Janerik Larsson: Reagan fick USA att känna sig stort igen

Jag bodde i USA under två perioder då den amerikanska självbilden dels under en tid var efterkrigstidens dystraste dels några år som präglades av en stärkt nationell självkänsla.

1973 – 1974 läste jag amerikansk historia i Kalifornien. Tiden präglades av en utbredd, djup bitterheten på grund av Vietnamkriget och  Watergateaffären som ledde till att president Richard Nixon tvingades avgå.

Ett drygt decennium bodde min fru och jag i den amerikanska huvudstaden några år. USA:s president hette då Ronald Reagan som var den som återskapade den förlorade självkänslan.

Make America Great Again var hans budskap till de amerikanska väljare som med mycket stor marginal gjorde honom till president 1980.

Make America Great Again har ju senare lånats av en annan amerikansk politiker som saknar förutsättningar att leverera på det sätt som Reagan gjorde under sina åtta år i Vita huset.

Reagans plats i den amerikanska historien som en central gestalt är säkrad.

Max Boot som nyligen utkommit med den 800-sidiga biografin ”Reagan – his life and legend” hänvisar till en opinionsmätning där amerikanska historiker sätter betyg på landets presidenter. Reagan kom som nummer nio efter Abraham Lincoln, George Washington, Franklin Roosevelt, Theodore Roosevelt, Dwight Eisenhower, Harry Truman, Thomas Jefferson och John Kennedy.

Boot citerar den kanadensiske premiärministern Brian Mulroney som 1985 menade att Reagan ”100 years from now may be revered as a truly great president becuase he made America feel good about itself again – made it throw off its self-doubt, accrued from Vietnam to Watergate, and became a more proud and unsullied nation, capable of providing strong leadership”.

Det finns i det republikanska partiet fortsatt – om än just nu mest bakom kulisserna – en stark känsla för Reagans storhet och det USA då stod för inklusive slutet av kalla kriget.

Mitch McConnell som fram till förra året var den senator som längre än någon annan – republikan eller demokrat – varit senatens ledare har också nyligen ägnats en gedigen biografi: ”Price of Power” av Michael Tackett.

I sitt rum i senatsbyggnaden hade McConnell ett jätteporträtt av Reagan. Efter Trumpanhängarnas attack mot kongressbyggnaden den 6 januari 2021 är McConnell en av de få republikaner som konstaterat att Trumps otvivelaktigt bär skulden till attacken.

I boken redovisas författarens intervjuer med McConnell efter att denne avgått som republikanernas ledare i senaten. Han uttalat där sitt föraktar Trump och säger att denne inte har de kvalifikationer som han kräver av en amerikansk president:

”I think Trump was the biggest factor in changing the Republivan Party from what Ronald Reagan viewed and he wouldn’t recognize today. I think his approach of attacking people every day kind of caught on and produced a lot of candidates who thought that was the way to succeed. Reagan was exactly the opposite, The Eleventh Commandmen: Be hopeful and optimistic. It’s hard to know what came first, whether it was Trump creating a whole new mindset or the mindset already being there and he just capitalized on it.”

Han fortsatte med att konstatera att han själv må ha sina fel:

”Misunderstanding politics is not one of them. That said, I believe more strongly than ever that America’s global leadership is essential ro preserving the shining city oh a hill that Ronald Reagan discussed. For as long as I am drawing breath on this earth, I will defend American exceptionalism.”

Boots bok om Reagan är ingalunda en hyllningsskrift. Stort utrymme ägnas åt vad Boot anser varit presidentens svagheter men på en punkt råder inget tvivel: Reagan har hållit några av de viktigaste, mest välformulerade och bäst framförda tal som någon president någonsin hållit. Hans förmåga att kommunicera har få presidenter – om någon – överträffat.

Jag själv minns i synnerhet ett av dessa tal. Det hörde jag i köket i det hus vi hyrt av goda vänner.

Rymdfärgaren Challenger sköts upp 11:38 på förmiddagen den 28 januari 1985. Ombord fanns förutom sex astronauter också gymnasieläraren Christa McAullife från New Hampshire som valts ut bland 11 000 deltagare i rymdstyrelsen NASAs Teacher in Space Project.

Men efter 73 sekunder i luften exploderade Challenger. Alla ombord dödades.

Reagan bad Peggy Noonan, talskrivaren som året innan skrivit det briljanta ”Boys of Pointe du Hoc”-talet med anledning av 40-årsminnet av D-dagen, att skriva hans tal till nationen som sedan han höll kockan 17.

Detta korta tal – 650 ord som finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=Qa7icmqgsow – gjorde ett enormt intryck. Boot skriver att få andra presidenter haft förmågan att ”inspire the nation in adversity”.

Jag minns fortfarande det starka intrycket talet gjorde på mig.

Ett annat, längre tal som Boot också lyfter fram är Reagans avskedstal till nationen när han lämnar Víta huset i januari 1989 (https://www.youtube.com/watch?v=FjECSv8KFN4).

När man läser Reagan-biografin och jämför med boken om McConnell så är det slående hur medievärlden och dess roll i amerikansk politik förändrats.

Under Reagans tid var det ”mainstream media” som dominerade. Dessa medier (de stora tidningarna, TV och radio) präglades, som Boot skriver, av journalister från ”center left” med Wall Street Journals opinionssidor som främsta avvikaren.

FOX News började sina sändningar först 1996 – långt efter att Reagan lämnat Vita huset.

Boot ägnat mycket utrymme och långa analyser åt Reagans ledarskapsstil. På sitt skrivbord i Oval Office hade Reagan en text som sammanfattade hans syn på ledarskap som jag tror formulerar en central insikt väl värd att minnas:

”There is no limit to what a man can do or where he can go, if he does not mind who gets the credit.”

Boot ger intryck i sin beskrivning av Reagans ledarstil av att han hellre sett att Reagan mera aktivt deltagit i beslutsfattande och inte delegerat så mycket åt sina medarbetare.

Jag är inte säker på att han har rätt på den punkten.

Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv. Han har skrivit mycket om amerikansk politik genom åren.