Jätten i skuggan

Kanada går till val. Landets 30 miljoner invånare ska avgöra om en av de politiska dynastierna ska få behålla makten genom den liberale premiärministern Justin Trudeau eller om det är dags för skifte till höger. Valet innebär att Kanada för en tid kommer ut från skuggan från sin granne i söder – det USA som inte minst i vårt land har en osannolik förmåga att monopolisera utrymmet i media. Men jätten i norr har en minst lika fascinerande historia, konstaterar Mats Fält.

Det är synd att vi inte ägnar mer tid åt jättelandet i norr. Dels utgör det en intressant blandning av Europa och Amerika, dels är det ett land som under hela sin moderna historia balanserat olika gruppers intressen, ofta dessutom med framgång. Inte minst nu när blandning av kulturer och tolerans är centrala frågor, är Kanada intressant.

Situationen för landets ursprungsbefolkning har varit bättre än i USA men har trots det ofta präglats av både orättvisor och direkta övergrepp. Det är balansen mellan franskt och engelskt under drygt 250 år som många länder skulle kunna lära sig en hel del av.

Det moderna Kanada uppfanns i Frankrike. Det var de franska Bourbonernas beslut att satsa på att kolonisera området längs St Lawrencefloden som skapade förutsättningarna för en separat kanadensisk nation. Paradoxalt nog var det nog den brittiska erövringen efter Sjuårskriget 1763 som gjorde det möjligt för landet att överleva. Nya Frankrike var ett fungerande samhälle men hade haft mycket svårt att, utan stödet från Storbritannien, stå emot trycket från den mäktigare grannen i söder.

Frankrike satsade på Kanada men aldrig på det sätt som England satsade på sina kolonier på östkusten. Dessutom lät inte Paris fritänkare och oppositionella välja friheten i den nya världen som ett alternativ. För Versailles var varje konflikt i Europa viktigare än den vackra men fjärran kolonin i väster. De finansiella satsningarna var begränsade och detsamma gällde inflyttningen från moderlandet. När tusentals kolonister anlände till New England och Virginia kom det hundratals till Québec och Montréal. Administrationen förblev svag och försvaret bristfälligt.

Ointresset för kolonin stimulerade samtidigt den lokala kreativiteten. De adelsmän som satts att styra kolonin ville helst inte åka dit alls, vilket gav ökad frihet åt de längre ned i makthierarkin som faktiskt fanns på plats. Kontakterna med indianstammarna handlade mer om samarbete än förtryck, eftersom Frankrike hade för få soldater för att i praktiken kunna kontrollera mer än de egna bosättningarna längs med floden. En annan konsekvens av bristen på fransmän blev de franska jägare som ofta ensamma kom att leva med indianerna och färdas långt in i skogarna i jakt på skinn och andra värdefulla varor.

Om man jämför vad fransmännen åstadkom med de insatta resurserna så var nog Nya Frankrike inte ett misslyckat projekt. Det är ingen slump att en av Minnesotas största floder heter St Croix River och att vi inte sällan hör namn på amerikanska städer som Detroit, Mobile, New Orléans och St Louis. Fransmännen var få men de fanns överallt. Tidvis hotade de till och med att helt blockera britternas möjligheter att expandera västerut från sina tretton kolonier, vilket samtidigt ökade Londons intresse för att slå tillbaka på allvar. Det var svårt att argumentera för att de franska forten i Pennsylvania bara byggts för att försvara Kanada.

Nederlaget i Sjuårskriget innebar att Nya Frankrike plötsligt blev en brittisk koloni. Invånarna glömmer aldrig att Paris valde att behålla sockerplantagerna i Västindien hellre än sin sägenomspunna koloni betydligt närmare Arktis. Den enda resten av det franska Nordamerika är idag ögruppen St Pierre och Miquelon öster om Newfoundland. Där finns fortfarande ett litet franskt samhälle där invånarna gärna idkar krypskytte mot de landsmän från Frankrike som regelmässigt innehar de högsta posterna i den lokala administrationen.

Efter freden i Paris 1763 etablerades en brittisk administration för kolonin. Det var inte lika impopulärt att vara brittisk guvernör som tidigare fransk men nya problem uppstod. De lokala brittiska befattningshavarna var väl medvetna om att det var andra regler som gällde i det fransktalande området. Engelsmännen var i minoritet och den katolska kyrkan var det överlägset viktigaste religiösa samfundet. I England var katolikers medborgerliga rättigheter fortfarande begränsade. Balansen mellan språkgrupperna ändrades när de kungatrogna lojalisterna, som lämnade USA efter 1783, blev en viktig del av det framtida Kanada.

Varje ny guvernör hade med sig idéer om hur kolonin borde reformeras och kyrkans makt reduceras. Ibland resulterade reformförsöken i mer eller mindre allvarliga kriser men för de mesta lyckades administrationen få sina frustrerade nya chefer att förstå att läget krävde diplomati och tolerans. Dessutom kunde man peka på situationen på marken – Nya Frankrike var en fredlig del av det Brittiska Imperiet. Även under den amerikanska invasionen 1775 förblev befolkningen lojal med kronan.

Politiskt var kopplingen till London en stor fördel för de kanadensiska kolonierna. Själva hade de inte mycket att sätta emot krav och förslag från Washington DC men som en del av imperiet var det en annan sak. Under huvuddelen av 1800-talet fortsatte samarbetet med Storbritannien utan större slitningar. I slutet av seklet blev det dock allt vanligare att Kanada kände sig överkört. London talade alltför ofta direkt med det allt mäktigare USA, utan att stämma av agerandet i frågor av gemensamt intresse med den nya federala regeringen i Ottawa.

Det var först 1867 som det vi idag ser som Kanada såg dagens ljus. Förhandlingar hade pågått under många år men det var först efter en uppgörelse träffad på Anne på Grönkullas idylliska Prince Edward Island och i fransmännens högborg Québec, som det hela var klart. Läggspelet hade länge bromsats av motsättningarna mellan de två stora språkgrupperna och – inte minst – de små och stora kolonierna. Alla provinser gick inte med på en gång men anslöt sig successivt. Newfoundland höll ut ända till 1949.

På den internationella arenan började Kanada agera allt mer som junior partner till Storbritannien, senare i sällskap med Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. När Frankrike insåg att den nya federationen inte sällan hade en fransktalande premiärminister inbjöd man till ståtliga statsbesök och påminde om de gamla banden mellan Frankrike och den förlorade kolonin. För Kanada gav det ökad prestige och de fransktalandes självkänsla stärktes.

Kanada var för det mesta en lojal partner till Storbritannien men det franska arvet påverkade även utrikespolitiken. När påven 1870 var på väg att förlora sin världsliga makt över Kyrkostaten skickade Québec trupper till hans försvar. Stödet för Storbritanniens krig var ofta begränsat bland fransmännen, det gällde både Boerkriget och de två världskrigen. Kanada ställde upp men väntade i det längsta med att använda allmän värnplikt, av hänsyn till stämningarna i Québec. Under andra världskriget hade Québec nära band till Vichyregimen och kyrkan i det gamla moderlandet. Justin Trudeaus pappa, den tidigare premiärministern Pierre Trudeau, började sin politiska karriär med att propagera mot deltagande i andra världskriget.

Québec har alltid varit den udda fågeln bland de kanadensiska provinserna. Det är inte bara här som det bor många fransktalande men det är bara i Quebec som de är i klar majoritet. Rättigheterna för de språkliga minoriteterna i provinserna har varit ett ständigt tema för federationens premiärministermöten. Ofta har Quebec krävt – och också fått igenom – generös behandling i andra provinser utan att vilja göra avkall på sina egna, ofta hårda, regler för hur engelska får användas av företag och institutioner.

En ofta använd metod för att uppnå enighet är att Quebec erbjudits ekonomiska fördelar mot att provinsen accepterat kompromisser i frågor som varit viktiga för andra delar av landet. En effekt av detta är att provinsens regering fått en starkare ställning i den regionala ekonomin. Quebec är på detta sätt ännu lite mer likt Europa än sina systerprovinser. Ibland har detta stödsystem bidragit till korruption inom det politiska systemet.

Korruption är annars något som Kanada varit relativt förskonat ifrån. Så har det dock inte alltid varit. Tidigare i historien var korruption ett betydligt större problem i den snabbt expanderande nationen. I mitten av 1800-talet byggdes de stora järnvägarna som till slut knöt ihop landet från Atlanten till Stilla Havet. Bolagen som ansvarade för projekten fick betalt i form av land som de kunde exploatera för olika ändamål. I samband med förhandlingarna om dessa kontrakt förekom en omfattande korruption som gav de politiska partierna betydande inkomster. Liksom i det samtida USA, klarade inte systemet av att på ett riktigt sätt hantera de enorma summor som krävdes för att genomföra stora infrastrukturprojekt. En av Kanadas mest berömda premiärministrar, Macdonald, anklagades 1873 för korruption och avgick efter ett lysande, fem timmar långt, försvarstal hållet mitt i natten. Efter fem år i politisk exil var han tillbaka igen som premiärminister.

Även Justin Trudeau har blivit anklagad för att vilja dölja korruption i en affär kopplad till ett företag från Québec. Frågan har spelat en viss roll i den aktuella valrörelsen. Även om alla anklagelser skulle vara korrekta så går han ändå i en helt annan viktklass än sina föregångare på 1800-talet.

För den som vill granska detta fascinerande jätteland närmare rekommenderas Conrad Blacks ”Rise to Greatness – The History of Canada” (McClelland & Stewart) varmt. Black är en tidvis omdiskuterad före detta tidningskung och debattör men få ifrågasätter honom som seriös författare. En klassisk historiebok som med sina 1106 sidor rymmer det mesta – liksom det land den skildrar.

Mats Fält är förtroendevald i Tyresö kommun