Järtecken i maskrosorna

Chemtrails, microvågor och nu stämma fredagen den 13. Tecknen hopar sig för Mp, och nu har de inte ens media med sig längre konstaterar Hans Wallmark.

Ett parti vilket har ledande företrädare som anser att konspirationsteorin om chemtrails grundligt bör utredas och oroar sig för vad mikrovågsugnen kan ställa till med i våra kroppar kanske också har en oproportionerligt högre andel som även tar skrock på största allvar. Att miljöpartiets avgörande kongress inleds i Karlstad just på fredagen den 13:e kan således riskera att påverka humöret menligt.

Annars räcker det naturligtvis med att bara ta del av den senaste tidens opinionsbarometrar för att det skall kännas surt och vrångt. Mp sjunker som en sten i alla partisympatimätningar som nu redovisas. Språkrören är minst populära av alla politiska ledare i Sverige. Det är nog många bedömare som förundrat följt de grönas fria fall de senaste veckorna. Alldeles uppenbart har krishanteringen fullständigt misslyckats.

Presskonferenser och medieträffar har genomförts som snarare retat upp både reportrar och gräsrötter än lyckats medverka till att ställa saker och ting till rätta. För ett parti som vant sig vid att segla fram med medialt förliga vindar i seglen är det ovant och obekvämt att se hur plötsligt mörka ovädersmoln drar ihop sig på himlen. Den ibland både jobbiga som tråkiga interna kontroll andra partier ägnat sig åt i åratal för undvika att personer med alltför udda åsikter ges möjligheter till förtroendeuppdrag och tyngre poster har Mp inte sett samma behov av att utföra. Fram till nu, då insikten plötsligt kommit att en mer kritisk granskning av vad partiföreträdare faktiskt säger och gör också är möjlig. Men den tydligt obekväma sitts miljöpartiet försatt sig i visar också på en annan utmaning. Den mellan att vara principiell eller pragmatisk. De gröna har byggt sitt partis existens på en övertygelse om att vara sanningssägare och oförfalskade försvarare av klimat och miljö samt hängivna i kampen mot alla former av globala orättvisor. Det har talats om att värna vår planets överlevnad. Sådant ger naturligtvis råg i ryggen och skänker en inre trygghet. Om man tror sig ha sanningen och rättvisan på sin sida är det ju svårt att ha fördragsamhet med andras åsikter, idéer eller tro något högre om deras bevekelsegrunder.

Allt detta har självfallet varit en styrka för att locka anhängare, sympatisörer och väljare. Mp har nu som regeringsbärande parti i växande utsträckning tvingats göra det partier som söker inflytande alltid måste göra, nämligen kompromissa och ägna sig åt avvägningar. Och det är den krocken som nu kan iakttas mellan vad man tidigare sagt och nu måste göra. I grunden är det absolut inte fel att vara principfast. Det har uppenbart till och med funnits ett politiskt behov av det då folk strömmat till och Mp stundom nått höga höjder i opinionsmätningarna. Men när en minister beskriver den egna regeringspolitiken som ”skit” och ett annat språkrör gråter en skvätt över vad man kommit överens om framträder med all tydlighet denna dragkamp i det inre.

Även om stora partier som moderaterna och socialdemokraterna vilar tungt på ett arv av grundläggande idéer och ideologiska uppfattningar görs ingen hemlighet av pragmatismen som arbetsmetod. Målet är att eftersträva bra uppgörelser och överenskommelser som man kan vara nöjd med istället för att beklaga. Sedan den svenska arbetarrörelsen under 1920- och 30-talet övergav tanken på revolution till förmån för reformvägen har den därefter anklagats för revisionism av de mer renläriga. Marxister som ibland kan ses på torget med röda fanor i förgrunden, tiotalet åskådare och ett mycket begränsat väljarstöd. Men i de egna tidningarna och pamfletterna hyllas kampen som ses som rättfärdig. Det handlar om att vara en kompromissande idépolitiker eller en idépolitiker som tvingas till kompromisser. Det är mycket mer än en semantisk skillnad. Det handlar om ett vägval. I det ena fallet är det fråga om ett förhållningssätt och i det andra något ont som kan vara mer eller mindre nödvändigt. Alliansens framgångar under de åtta regeringsåren 2006-2014 byggde just på den goda förmågan att utifrån ibland olika värderingar och åsikter mejsla fram förslag som vann alla deltagande partiers gillande.

Moderaterna som hänvisar till sitt liberalkonservativa idéarv markerar på ett mycket tydligt sätt hur principiella grundläggande liberala samhällsuppfattningar just kombineras med det mer konservativa praktiska handlaget att söka det pragmatiska och organiska som kontrast till det revolutionära. Självfallet finns naturligtvis möjligheten för ännu ett pragmatiskt parti att etableras i svensk politik. Men då går det inte att se sig som de enda politikerna vilka bryr sig om jordens överlevnad och med darr på rösten proklamerar det. Då blir man en bland andra.

Även om andelen som är övertygade om chemitrails är mycket högre och det finns fler som med misstänksamhet ser på mikrovågsugnen i hörnet. Det är den kampen som nu förs inom miljöpartiet. Och då är frågan hur stor lockelsen och attraktionskraften kommer att vara i en sådan rörelse. För den som är pragmatisk och eftersträvar uppgörelser bör naturligtvis säga det före valdagen om man har för avsikt att göra så efter att rösterna räknats. Annars kan med rätta väljare och opinion bli vredgad.

Hans Wallmark är riksdagsledamot (M) för Norra och Östra Skåne