Janerik Larsson: Vad kan vi lära av EEC-debatten?

I Mats Bergquists bok ”Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget” (Santerus förlag) citerar författaren en rubrik hämtad från Michael af Malmborgs avhandling ”Den ståndaktiga nationalstaten: Sverige och den västeuropeiska integrationen 1945-1959” (1994) som jag fann ytterst relevant också idag:

”Gärna Norden och världen men helst inte Europa”.

Så elegant sammanfattas ett centralt drag i svensk samhällsdebatt de senaste dryga 60 åren där givetvis Olof Palmes omläggning av utrikespolitiken är en väsentlig del som jag dock inte ska beröra här.

Bergquist bok är högst läsvärd och tankeväckande därför att det finns så tydliga spår inte bara i socialdemokratisk politik utan i betydligt bredare svenska attityder så som de kom att gestalta sig inför folkomröstningarna om EU-medlemskapet 1994 och om Euromedlemskapet 2003.

Ur det perspektivet fann jag avsnittet i boken om EEC-debatten 1961 – 1962 särskilt läsvärd.

Den brittiska ansökan den 31 juli 1961 om medlemskap i den gemensamma marknaden EEC, vars stadga undertecknades 1957 i Rom, innebar att den ordning som rått när EFTA bildats som ett frihandelsområde utan den överstatlighet som EEC innebar plötsligt kullkastades. Sverige hade aktivt verkat för bildandet av EFTA.

President de Gaulles veto mot ett brittiskt EEC-medlemskap i januari 1961 blev slutpunkten för en svensk debatt som Bergquist beskriver som ”i sin intensitet och långvarighet” saknar ”sin motsvarighet i svensk historia”.

Den socialdemokratiska regeringen, Centerpartiet, LO, konsumentkooperationen och jordbrukets organisationer kom att förorda en svensk ansökan om associering till EEC enligt Romfördragets artikel 238 medan Höger-, Folkpartiet och näringslivets organisationer förordade att man skulle pröva en ansökan om medlemskap med ett så kallat neutralitetsförbehåll.

Bergquist skriver att debatten inte bara skulle komma att bli livlig ”utan också avslöja de grundläggande föreställningar som debattörerna hade om Sveriges utrikespolitik och roll i Europa och världen”.

Statsminister Tage Erlander fastslog i det så kallade Metall-talet den 22 augusti 1961 regeringslinjen.

Bergquist berör inte annat än i förbigående det svenska näringslivets intressen i detta sammanhang. Men det är här i ett alltmer internationaliserat näringsliv som den viktigaste förklaringen finns till det som hände efter Berlinmurens fall hösten 1989. Då kom diskussionen om ett medlemskap i EU bli allt livligare i Sverige. Motsättningarna mellan stormakterna som hade delat Europa under det kalla kriget hade gjort att Sverige fram tills dess inte ansett att ett medlemskap kunde vara förenligt med sin neutralitetspolitik.

I oktober 1990 tillkännagav den svenska regeringen sin uppfattning: att Sverige borde sträva efter ett medlemskap. I juli 1991 lämnade dåvarande statsminister Ingvar Carlsson in Sveriges ansökan och i februari 1993 inleddes de egentliga förhandlingarna i Bryssel. EU-ländernas stats- och regeringschefer hade då vid toppmöten i Lissabon och Edinburgh 1992 gett klartecken för en utvidgning av den Europeiska unionen utan större institutionella reformer. Sverige kunde nu bli en av unionens nya medlemmar.

Den 30 mars 1994 var en överenskommelse mellan Sverige och EU:s medlemsstater klar, och avtalet undertecknades vid EU-toppmötet på Korfu sommaren 1994.

Jag hade tillträtt som informationschef på Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) i april 1990 och i den interna diskussionen förespråkade också jag en försiktig offentlig argumentation för att inte skapa problem för socialdemokratin som inte bara innehade regeringsmakten utan som också skulle spela en central roll för vägen fram till EU-medlemskapet. Socialdemokratins motståndare till EU-medlemskap borde inte ges stöd genom att de skulle kunna peka på SAF:s synliga roll.

Moderata samlingspartiet under Carl Bildts ledning förde fram förslaget om en folkomröstning i en riksdagsmotion den 25 januari 1991:

”Med tanke på att ett medlemskap i EG är en fråga av stor vikt för Sveriges framtid och att antagandet av ett avtal med EG enligt gällande grundlag kan hävdas ha karaktär och form av grundlagsändring bör dock frågan om godkännande av avtalet bli föremål för en folkomröstning.”

På SAF hade förberedelsearbetet för en eventuell folkomröstning 1991 pågått i flera år. Huvudtanken var att ett EU-medlemskap var av central betydelse för hela svenska folket och därför skulle det väsentliga informationsarbetet bedrivas inte av arbetsgivareorganisationen utan av de politiska partierna och av nyskapade EU-fakta och Ja till Europa.

Socialdemokratin var splittrad och skulle förbli splittrad på samma sätt som NATO-frågan 2022 skulle tydliggöra ett obekvämt säkerhetspolitiskt vägval. Det senare ledde till att de ledande finländska politikerna med sin mycket grundligare insikt i det hot som tidigare Sovjet och nu Ryssland utgjorde kom att visa vägen för ett i det säkerhetspolitiska vägvalet splittrat S-parti. Även på 90-talet var den finländska opinionen mycket mera öppen för EU-medlemskapet än vad som gällde i Sverige.

Neutralitetspolitiken var hörnstenen för motståndet till varje förändring. Bergquist om 60-talsdebatten: ”Det fanns en motsättning mellan den egna neutralitetspolitiken och ett regionalt samarbete som genom blockbildning kunde hota utsikterna att förverkliga ett fungerande universellt FN-samarbete.”

Hårda ekonomiska fakta nämns i förbigående i Bergquists bok men det är självklart den fortgående internationaliseringen av företagandet som så tydligt spelade en huvudroll inte bara för SAF (och Industriförbundet) på 90-talet utan självklart också för regeringen Ingvar Carlssons ställningstagande när det väl i oktober 1990 fanns en tydlig öppning för att söka ett svenskt EU-medlemskap.

Näringslivets engagemang var en självklarhet men min tanke då var att näringslivet främst skulle fokusera på att kommunicera med sina egna medarbetare medan huvuddelen av informationsarbetet skulle bedrivas först och främst av de politiska partierna men också kompletterade med en kraftfull satsning från EU-fakta och Ja till Europa.

Näringslivets strategi var fokuserad på resultatet (EU-medlemskapet) medan den tanke som fanns på vissa håll att näringslivets organisationer borde vara mycket tydliga bärare av kampanjen avvisades. Här finns ett dilemma som av och till dyker upp både i SAF:s och Svenskt Näringslivs historia. Det handlar om huruvida det centrala är att uppnå för näringslivets väsentliga resultat eller om det viktiga är att slå sig för bröstet och således markera den egna organisationens synliga och betydelsefulla profil.

Den senare tanken är och förbli i grunden feltänkt. En stor arbetsgivareorganisation bör fokusera på arbetsgivarfrågor med dess ofta ofrånkomliga spänning i förhållandet till de fackliga organisationerna.

Med någon annan inriktning hade EU-medlemskapet knappast blivit verklighet är min övertygelse.

Ett svenskt medlemskap i Euron torde kräva att man gör samma övervägande i en ny tid med nya kommunikativa vägval. Men den grundläggande frågan kommer kvarstå – i synnerhet om det av samma skäl som på 90-talet anses behövas en ny folkomröstning.

Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv