Jas är inte längre en försvarsfråga

Sverige behöver inte Jas. Det finns andra flygplanstyper som kan användas för att försvara landet. Däremot skulle Saab inte klara sig utan svenska staten som huvudkund. Om Jas således är ett industripolitiskt snarare än ett försvarspolitiskt projekt måste det diskuteras som ett sådant, skriver Stefan Olsson.

Sverige behöver inte nya Jas för sitt luftförsvar. Däremot behöver Saab nya Jas för att överleva som tillverkare av stridsflygplan. I höst förväntas riksdagen fatta beslut om nyinvesteringar i vårt luftförsvar. Prislappen är okänd. Som minst kommer den att hamna på 30 miljarder. Förmodligen mer.

I och med det är det hög tid att vissa obekväma frågor om svensk säkerhetspolitik och Saab börjar ställas. Försvarsmaktens budget är begränsad. Överbefälhavaren har varnat för att andra försvarsgrenar måste bantas.

Debatten om nya Jas har hittills varit mycket provinsiell. Att antyda att stridsflygplan tillverkade i Frankrike eller USA skulle kunna fungera lika bra är nästan lika främmande som att påstå att belgiska jordgubbar skulle vara godare än svenska.

Men Jas är inte det enda flygplanet av sin typ. Finland använder idag amerikanska F18 och Norge kommer att i framtiden använda den nya modellen F35. Därtill finns andra modeller: Rafale (Frankrike, Brasilien m.fl.), Eurofighter (Storbritannien, Tyskland, Spanien m.fl.) eller Super Hornet (USA, Australien m.fl.). Militärt sett kan Sverige försvara sig med vilken som helst av dessa flygplanstyper.

Ytterligare en brist i vårt säkerhetspolitiska tänkande är att vi fortfarande tänker oss att det svenska flygvapnet bara ska försvara Sverige. Moderna stridsflygplan har dock en räckvidd som gör att deras naturliga arbetsområde är mycket stort. Redan med nuvarande Jas kan flygvapnet patrullera hela Östersjön inklusive de baltiska staterna från flygflottiljen i Ronneby. Med nyare flygplan kommer räckvidden att öka ytterligare.

Med tanke på att samtliga länder utom ett omkring Östersjön och i Norden är demokratier, och antingen med i EU eller Nato, skulle bevakningen av luften kunna göras gemensam. Vi är inte varandras fiender och det är slöseri med resurser att varje land håller sig med ett eget flygvapen. Naturligt vore för både Finland och Sverige att bistå Nato med luftbevakningen över de baltiska staterna, som är för små för att ha egna flygvapen.

Så varför diskuteras inte frågor som dessa? Svaret ligger i att Jas har blivit ett industripolitiskt projekt istället för ett försvarspolitiskt. För att tillverkaren Saab ska kunna hålla sin produktionsförmåga uppe och hänga med i teknikutvecklingen måste företaget tillverka och sälja nya modeller. Och Saab:s huvudkund är svenska staten. Om svenska staten valde en annan typ av flygplan till sitt försvar skulle Saab behöva stänga ned.

Nuvarande Jas är ett förstklassigt stridflygplan och nya Jas kommer att bli ännu bättre. Det är ingen tvekan om den saken. Inte heller ska vi förvägra vårt försvar det bästa flygplan vi har råd med. Men om Jas är ett industripolitiskt projekt snarare än ett försvarspolitiskt så måste vi erkänna att det är så. Nyproduktionen av Jas ska då inte ställas mot rimliga soldatlöner eller nya ubåtar. Den stora statliga subventionen till Saab, som det hela de facto är, bör då tas ur Näringsdepartemetets del av statsbudgeten.

Samtidigt bör Sverige också sätta sig ned tillsammans med sina grannländer och fördomsfritt resonera om hur luftförsvaret av norra Europa ska se ut. Ska var och en klara sig själv eller ska vi, lämpligtvis inom Nato, försvara oss gemensamt? (SNB)

Stefan Olsson är chef för tankesmedjan Frivärld.