Janerik Larsson: Kritisk mediegranskning är också en del av demokratin
”Public service bär upp demokratins grundval” och ”För den öppna debatten är ett oberoende och brett public service den enda säkra plattformen”. Citaten kommer från föreningen Oberoende public services webbplats, en förening bestående av bland andra före detta chefer, styrelseledamöter och statsråd med anknytning till public servicebolagen som vill påverka public services kommande sändningstillstånd.
Mediemarknaden är viktig och det är därför värt att problematisera påståendet att public service ”bär upp demokratins grundval” och peka på några utmaningar som regleringen av public service måste handskas med Det skrev kommunikationskonsulten Johan Bobert på DN-debatt under public service-utredningens arbete. Men föreställningen om public service-företagens roll är verkligen värd diskuteras.
Bobert skriver att problemet ligger i själva konstruktionen som är öppen för politisk styrning, eftersom den måste vara det. Så en första utmaning är att det är fullt möjligt för en regering med stöd av en riksdagsmajoritet att strunta i den praxis om armlängds avstånd som utvecklats, för att i stället styra bolagens arbete med de instrument som finns.
Public servicebolagen finansieras med en skatt som enligt EU-fördraget är statsstöd, något som kan tillåtas för företag som utför allmännyttiga uppgifter. Sådana uppgifter ska tydligt definieras och avgränsas så att pengarna används till det som är uppdraget och för att värna företag i samma bransch som inte får del av pengarna.
Men public serviceuppdraget har aldrig varit tydligt definierat, vilket var ett mindre problem då bolagen gjorde radio och tv som sändes i därtill avsedda radio- och tv-nät. Frågan aktualiserades på allvar då bolagen började expandera på internet, dessutom genom fria tolkningar av den reglering som fanns, reglering som syftade till att public service skulle hålla sig till att sända radio och tv. ”Vi har ett multimedialt uppdrag”, sade Anne Lagercrantz, hög chef på SVT, och illustrerar därmed bolagsledningarnas mer eller mindre uttalade ambition att reglera sig själva.
Här ligger, skriver Bobert, en möjlig andra utmaning; att tre bolagsledningar själva skulle besluta hur de spenderar nio miljarder kronor per år skulle kunna innebära att bolagen, om de utvecklar effektiva försvarsreflexer, kan komma att försvara sig den dag de uppfattar att de utmanas av politiska makthavare. Har bolagen samtidigt en dominerande ställning på mediemarknaden kan det vara mycket svårt att vinna val för den som vågar problematisera ”deras” uppdrag eller finansiering.
En tredje utmaning är att mediemarknaden just nu går igenom grundläggande förändringar, där public services finansiering är säker, medan osäkerhet gäller alla andra. Annonser var pressens stora intäktskälla, men nu hamnar 70 procent av annonsintäkterna på internet, i huvudsak hos globala plattformar som inte vill vara mediebolag men däremot kan sägas parasitera på medierna.
Public service måste kunna styras av folkvalda, vilket i sig innebär en risk för att ett par av mediemarknadens starkaste företag plötsligt tvingas gå en enskild regerings ärende. En försäkring för det fall public servicebolagens oberoende skulle haverera, är att det då finns en vital svensk mediemarknad med flera av varandra oberoende ägare, sammanfattade Bobert.
Public service-kommittén har inte löst problemet som nu ska hanteras av regering och riksdag. Förmodligen finns inte modet att göra det Bobert efterlyst. Men oavsett det bör public service-företagen fortsatt granskas ordentligt. Min uppfattning är att public serviceföretagen mycket länge inte utsatts för en tillräcklig granskning i Sverige.
Jag fick upp ögonen för det perspektivet när jag bodde i Washington DC 1985 – 1985.
Jag var då anställd på Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Mitt uppdrag var att hämta hem idéer och inspiration från den amerikanska huvudstadens tankesmedjor.
En av dessa idéer kom från möten med den amerikanske akademikern och medieforskaren Robert Lichter. Han och hans medförfattare publicerade 1986 boken The Media Elite: America’s New Powerbrokers som analyserade den amerikanska medielitens vänsterpolitiska engagemang och dess konsekvenser för mediernas innehåll. Han startade då också Center for Media and Public Affairs (CMPA).
Lichter fortsatte senare arbetet med CMPA vid sidan av sin roll som professor på George Mason University
Boken väckte en intensiv debatt i amerikanska medier som jag med stort intresse följde. Jag passade på att lära känna Lichter och tog hem de lärdomar jag då fick. Det ledde till att SAF startade en svensk motsvarighet, Näringslivets medieinstitut (NMI). NMI publicerade dels analyser av väl etablerade journalister, dels ett nyhetsbrev med Göteborgsakademikern Håkan Hvitfelts innehållsanalyser av public servicebolagens utbud.
Erfarenheten av arbetet med NMI, som pågick tills jag slutade på SAF 1995 och blev vVD på Kinnevik var goda. Det var en viktig diskussion som initierades och kvaliteten i det som publicerades ledde både till intressanta diskussioner och till att kloka journalister på SR och SvT uppenbart drog lärdomar för egen del. De insåg att det faktiskt kunde finnas klokskap i kritiska granskningar.
Jag var aldrig särskilt förtjust i begreppet ”vänstervridning” eftersom de oftast handlade mera om brist på saklighet och fördjupning i de exempel som lyftes fram i NMIs granskningar. NMI har därefter fortsatt först i Timbros regi men just nu som ett fristående organ som mediegranskaren Mats Olin driver. Just nu är NMIs inriktning en viktig del av mediebevakningen där det råder stora kvalitetsbrister inte bara i public service: energifrågorna.
Idag menar jag att själva begreppet ”vänstervridning” förmodligen bidragit till att befästa det gamla mediemonopolet i den nya medievärlden precis som Bobert skriver. Det utlöser försvarsreflexer som skrämmer ansvariga politiker och stärker uppfattningen hos företagens ledningar att de har all makt precis.
I Joakim Bromans nyutkomna bok ”1994 – sommaren som förändrade Sverige för alltid” (Timbros förlag) förs ett resonemang som vänsterkampanjen i public service-frågan till varje pris vill undvika.
Broman är inte motståndare till public service. Han skriver att han ser ett stort behov av ett public service-åtagande ”som fyller de luckor som marknaden inte klarar av på egen hand”.
Broman lyfter fram Lars Leijonborgs idé om en public servicefond ur vilken såväl public servicebolag som privata aktörer, ideella föreningar och enskilda journalister skulle kunna söka pengar. Det skulle, skriver han, vara ett sätt att bevara de värden som public service förknippas med, snarare än att till varje pris försvara bolagens storlek i skuggan av fallande publiksiffror. Han pekar på att detta hittills inte fått påverka det som engång var ett monopol men som idag är en koloss på lerfötter i en värld som ständigt förändras av teknikskiften och sociala medier.
Broman konstaterar att hans erfarenheter av svensk politik säger honom att inga reformer kommer att vara aktuella förrän utvecklingen gått så långt att den omsätts i en verklig kris, för publiksiffrorna eller för förtroendet. Det kan, skriver han, innebära en möjlighet för de som kraftigt vill försvaga eller helt avskaffa public service i Sverige.
Jag är övertygad om att den inverkan SvT och SR haft och har på svensk samhällsutveckling har blockerat en hel del av det som borde belysts för att skapa ett mera dynamiskt Sverige. Kritisk granskning av det slag som NMI bedriver är därför en viktig samhällsuppgift som bör fortsätta oavsett hur regering och riksdag hanterar public service-utredningen.
Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.