Japan och yttersta östern

JAPAN
OCH YTTERSTA ÖSTERN
NÅGRA FAKTA OCH SYNPUNKTER ANGÅENDE DEN
JAPANSKA POLlTIKENS MÅL OCH MÖJLIGHETER
Av G. GU5,’TON, Yokohama
ENLIGT fjolårets folkräkning uppgår hela det japanska kejsardömets invånarantal till i det närmaste 100 miljoner, fördelade på
det egentliga Japan (»Japan proper») med 69,a, Korea med 22,n,
Formosa med 5,2 och övriga delar med 2,1 miljoner. Befolkningsrörelsen kännetecknas av en utomordentligt stark nativitet, som
under de sista sextio åren nära nog fördubblat folkmängden och
~ sedan 1930 ökat denna med 8,1% inom Japan proper. Det årliga
nativitetsöverskottet uppgår till nära l miljon per år, medeltalsfamiljen består av omkring fem medlemmar och befolkningstätheten utgör 169 per kvkm. Denna starka nativitet har alstrat en
trängsel inom huvudlandet, som gjort en handelsexpansion till
ett absolut villkor för att förebygga sociala omvälvningar och
överhuvud utgjort den yttersta drivfjädern i den nutida japanska
imperialismen.
Trots allt tal på sistone om japanernas industriella expansion
och intrång på exportmarknaderna äro i dag endast omkring 19%
av den F:ysselsatta delen av befolkningen, med andra ord endast
omkring 9 % av hela befolkningen, engagerade i den industriella
produktionen. Nära hälften av den sysselsatta befolkningen eller
48 % ägnar sig fortfarande åt jordbruk, d. v. s. kombinationen risoch silkescocoonodling.
Myndigheternas svåraste uppgift har varit att skaffa arbetsutkomst åt de ständigt ökade miljonerna människor. Många andra
länder ha säkerligen därvid en hel del att lära av österns folk.
Sant är emellertid att japanen nöjer sig med litet och att en låg
levnadsstandard förhärskar, men det måste även ihågkommas att
270
Japan och yttersta östern
den utbetalade kontantlönen ej är helt utslagsgivande. Den japanske industriarbetaren åtnjuter många speciella förmåner,
vilka även böra medräknas, såsom fri sjukvård, billigare hyra
och inköp, skolhjälp för barn samt vid anställningens upphörande
en viss kontantsumma motsvarande minst två veckors lön. Som
ett exempel på levnadsförhållandena inom arbetarklassen kan
följande månadsbudget för en familj om åtta medlemmar nämnas:
Mannen- skicklig transportarbetare – per må-
nad och 9 tim. arbetsdag …………………. 62 yen
Systern- bensinstationshjälp – 11 tim. om dagen 25 »
Fruns syster – klädesfabrik – 11 tim. 9m dagen 12,50 »
Mannens moder – gammal och oförmögen till
arbete; mannens broder – invalid; frun skö-
ter hushållet; två små barn . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . »
Totala inkomster 99,5o yen (= 113 kr.)
Hyra av hus, 17 »mattor» 2 X l yard per »matta» 21 yen
Ris – 175 pounds per månad a 11 sen per lbs .. 19 »
Annan föda — 20 sen per dag – . . . . . . . . . . . . . . . . 6 »
Värme, ljus och bad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 »
Tidningar och tidskrifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 »
Kläder för hela familjen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 »
Andra utgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 »
Totala utgifter 67 yen
För att förebygga arbetslöshet inom industrin och sociala oordningar har regeringen under de senaste åren funnit det lämpligt
att ingripa i produktionen genom att ge industrin ett kraftigt
stöd i form av lån och beställningar. Försvarets önskemål ha härvid kommit i främsta rummet. För att hålla den tunga industrin
i gång och för att befordra det inhemska näringslivets maskinella
utveckling till större precision och lägre självkostnader ha armen
och flottan under de senaste tre åren gjort en mängd beställningar
samt utgjort industrins största och bäst betalande kunder. Den
stegring av budgeten, som föranletts av denna upprustning, har
finansierats med stora inhemska lån. Hellre än att bankerna
drogos med svårigheter att placera sina pengar allt under det att
industrin ej nått fram till full produktionskapacitet, ansåg Japans
kraftfullaste finanspolitiker, den nu mördade finansministern
Takahashi, det bättre att staten upplånade dessa pengar och utlämnade dem i form av beställningar i stor skala för helt inhemsk
framställning. Med den jämförelsevis ringa andel av befolk- 271
G. Guston
ningen, som ifrågavarande industrier sysselsatt, kan man dock
knappast göra gällande att beställningarna skapat ett konstlat
välstånd i landet i dess helhet.
Japans emigrationsproblem ha mycket låtit tala om sig. Ofta
läser man, att Italiens angrepp på Abessinien dikterats av samma
syften som när J apan tagit sina kolonier, och man hör också frå-
gan: När tar Japan Kina~ Min uppfattning är, att Japan ej
eftersträvar någon större intressesfär för att där placera sitt befolkningsöverskott. Den japanska expansionen avser i första hand
att vinna avsättningsmarknader för den stora förädlingsindustri,
som man är i färd med att bygga upp för att kunna absorbera
större delen av folkökningen. Erfarenheten har nämligen visat,
att japanen helst ej vill norrut, där det är för kallt. staten har
därför måst locka folk till Karafuto, Hokkaido, Korea och Manchukuo med allehanda förmåner, och ändock finns det otillräckligt med folk i dessa trakter. Med handeln följer givetvis en viss
emigration men ej på långt när stor nog att avlasta trycket på
hemmamarknaden. Likaså ha som känt försöken till utvandring
till lämpliga länder, såsom Nord- och Sydamerika, helt eller delvis stäckts på senare år genom rigorösa invandringsbestämmelser,
riktade direkt emot den mongoliska rasen. Japanernas största
transoceana koloni, i Hawaii, räknar 150,000; närmast följa Brasilien med 140,000 och U. S. A. med 110,000. Enligt min tro torde
Manchu!mo och norra Kina ej bli av någon direkt betydelse för
Japan ur emigrationssynpunkt men väl i framtiden de sydligt
belägna, varmare Filippinerna.
Tilläggas må, att japanerna trots den kraftiga folkökningen
långtifrån försummat folkbildningen. Undervisningen står förvånansvärt högt, till stor del tack vare buddhistprästernas uråldriga inflytande. Tre hundra tusen studerande finnas vid olika universitet och fackskolor; vid värnpliktsinskrivningarna 1934 var
procenten ej skrivkunniga blott 0,:1s.
De sista årens utveckling, ha främst kännetecknats av den
starka upprustningen inom alla försvarsgrenar. Nära hälften av
samtliga statens utgifter ha åtgått till försvaret, sålunda under
budgetåret 1935-36 45,7 % och för 1936-37 enligt fastställd »riksstat» 41 %. Bekant är, att huvudparten av försvarskostnadernas
stegring kommit på flottans konto. Av den härigenom ansvällda
budgeten har en mycket betydande del – omkring 40 % – måst
272
.Japan och yttersta östern
upplånas. Tilläggas må, att regeringen ändock gjort kraftiga nedskärningar av begärda försvarsanslag.
För försvarsorganisationen gäller som en allmän och genomgående princip, att samtliga stridskrafter och därtill anknutna
organ äro direkt underställda kejsaren. I detta ligger icke blott
en tradition utan även en strävan att på enkelt sätt eliminera
politiskt inflytande. Regeringen som sådan kan utöva endast en
ringa kontroll över hur försvaret ordnas, trots att den formellt
förmedlar anslagsfrågor till parlamentet. Kejsaren själv har dock
i realiteten ingenting att säga till om, och hans person får allenast
tjänstgöra såsom en helgad symboL Som sitt »stöd» i försvarsfrågor har han till förfogande följande organ. Som verkställande fungera de båda general- och arniralstaberna, vilkas chefer
– f. n. kejserliga prinsar – utgöra kejsarens personliga militära
förbindelsemän. Som rådgivande organ finnes marskalks- och
»adrniral of the Fleet»-rådet, f. n. bestående blott av tre ledamöter,
men detta av mera formell betydelse. Viktigare är det högsta
militära rådet, bestående av försvarsministrarna, cheferna för
amiral- och generalstaben samt ett visst antal generaler och amiraler. När det gäller att flytta en misshaglig generalsperson, brukar denne, såsom hände i våras, få en honnörsreträttplats genom
att göras till medlem av detta råd. Inför dessa råd ha försvarsministrarna att vederbörligen föredraga alla viktiga ärenden, beträffande vilka rådens bifall fordras. Denna dubbelledning av försvaret genom departementschefer och stabschefer har visat sig ge
upphov till oändliga kontroverser, men de därav uppståndna svå-
righeterna böra ses mot bakgrunden av japanens benägenhet för
kompromisser. För att ytterligare utestänga från försvaret det
inflytande, som kan härröra från att försvarsministrarna såsom
regeringsmedlemmar ge efter för politiska faktorer, har tanken
diskuterats att genom de båda fristående stabscheferna skapa en
kontinuerlig ledning genom kejsarens person.
Såväl armens som flottans ledning utmärkes för en tredelning
av makt och ansvar. För armen finnas som järnställda organ lantförsvarsdeparternentet, generalstaben och departementet för rnilitärundervisningen. Dessas chefer utgöra »de tre stora» och bestämma strängt taget helt armens organisation och verksamhet.
Det vore en högst ovanlig företeelse, om det högsta rådet skulle
gå emot dessa tre. I våras inträffade dock en sensation: krigsministern fann att den tredje storheten motarbetade honom i fråga
273
20- ::G l :J4. Svensk l’iäskrift 1936.
G. Guston
om en omflyttning av det högre armebefälet och lyckades borteskamotera honom, men detta kunde. endast ske tack vare generalstabschefens bifall. Flottans ledning är i sin tur uppdelad å
sjöförsvarsdepartementet, amiralstabschefen och överbefälhavaren
över flottans fartyg och stationer.
De militära organens framskjutna ställning har gjort den uppfattningen nära till hands liggande, att militärerna »styra landet». För senare år torde detta också i verkligheten ha varit fallet.
Särskilt i armen har ett motstånd rests mot att de politiska elementen på grund av personliga intressen eller alltför starkt utländskt liberalt inflytande ådagalagt en som man ansett alltför
»knäsvag» hållning till Japans uppgift som fredens väktare i
östern. När premiärministern Inukai 1932 vågade trotsa armens
växande inflytande på utrikespolitiken, nedsköts han helt enkelt
av ett antal yngre officerare – ett rent patriotiskt mord, inspirerat av den rådande andan inom arme och flotta. För ett par
veckor sedan upprepades samma patriotiska aktion i större skala
och i än blodigare former. Dessa och flera liknande händelser
motivera att officerarnas ställning med några ord må beröras.
Den missuppfattningen gör sig ofta gällande att de japanska
officerarna skulle som några kapitalismens redskap gå i spetsen
för utrotande av radikala element; härtill har man förletts av
vetskapen om vissa radikala och kommunistiska tendenser i landet, samt trott att dessa provocerat officerarnas framträdande.
Det förhåller sig emellertid så, att officerarna till allra största
delen stamma från bondehem. Den japanske officerens påfallande
enkla uppträdande och levnadssätt är faktiskt en nedärvd tradition; även officerare av hög rang åka vanligen tredje klass (ej
jämförliga med våra fina vagnar) och ådagalägga även i övrigt
spartanska vanor. Trots att den kejserliga soldatinstruktionen
tydligt uppmanar all militär personal att avhålla sig från varje
slags politik, har de senaste årens utveckling ansetts berättiga
officerskåren till dess kraftiga reaktion. Ledmotiven ha härvid
varit att upprätthålla vördnaden för kejsare och familjetradition
samt att hävda landets nationella och utrikespolitiska intressen.
Den japanske officerens rättskänsla är synnerligen djup och
absolut omutlig. Han är genomsyrad av en hänsynslös »bushidoanda», vilken styrker honom att med dödsförakt ge sitt liv åt kejsaren, den högsta symbolen. Som exempel på denna långt drivna
eller överdrivna pliktkänsla kan nämnas de »three human bombs»:
274
..
Japan och yttersta östern
i anfallet mot Shanghai i januari 1932 fastbundo sig tre man vid
en bom, och påhängda med bomber sprungo de mot taggtrådshindret in i döden för att möjliggöra genombrytningen. De blevo
givetvis nationalhjältar. En kapten kom en gång i en sådan krigsstämning, att han rusade iväg med sitt kompani, därigenom dock
lämnande en farlig lucka efter sig; när han senare fått klart för
sig misstaget, begick han harakiri på platsen. En generallöjtnant
nedstacks i våras med sabel av en överstelöjtnant, som handlade
utav missriktade patriotiska motiv; en överste i rummet bredvid
begick harakiri för att han ej skyddat sin chef -hur detta skulle
ha gått till, hade nog ingen klart för sig.
Versaillesfreden fastslog definitivt J apans stormaktsställning
och bildar grundvalen för en femtonårig utveckling, vars motstycke histor]en näppeligen sett. Visserligen funnos långt tidigare planer att skapa ett »Asien för Asiens folk» oberoende av utländska 1ntressen och med Japan som tyngdpunkt, men risken för
konflikt med England och Amerika gjorde dem till enbart drömbilder. Sedan dess har Japan på snart sagt alla områden gjort
snabba framsteg och åtminstone delvis förmått höja sig till europeisk nivå. Strävan efter jämlikhet med den vite mannen är starkare än man utomlands kanske tror och framför allt är den välorganiserad. Utlänningarnas ställning har försämrats; japanen
är visserligen nöjd med sin enkla tillvaro, så länge han har klä-
der, föda, hus och hem åt sig och sin familj, men han blir lätt
upphetsad, om han berövas sin inkomst, och kunna utlänningarna
göras ansvariga därför, kan han lätt uppviglas.
Ett livsvillkor för landet har varit att finna marknader för de
exporttillverkningar, utan vilka befolkningsöverskottet ej skulle
kunna beredas sysselsättning. Dagligen läsa vi, hurusom de billiga japanska varorna förstöra industrin i länder med hög levnadsstandard och hög valuta och hurusom flertalet av dessa länder funnit det nödvändigt att helt eller delvis utestänga denna
import. Vad har då varit naturligare än att Japan försökt i stället
skaffa sig kontroll över marknader med låg levnadsstandard i
syfte att taga hand om en kvantitetskonsumtion på låg prisnivå.
Närmast härtill har legat Kina, därefter holländska Indien och
så Indien. Över hälften av Japans export går nu också till asiatiska marknader; men med de handelsrestriktioner, som den
övriga världen genomfört, måste J apan inrikta sig på att erövra
275
G. Gltston
ytterligare terräng i Asien. Första steget i denna riktning blev
Manchukuo, som med befolkningens tysta bifall organiserats till
en vasallstat, där lag och ordning nu råda och där den industiella
blomstringen på dessa få år varit häpnadsväckande. I sina strä-
vanden att tränga vidare har Japan mött sitt största hinder i
Sovjetryssland.
Sovjet har på allt sätt sökt förhindm den allians mellan Japan
och Kina, vilken J apan eftersträvar. Sovjet har öppet och aktivt
understött de kommunistuppror i det inre Kina, som Nankingregeringen ej kunnat få bukt med. I Yttre Mongoliet, vilket helt
står under Sovjets inflytande, har Ryssland rest en stark barriär
för att bryta den japanska flodvågen. Genom försäljningen av
den rysk-roandehuriska järnvägen undanröjdes visserligen ett
svårt hot mot freden, men detta skedde först sedan ryssarna insett det ohållbara i att tänka på försvar av denna förbindelseled.
Vladivostok har i stället kommit att utgöra den nya faran för
.Japan. Tokio och Osaka kunna nås på fem timmar med bombflygplan, och enligt uppgift skall där finnas en hel del sådana – det
har uppgivits omkring trehundra.
Den senaste fasen i den japanska expansionen ha varit upprättandet av staten East Hopei och Inre Mongoliets oavhängighetsförklaring. Detta ytterligare sönderbrytande av Kina har endast
varit ett praktiskt organiserande av sedan länge existerande kaotiska förhållanden. När man talar om Kina som en enhet, glömmer man lätt, att Nankingregeringen ej betyder Kina utan blott
en viss intressegrupp. Befolkningen i norra delarna av det gamla
Kina – c:a 15 miljoner – har dessutom i många hänseenden
mycket litet gemensamt med Nanking- och Kantonpartierna samt
därför ej motsatt sig den nya japanska regimen. Japan vill nu
öka sin intressesfär av följande orsaker l) för att avlägsna hotet
från Vladivostok, genom att avbryta den ryska förbindelsen
bakåt och taga järnvägen söder om Baikalsjön; 2) för att komma
åt Kalgandistriktet, där viktiga malmfyndigheter finnas och vilket utgör lämplig bas för frammarsch mot Yttre Mongoliets huvudstad Urga; 3) för att få kontroll över Shangtungdistriktet så-
som lämpligt för bomullsodling och säte för japansk textilindustri, avsedd för den kinesiska marknaden; 4) för att få fullständig
kontroll över hamnutloppen vid Newchang (Yingkow) och Taku
jämte staden Tientsin.
Vad man än må säga om japanernas sätt att gå tillväga och
276
Japan och yttersta östern
ignorera ingångna ii).ternationella förpliktelser, handlingens män
äro de dock och ledda av otrolig fosterlandskärlek. Hade J apan
haft statsmän och diplomater av samma sinnelag som militärledarna, skulle nog ej de traktater, som garanterat Kinas s. k.
integritet, ha vunnit dess bifall; sannolikt hade ej heller Washington- respektive Londonkonferenserna kunnat göra den beskärning
av de japanska intressena, som skedde. Det på bred front uppvuxna missnöjet mot dessa eftergifter utlöste den reaktion, som
tvingade regeringen att begära landets utträde ur folkförbundet.
Detta steg var nästan helt dikterat av armens män. Utan tviYel
ser Japan nu i Sovjetryssland sin verkliga fiende. Mindre sannolikt är dock ett direkt anfallskrig mot Ryssland, ty japanerna äro
försiktiga nog att ej själva uppträda som aggressiv part utan blott
som stödjande maktfaktor- under sken av ordningens upprätthållande. Man kan härvid urskilja två meningar i J apan om hur
det bör ställa sig till detta och andra internationella problem.
Den ena riktningen representerar försiktighetens föresprå-
kare. Dessa anse, att landet icke genom krigiska aktioner gör
någon bestående vinst. Risken för ekonomiskt sammanbrott till
följd av förlust av exportmarknader och inflation i de finansiella
svårigheternas spår kan ej uppvägas av möjliga militära framgångar. Denna åsikt förfäktas av handelns och industrins män,
d. v. s. kapitalet, vidare av diplomaterna, som med största missnöje betrakta militärernas intrång på sitt område, och ytterligare
av en stor del av vetenskapsmännen. I de båda stora partierna finnas starka ehuru ofta dolda sympatier för den »Pacifistiska» linjen.
Den aggressiva riktningen återigen är organiserad och ledd av försvarets män och riktar sig i mycket mot kapitalets främsta representanter, de fem stora husen Mitsui, Mitsubishi, Sumitomo,
Okura och Yasuda. Då såväl officerare som manskap huvudsakligen rekryteras från enklare bondehem, står främst på deras politiska program en förbättring av jordbrukarnas levnadsvillkor och
ett tryggande av den individuella förvärvsrätten. De arbeta på
att förebygga kommunismens spridning genom en inre »industriell
kolonisation», vilken går ut på att sprida ett större antal mindre
fabriker på landsbygden i stället för att låta jätteföretag, kontrollerade av privatkapitalister, uppväxa i städerna. Grundtankarna
i denna industriella decentralisation ha viss frändskap med Henry
Fords ideer. Denna starka sociala tonvikt i den militära eller
aggressiva riktningens politik är verkligen ganska märklig.
277
G. Guston
Få den aggressiva riktningens krafter ohämmat verka, tror jag
mig kunna förutse en utveckling, i vilken Kina representerat av
generalissimus Chiang-Kai-Shek kommer att mer eller mindre
godvilligt stödja Japan i ett krig mot kommunismen. Med japanens nedärvda kännedom om kinesens karaktär vet han, att ord
och papper ha ringa effekt, om ej där bakom finns guld eller stå
divisioner. Det har gjorts allvarliga försök att få Nankingregeringens män, d. v. s. Kuomintangpartiets ledare, att föra en
japanvänlig politik, innebärande ett godtagande av följande princippunkter: all antijapansk propaganda skall undertryckas och
japanska varor skola gynnas; tillsammans med Japan skall Kina
ordna försvar mot kommunismens spridning i östern; Kina skall
erkänna Manchukuo som självständig stat; Kina skall avsluta en
handelstraktat med Japan. Av dessa punkter har den tredje- erkännandet av Manchukuo – varit den svåraste stötestenen, enär
Nankingregeringen väl vet att en eftergift på denna punkt kan
medföra förlust av Englands och Amerikas finansiella stöd samt
därmed också av eget fortsatt inflytande. Men i valet mellan
Sovjet och J apan kommer Narrkingregeringen säkerligen ändock
att finna det förmånligast att ge efter för det senare landets
fordringar.
Om Sovjet skulle bjuda J apan verkligt motstånd i dess planer
att betrygga sina intressen i ifrågavarande områden, kan det väl
tänkas att Japan skrider till militära operationer. Härvid har
J apan ett vitalt intresse av, att det ryska hotet från linjen Habarovsk-Vladivostok brytes. Med sikte härpå har Japan byggt en
ny djuphamn, Rashin, med sjöförbindelse med Tsuruga och järnvägslinje till Hsingking, Manchukuos huvudstad, samt över Ranan
med Korea. Huvudframstöten kommer dock helt säkert att insättas
mot Yttre Mongoliet, i första hand över Kalgan mot Urga för att
komma åt den ryska Vladivostokbanan och därmed avskära förbindelsen för de 200,000 man och 900 flygplan, som Sovjet tros ha
förlagda utmed Amurfloden och i Maritima provinsen. Enligt tidningarna ha japanska trupper synbarligen försäkrat sig om Kalgan, vars åtråvärda malmfyndigheter f. n. bearbetas av engelskt
kapital. En ytterligare framstöt kommer väl att göras över
Tsitsihar-Manchuli-Chita, fastän trupperna där få operera under ogynnsamma förhållanden.
Bn japansk invasion i dessa trakter måste emellertid betecknas
som ett riskfyllt företag. Mycket beror härvid på tidsutdräkten.
278
Japan och yttersta östern
J apan måste räkna med flera allvarliga moment. För det första
är Englands och Amerikas hållning till ett krig i östern oviss,
helst som detta kan betyda slutet på dessa länders ledande ekonomiska ställning i Kina. De~as effektivaste påtryckningsmedel
skulle bli oljan, ty utan bensin k~m en japansk arme ej operera i
dessa kommunikationsfattiga trakter. För det andra tillåter ej
.Tapans finansiella ställning ett anfallskrig av längre varaktighet.
För det tredje förefinnes risken att Kina, d. v. s. Nankingregeringen, blir en opålitlig bundsförvant i flanken och kan utnyttja
en för Japan ofördelaktig situation för att komma ifrån dess dominerande inflytande. För det fjärde måste man räkna med de
klimatiska svårigheterna för japanerna, som äro mycket känsliga
för köld och genom sin risdiet mindre motståndskraftig’a mot strapatser och sjukdomar.
Skulle däremot Ryssland bli tvingat att föra krig på två fronter,
varav en i Europa, och skulle England-Amerika dessutom inta en
sympatisk hållning till Sovjets krossande, får Japan sin chans att
nå sina drömmars mål: »Asien åt Asiens folk under Japans ledning.» Redan talas det om en militärallians mellan Tyskland och
.Tapan i antytt syfte.
Japans livsbehov är en oberoende tillgång till olja. Delvis
kännbar är även frånvaron av kvalitetsstål, bomull och fårull
jämte massa för pappers- och rayonframställning, men oljan utgör den sårbaraste punkten. Trots borrningar på Sachalin, norra
.Japan proper och Formosa kan det aldrig bli tal om att Japan
kan bli oberoende i detta avseende. Japan är därför nödsakat
att lita till Amerikas och Englands vänskapliga inställning
i händelse av krig och att taga hänsyn till dessa konkurrentländer
på de marknader, som Japan eftertraktar.
Olja finnes dock i myckenhet på annat håll i närheten, visser.
ligen ej på Filippinerna, som snart torde bli föremål för japanernas expansion, utan på Borneo i det engelsk-holländska Shellbolagets ägo, ·vari även stora Standard-Oilintressen äro investerade. Men engelsmännen ha förstärkt Singapore som effektivt
stöd åt den svaga och sårbara Hongkongbasen. Japanerna fråga
sig: är det Västerns mening att allt framgent dominera österns
folk~ Mitt svar lyder: .Ja, men det kommer ej att lyckas!
279