Janerik Larsson; Margaret Thatcher som föredöme

l
JANERIK LARSSON:
Margaret Thatcher som foredöme
Skall Margaret Thatcher [vekas alt hålla
samman en stark politisk majorilet for ell
saneringsarbete som ger resu/lat forst om några
år? Frågan ställs av chefredaktörJanerik
Larsson som konstaterar alt intresset for all
verkligen sälla sig in i vad den I~Ya engelska
politiken innebär är s__vnnerligen litet i Sverige.
Margaret Titaichers politik går ut på all det inte
finns några bekväma genvägarfor all bekämpa
iliflationen. Den offentliga sektorn måste
krympas och lönerörelsernas kraftiga
inflationsdrivande effekt dämpas.
1\largaret Thatchers politik i allmänhrt och i
synnerhet den ekonomiska politiken beskrin i
svenska massmedier genomgående i helt negativa termer.
Inte heller Svenska Dagbladet (oberoendt”
moderat) har varken på nyhetsplats eller pa
ledarsidan visat Yare sig förståelse för eller ens
intresse fOr den politik som den nu\·arandt”
Londonregeringen bedriver. Den hakomliggande politiska fi losofin har intresserat få S\’enska
samhällsdebattörer, kanske på grund a\· en mahända berättigad känsla av att ,·arje antydan
av positivt intresse får Thatcher-regeringen
skulle resultera i pariasmärkning i den swnska
debatten. På samma sätt har nationalekonomen Milton Friedman, en av inspiratörerna till
Thatcher-regeringens politik, behandlats.
SvD skrev i en ledarkommentar den 24 juli
1980 att slutomdömet om Thatchers politik
kanske blir den gamla frasen ”operationen har
lyckats men patienten är död ” .
Hur detta skulle kunna bli omdömet om en
regeringspolitik är inte helt lätt att föreställa sig
(är det landet eller regeringspartiet som är patienten?), men utan att fåsta sig alltfor mycket
vid frasens tankeinnehåll (sannolikt obefintligt)
så markerar den ändå den gängse attityden till
Thatchers politik. Denna är i så hög grad på
forhand dömd, att ens ett vaket sinnes intresse
för innehåll och filosofi är otänkbart – i Sn-rige.
Ett undantag från regeln om okänsligt och
oresonligt Thatcher-hatiska artiklar erbjöd, det
skall erkännas, Svante . ycanders artikel ··1
Thatchers Storbritannien är det Friedman som
styr” (O! 2/4 -80).
Detta sagt som bakgrund till det forvisso
djärva forsök som här görs fOr att se om det
kanske finns något i Thatchers sätt att angripa
Storbritanniens ekonomiska kris som skulle
kunna tjäna som fciredöme i Sverige.
Bakgrunden
Först några ord om bakgrunden. Storbritanniens ekonomiska problem är inte av färskt
datum. Olika regeringar har i ett par decennier
på olika sätt sökt komma till rätta med problem, som kanske kräver mer genomgripande
forändringar än de som kan åstadkommas genom politiska beslut under ens en maximal
brittisk mandatperiod (5 år).
Den förra labourregeringens ansträngningar,
att genom samhällskontrakt med fackfrireningarna åstadkomma en vändpunkt, fOrstärktes av
fOrhoppningarna att löftet om kommande stora
inkomster från . ordsjöoljan skulle kunna bidra
till att skapa en mer optimistisk och konstruktiv stämning på arbetsmarknaden.
Men krisen tycktes ha gått alltfor långt fcir de
··middle of the road”-socialdemokrater som
haft makten i labourpartiet. En serie fOrödande
strejker vintern fore valet sommaren 1979 skapade en situation där det var naturligt att
Thatchers parti skulle få ett klart mandat fOr en
radikalt annorlunda politik.
Politikens innehåll
Det är främst i fOrhållande till dels den offentliga ektorn dels fackfcireningarna som Thatchers politik skiljer sig också från tidigare toryregeringar.
Det har, fOr att ett ögonblick återvända till
bilden av Thatcher i svenska massmedier, funnits en tendens att framställa henne som en
329
okunnig politiker, en reaktionär som inte
tänker (och som ju dessutom är kvinna!).
Inget kan vara felaktigare. Föreställningen
att den nuvarande regeringens ekonomiska politik skulle vara ogenomtänkt eller o ofistikerat
reaktionär är helt felaktig. I själva verket grundar den sig på ett mångårigt och omfattande
arbete, som engagerat en rad framstående ekonomer bl a Friedman, även om denne ingalunda dominerat den brittiska debatten så som
man skulle kunna tro av publiciteten; däremot
är han en mycket effektiv propagandist a\· den
liberala, monetaristiska filosofin (jfr hans senaste bok ”Free to choose”, 1980, som även
finns i en TV-version som forhoppningsvis
svensk TV kommer att uppmärksamma).
Varken i ansträngningarna att krympa den
offentliga sektorn till en dimension som är fOrenlig med vad medborgarna är beredda och
kapabla att betala fcir offentlig service, eller i
strävan att få ett slut på de kraftigt inflationsdrivande lönerörelserna har Thatcher kunnat
lova några snabba resultat. Detta är givetvis
det som gör detta ekonomisk-politiska experiment så unikt och spännande: fOrmår Thatcher
hålla samman en stark politisk majoritet for ett
saneringsarbete som kommer att kunna ge de
utlovade resultaten fOrst om ett antal år?
Thatcher själv framträder med kraft och
övertygelse. Den hittillsvarande politiken har
innehållit få publikfriande inslag. Thatchers
politiska budskap går ut på att det inte finns
några bekväma genvägar. Att döma av opinionsmätningarna nu sena t efter budgetforslaget i mars är de brittiska väljarna så trötta på
löften om snabbverkande mirakelmediciner att
Thatcher formått hålla ett fast grepp över bortåt hälften av väljarkåren.
l
330
Det är svårt att förutspå vad som kommer att
ske på sikt med Thatchers politik. I denna
artikel finns ej möjlighet att mera i detalj gå in
på den ekonomisk-politiska trategins olika aYsnitt.
Även om Thatcherregeringens retorik är
kompromisslös, finns det politiska kompromisser inbyggda i bl a bantningsprocessen ay
den offentliga sektorn. Även torypartiet har
sina påtryckare till fårmån får ett urholkande
av fårsöken att åstadkomma stora fårändringar
på detta område. De praktiska möjligheterna
att effektivt skära ner i den lokala offentliga
förvaltningen är också begränsade. Bantningen
av den offentliga sektorn misstänks kunna leda
till att servicen får allmänheten bantas mer än
antalet anställda. Detta är givetvis inte regeringens avsikt men det är en byråkratisk försvarsåtgärd, som säkert även en svensk regering på nedskärningsvägen kommer att stöta
på.
Att ta ställning till den monetaristiska filosofi
som spelar en så central roll får Thatcher är
inte helt lätt. Än så länge är det får tidigt att
säga vare sig att spåren fårskräcker eller att det
kommer att bli någon entydig succe. Sannolikt
kommer de mest övertygade anhängarna av
respektive motståndarna till monetarismen att
hävda att det är något annat än denna som är
fårklaringen till framtida bakslag eller framgångar.
Konsekvent politik
Det är svårt att isolera ett element i den ekonomisk-politiska beslutsprocessen och hävda att
detta är det centrala. Thatcher ter sig som ett
också efter valdagen går till verket som om dr
är övertygade om vad som sades i valdebatten
dessförinnan. Thatcher-regeringen är på det
hela taget övertygad om att en konsehent och
kompromisslös politik i fårhållande till hU\·udproblemet (inflationen) och dess orsaker är det
enda rätta.
Att anklaga den nuvarande svenska regeringen får att nu (eller under sina tidigare skepnader efter valet 1976) ha bedrivit en konsekvent politik vore en överdrift, även om vissa
inslag i den ekonomiska politiken 1977 var
tämligen helgjutna. En koalitionsregering med
kort mandattid har givetvis – särskilt med
Fälldin I I-regeringens minimala parlamentariska övervikt – svårigheter att bedriva en utpräglad profilpolitik.
Det innebär också att takten i den ekonomisk-politiska kursomläggningen blir plågsamt
trög (vilket Ingemar Mundebo vitsordat i intervjuer efter att han avgått som budgetminister} samt att oppositionens ställningstaganden
utgör ett stort politiskt problem om de inte
ligger ganska nära regeringens intentioner.
Thatcher-regeringen är ett föredöme ur detta
perspektiv. Där bedrivs konsekvent och handlingskraftig politik utan att stor hänsyn behö-
ver tas till vare sig oppositionen eller andra
intressegrupper (t ex TUC, som lite oegentligt
kallas ”Storbritanniens LO” i Sverige).
Den explicita filosofin , den ofta fränt öppenhjärtiga politiska förkunnelsen från
Thatcher-regeringen och dess mest aktiva sympatisörer gör Thatcher till ett intressant föredö-
me.
Efter att i flera decennier ha fört en politik i
mitten, där skillnaderna i praktisk politik \·arit
föredöme därfår att hon och hennes regering små, fårs nu i Storbritannien en klart definierad politik som har sin hrlt egna profiL ä\·en
om man i andra länder am·änder sig av likartade åtgärder men utan den beledsagande politiska förkunnelsen.
Fackets roll
LO-ordföranden Gunnar Nilsson slog i en intenju i T \ ’2:s Rapport den 22 juli 1980 fast att
om ett sparprogram från regeringen drabbar
LO-grupperna, ” kan vi inte acceptera” det.
utan kommer ”då bara att kompensera oss” i
den a\·talsrörelse som vi går in i om några må-
nader.
Sådana resonemang hos rader a\· brittiska
fackliga ledare är en \·iktig förklaring till dal(ens brittiska kris och till behm·et a\· en så
drastisk medicin som den Thatcher förskrivit.
l Sverige som i England är en \·iktig fi)rklaring till den ekonomiska krisen att de fackliga
organisaLianerna på ett oförlåtligt sätt svikit
sina medlemmars intressen genom att nonchalera inflationen. Genom att bedri\·a en lönepolitik som dri\·it på inflationen på ett sätt som
bl a tycks innebära att dagens LO-generation
inte alls har samma möjligheter all bli t ex
egnahemsägare som den föregående.
Finns det något alternativ till Thatcher! l
den brittiska debatten framstår labourpartiet
som alltmer dominerat av doktrinära vänsterkrafter. Aven till Thatcher positivt inställda
ekonomiska skribenter erkänner. att i någon
elementär innebörd a\· begreppet fungera. skulle ä\·en laboun ·änsterns recept fungera: kraftig
importkontroll, omfattandr förstatliganden a\·
återstående privatägda industrier inklusi\·e ol- 331
Något ” mittenalternati\·” existerar inte: det
har försökts i 35 år och bevisats tOga am·ändbart. Detta utesluter givetvis inte att det i Storbritanniens framtid finns möjliga mittenalternati\·; men i dag är det ens s\·årt att hitta
ekonomiska kommentatorer som tror på möjligheten att åstadkomma önsb ·ärda resultat
genom t ex att återuppta försöken all bedri\·a
statlig inkomstpolitik.
Regeringens besvärligaste konfi·ontationer
torde komma att stå med den offentliga sektorns fackliga organisationer. \ ’em som kommer att gå segrande från det slagfältet är kanske det allra svåraste att förutspå i dag. Inget
modernt industrisamhälle är okänsligt intar
massiva strejkaktioner på den otlentliga sektorn. Det som väl de flesta nu efter några må-
nader minns bäst a\· den stora konflikten p:1
den svenska arbetsmarknaden i april- maj
1980 torde väl \·ara de strejker som mörklade
TV-n, stängde av radion och stoppade kollektivtrafiken i bl a Stor-Stockholmsomrttdet,. Ca
30 000 i den konflikten ” märktes” mer än de
mångdubbelt fler i LO-S,\F-kontlikten.
Aven på hemmaplan kan man. infår de mer
begränsade sparmål som är aktuella här. ställa
sig frågan vilken den tackliga reaktionen kommer att bli från LO:s och TCO:s ofrentliganställda. Att det kommer att bli splittring mellan
de otrentliganställda och t ex exportindustrins
anställda har redan märkts (lt>daren ” Heliga
kor ger ingen mjölk” i Metallarbetaren nr 29-
30/80: ” En helig ko är intt> produkti\·. Den
offentliga sektorn får inte bli en helig ko.’ ’)
jebolagen, omfattande ransoneringar. strikt Kommer politiken att lyckas?
plan- och kontrollekonomi. Om Thatcher med sin konseb-ens och sin viii
332
genomtänkta filosofi framstår som ett föredöme
kan man ändå avslutningsvis ställa frågan om
det ens är teoretiskt möjligt att hon lyckas.
Flera kommentatorer har uttryckt en mer
eller mindre explicit formulerad skepsis inför
valda politikers möjligheter att. som det politiska spelet i dag går till, sätta stopp får dm
offentliga penningrullningen och allt det får
med sig.
Bengt Westerberg tar upp frågan i den tänk- ,·ärda artikeln ” Budgetunderskottet” i Ekonomisk debatt 4/80 där han konstaterar att: ”Det
stora budgetunderskottet har skapat en
oroande ’normlöshet’ bland politiker.”
Milton Friedman har i sin kolumn i Newsweek Uune 23, 1980) kommenterat president
Carters ansträngningar att på pappret få
USA:s budget att se ut som vore den balanserad.
Politiker och regeringstjänstemän skall inte
angripas får att de gör sig skyldiga till dubbelmoral och hyckleri. Ty det är så vi väljare tvcks
vilja ha våra politiker: ” Ultimately we, not
those we elect, are to blame.”
Med detta synsätt är det ytterst inte den
brittiska regeringen politik utan det brittiska
folkets vilja att acceptera denna politik som
kommer att falla a\·görandet om hur lyckosam
Thatcher blir.
Skall man i stället använda ett något mindre
filosofiskt betraktelsesätt, kan man ta fasta på
de svårigheter som den pågående ekonomiska
åtstramningsprocessen skapar för å ena sidan
de stora löntagargrupperna och å andra sidan
de företagare och nyfåretagare som gin•t,·is
spelar en helt central roll får den marknadsekonomiskt troende regeringens politik.
Att 11\·fåretagare en masse skulle ställa sig
upp plötsligt efter alla dessa år a\· ekonomi ·ka
problem (och m~jligheter att flytta utomlands.
en möjlighet som många britter med företagarambitioner uppenbarligen am·änt) \”llre ,;il
närmast sensationellt. Ett drygt år efier regeringens makttillträde är de ekonomiska problemen får fåretagen fortfarande hiig-st bet\·
dande.
Löntagarna å andra sidan har i det kortsiktiga perspektivet fortsatt att ” kompensera” sig
genom höga löneuppgörelser. Dessa utgör uppenbart ett växande problem får regeringen.
även om man ännu tycks en god bit från det
läge. som tidigare upplevts a\· både labour- och
tory-regeringar. då de fackliga organisationernas tyngd krossar möjligheterna att bedri\ a t:n
sammanhängande ekonomisk politik.
Den diskussion som fårs i Storbritannien 0111
den ekonomiska politiken är genom sitt betonande a,· marknadsekonomin, genom den belysning som ges av de många årens politiska
misslyckanden att kringgå kärnfrågorna
(främst inflationen), genom sin nyskapande
och djuplodande diskussion a\· penningmängdens betydelse i den ekonomiska politiken. genom sin kompromisslöshet och kon ek\-en i
den politiska förkunnelsen från regeringen och
genom den belysning som detta indirekt ger ,n·
socialdemokratins svårigheter att lösa en 1110-
dern inflationsekonomis grundläggande problem både av stort intresse får s\·ensk samhällsdebatt och även på flera sätt ett fciredöme f(ir
s,·erige1