerikansk utrikesminister har; hans möjligheter att ansvarslöst spela upp för en
politiskt radikal grupp i det egna partiet
är avsevärt mera begränsade än vad hans
svenske kollegas är.
—————-~———-~~~——
464
Iran
I fallet Iran ställer Kissinger frågan: om
USA hade förstått vart utvecklingen var
på väg, vad hade då rådet till !rans ledare
varit? ”Do we passess a political theory
for the transformation of developing
countries? Do we know where to strike
the balance between authority and freedom, between liberty and anarchy in feudal, religious societies?”
Kissinger konstaterar att den representativa demokratin kräver en samhällssammanhållning som är ouppnåbar i
många u-länder.
Det djupt ironiska är, fortsätter Kissinger, att leninismen blivit så populär i
många u-länder inte på grund av dess
ekonomiska teorier utan därför att teorin
ger legitimitet för oavbrutet maktinnehav.
Vårt delimma är, kommenterar Kissinger, ”that we cannot abandon our
own values, yet we have not yet learned
how to build institutions capable of sustaining the political strains of development – at least in its initial phase”.
Det svåra valet
Men det som Kissinger i Iran-avsnitten
beskriver som valet mellan en vänskapligt sinnad auktoritär regim och en fientligt sinnad totalitär regim behandlas utförligare tidigare i boken: i avsnitten om
Vietnam.
Kissinger talar inledningsvis om valet
mellan ”moral certainty coupled with
exorbitant risk” och å andra sidan ”the
willingness to act on unprovable assumptions”. Det nyckelord som i svensk
debatt säkert är mest svårbegripligt i
Kissingers text är verbet handla (act).
USAs historia under detta århundrande
har varit fyllt av handlingsalternativ där
också passivitet varit en aktiv handling.
Svensk 1900-talshistoria och i synnerhet
efterkrigstidens har i mycket ringa utsträckning inneburit utrikespolitiska
handlingsalternativ av mot varande karaktär.
Kissinger ger en släng åt sina forskarkollegor långt borta från den värld där
man måste välja, måste handla: ”Had
France resisted the reoccupation of the
Rhineland by Hitler in 1936 – clearly the
seminal event in the outbreak of World
War II – it would have succeeded at
minimal cost. But then Ph D teses would
still be written debating whether Hitler
was a misunderstood nationalist or a
maniac bent on world domination. Four
years later everyone knew what Hitler
was; the knowledge was acquired at the
cost of millions of lives.”
Vietnam-frågan
För mig är det allra intressantaste avsnittet i ”Years ofUpheaval” skildringen av
Nguyen Van Thieus besök hos Nixon
och Kissinger i San Clemente den 2till5
april 1973.
Vietnams öde var då i praktiken beseglat. Den amerikanska opinionen hade
vänt Vietnam ryggen. Kriget hade kostal
för mycket. Kissinger konstaterar an
Nixon som vaije annan demokratisk regerings- och/eller statschef måste ta hållsyn å ena sida till det egna omdömet och
samvetet och å andra sidan till ”a public
mood, however disastrous for the natiol
or the peace of the world he considers il
to be”. 1973 gick det inte att bevisa koosekvenserna av en totalitär seger i Indokina, lika lite som det var möjligt i Centraleuropa 1936. Kissinger pekar i sammanhanget också på hur populär Neville
Chamberlain var 1938 efter Miinchenö-
verenskommelsen: ”appeasement exaetly reflected the dominant opinion.
Twenty months later it had become a
byword for weakness of will”.
Kissinger hyste inte – och hyser inte
– några illusioner om Thieus Sydvietnam. Men det dilemma han talat om i
fallet Iran framträder här med än större
dramatik på grund av att USA så länge
satsade så mycket på en vänskapligt sinnad auktoritär regim.
Kissingers kritik riktas främst mot
dem som föreställer sig att det här fanns
något enkelt alternativ som USA kunde
och borde ha valt.
Inbördeskriget i Vietnam startade som
alla inbördeskrig i och med att möjligheten till samförstånd, consensus, bröt
samman. I ett inbördeskrig är den demokratiska ordningens essens, kompromissen, första offret. ”Civil wars almost
without exception end in vietory or defeat never in coalition governments –
the favorite American recipe”.
Kissinger fortsätter med att säga att
reformens tid är innan ett inbördeskrig
bryter ut (dä reformer ännu kan tjäna
syftet att stärka nationell sammanhållning) eller efter kriget (som Lincolns
USA eller Nigeria efter Biafrakriget).
Men här menar Kissinger att västmakternas oförmåga att stötta sina vänskapligt sinnade regimer fram till segern vanligen gör att detta senare alternativ förblir oprövat.
”Politiska lösningar” av inbördeskrig
uttrycker Kissinger sig försiktigt skeptiskt kring – historien ger inga sådana
465
exempel: ”This is why perennial American pressmes for political talks tend to
demoralize allied governments with
which we are associated. When the
crying need is for assertion of authority,
our advice usually dilutes it. And hardpressed governments beset by an implacable domestic enemy are often reduced
to paralysis by advice which they know
is dangerous if not disastrous but which
they dare not reject. This was the fate of
Nguyen Van Thieu, as it was later of the
Shah of Iran.”
Kissinger pekar här på ett svårlöst,
förmodligen olösbart dilemma. Som slutvinjett kan citeras Thieus replik till
Nixon efter att denne talat om Sydvietnams förmåga att försvara sig själv efter
att USA lämnat Vietnam. Kissinger på-
pekar parentetiskt att alla här visste att
om/när Hanoi med sina sovjetiska vapen
satsade igen så skulle Saigons öde vara
milt sagt ovisst. Thieu gick inte i polemik
mot Nixon men drog ändå parallellen
mellan Sydvietnams läge denna aprildag
1973 med Europas där det ännu ett
kvartssekel efter andra världskrigets slut
krävs en amerikansk militär närvaro
storleksordningen 300 000 soldater!
Historien gick vidare.
Men de problem Kissinger pekat på
kvarstår. De framstår i dag som måhända än större än för tio år sedan. Då fanns
fortfarande på många håll en naiv, troskyldig förtröstan om att det kommunistiska alternativet skulle innebära en
stark, tillväxtskapande och utjämnande
politik i Tredje världen. I dag vet vi bättre. I dag ser vi facit inte bara från Vietnam och Iran.
Kissingers krav på ledarskap ter sig
om möjligt mera angelägna i dag. Även
466
om dessa krav inte finns i den nuvarande
svenske utrikesministerns, än mindre
hans kabinettssekreterares, referensFör att nu inte tala om den nuvarande
svenske statsministern som lever i tron
att det i Iran pågår ett pedantiskt demokratiskt uppbyggnadsarbete!ram.
Svensk Tidskrifts artikelserie
DEMOKRATINS VILLKOR
nu i bokform
Många uttryck och tendenser i dagens svenska politik väcker oro.
Demokratin är hotad från många håll. Demokratin måste försvaras,
måste ständigt återerövras.
DEMOKRATINS VILLKOR
Gösta Bohman,
Stig Strömholm,
Gustaf Petren,
Nils Elvander,
Hans Bergström,
Carl-Johan Westholm.
Erik Anners,
Nils Andren,
Anders Björck,
Gunnar Heckscher,
Gunnar Biörck
Pris: kr 23 inkl moms
För Svensk Tidskrifts läsare: kr 15 5 ex- kr 60 10 ex- kr 100
Skriften kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 11447 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6
Kissinger och ledarskapets dilemma
Andra delen av Henry Kissingers
memoarer, ”Years of Upheaval”,
behandlar det utrikespolitiska skeendet
under Richard Nixons andra
presidentperiod. Chefredaktör Janerik
Larsson har studerat boken ochfinner
Kissingers analyser av ledarskapets
dilemma mycket intressanta. Boken
behandlar bl a Iran och Vietnam, dvs
USAs problem att välja mellan en
vänskapligt sinnad auktoritär regim och
enfientligt sinnad totalitär regim. En
amerikansk utrikesminister har ett helt
annat ansvar än en svensk, konstaterar
författaren. Han har inga möjligheter att
ansvarslöst spela upp för en politiskt
radikal grupp i det egna partiet.
”Free soctetles cannot maintain even
their domestic cohesion by simply managing the present and hoping for the best.
All too frequently a problem evaded is a
crisis invited. The future must be shaped
or it will impose itself as catastrophe.
That remains the key test of demoeratic
statesmanship.”
Denna tes om det demokratiska ledarskapets natur är ett genomgående
tema i Henry Kissingers andra memoardel, ”Years of Upheaval” . Bokens
skildring av det utrikespolitiska skeendet
under Richard Nixons andra (och av
hans avgång avbrutna) presidentperiod
är både detaljerad och fascinerande.
Men efter de l 200 sidornas skildring av
sakfrågors utveckling under tiden som
Watergate sakta men säkert underminerade presidentens möjligheter till ledarskap står i mitt minne klarast några avsnitt där Kissinger tar upp en av samtidens svåraste politiska frågor: det oundvikliga valet mellan ”friendly authoritarianism” och ”hostile totalitarianism”
som aktualiserades av shahens av Iran
fall (och dagssituationen i Mellanöstern).
Mot bakgrund av den nya svenska socialdemokratiska regeringens start på
det utrikespolitiska fältet, utrikesminister Bodströms (eller snarare kabinettssekreterare Schoris) angrepp mot USA på
grund av USAs politik gentemot auktoritära regimer i Centralamerika finns det
särskilt stor anledning att peka på Kissingers analys. Här är det av vikt att
komma ihåg det ansvar som en amerikansk utrikesminister har; hans möjligheter att ansvarslöst spela upp för en
politiskt radikal grupp i det egna partiet
är avsevärt mera begränsade än vad hans
svenske kollegas är.
—————-~———-~~~——
464
Iran
I fallet Iran ställer Kissinger frågan: om
USA hade förstått vart utvecklingen var
på väg, vad hade då rådet till !rans ledare
varit? ”Do we passess a political theory
for the transformation of developing
countries? Do we know where to strike
the balance between authority and freedom, between liberty and anarchy in feudal, religious societies?”
Kissinger konstaterar att den representativa demokratin kräver en samhällssammanhållning som är ouppnåbar i
många u-länder.
Det djupt ironiska är, fortsätter Kissinger, att leninismen blivit så populär i
många u-länder inte på grund av dess
ekonomiska teorier utan därför att teorin
ger legitimitet för oavbrutet maktinnehav.
Vårt delimma är, kommenterar Kissinger, ”that we cannot abandon our
own values, yet we have not yet learned
how to build institutions capable of sustaining the political strains of development – at least in its initial phase”.
Det svåra valet
Men det som Kissinger i Iran-avsnitten
beskriver som valet mellan en vänskapligt sinnad auktoritär regim och en fientligt sinnad totalitär regim behandlas utförligare tidigare i boken: i avsnitten om
Vietnam.
Kissinger talar inledningsvis om valet
mellan ”moral certainty coupled with
exorbitant risk” och å andra sidan ”the
willingness to act on unprovable assumptions”. Det nyckelord som i svensk
debatt säkert är mest svårbegripligt i
Kissingers text är verbet handla (act).
USAs historia under detta århundrande
har varit fyllt av handlingsalternativ där
också passivitet varit en aktiv handling.
Svensk 1900-talshistoria och i synnerhet
efterkrigstidens har i mycket ringa utsträckning inneburit utrikespolitiska
handlingsalternativ av mot varande karaktär.
Kissinger ger en släng åt sina forskarkollegor långt borta från den värld där
man måste välja, måste handla: ”Had
France resisted the reoccupation of the
Rhineland by Hitler in 1936 – clearly the
seminal event in the outbreak of World
War II – it would have succeeded at
minimal cost. But then Ph D teses would
still be written debating whether Hitler
was a misunderstood nationalist or a
maniac bent on world domination. Four
years later everyone knew what Hitler
was; the knowledge was acquired at the
cost of millions of lives.”
Vietnam-frågan
För mig är det allra intressantaste avsnittet i ”Years ofUpheaval” skildringen av
Nguyen Van Thieus besök hos Nixon
och Kissinger i San Clemente den 2till5
april 1973.
Vietnams öde var då i praktiken beseglat. Den amerikanska opinionen hade
vänt Vietnam ryggen. Kriget hade kostal
för mycket. Kissinger konstaterar an
Nixon som vaije annan demokratisk regerings- och/eller statschef måste ta hållsyn å ena sida till det egna omdömet och
samvetet och å andra sidan till ”a public
mood, however disastrous for the natiol
or the peace of the world he considers il
to be”. 1973 gick det inte att bevisa koosekvenserna av en totalitär seger i Indokina, lika lite som det var möjligt i Centraleuropa 1936. Kissinger pekar i sammanhanget också på hur populär Neville
Chamberlain var 1938 efter Miinchenö-
verenskommelsen: ”appeasement exaetly reflected the dominant opinion.
Twenty months later it had become a
byword for weakness of will”.
Kissinger hyste inte – och hyser inte
– några illusioner om Thieus Sydvietnam. Men det dilemma han talat om i
fallet Iran framträder här med än större
dramatik på grund av att USA så länge
satsade så mycket på en vänskapligt sinnad auktoritär regim.
Kissingers kritik riktas främst mot
dem som föreställer sig att det här fanns
något enkelt alternativ som USA kunde
och borde ha valt.
Inbördeskriget i Vietnam startade som
alla inbördeskrig i och med att möjligheten till samförstånd, consensus, bröt
samman. I ett inbördeskrig är den demokratiska ordningens essens, kompromissen, första offret. ”Civil wars almost
without exception end in vietory or defeat never in coalition governments –
the favorite American recipe”.
Kissinger fortsätter med att säga att
reformens tid är innan ett inbördeskrig
bryter ut (dä reformer ännu kan tjäna
syftet att stärka nationell sammanhållning) eller efter kriget (som Lincolns
USA eller Nigeria efter Biafrakriget).
Men här menar Kissinger att västmakternas oförmåga att stötta sina vänskapligt sinnade regimer fram till segern vanligen gör att detta senare alternativ förblir oprövat.
”Politiska lösningar” av inbördeskrig
uttrycker Kissinger sig försiktigt skeptiskt kring – historien ger inga sådana
465
exempel: ”This is why perennial American pressmes for political talks tend to
demoralize allied governments with
which we are associated. When the
crying need is for assertion of authority,
our advice usually dilutes it. And hardpressed governments beset by an implacable domestic enemy are often reduced
to paralysis by advice which they know
is dangerous if not disastrous but which
they dare not reject. This was the fate of
Nguyen Van Thieu, as it was later of the
Shah of Iran.”
Kissinger pekar här på ett svårlöst,
förmodligen olösbart dilemma. Som slutvinjett kan citeras Thieus replik till
Nixon efter att denne talat om Sydvietnams förmåga att försvara sig själv efter
att USA lämnat Vietnam. Kissinger på-
pekar parentetiskt att alla här visste att
om/när Hanoi med sina sovjetiska vapen
satsade igen så skulle Saigons öde vara
milt sagt ovisst. Thieu gick inte i polemik
mot Nixon men drog ändå parallellen
mellan Sydvietnams läge denna aprildag
1973 med Europas där det ännu ett
kvartssekel efter andra världskrigets slut
krävs en amerikansk militär närvaro
storleksordningen 300 000 soldater!
Historien gick vidare.
Men de problem Kissinger pekat på
kvarstår. De framstår i dag som måhända än större än för tio år sedan. Då fanns
fortfarande på många håll en naiv, troskyldig förtröstan om att det kommunistiska alternativet skulle innebära en
stark, tillväxtskapande och utjämnande
politik i Tredje världen. I dag vet vi bättre. I dag ser vi facit inte bara från Vietnam och Iran.
Kissingers krav på ledarskap ter sig
om möjligt mera angelägna i dag. Även
466
om dessa krav inte finns i den nuvarande
svenske utrikesministerns, än mindre
hans kabinettssekreterares, referensFör att nu inte tala om den nuvarande
svenske statsministern som lever i tron
att det i Iran pågår ett pedantiskt demokratiskt uppbyggnadsarbete!ram.
Svensk Tidskrifts artikelserie
DEMOKRATINS VILLKOR
nu i bokform
Många uttryck och tendenser i dagens svenska politik väcker oro.
Demokratin är hotad från många håll. Demokratin måste försvaras,
måste ständigt återerövras.
DEMOKRATINS VILLKOR
Gösta Bohman,
Stig Strömholm,
Gustaf Petren,
Nils Elvander,
Hans Bergström,
Carl-Johan Westholm.
Erik Anners,
Nils Andren,
Anders Björck,
Gunnar Heckscher,
Gunnar Biörck
Pris: kr 23 inkl moms
För Svensk Tidskrifts läsare: kr 15 5 ex- kr 60 10 ex- kr 100
Skriften kan beställas från Svensk Tidskrift,
Linnegatan 28-30, IV, 11447 Stockholm
Telefon: 08/67 59 55 Postgironummer: 7 27 44-6