Janerik Larsson: Så nära var Sverige en ’kompromiss’ om löntagarfonderna

Hur kom det sig att näringslivsopinionen under den andra halvan av 70-talet var så tyst, ja närmast accepterande, om löntagarfonderna?

Jag övergick i januari 1980 från mitt tidigare jobb som ledarskribent på Sydsvenskan till att bli chefredaktör och ansvarig utgivare på SAFs, Svenska Arbetsgivareförenings tidning ”Arbetsgivaren” som jag snabbt döpte om till SAF-tidningen.

Löntagarfondsfrågan hade inledningsvis upplevts som en fråga för Industriförbundet och där fanns mycket tydligt en inriktning som gick ut på att försöka hitta en ”kompromiss” det vill säga ja till löntagarfonder. Frågan var bara hur dessa skulle utformas?

En del anställda toppdirektörerna i dåtidens storföretag såg uppenbart med viss sympati framför sig att deras dåvarande ägare skulle ersättas av fackföreningsmän och socialdemokratiska politiker. Jag tror man menade att dessa säkert skulle ge de anställda VD-arna ett friare mandat att styra och ställa i sina företag.

Det som hände sedan var att en opinion bestående av i första hand ägare till medelstora och små företag började inse vad hotet från löntagarfonder skulle innebära.

Viktigt var också det principiella perspektivet som även fördes fram exempelvis av professor Assar Lindbeck som var övertygad om att löntagarfonderna skulle hota både effektiviteten i ekonomin och även demokratin.

Som en motpol till kompromisstänkandet på Industriförbundet kom SAF under sin ordförande Curt Nicolin att kraftfullt engagera sig i löntagarfondsdebatten. SAFs informationschef Sture Eskilsson, som jag kom att efterträda 1990, spelade en nyckelroll tillsammans med KREABs ägare Peje Emilsson.

Vi var många som då kom ihåg att Joseph Schumpeter redan 1942 fört fram tesen att kapitalismen självt skulle avskaffa sig genom att den välbeställda borgarklassen skulle sträva efter en ekonomisk modell baserad på förvaltning i stället för på konkurrens och marknadsekonomi.

Schumpeter förutspådde att borgarna skulle avskaffa kapitalismen och helt demokratiskt införa socialism. Det hade kunnat hända i Sverige på 1980-talet. Det perspektivet finns det anledning att fundera över idag.

Pandemins kanske minst belysta aspekt är hur den ledde till en stark övertro på statens och politikernas möjlighet att styra ekonomin på ett vist sätt. Detta har kompletterats av en klimatpolitisk opinion som lett till en oanad återkomst för ”industripolitik” dvs en utveckling av ekonomin som styrs av politiska beslut i stället för av marknaden.

Som chefredaktör för SAF-tidningen lyfte jag fram löntagarfondskritiska företagarröster vilket påverkade utvecklingen. Jag minns också väl hur en del storföretagsledare reagerade negativt på detta.

Idag talas det på vänsterkanten idag om att börskapitalet ”kontrolleras” av alltför få trots att staten och löntagarnas försäkringsinstitutioner är börsens verkligt stora ägare.

I stället för att ställa frågor om hur ett ökat privatägande kan öka effektivitet och konkurrenskraft i svensk ekonomi utmålas sådana aktörer som verkligen gör ett lysande jobb som något så hemskt som ”riskkapitalister”.

Det finns en dröm om kapitalism utan kapitalister – och det var väl det som Schumpeter såg framför sig som kapitalismens slutpunkt.

Så nog finns det anledning även så här långt efteråt att fundera över lärdomarna från löntagarfondsstriden.

Vilka står idag på barrikaderna i en tid då ”industripolitik” blivit en genväg till offentliga medel och till politiskt attraktiva företagssatsningar oavsett hur marknadsmässiga de egentligen är?

– – –

Janerik Larsson var chefredaktör på SAF-tidningen1980 -1985, informationschef på SAF 1990 – 1995, vVD på Kinnevik 1995 – 2000, ansvarig för public affairs på Kreab 2000 – 2005 samt vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Idag är han rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv. Han skriver regelbundet i Svenska Dagbladet om internationell mediedebatt.