Jens Knocke; Moskva 2042
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
UllERATUR
JENS KNOCKE:
Moskva år 2042
V
ladimir Voinovitjs satirer är briljanta, och i Sovjet är briljans
utanför schackvärlden illa sedd
och inhemska satirer ett brott. Vladimir
Voinovitj är därför utvisad.
Vladimir Voinovitj: Moscow 2042.
Jonathan Cape, London 1988
Med ett mäkta roligt verk, ”Moskva år
2042”, har han just bevisat att han kan
skriva om sin hemort även i exil. Boken
om våra barnbarns Moskva finns
engelsk översättning.
Det mesta av handlingen försiggår i
Moskva, resten i Västtyskland och Kanada. Alexander Solzjenitsyn bor visserligen i USA, men nog är det den store
Solzjenitsyn som Vladimir flyttat norrut
och kallar Sim Simych Karnavalov? Denne smått löjlige storryske Lillefar spelar
en icke obetydlig roll, dels som Karnavalov, dels, i slutet av boken, upptinad efter
djupfrysning, som tsaren Serafirn den förste.
Bokensjag är en likaledes utvisad rysk
skribent. Ar 2042 reser han med Lufthansas flyg- och tidsmaskin tillbaka till
Moskva. De andra passagerarna råkar
omedelbart efter ankomsten illa ut, men
inte han. Makthavarna har nämligen för
avsikt att exploatera denna berömda författare som – nästan som på sin tid Andre
Gide- skriver den bok vi håller på att lä-
sa.
Inget Tredje Världskrig har ägt rum.
Sovjetunionen har fallit sönder i sina beståndsdelar. Moskva är nu en egen republik med namnet Mosrep. Här har äntligen kommunismen genomförts.
Man lever alltså efter den kommunistiska grundsatsen ”Åt envar efter hans behov”. säkerhetspolisen, som vet allt om
alla, avgör vilka som är vars och ens
objektiva behov. Allt är ransonerat. Vatten portioneras ut i badhus. För att få kuponger för mat eller ”primärmateria”
måste moskvaborna lämna in sin avföring, ”sekundärmateria”. Trohet är förknippad med äganderätt och antikommunistisk. Staten organiserar könslivet i det
oaptitliga ”Kärlekens tempel”, ingalunda
det enda oaptitliga i ett samhälle där även
födan är förfalskad.
Man publicerar enbart tillrättalagda
klassiker samt skrifter som hyllar allas vår
”genialissimo”, partisekreterare, överbefälhavare, tänkare, hjälte. Genialissirnon tros befinna sig i en geostationär
satellit över Mosrep. Jesus är en kommunistisk tänkare. Medicinsk och genetisk
ingenjörskonst är omhuldade och berättigar, då som nu, till experiment på levande
människor.
Resten av världen består av de tre ”Yttre Fienderingarna”. Den första av dessa
utgörs av sovjetrepublikerna utanför
Mosrep, den andra består av lydstaterna.
Judar, alkoholister, gamla och mentalt eller fysiskt sjuka utvisas dit. Med Tredje
Fienderingen har man ingen kontakt.
Dock har de flesta konstverk, inklusive
statyer av Lenin, sålts av, främst till amerikanska museer. Och i molnigt väder roar
sig amerikanerna med att från satellit projicera avsnitt ur Dallas på molntäcket
ovanför Mosrep, en av gemene man
mycket uppskattad, och strängt förbjuden, underhållning.
I bokens sista del utropas Karnavalov
till alla ryssars tsar. Men ”Pluralism är förräderi” kommer det att heta också i nästa
sekels ryska katekes, despotin består. Angiveriet, detta outplånliga ryska karak- 72
tärsdrag, börjar på stående fot. Rättegångarna regnar över Moskva. Avrättning
försiggår, inför folket, genom hängning,
halshuggning och korsfästning (fast spikarna är av så usel kvalitet att detta tar en
evig tid).
Bokens ryska original kom ut två år efter att Gorbatjov tagit över. ”En ung, hälsosam en, med två akademiska grader”
och ”kläder beställda direkt från Dior”
som ”läste Voltaire på originalspråket och
i all hemlighet gick i kyrkan”. Det visar sig
dock snart att kostymerna från Dior inte
ändrar på mycket. Ryssland, säger oss
Voinovitj, byggs, nu som då, på angi.veri,
förtryck, lögner och förakt.
Och Vladimjr Voinovitj, länge en uppburen sovjetförfattare, f d fåraherde,
snickare, soldat och byggnadsarbetare,
kan sitt Ryssland. Julio Cortazar talar om
revolutionernas ”nästan frenetiska benä-
genhet” att förstelna, att, likt en insekt,
bilda ett yttre skelett av kitin.En man som
Voinovitj kan inte leva i ett sådant skal.
I slutet av 60-talet hade KGB börjat avlyssna hans telefon som snart stängdes av.
1973 uteslöts han ur det sovjetiska författarförbundet KGB undrade om han
inte hade lust att lämna landet: det vore ju
synd om han skulle omkomma i en trafikolycka eller i ett vanligt gatuslagsmål.
När han omsider gick med på att emigrera började KGB en annan lek: ena må-
naden lovade man honom att han skulle
få ett pass, nästa månad nekades det honom, om och om igen. Fyra hjärtattacker
lyckades KGB åstadkomma inom familjen. Men 1980 sattes han på ett plan med
enkelbiljett till Miinchen.
Det är inte sant att den högsta litterära
utmärkelsen i Sovjet är utvisning: utvisning, också ur Sovjet, är en tragedi. Och i
tre år såg det ut som KGB skulle ha lyckats få tyst på Voinovitj: moltyst stängde
han in sig i sin bostad i Förbundsrepubliken.
”Moskva år 2042” visar att Voinovitjs
satiriska briljans inte mattats. Vad som inte heller mattats är hans kärlek till ryssarna. Bokens vemodiga sista ord är: ”Om
bara livet blir lite snällare mot folk. Det,
mina damer och herrar, är vad det rör sig
om.”
JENS KNOCKE:
Moskva år 2042
V
ladimir Voinovitjs satirer är briljanta, och i Sovjet är briljans
utanför schackvärlden illa sedd
och inhemska satirer ett brott. Vladimir
Voinovitj är därför utvisad.
Vladimir Voinovitj: Moscow 2042.
Jonathan Cape, London 1988
Med ett mäkta roligt verk, ”Moskva år
2042”, har han just bevisat att han kan
skriva om sin hemort även i exil. Boken
om våra barnbarns Moskva finns
engelsk översättning.
Det mesta av handlingen försiggår i
Moskva, resten i Västtyskland och Kanada. Alexander Solzjenitsyn bor visserligen i USA, men nog är det den store
Solzjenitsyn som Vladimir flyttat norrut
och kallar Sim Simych Karnavalov? Denne smått löjlige storryske Lillefar spelar
en icke obetydlig roll, dels som Karnavalov, dels, i slutet av boken, upptinad efter
djupfrysning, som tsaren Serafirn den förste.
Bokensjag är en likaledes utvisad rysk
skribent. Ar 2042 reser han med Lufthansas flyg- och tidsmaskin tillbaka till
Moskva. De andra passagerarna råkar
omedelbart efter ankomsten illa ut, men
inte han. Makthavarna har nämligen för
avsikt att exploatera denna berömda författare som – nästan som på sin tid Andre
Gide- skriver den bok vi håller på att lä-
sa.
Inget Tredje Världskrig har ägt rum.
Sovjetunionen har fallit sönder i sina beståndsdelar. Moskva är nu en egen republik med namnet Mosrep. Här har äntligen kommunismen genomförts.
Man lever alltså efter den kommunistiska grundsatsen ”Åt envar efter hans behov”. säkerhetspolisen, som vet allt om
alla, avgör vilka som är vars och ens
objektiva behov. Allt är ransonerat. Vatten portioneras ut i badhus. För att få kuponger för mat eller ”primärmateria”
måste moskvaborna lämna in sin avföring, ”sekundärmateria”. Trohet är förknippad med äganderätt och antikommunistisk. Staten organiserar könslivet i det
oaptitliga ”Kärlekens tempel”, ingalunda
det enda oaptitliga i ett samhälle där även
födan är förfalskad.
Man publicerar enbart tillrättalagda
klassiker samt skrifter som hyllar allas vår
”genialissimo”, partisekreterare, överbefälhavare, tänkare, hjälte. Genialissirnon tros befinna sig i en geostationär
satellit över Mosrep. Jesus är en kommunistisk tänkare. Medicinsk och genetisk
ingenjörskonst är omhuldade och berättigar, då som nu, till experiment på levande
människor.
Resten av världen består av de tre ”Yttre Fienderingarna”. Den första av dessa
utgörs av sovjetrepublikerna utanför
Mosrep, den andra består av lydstaterna.
Judar, alkoholister, gamla och mentalt eller fysiskt sjuka utvisas dit. Med Tredje
Fienderingen har man ingen kontakt.
Dock har de flesta konstverk, inklusive
statyer av Lenin, sålts av, främst till amerikanska museer. Och i molnigt väder roar
sig amerikanerna med att från satellit projicera avsnitt ur Dallas på molntäcket
ovanför Mosrep, en av gemene man
mycket uppskattad, och strängt förbjuden, underhållning.
I bokens sista del utropas Karnavalov
till alla ryssars tsar. Men ”Pluralism är förräderi” kommer det att heta också i nästa
sekels ryska katekes, despotin består. Angiveriet, detta outplånliga ryska karak- 72
tärsdrag, börjar på stående fot. Rättegångarna regnar över Moskva. Avrättning
försiggår, inför folket, genom hängning,
halshuggning och korsfästning (fast spikarna är av så usel kvalitet att detta tar en
evig tid).
Bokens ryska original kom ut två år efter att Gorbatjov tagit över. ”En ung, hälsosam en, med två akademiska grader”
och ”kläder beställda direkt från Dior”
som ”läste Voltaire på originalspråket och
i all hemlighet gick i kyrkan”. Det visar sig
dock snart att kostymerna från Dior inte
ändrar på mycket. Ryssland, säger oss
Voinovitj, byggs, nu som då, på angi.veri,
förtryck, lögner och förakt.
Och Vladimjr Voinovitj, länge en uppburen sovjetförfattare, f d fåraherde,
snickare, soldat och byggnadsarbetare,
kan sitt Ryssland. Julio Cortazar talar om
revolutionernas ”nästan frenetiska benä-
genhet” att förstelna, att, likt en insekt,
bilda ett yttre skelett av kitin.En man som
Voinovitj kan inte leva i ett sådant skal.
I slutet av 60-talet hade KGB börjat avlyssna hans telefon som snart stängdes av.
1973 uteslöts han ur det sovjetiska författarförbundet KGB undrade om han
inte hade lust att lämna landet: det vore ju
synd om han skulle omkomma i en trafikolycka eller i ett vanligt gatuslagsmål.
När han omsider gick med på att emigrera började KGB en annan lek: ena må-
naden lovade man honom att han skulle
få ett pass, nästa månad nekades det honom, om och om igen. Fyra hjärtattacker
lyckades KGB åstadkomma inom familjen. Men 1980 sattes han på ett plan med
enkelbiljett till Miinchen.
Det är inte sant att den högsta litterära
utmärkelsen i Sovjet är utvisning: utvisning, också ur Sovjet, är en tragedi. Och i
tre år såg det ut som KGB skulle ha lyckats få tyst på Voinovitj: moltyst stängde
han in sig i sin bostad i Förbundsrepubliken.
”Moskva år 2042” visar att Voinovitjs
satiriska briljans inte mattats. Vad som inte heller mattats är hans kärlek till ryssarna. Bokens vemodiga sista ord är: ”Om
bara livet blir lite snällare mot folk. Det,
mina damer och herrar, är vad det rör sig
om.”