Jeanette Widén: Orlando Figes hjälper läsaren att förstå ryskt maktspråk
Historien om Ryssland – Myten som maktens redskap gör ingen hemlighet av bokens handling. Den är rakt på. Bokens tyngdpunkt ligger i att förstå ryskt agerande utifrån landets kulturella, ideologiska, historiska och rysk-ortodoxa synsätt. Sitt angelägna, tunga och komplexa ämne till trots är tonen lättsam och beskrivningarna av hur historien uppfattas från ryskt håll utförliga.
Rysslands historia har kanske skrivits om oftare än något annat lands, allt för att passa sittande regerings agenda. För att förstå landets agerande både historiskt och i nutid krävs insikt de ständiga historieförvrängningarna. Orlando Figes beskriver dessa förvrängningar utifrån nya perspektiv. Han tittar på historiska skeenden, händelser och personer och redogör för hur dessa format Ryssland och rysk utveckling. Tyngdpunkten i boken ligger i att förklara det ryska militära anfallet mot Ukraina.
Kärnan i boken är rysk tolkning av händelser från medeltid till nutid. Historiska och kulturella skeenden är utförligt beskrivna och boken har en stark faktaförankring med koppling till författarens tidigare yrke som forskare i rysk historia. Figes både inleder och avslutar i Ukraina och ger en god översikt över rysk historia. En brist är dock att det är först i slutordet som författaren lyfter den post-sovjetiska tiden. Han försöker förklara såväl invasionen av Ukraina som Putins politik genom historiska ryska myter. Sin kritiska beskrivning av historien till trots vilar resonemanget ibland på en något svag analys.
Den som önskar förstå ryska föreställningar om Ukrainas rätt att existera och om NATO:s utvidgning österut blir inte besviken. Figes startar från grunden och redogör redan i bokens första sidor för avteckningen av storfursten Vladimirs staty. Två av Ukrainas viktigaste historiska symboler är Vladimir (Volodymyr på ukrainska) och Kievriket. Som Figes så briljant beskriver det är det inte en slump att avtäckandet av statyn skedde på Rysslands nationella enighetsdag. Vid ceremonin höll en annan Vladimir tal; han proklamerade att de var storfursten som ”samlat och försvarat de ryska länderna genom att grunda en stark, enad och centraliserad stat som inlemmade olika folk, språk, kulturer och religioner i en enda jättelik familj”. Boken är en lika tydlig skildring av varför Ryssland anser sig ha rätt att återskapa sina forna territoriala gränser som tanken är provocerande.
Att påverka befolkningen redan från unga år är viktigt för jätten i öst. Det beskrivs på ett så lättförståeligt sätt att den mest inbitne Putinanhängaren torde ifrågasätta metoden. Det handlar om historieförvrängning och rysk indoktrinering. Som Figes uttrycker det är det är inte en slump att 20 parker, i realiteten patriotiska utställningar, byggts upp för att besökas av skolbarn, studenter och kadetter vid landets militärhögskolor. Det handlar också om att beskriva myten från 1700-talet om att Ryssland vill vara en del av väst. Senare utvecklat till att vara en del av NATO. Om så inte blir fallet så är det västledarnas fel. Att ett NATO-medlemskap aldrig blev realitet förstärkte, enligt Figes, den ryska uråldriga känslan av förbittring mot väst och den ryska känslan av att NATO:s utvidgning österut är en ”allvarlig provokation”.
Ofta analyseras samtida rysk politik utan fullgoda kunskaper kring rysk historia och förståelse för Rysslands förflutna – något som är anmärkningsvärt för den som försöker förklara den ryska utvecklingen efter murens fall. Den som vill förstå dagens ryska politik bör börja med att läsa Figes 330 sidor för en grundförståelse av rysk historia. Trots att boken förlorar en del då den i slutet, titeln till trots, är framåtblickande är den lika informativ som läsvärd.
Författaren börjar där han slutade, i Ukraina, denna gång siar han om vem som kommer gå segrande ur kriget. Figes har rätt i mycket, men att en utvidgning av NATO österut är ett misstag lär dessvärre skada denna, i andra avseenden, välskrivna boks trovärdighet.
Jeanette Widén går Svenska Nyhetsbyråns Skribentskola 2024