Janerik Larsson: Lobbyisterna är en del av demokratin

När jag för 20 år sedan tog steget från att ha varit kommunikationskonsult på KREAB till att bli viceVD på Svenskt Näringsliv innebar det att jag övergick från ett av i svensk samhällsdebatt mest ifrågasatta jobb – ”lobbyist” – till en högst hedervärd befattning i en av de organisationer som utgör den svenska arbetsmarknadsmodellen, en av hörnstenarna i vårt oftast ganska välfungerande land.

I själva verket blev jag beslutsfattare i en organisation som i högsta grad arbetar för att säkerställa rimliga villkor för svensk företagsamhet, som ju i praktiken är en av de verkliga grundpelarna för landets välstånd.

Men det arbetat innebär givetvis i en demokrati som vår att man arbetar för att påverka samhällsdebatten så att den demokratiska processen till slut säkerställer de villkor som är en förutsättning för det grundläggande välståndsskapandet som ju sker i de svenska företagen.

Min nya roll innebar att jag i hög grad hade anledning att förlita mig bland annat på de mest talangfulla personerna i landets kommunikationsbyråer. Det fanns givetvis andra rådgivare som kunde bidra med kunskap som fanns utanför det egna kansliet. Det kunde handla om rekryteringsföretag, managementkonsulter, jurister med mera.

Min uppfattning då var precis som när jag på 1990-talet var informationschef på Svenska arbetsgivareförenigen (sedermera Svenskt Näringsliv) och bland annat hade ansvaret för en ganska viktig del av kampanjen för det svenska EU-medlemskapet 1994 att man måste ta hjälp av rådgivare som hade mångsidiga erfarenheter av svenskt samhällsliv.

Fördelen för mig som chef var att man kunde göra kostnadseffektiva upphandlingar av rådgivningstjänster. De kunde preciseras både i kostnad och tidomfattning. Man kunde kräva intensiva arbetsinsatser under kort tid vid behov.

Precis som andra som anlitar rådgivare var jag mycket krävande. Jag ville ha full koll på vad som gjordes inte minst för att jag som beställare var ytterst angelägna om att vårda det egna, respekterade varumärket. Det är beställarfunktionen som är den yttersta garantin för att analys- eller påverkansarbetet bedrivs på ett korrekt sätt.

Det hände en gång att jag fick ett erbjudande som tedde sig väl offensivt och som därför aldrig ledde till ett uppdrag.

Under åren på Svenskt Näringsliv var det aldrig någon som kallade mig lobbyist. Det fula ordet förbehölls mina rådgivare. Men av och till har det nu förts omfattande debatter om dessa lobbyisters på något sätt rentav samhällsfarliga verksamhet. Borde de inte registreras på både ena, andra och tredje sättet?

Man kunde tro att demokratiutredningen som lämnade sitt slutbetänkande 2016 skulle ha avfört registreringsfrågan från debatten:

”Införandet av ett obligatorisk eller frivilligt register i Sverige är dock enligt utredningens uppfattning varken lämpligt ur ett demokratiskt hänseende eller realistiskt ur ett juridiskt perspektiv. Ett uppenbart problem är svårigheten att avgöra vad som bör definieras som lobbying. De olika påverkansaktörer som kontaktar beslutsfattare omfattar både enskilda individer och företag, ideella organisationer, medborgerliga sammanslutningar, representanter för näringslivet, fackförbund, tankesmedjor och professionella PR-byråer. Det skulle vara svårt att införa en reglering av politisk påverkan som enbart skulle omfatta vissa aktörer, såsom organiserade eller professionella lobbyister. En obligatorisk registrering är såsom vi ser det inte heller förenligt med våra grundlagar.”

Men detta tydliga besked räckte inte. Nu arbetar 2023 års insynskommitté med hur en kontraproduktiv symbolpolitik skulle kunna avföra det ogenomtänkta misstänkliggörandet från debatten.

Kommittén ska redovisa sina slutsatser i nästa månad.

Oavsett vad man hittar på – mer krångel, mer byråkrati etc – kommer man knappast att lyckas med det. Kanske borde de som i likhet med mig varit ansvariga för att anlita olika typer av rådgivare i samhällsfrågor står upp och förklara att det faktiskt är vårt ansvar att hantera och garantera att det arbete vi engagerar både egna medarbetare och rådgivarna för är vårt ansvar.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.