JJ Nordström och hans två fädernesland
1946
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
J. J. NORDSTRÖM
OCH HANS TVÅ FÄDERNESLAND
GLIMTAR UR BREVVÅXLINGEN MED VÅNNER I
FINLAND
Av LOLO KRUSIUS-AHRENBERG
BLAND historiker och statskunskapare i Sverige och Finland har
på senare tid uppmärksamheten varit inriktad på den konstitutionella utvecklingens historia under 1800-talet. Både de politiska partierna och seklets bärande ideologier på statslivets område ha därvid
blivit föremål för grundliga och stimulerande utredningar. Johan
Jakob Nordström tillhörde bägge länderna. Hans gärning som statsrättslärd och politiker har satt spår i såväl svenskt som finskt offentligt liv. I Finland skönjes hans skapande ande bakom månget penndrag, som förberett de stora nydaningarna och förändringarna i landets konstitutionella maskineri på 1860-talet; i Sverige utspelades
hans handling framför kulisserna. Han var en av förgrundsgestalterna på de sista svenska stånds- och de första tvåkammarriksdagarna
och förfäktade med värme, patos och kämpahåg en historiskt bunden
konservativ linje. Hans andliga hållning bestämdes till en del av
seklets etiskt högtstående uppfattning om individernas och nationernas ofta störda men aldrig i längden hejdade frammarsch på självutvecklingens väg mot fred, frihet, förbrödring och välstånd – alltså
av ett utpräglat tidstypiskt drag. Men det förbands hos honom med
en lidelsefullt personlig historism, som var den bortom tidens mallar
forskande sanningssökarens och som lika litet överbelastades av den
politiska romantikens och konservativa ståndsliberalismens illusionsrika idegods som av 60-talsliberalernas generaliserande historiska
dogmatism. Han såg på dagens frågor med den borna historikerns
sinne för skeendets organiska växt och med en livlig känsla för
Sverige-Finlands historiska livsbetingelser. »Landets historia, det är
tavlan av folkets liv», utbrast han i januari 1863 helt spontant i ett
brev till senator V. Furuhjelm, »i det förflutna ligger väckelsen till
det kommande, fosterlandskärlekens äkta rot».
Att hans politiska kurs måste ha en konserverande målsättning,
var vid hans ideella hållning naturligt. Någon verklig konservativ
dogmatiker blev han dock ej. Hans nyckelord som statsrättslärd var
»lagbunden frihet», hans inspirationskälla som folkvalt ombud flö-
dade ur ståndssamhället och dess fyrledade representation. Det är
ingenting av l’ancien regime i hans statsuppfattning. ]’olket är staten.
»Medan detta olyckliga folk» – polackerna avses – »sålunda kärnpar
120
J. J. Nordström och hans två fädernesland
måhända sin dödskamp och stålsätter den nemesis, som slutligen
måste drabba förtryckaren, firar man här jubileer över den nya
seger, den borgerliga friheten genom det nya representationsförslaget
vunnit», skrev han i det nyss anförda brevet (Sv. Litteratursällskapets
i Finl. brevsaml.). Furuhjelm visste uppenbarligen inte, att Nordström bekämpade ståndsriksdagarnas avskaffande, ty han gav i sina
meddelanden till vännen i Sverige varmt uttryck åt sin glädje över
förslaget och dess troliga gynnsamma öde samt beklagade livligt att
man i Finland måste uppehålla sig med att återuppliva det tungrodda
ståndsmaskineriet i stället för att ta genvägen över det svenska föredömet (Univ.-bibl. i Helsingfors). »Konungen är dagens hjälte och
tidningarna förtälja om förtjusningsfeberns progresser över landet»,
fortsatte Nordström. »I sanning, den, vilken, såsom i detta fall förhållandet är med mig, känner interiören och huru dessa stora ting fått sin
tillkomst, kan ej annat än le, och visste han ej, vad världshistorien på
varje blad belyser och bekräftar, huruledes all utveckling har sin
grund i små orsaker, de där likväl måste anses såsom organiska
produkter av tidigare försådder, skulle han känna äckel över fårens
excentriska krumsprång. Mundus vult decipi, ergo – decipiatur!
Aldrig, synes det, komma folken att inse att konungen är en ephemerid och det (=de) allena det evigt fortlevande, och vad för detsamma
göres är helt enkelt en plikt, icke en nåd, en uppfyllelse av världsordningens fordran på utveckling, icke det nådiga välbehagets skapelse under inflytelsen av gott lynne. -·Komma en gång regeringarna
till full insikt av denna sin naturenliga ställning, komma ock alla
polska uppror att utebliva, och mycket, som nu förekommer stort,
då att få sina naturliga dimensioner.»
Vi nämnde redan det kända sakförhållandet att Nordström ihärdigt
försvarade stånds- eller åtminstone klassvalsprincipen. Han ville se
den tillämpad vid den representationsreform, som han sedan överflyttningen önskat vara med om. Hans senare mannaårs politiska
gärning fick genom kampen mot upplösningen av Sveriges ständer
ofta en negativ karaktär. För Finlands vidkommande antog detta
hans försvar av ståndssamhället dock enbart konstruktiva drag. Hans
värdefulla rådgivararbete för det gamla fäderneslandets konstitutionella förkovran måste skattas mycket högt. Man byggde ju i österled seklet ut på den gamla ståndsdelade samhällsordningen, vars hörnpelare utgjordes av den gustavianska författningen och uppstöttades
av de ryska kejsarnas regentförsäkringar.
När Nordström i början av 60-talet av Finlands förtroendemän i
Petersburg anlitades som rådgivare och sakkunnig i de statsrättsliga
spörsmål och reformfrågor, som en tidsenlig funktion av den återuppväckta finska författningen upprullade, hade också han själv –
tvenne kalenderår senare än seklet – nått sextiostrecket. Vid icke
fyllda tjugutvå år hade han 1823 disputerat i Åbo för filosofie magistern (»magister ac doctor»), och 1827 utnämnts till adjunkt i ekonomisk
rätt och handelslagfarenhet vid universitetet som kort därpå flyttades
till Helsingfors. Redan sju år senare blev trettiotvååringe~. som
väckt stor uppmärksamhet med sina rättshistoriska publikationer –
121
Lolo Krusius-Ahrenberg
som akademisk fader främst med sina bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia – professor i folk- och statsrätt. Detta
var i den tidens Finland en enastående karriär. Nordström, en härsklysten och något kantig personlighet, intog snart en dominerande
men samtidigt exponerad ställning vid universitet. Hans i anseende
till tidsförhållandena ganska frispråkiga föreläsningar – exempelvis
i ett så brännbart ämne som storfurstendömets statsrätt – ökade
både hans popularitet neråt och hans impopularitet uppåt. Det var
något oerhört att 1842 i Nikolaj I :s rike förkunna att Finland var
en stat, när en finsk rättslärd som den kände J. Ph. Palmen så sent
som 1859 kallade landet en provins. Handböcker i ämnen som Finlands statsrätt fingo naturligtvis inte förekomma. Men Nordströms
föreläsningar cirkulerade överallt i avskrift. De lästes med det intresse som den vaknande tidsandan och det politiskt ömtåliga stoffet
påkallade. Nordström invecklades efter hand i ständiga konflikter
med ämbetsbröder och överordnade i konsistoriet, vilka utan större
svårighet kunde uppbåda de inhemska och ryska vederbörandes stöd.
Han kände snart nog förhållandena i Finland alltför tryckande och
visade efter 1841/42, då från svenskt håll en professur i Uppsala ställdes i utsikt, en växande benägenhet att överflytta till Sverige. Sedan
Uppsala-planen förfallit, erbjöds honom som känt riksarkivarietjänsten i Stockholm. Ehuru kallelsen redan kom i januari 1845 – efter
ett längre förspel i Stockholm, Helsingfors och Petersburg – dröjde
det över ett år tills Nordström infriade sitt ja-ord till Sverige. I
Finland och Petersburg gjordes nämligen ivriga försök, om ock otillräckliga i hans ögon, att hålla honom kvar. Det var först på sommaren
1846 som han tillträdde sitt nya ämbete i västerled, där hans uppdrag
·skulle bli många och vägande. Bl. a. invaldes han 1847 i Vetenskapsakademien, som vars riksdagsombud han sedermera under ett årtionde
’- till 1863 – skulle tillhöra prästeståndet.
Det var onekligen det önskade större verksamhetsfältet, som öppnade sig för honom i det nya hemlandet, och hans personliga förmåga sköt honom ganska omedelbart i förgrunden. Överflyttningen
hade dock som nämnt och bekant skett i sliten sinnesstämning, i
förtvivlan över trångheten därhemma. Själv skrev han därom den 4
november 1846 till sin vän, teologieprofessorn B. O. Lille i Finland:
»••• Det är i mer än ett hänseende en egen känsla att nu finna sig
bosatt här, sedan den skönare delen av ens liv förrunnit i ett land,
där så mycket gott bor under så mycken flegma, och det man dock
alltid håller kärt, emedan där den luft råder, man inandades i det
första andetaget, då ögat första gången öppnade sig för ljuset; och
då jag härvid tänker på anledningarne till denna förflyttning, på
denna stora jämmerlighet, som uti hela frågan är så predominerande,
på detta sublima småsinne, som härvid i så många riktningar uppenbarade sig, på denna totala brist på all högre uppfattning (dock
med några, ehuru få, undantag, Hedersbror) av sakens betydelse för
det allmänna, då jag tänker på allt detta … förekommer det mig
stundom, som passade jag ej rätt för dessa Geister, som att det kanske
var så gott att jag ryckte mig lös; men på detta högmorliga utbrott
122
J. J. N ordström och hans två fädernesland
av ett dystert sinne följa dock snart ädlare tankar: fosterlandets
heliga stämma klingar åter i mitt inre, och så torftigt det än må
vara, känner jag dock att jag felat däremot, då jag lämnade den
plats, där jag var anvisad att verka för dess ungdoms bildning, och
att som såningsman utkasta, också jag, några frön för dess framtids
blomning och frukter. Dock det kan vara nog med denna självbekännelse.•Tag vill hädanefter tiga och arbeta …»
’När efter fredsslutet i Paris och Alexander II:s regeringstillträde
friare vindar börjat blåsa även i Finland, och man nu sent 01nsider
på högsta ort skred till det konstitutionella statsskickets återupplivande, besinnade man i det gamla hemlandet med förnyad ihärdighet
att man inte kunde undvara en statsrättslig förmåga av Nordströms
höga klass. Under senare hälften av 1850-talet och år 1862 gjordes
följaktligen vissa försök att få honom återbördad. De erbjudanden,
som han fick mottaga, motsvarade dock inte de fordringar på en
ansvarsfylld och icke otillbörligt kringskuren verksamhet, vilka han
rimligtvis, i anseende till sin ställning i Sverige, måste hålla på.
Ett brev till B. O. Lille av den 20 februari 1859 ger en upplysande
bild av Nordströms syn på frågan.
».•• Under det mer än decennium jag levat och arbetat här, har
jag obestridligen utvidgat min praktiska blick i de samhällsförhållanden, som framgått från en för både öster och väster om Bottenhavet gemensam rot (dc i hedendomens natt sig förlorande folkstamsolikheterna äga i mina ögon föga betydelse), och på samma gång
har jag även flitigt sökt utvidga mitt positiva kunskapsförråd på
ett mera fruktbringande sätt, än det sannolikt kunnat ske, om jag
framlevat sarruna tid därhemma, kringskuren, aggad, misskänd som
jag var, och tillbakahållen av dessa en trälsinnad och uppblåst byrå-
kratis mullvadsfördomar, som mot stjärnorna på bröstet anse stjärnorna på himmelen för en ringa ting, om något, och uti en trångbröstad routine, vars grund och syftning de ej ens förstå, se höjden
av ämbetsmannaskicklighet och samhällsförvaltning, icke anande att
det organiska livet i samhället däruti skiljer sig från individernas,
att det ständigt strävar till föryngring och därför ock ständigt vill
äga frihet att ikläda sig de för denna eviga strävan i dess fortlöpande
stadier föränderliga former. Att förstå bedöma de erforderliga formerna för varje tidsstadium, och hava mod att reglera dem, det är
statsmannens uppgift: Därtill fordras en djup kunskap om vad som
varit, ett säkert omdöme om den inre halten av det som fordrar nya
kanaler för sitt liv oeh framför allt denna av erfarenheten luttrade
fördomsfrihet, som i varje ur samhällslivets rot framspringande ny
livsknopp erkänner dess oeftergivliga anspråk på vård och ans, såsom
en produkt av den gudomliga kärlek, vilken skapat människan att
endast i samhälle kunna förverkliga sin av Gud anvisade bestämmelse …»
Den i viss mån teokratiska uppfattningen om människans samhällsfunktioner, som kommer till uttryck i Nordströms ord, passar
väl ihop med hans statsfilosofi och personliga läggning. Man fäster
sig för övrigt vid vissa subjektiva tankekopplingar i hans resone- 123
Lolo Krusius-Ahrenberg
mang om samhällshelhetens och individernas biologiska betingelser.
Han förnekar i parentesen i början av det anförda brevet betydelsen
av de rasmässiga och nationella· skiljamomenten mellan det finska
och det svenska folkelementet, ty den gemensamma historiska samhällsdaningen är för honom det enda som här äger giltighet. Detta
är alldeles i stil med hans konservativa uppfattning om det historiska
momentets avgörande övervikt och betydelse. Men han talar dock i
samma veva om det organiska livet i samhället- han som just nonchalerat det biologiska elementet! Han anser att »varje ur samhällets rot
framspringande ny livsknopp» har existensberättigande, men blir likväl
själv en förbittrad motståndare till den livsknopp, som det tidsenliga
kravet på den svenska ståndsbyggnadens nedrivande utgjorde. Denna
sistnämnda motsägelse finner dock någon förklaring i hans uppfattning om representationsreformen såsom en påympad och icke ur
svensk samhällsbotten organiskt framvuxen omvandling.
Efter att sålunda ha utlagt de anspråk, som i hans ögon måste
ställas på en i det offentliga livet på ansvarsfull post verksam mans
gärning, frågade han Lille om denne trodde att vederbörande i Finland skulle skänka sitt stöd åt en sådan uppfattning av arbetsinsatsens halt? »Det är svaret på denna fråga, som i mitt sinne utfallit
nedslående», skrev han för egen del. Han hade blott erhållit lätta
vinkar om återkomst. »En uppriktig, direkt förfrågan, gjord till mig
under fullt förtroende till min karaktärs loyaute har man ej vågat.»
Planerna att få Nordström hem gingo uppenbarligen vid de olika
tillfällena ut på att göra honom till ministerstatssekreteraren greve
Alexander Armfelts adjoint, att få honom utnämnd till prokurator
eller att giva honom en plats i senaten, närmast väl finanschefens
taburett. Han var ju synnerligen kunnig i ekonomiska förvaltningsfrågor. När sedermera 1861 generalguvernören greve Berg i samband
med den liberala upphetsningen över aprilmanifestet och det beramade
konsultativa januariutskottet entledigades samt hans efterträdare friherre Rokassovskij bemyndigades att avgiva ett bestämt löfte om
lantdag, fingo önskningarna att repatriera Nordström förnyad styrka.
Som förmedlare uppträdde denna gång senator V. Furuhjelm. Utgången av försöket år 1862 blev emellertid igen negativ. E. Furuhjelm har på basen av Nordströms brev till fadern publicerat vissa
upplysningar härom i »Ur Finlands kulturhistoria under 1840-70-
talen» (1902). Han hade blivit fem år äldre och rikare på svenska
engagemang, sedan man sist önskat få honom hem – det ungefär
skrev Nordström till Furuhjelm. Han kunde inte kasta loss så
snabbt, som förberedelserna för Finlands lantdag krävde hans återflyttning. Sin vän Lille lät han dessutom den 27 december 1863 förstå
att det samarbete med ,J. V. Snellman, som troligtvis förestod honom, inte erbjöd någon lockelse. Förhållandet mellan autokraterna
Nordström och Snellman, de bägge trätobröderna från det minnesrika
»Lördagssällskapets>> dagar, var det sämsta tänkbara. >>Ej ens i himmelriket», skrev han, »till vilket det även tillhör Din mission att visa
människorna vägen – ville jag numera med den mannen (= Snellman) hava något gemensamt. Och om det skulle hända att St. Petrus
124
J. J. Nordström och hans två fädernesland
bjöd oss på en gång stiga dit in, skulle jag genast cedera platsen;
ja, befunne han sig härnere i kroppslig nöd, eller annat betryck, skulle
jag visserligen, såvitt det berodde av mig, lämna honom lekamlig
hjälp, men taga emot ett ord till tack därför av honom, om han vore
i stånd därtill, nej, och än en gång nej …»
Till motviljan mot Snellman hade främst gamla och nya personliga
skäl men också sakliga bevekelsegrunder medverkat. Av det vi anfört om N ordströms ringaktning för det rasmässiga och hans övervärdering av det historiska momentet i Finlands nationella daning
bör ha framgått, att han saknade alla förutsättningar att förstå Snellman och ungfennomanerna. Han fann hos dem blott destruktion av
kultur- och samhällsarvet i Finland och oroade sig allvarsamt för
landets öde, om ett samgående mellan ungfennomanien och den panslaviska rörelsen korn till stånd. Han ägde en mycket öppen blick
för den fara som – även rasmässigt – från det sistnämnda hållet
hotade hans gamla fosterland och den civiliserade världen överhuvud.
I det här i början anförda brevet till Furuhjelm från januari 1863
hade han redan påpekat att det som »passerat och passerar i Polen»
var oförenligt med den nya kursens grundsatser i Ryssland och Finland, ty »något mera våldsamt och konsiderationslöst» än det i Polen
praktiserade »förfaringssättet mot folk och rätt» kunde knappast tänkas och stod »utan exempel i världshistorien».
Under de följande åren blev hans omdöme allt skarpare, ehuru han
ville tro på Alexander If, för vilken han synbarligen hyste en stor
förkärlek. Den 22 mars 1865 skrev han till B. O. Lille i uppenbar anknytning till det finska språkreskript, som Snellman tidigare utverkat, samt till de därefter på ryskt håll genomdrivna fordringarna
på den ryska språkkunskapens upphjälpande i Finland:
Kan landets kulturspråk – svenskan – utbytas på ett sätt – mot
finskan – varför ej på annat sätt – mot ryskan~ »Icke alltid heter
Flds storfurste Alexander II. Men den makt han, ehuru ej tillhö-
rande folket och genomträngd av dess anda, besitter, är sådan, att
hans sic volo iubeo icke tillåter någon apvell. Med den svenska lagens,
den svenska kulturens samhällsanda, är den största motståndskraften
förintad. Se där min tro: Och vill Du att jag uppriktigt bekänner
det innersta motivet till min vägran att återvända, så är det just
språkfrågan. Och dock förgår ingen dag utan att saknaden av fosterjorden gör sig hos mig påmint. Sed de his non amplius.»
Tvenne år senare (19 maj 1867 till B. O. Lille) ha N ordströms farhågor ytterligare ökat. Den ryska imperialismens hotfulla uppträ-
dande lämnade ej plats för ljusa framtidsillusioner: »Det slaviska
ryska systemet höjer numera mycket stolt på huvudet. Vad Preussen
får göra, det får ock Rsld göra och det är fara värt att Napoleon I:s
ord på St Helena besannas: Efter ett halvt århundrade är Europa
antingen kossakiskt eller republikanskt …»
Nordström antyder också finansiella skäl för sin vägran att 1862
flytta tillbaka till Finland. sextioåringens beslut förefaller över huvud med hänsyn till anbudets karaktär rätt begripligt. Varför skulle
han återvända utan lockande garantier~ Varför hade vederbörande
125
Lolo Krusius-Ahrenberg
ej talat om återkomst med honom, när han tvenne år tidigare besökt
Helsingfors (till B. O. Lille 2 augusti 1862) ~ Den ställning han skapat
sig i Sverige var tillfredsställande och gav honom en avsevärd verksamhetsradie. Han stod i sitt nya hemland på bred och trygg grund.
Skandinavismen hade i honom en varm vän, om han också tog avstånd från Aftonbladsaktivismen. Som vetenskapsman och rättslärd
gjorde han en vägande insats och som politiker verkade han i främsta
ledet bland prästeståndets debattörer. Han hade många fiender –
alldeles som han haft dem i Finland – men hans auktoritet var
grundmurad och kunde inte undvaras. Till och med hans antagonist
L. de Geer finner anledning att framhålla detta i sina minnen.
»Nordström är i detta ögonblick utan tvivel en av de mest betydande politiska personer här finnes», skrev den finska ungliberalen
J. J”. Chydenius den 11 maj 1860 från Stockholm till sin meningsfrände
Edv. Bergh i Helsingfors (Sv. Litt.-sällsk:s brevsaml.). Brevet ägnade
sig i huvudsak åt riksdagen, där striden stått het i den »norska» frågan
och Nordström uppträtt i lidelsefullt »svensk» anda. Det fortsatte: »Men
just därför att han med sådana våldsamma stormsteg nu ilat uppåt,
så kan det ytterst lätt hända, att han ramlar så mycket argare. Han
förhäver sig även verkligen nu… Passionerad och häftig som han
är, far han därvid ut på det vildaste emot alla, både dem han leder
och dem han bekämpar. Ett faktum är ock att det torde finnas bra
få som egentligen älska honom, utan antingen hatar man honom eller
är rädd för honom. Svänger sig således opinionen, så kommer han
att få det svårt. – Hans svåraste motståndare är Carlsson (= historieprofessorn, statsrådet F. F. Carlson), en fin, grundlärd och mycket
taktfull man, som aldrig förivrar och förhetsar sig. Dessa bägge
utgöra ock denna riksdags största parlamentariska talanger och det
är roligt att höra dem tagas där ibland de där svarta prästerna …»
Nordström försökte trösta Furuhjelm över det avslag han givit i
hemkomstfrågan. Han framhöll att han gjorde sitt gamla fosterland
största nytta, om han nu i Sverige tog itu med de brådskande rättsliga och konstitutionella utredningar, som behövde göras för att den
till hösten 1863 utlysta finska lantdagen skulle kunna äga rum. I
Finland skyndade man också att ta vara på hans erbjudande. Nordström uppmanades av sedermera prokurator v. Knorring att sammanställa en »promemoria rörande åtskilliga till det svenska riksdagsvä-
sendet före år 1809 hörande omständigheter». Genom Furuhjelms förmedling tilldelades honom emellertid också den krävande uppgiften
att sammanställa ett författningsenligt giltigt och under förhanden
varande omständigheter tillämpligt förslag till lantdagsordning.
Nordström löste bägge dessa uppgifter. Jag har i mitt arbete »Från
grundlagskommitte till lantdagsordning» (Sv. Litt.-sällsk., studier 20)
behandlat de väsentliga punkter, i vilka Finlands konstitutionella uppbyggnadsverksamhet 1863-1869 stödde sig på Nordströms stilistiskt
kanske mindre lyckade men sakligt synnerligen fullständiga förarbeten, som han inom ett år – 1862/63 – skänkte sitt gamla fosterland. –
Furuhjelm begärde av honom också ett utkast till en ny redaktion –
eller kodifikation i en regeringsform ’—- av Finlands gällande grund- 126
J. J. N ordström och hans två fädernesland
lagar. Denna icke blott övermäktiga utan även politiskt betänkliga
uppgift avböjde Nordström emellertid att lösa.
Chydenius spådom om Nordströms fall som politiker syntes vid
Sveriges sista ståndsriksdag 1865_,66, då det vilande förslaget till representationsreform som bekant antogs, skenbart ha gått i uppfyllelse.
Nordström, som lidelsefullt bekämpat de Geers reformförslag – dels
inom 1863 års riksdag och dels 1865 i en broschyr under publicistpseudonymen Thomas Frisk -, hade på grund av en politisk kabal
inte blivit vald till det sista svenska ständermötet.
»Denna gång är jag ej medlem av riksdagen», anförtrodde Nordström sin vän Lille i brev av den 27 november. »Intrigen var verksam… Emellertid kan jag säga Dig, att denna intrig över hela
landet blivit högt ogillad, till och med av politiska motståndare till
mig, och det erkännande har mig givits att jag ss. riksdagsman alltid
hållit mig uteslutande till saken, belyst frågorna med sakkännedom
och seghet och drivit igenom mången fråga utan avseende på om
den varit tacknämlig för regeringen eller ej. Nu under riksdagens
gång blir jag ofta konsulterad med beklagande att jag ej får stå i
ledet. Därmed kan man, ss. Du finner, vara nöjd tillsvidare. De skola,
dessa frasmakare, likväl ytterligare få erfara att jag ej är död, –
såvida jag får leva …»
Nordström uppfyllde sin profetia. Han återkom redan 1867 som
riksdagsman- nu såsom ledamot av första kammaren- och verkade
som sådan intill sin död sju år senare. Norrbottens läns landsting
hade valt honom och liemannen ändade hans bana innan mandattiden
gått ut.- Att han rådfrågades flitigt under den enda riksdag, i vilken
han inte deltog, var begripligt. Den behärskades av representationsförslaget, vars motståndare behövde stärkas av hans ceterum censeo.
Det fanns även andra, som inhämtade hans mening. Enligt Nordströms strängt förtroliga meddelande till Lille av den 30 december
1865 ägde några dagar före reformförslagets seger ett sammanträffande rum mellan Karl XV och honom. Följande samtal utspann
sig. Konungen: Tror du att konungens makt genom förslaget blir
mindre, tror du det verkligen1 Nordström: J a, min … om intet är
jag så övertygad, som därom! Konungen: Men regeringsformen blir
oförändrad’ Nordström: ’l’ill bokstaven, ja, men ej till andan, och
andan är dock allena livet. Konungen: Men det har jag ej trott! –
Nordström svarade därpå att han skulle ha framställt bevis, om detta
samtal inträffat före förslagets framläggande. Nu var det för sent
och för konungen återstod blott att förbliva passiv och finna sig i
sitt öde. Monarkens invändning att han ännu kunde »verka på avslag» godtog Nordström ej. Ett sådant tillvägagångssätt förbjöd både
heder och värdighet och innebar att förlora på alla håll. »Jacta
est alea.» – En lång paus, varm handtryckning och farväl följde.
Frågans utgång hade emellertid mycket nedtryckt honom, skriftade
Nordström i samma brev, som på ett utomordentligt sätt belyste hans
för svenska och finska förhållanden lika betydelsefulla inställning
till ståndsrepresentationen. Han gav vännen en upprörd skildring av
huru beslutet inom adeln och prästeståndet åvägabragts och stack
127
Lolo Krusius-Ahrenberg
ej under stol med sin bittra uppfattning, att effektiviteten av ovärdiga påtryckningsmedel gjort åtminstone första ståndet, vars ställningstagande ju varit avgörande, värt sin död. Han förklarade därpå
att beslutet om representationsreformen i statsförfattningen infört
som spiritus rector »demokratiens cyniska despotism» i stället för
»den sanna borgerliga frihetens konservatism» och kommer att åtföljas »av de mångfaldigaste orostörtningar i alla samhällsinstitutioner». Bönderna skola bliva den härskande majoriteten – en synpunkt som också Thomas Frisk ständigt framhåller. Han fortsatte
med en bitter sammanfattning av sitt eget reformprogram:
»Att ståndsrepresentationen inte mera var tidsenlig i sin gamla
form, därom äro meningarna tämligen ense; men såsom valkategorier
för den ena kammaren hade de (ständerna) alltid bort bibehållas ur
synpunkten av det konservativa elementet i statsförfattningen, medan
åter den andra kammaren skulle bildas genom val av kommunerna.
Å ven de mest radikala statsmän hava erkänt denna grundsats såsom
den riktiga och för samhället mest ändamålsenliga; men w/ra s. k.
statsmän hava om allt sådant ej ens någon ide, emedan deras källa
– pressen hos oss – ej heller vet något därom.»
Om ståndsriksdagarna – vilka han ofta betecknade som ett slags
fyrkammarsystem – också enligt N ordströms åsikt behövt förnyas,
hur hade han då tänkt sig ständernas bibehållande som valkategorier
för den ena kammaren~ Professor Sven Lindman i Abo, som snart
väntas framträda som Nordströms levnadstecknare, har på grundvalen av Nordströms betänkanden 1847-1865 närmare rett ut denna
fråga och vad därmed sammanhänger. Nordström såg i stånden det
historiska svenska samhällets egentliga närings- och yrkesklasser.
Dessa gamla »klasser>> eller >>stånd>> -Nordström använder bägge orden – hade under tidernas gång förlorat sin överensstämmelse med
folkets skiktning och från att ha varit främst sociala blivit främst
politiska bildningar. Genom en tidsenlig utveckling skulle de emellertid lätt kunna återfå sin indentitet med dagens »sociala verkligheter>>.
I själva verket ansåg Nordström att härtill ej erfordrades mera än
att de fyra stånden utvidgades till följande fem klasser: adeln, kyrkooch läroverksklassen, ämbetsmannaklassen, handel- och industri- eller
rätt och slätt stadsklassen samt äntligen jordbruks- och bergsbruksklassen. Bortsett från dessa klassers volymförskjutningar i jämfö-
relse med de historiska stånden funnos de sistnämnda således tämligen oskadda kvar i Nordströms program för den ena kammaren –
den otidsenliga adeln, det av liberalismen utdömda prästeståndet och
de styvmoderligt uppfattade tvenne ofrälsestånden. Den väsentligaste
skillnaden mot förut skulle ha legat i att ständerna i sin egenskap av
en-kammare hade överlagt på ett rum, en utveckling, till vilken fröet
redan fanns i plenum plenorum.
För det fall att klassvalsprincipen sålunda bleve säkerställd för
exempelvis första kammaren, var Thomas Frisk uppenbarligen inte
obenägen att gå med på samfällda val till andra kammaren. Det
just återgivna brevuttalandet följde måhända ej helt samma linje.
Det är överhuvud taget dunkelt, men i den mån uttrycket >>val av
128
J. J. N ordström och hans två fädernesland
kommunerna» avsåg medelbara val till andra kammaren med ledamöterna av landstingen och stadsfullmäktige som elektorer bör det
framhållas, att Thomas Frisk däri sett och kritiserat en partiell tilllämpning av klassvalssynpunkter. Nordström betraktade städerna som
ett slags näringskorporativa enheter. De 1862 utfärdade svenska kommunalförfattningarna, i vilka han varit delaktig, påverkade honom
givetvis i representationsfrågan.
Jag återgår nu till fortsättningen av det brev till Lille, i vilket
Nordström gjort de just förklarade antydningarna om sina egna
önskemål i den redan avslutade representationsfrågan. Nordström
hänvisade till det beröm som de utländska tidningarna bestodo beslutet om den svenska representationsreformen utan att de hade en
aning om grundlagsförändringens enskildheter och tillämplighet i
Sverige. Han omtalade därpå ett nationalekonomiskt och statsrättsligt fackmannamöte i Bryssel, vid vilket han några år tidigare varit
närvarande och där han i vänskapligt lag redogjort för den svenska
författningen och ståndsrepresentationen.
Hans åhörare funno framställningen »i hög grad intressant, så
mycket mer som ämnet för dem i allo var nytt, och förklarade enstämmigt, att vad som i ståndsrepresentationen hos oss utgjorde det
principiella elementet, var det ur alla synpunkter rättaste och politiskt klokaste. Vad de mest godkände, var bondeståndet, sådant det
under tidens lopp tills nu blivit utbildat. Vad de ogillade var prästeståndet, dock ej för annat, än emedan de ur sina synpunkter icke
ville erkänna en exklusiv statskyrka. Alla förklarade dock enstämmigt, att, om en reorganisation i Sverige komme i fråga, den icke
borde frångå ståndsprincipen, utan bibehålla den åtminstone för endera kammarens bildande. Endast denna princip, yttrade de, var mäktig nog att låta även minoriteten få tillfälle att framlägga och förfäkta sina åsikter och upprätthålla grundsatsen: in medio veritas
(det politiskt kloka och rätta). Och bland de män, som så talade,
var även Thiers, Stuart Mill, Gneist m. fl. erkända statsmän och
notabiliteter i det västra Europa. De tillade att Sverige vore att
lyckönska till att äga ett sådant historiskt underlag för sin representation, som vore det enda hälsosamma, och att ingen teori kunde
på förhand bestämma, vilken konstutitionsform vore för ett visst
land den bästa, om man ville vara nog oklok att frångå sitt historiska
livs traditioner, särdeles i så under alla tider fria länder som England
och Sverige. Hos båda vore ståndsförfattningen lika naturlig ss. valprincip. Fyrkammarens utbytande mot tvåkammaren vore en formfråga; och ju mer man tänker därpå, ju mer man tränger in med
forskningens lykta i historiens schakter, desto klarare framstår det,
att det är just sina fyra, seklergamla stånd, Sverige har att tacka
för sin städse vidmakthållna borgerliga frihet. Hade dess representation varit byggd på allmänna val, med all den korruption som därvid varit verksam» -Nordström synes ha glömt frihetstidens ståndskorruption – »skulle dess lagbundna frihet längst för detta fått giva
rum för absolutism och polisvälde. Just emedan den lagbundna, borgerliga friheten för mig betyder detsamma som den sedliga friheten,
129
Lolo Krusius-Ahrenberg
grundvillkoret för all samhällsordning, som åter eJ ar annat än en
.reflex av det gudomliga i människoväsendet, just därför är jag i dessa
stora frågor konservativ, just emedan jag är verkligt liberal …»
Nordström hade den 27 november sänt Thomas Frisks broschyr till
B. O. Lille och antytt dess rätta författare. Skriften hette »Brev om
det från 1863 vilande förslag till ombildning av svenska representationen». Beslutet om representationsreformen förestod då ännu.
Nordström skriver: »Här pratas och väsnas och göras fraser över
förtryck och rättigheter, kaster och frihet, människorätt och statsborgerlighet, adelns ömklighet och borgarens förträfflighet, över nödvändigheten att utan ändring av ett jota antaga det vilande förslaget
till ny representation, om ock med åsidosättande av lagliga former,
över prästens olämplighet för riksdagsvärv och bondens speciella
lämplighet därför med m. m. vidunderligt; man går så långt att man
helt öppet med obeslöjad fräckhet föreslår Kgn att med understöd
av borgare och bönder upphäva den nuvarande och oktrojera till
efterlevnad den föreslagna nya representationen.» Nordström ser i
allt detta resultatet av tidningarnas agitation och beskärmar sig över
publikens osjälvständighet. Det hela påminte om Thunbergs ryktbara
beskrivning över svinen på Japan: »När ett skriar så skriar de alla.»
Man hade en känsla av att vandra på en vulkan; om en vecka skulle
beslutet fattas, garnisonen i Stockholm hade förstärkts ansenligt,
»måtte en mild försyn … då även vaka över oss».
Det kan knappast förvåna att Nordström behövde en lång tid för
att avvinna Sveriges nya riksdag helst någon god sida. Hans rapporter till Lille från den första tvåkammarriksdagen äro mycket
bittra. Demonen har icke förglömt sig, skriver han den l mars 1867.
Sanningen får vika för partifrasernas spetsiga lansar: »partiseger,
det är frågan, och den avundsfulla ofördragsamheten, denna den
svenska nationalkaraktärens speciella arvsynd, förklaringen över
detta lands så många inre och yttre olyckor och vanmakt, försummar
icke att hindra framgången av det goda, om det motiveras och framställes av ett motparti».
Två veckor senare heter det i samma stil: »Här bråkas ock mycket
på den nyformiga riksdagens bänkar. Partierna sondera varandra
för att lära känna sin styrka och snart skall det visa sig att i andra
kammaren bondepartiet med tillskott av en falang lycksökande frackmän skall bliva det mäktigare och således det härskande. Vid nästa
omval av kammaren, d. v. s. efter två år, riktas valen i större mått
på bönder, och då begynna indragningar av alla slag, upphävande
av grundskatterna, överförande av de s. k. allmänna besvären … på
alla, reducering av administrationens verk och organer, indelningsverkets upphävande, allmän värnplikt m. m. och särskilt konungamaktens förvandlande till ett ceremoniel eller en namnstämpel, såsom
Thomas Frisk förutsagt, samt regeringen till ett expeditionsutskott
för riksdagen …»
Några månader senare kände sig Nordström dess bättre tvungen
att sätta en aning av ljusreflexer in i sina svartmålningar. Riksdagen var nu avslutad och hade i många avseenden varit lärorik
130
J. J. Nordström och hans två fädernesland
för honom, medgav han (19 maj), »ehuru ur andra synpunkter än
mängdens». Det syntes redan att makten, såsom han förutsagt, numera låg hos riksdagen och i alla penningfrågor enbart hos andra
kammaren. Tonen hade hos första kammaren varit städad, ehuru
tankarna ytliga, men hos andra kammaren »icke sällan rå» samt
tankarna inte ens ytligt sakliga. Man måste dock hoppas på bättre
tider.
Två år senare hade Nordströms bitterhet inte minskat. Han fann
varma ord för Finlands nya lantdagsordning, som innehöll så mycket
av hans eget projekt av år 1863 och ännu mera av hans politiska
ideal – hur många skönhetsfel och allvarsamma sakliga brister den
i hans ögon än hade med sin uteblivna motionsrätt och sin alltför
inskränkta självbeskattning för ständerna. Han fick likväl lov att
finna sig i den värld som ställt ståndsförfattningen på avskrivning
och att träffa sitt reserverade val bland de anförda napoleonska
alternativen panslavism eller demokrati. Han följer med stor uppmärksamhet händelseutvecklingen i »hembygden» och de länder i
allmänhet, vilkas öden bero av andan i den ryska regimen, omtalade
han den 27 december 1869 för Lille. Han har studerat den allslaviska
iden som förstår att utnyttja de trenne medlen: »fabeln, färlan och
korruptionen». Han har nyss personligen bevittnat den slaviska propagandans verkningar i Böhmen och Galizien. Han har läst broschyrer i samma anda och hört tal och finner i nedbrytandet av de
baltiska provinsernas särrättigheter och i de ständiga angreppen på
Finlands separata ställning utslag av samma ryska »Mefistofeles politik». »Man blir verkligen nedstämd då man blickar mot framtiden
och ehuru jag visserligen icke är någon vän av det liderliga s. k.
frihetsliv, till vars yttringar jag har tillfälle att på närmare håll
dagligen vara vittne, finner jag dock ytterligheten i detta hänseende
såtillvida att föredraga, som det tillika lämnar öppet att uttala sig
fritt och självständigt ur motsatta synpunkter.»
Nordströms gärning som svensk riksdagsman gällde främst inre
riksbyggarvärv. De yttre frågorna voro likväl städse föremål för
hans vakna uppmärksamhet. Skandinavist i Aftonbladets eller den
finska emigrationens vanliga bemärkelse var han som nämnt inte.
I det norska problemet höll han en »svensk» linje och han insåg klart,
att den danska härvan och de skandinaviska unionsdrömmarna voro
en europeisk fråga. När han den 30 december 1865 skrev till Lille
att under måste ske i Norden, om vad som fordom varit förenat än
en gång på det ena eller det andra sättet skulle förenas, och att
detta under endast kunde åstadkommas av Europa såsom helhet,
var det inte efterklokskap som talade. Intresset för Finland ställde
de östeuropeiska spörsmålen i förgrunden: gick det ryska jätteimperiet mot en a v honom efterlängtad, frihetsvänlig federalism, som
tryggade Finlands statliga särliv, eller mot en oroligt befarad, hotfull unitarism~ Det var helt naturligt att Polens öde skulle gripa
honom djupt. J ag anförde redan ett uttalande från slutet av januari
1863 – m. a. o. från en tidpunkt då på grund av polska upproret de
liberala svenska tidningarna börjat utösa sin vredes och moraliska
10-46134 Svensk Tidsb-ift 1946 131
Lolo Krusius-Ahrenberg
förtrytelses skålar över Ryssland. Efter konventionen i Alvensleben,
som gav Petersburg Berlins stöd, blev interventionen i Polen som
känt liberalismens lösen. Den svenska pressens krigiska uttalanden,
inspirerade av de återvaknande förhoppningarna om Finlands frigörelse, föregingos och överträffades likväl av de franska och engelska framstegsbladen, som i Sverige sågo icke blott västmakternas
självskrivna bundsförvant utan till och med naturliga vapendragare.
»0, om jag vore konungen av Sverige», utropade i denna aggressiva
mening en utländsk stortidning. Att Karl XV:s »ardeur» för Polen
-ryske stockholmsministern Dasjkovs uttryck- väckte lika livliga
förhoppningar hos Polens vänner som bekymmer hos hans för krig
föga hågade ministrar och större svenska allmänhet, är likväl känt.
Betecknande är, att Nordströms plötsliga gunst hos kungen, som enligt Dasjkov dittills inte favoriserat sin riksarkivarie (till Gortjakov
12/24 april 1863, Centralarkivet i Moskva), jämte ett sansat propolkst
uppträdande i prästeståndets debatter räckte till för att Nordström
skulle drabbas av ryssarnas misstro. Dasjkov ansåg att Nordström
möjligen inte var främmande för de planer som Bakunin och polackerna i Sverige med vissa finska vänners hjälp smidde mot Ryssland. Ministern medgav emellertid att misstankarna måhända voro
helt obefogade.
I själva verket hade Nordström beröring med Bakunin under dennes vistelse i Stockholm; den ·ryktbare revolutionären mottog bl. a.
post genom hans förmedling. Det låg likväl i sakens natur att samarbetet inte kunde sträcka sig långt och den förbindelseman i Finland, en »verklig fennoman», som Bakunin efter brytningen med
v. Qvanten (jfr brevsaml. i Kgl. bibl.) lyckades uppdriva, hade Nordström givetvis intet haft att skaffa med. Den polska emigrationens
och revolutionsregeringens representanter som 1863 uppehöllo sig i
Sverige, in i det sista förtröstande på en intervention till Polens förmån eller ett allmänt europeiskt krig, kommo uppenbarligen ofta i
beröring med Nordström ehuru dennes syn på deras problem inte
kunde jämställas med v. Qvanten-kretsens eller entusiasternas i
»Aftonbladet» och »Nya Dagligt Allehanda». Furst Konstantin
Czartoryski, dennes sekreterare historikern Valerian Kalinka och regeringsemissarien Josef Demontovicz hörde till dem som Nordström
främst sammanträffade med. J ag skall snart i ett annat sammanhang
gå närmare in på dessa frågor.
Här återstå några tillägg till den utredning av Nordströms andel i affären med de förfalskade diplomatdepescherna från våren 1864,
som C. Hallendorff givit i »Illusioner och verklighet» (1914). Dessa
uppsnappade aktstycken, som att börja med togos för fullt och bland
vilka märktes tvenne skrivelser av den 10 februari från furst Gotjakov till ryska sändebudet i Berlin, läto förstå att en »helig allians»
till bekämpande av demokratien återupprättats mellan Ryssland,
Österrike och Preussen för att bl. a. motarbeta förverkligandet av
skandinavismens politiska mål. Depescherna, som sub secreto blivit
kända i London och Paris, åtkommos av Nordström under en resa
till utlandet och förmedlades av honom i april och maj 1864 till
132
J. J. N ordström och hans två fädernesland
svenska regeringen. Denna hörde rätt snart att tvivel uttalats om
skriftstyckenas äkthet, men utrikesminister Manderström tycks det
oaktat lika litet som Nordström själv ha satt autenticiteten i fråga.
De förenade rikenas sändebud i Paris fick omedelbart avskrifter av
handlingarna, som även ministern i London ägde kännedom om.
F. Wedel-Jarlsberg i Petersburg erhöll däremot depescherna först i
början av juli. J ag måste här rätta ett av mig tidigare gjort meddelande (Rist. tidskr. f. Finland, 1942, h. 1-2), enligt vilket kopior
i maj jämväl sänts till Petersburg. J ag förvillades av Hallendorffs
undersökning och egna, på grund av krigsförhållandena okontrollerade, anteckningar. I det brev (2 juli, muscovitica, Sv. riksarkivet)
som Manderström lät åtfölja depescherna fordrade han bevis för att
tro på förfalskning. Wedel-Jarlsbergs tveksamma redogörelse för
engelska Petersburgsministerns åsikt att man hade att göra med i
Paris tillkomna polska emigranttillverkningar tog av allt att döma
Manderström ur hans villfarelse (Wedel-Jarlsberg till Manderström,
11 juli 1864). Ryska regeringen utfärdade samtidigt en dementi.
Hallendorff förmodar alldeles riktigt att pseudodepescherna, som
uppenbarligen spelats Nordström i händerna av hans polska vänner,
på denne liksom på svenska regeringen haft en av polackerna alls
icke avsedd, den svenska fredspolitiken befästande verkan. Ett brev
till Lille av den 23 maj 1864 bekräftar detta. Nordström ondgjorde
sig här över »Helsingfors Tidningars» hånfulla angrepp på Sverige
som alla fagra löften till trots svikit Danmark i dess ojämna strid
mot Tyskland. »Under min resa hade jag tillfälle att komma i
besittning av åtskilliga hemliga diplomatiska noter … innehållande
en fullständig yttring av Rsslds åsikt om en skandinavisk union. Den
skall med all makt hindras och i samma stund Sverige toge del i
kriget skulle Rssld vända sina vapen mot Sverige. För detta ändamål låge redan i Fld en observationscorps beredd. Med någon politisk blick kunde man ana sådant; genom nyssnämnda noter (för
vilkas åtkomst jag använt icke ringa seghet) har man nu visshet …»
Postscriptum innehöll följande reflexion: »… Ännu ett ord i den
danska frågan. Det är säkert ait om Sverige tagit del i kriget, hela
Tskld förklarat krig mot Sverige, och sådan är nu den politiska
moralen att icke rättvisan i sig själv utan styrkans rätt gäller …
Sfinxen (Napoleon III, förf:s anm.) och engelska jalousien måste bära
huvudansvaret för att Drk stått utan hjälp.»
På Nordströms sympatier vid denna tid kunde man inte misstaga
sig. Han hade vid årsskiftet inte funnit ord, nog starka, att fördöma
Tysklands våldspolitik mot Danmark och Englands trolöshet, men
hoppats på Frankrike. Då även detta svek, hade han gripits av djup
misströstan. Tiden var ynklig, makten triumferade. Men »lumpenheten av vår tids begrepp om rätt i staternas förhållande till varandra», som yppat sig i den polska och danska frågan, skulle vara
blott »för en tid». Misantropisk som hans läggning på äldre dagar
var, såg han dock en Nemesis i framtidsperspektivet. Också Nordström hade något av seklets välgörande tro på de moraliska värdenas
slutliga seger!
133
OCH HANS TVÅ FÄDERNESLAND
GLIMTAR UR BREVVÅXLINGEN MED VÅNNER I
FINLAND
Av LOLO KRUSIUS-AHRENBERG
BLAND historiker och statskunskapare i Sverige och Finland har
på senare tid uppmärksamheten varit inriktad på den konstitutionella utvecklingens historia under 1800-talet. Både de politiska partierna och seklets bärande ideologier på statslivets område ha därvid
blivit föremål för grundliga och stimulerande utredningar. Johan
Jakob Nordström tillhörde bägge länderna. Hans gärning som statsrättslärd och politiker har satt spår i såväl svenskt som finskt offentligt liv. I Finland skönjes hans skapande ande bakom månget penndrag, som förberett de stora nydaningarna och förändringarna i landets konstitutionella maskineri på 1860-talet; i Sverige utspelades
hans handling framför kulisserna. Han var en av förgrundsgestalterna på de sista svenska stånds- och de första tvåkammarriksdagarna
och förfäktade med värme, patos och kämpahåg en historiskt bunden
konservativ linje. Hans andliga hållning bestämdes till en del av
seklets etiskt högtstående uppfattning om individernas och nationernas ofta störda men aldrig i längden hejdade frammarsch på självutvecklingens väg mot fred, frihet, förbrödring och välstånd – alltså
av ett utpräglat tidstypiskt drag. Men det förbands hos honom med
en lidelsefullt personlig historism, som var den bortom tidens mallar
forskande sanningssökarens och som lika litet överbelastades av den
politiska romantikens och konservativa ståndsliberalismens illusionsrika idegods som av 60-talsliberalernas generaliserande historiska
dogmatism. Han såg på dagens frågor med den borna historikerns
sinne för skeendets organiska växt och med en livlig känsla för
Sverige-Finlands historiska livsbetingelser. »Landets historia, det är
tavlan av folkets liv», utbrast han i januari 1863 helt spontant i ett
brev till senator V. Furuhjelm, »i det förflutna ligger väckelsen till
det kommande, fosterlandskärlekens äkta rot».
Att hans politiska kurs måste ha en konserverande målsättning,
var vid hans ideella hållning naturligt. Någon verklig konservativ
dogmatiker blev han dock ej. Hans nyckelord som statsrättslärd var
»lagbunden frihet», hans inspirationskälla som folkvalt ombud flö-
dade ur ståndssamhället och dess fyrledade representation. Det är
ingenting av l’ancien regime i hans statsuppfattning. ]’olket är staten.
»Medan detta olyckliga folk» – polackerna avses – »sålunda kärnpar
120
J. J. Nordström och hans två fädernesland
måhända sin dödskamp och stålsätter den nemesis, som slutligen
måste drabba förtryckaren, firar man här jubileer över den nya
seger, den borgerliga friheten genom det nya representationsförslaget
vunnit», skrev han i det nyss anförda brevet (Sv. Litteratursällskapets
i Finl. brevsaml.). Furuhjelm visste uppenbarligen inte, att Nordström bekämpade ståndsriksdagarnas avskaffande, ty han gav i sina
meddelanden till vännen i Sverige varmt uttryck åt sin glädje över
förslaget och dess troliga gynnsamma öde samt beklagade livligt att
man i Finland måste uppehålla sig med att återuppliva det tungrodda
ståndsmaskineriet i stället för att ta genvägen över det svenska föredömet (Univ.-bibl. i Helsingfors). »Konungen är dagens hjälte och
tidningarna förtälja om förtjusningsfeberns progresser över landet»,
fortsatte Nordström. »I sanning, den, vilken, såsom i detta fall förhållandet är med mig, känner interiören och huru dessa stora ting fått sin
tillkomst, kan ej annat än le, och visste han ej, vad världshistorien på
varje blad belyser och bekräftar, huruledes all utveckling har sin
grund i små orsaker, de där likväl måste anses såsom organiska
produkter av tidigare försådder, skulle han känna äckel över fårens
excentriska krumsprång. Mundus vult decipi, ergo – decipiatur!
Aldrig, synes det, komma folken att inse att konungen är en ephemerid och det (=de) allena det evigt fortlevande, och vad för detsamma
göres är helt enkelt en plikt, icke en nåd, en uppfyllelse av världsordningens fordran på utveckling, icke det nådiga välbehagets skapelse under inflytelsen av gott lynne. -·Komma en gång regeringarna
till full insikt av denna sin naturenliga ställning, komma ock alla
polska uppror att utebliva, och mycket, som nu förekommer stort,
då att få sina naturliga dimensioner.»
Vi nämnde redan det kända sakförhållandet att Nordström ihärdigt
försvarade stånds- eller åtminstone klassvalsprincipen. Han ville se
den tillämpad vid den representationsreform, som han sedan överflyttningen önskat vara med om. Hans senare mannaårs politiska
gärning fick genom kampen mot upplösningen av Sveriges ständer
ofta en negativ karaktär. För Finlands vidkommande antog detta
hans försvar av ståndssamhället dock enbart konstruktiva drag. Hans
värdefulla rådgivararbete för det gamla fäderneslandets konstitutionella förkovran måste skattas mycket högt. Man byggde ju i österled seklet ut på den gamla ståndsdelade samhällsordningen, vars hörnpelare utgjordes av den gustavianska författningen och uppstöttades
av de ryska kejsarnas regentförsäkringar.
När Nordström i början av 60-talet av Finlands förtroendemän i
Petersburg anlitades som rådgivare och sakkunnig i de statsrättsliga
spörsmål och reformfrågor, som en tidsenlig funktion av den återuppväckta finska författningen upprullade, hade också han själv –
tvenne kalenderår senare än seklet – nått sextiostrecket. Vid icke
fyllda tjugutvå år hade han 1823 disputerat i Åbo för filosofie magistern (»magister ac doctor»), och 1827 utnämnts till adjunkt i ekonomisk
rätt och handelslagfarenhet vid universitetet som kort därpå flyttades
till Helsingfors. Redan sju år senare blev trettiotvååringe~. som
väckt stor uppmärksamhet med sina rättshistoriska publikationer –
121
Lolo Krusius-Ahrenberg
som akademisk fader främst med sina bidrag till den svenska samhällsförfattningens historia – professor i folk- och statsrätt. Detta
var i den tidens Finland en enastående karriär. Nordström, en härsklysten och något kantig personlighet, intog snart en dominerande
men samtidigt exponerad ställning vid universitet. Hans i anseende
till tidsförhållandena ganska frispråkiga föreläsningar – exempelvis
i ett så brännbart ämne som storfurstendömets statsrätt – ökade
både hans popularitet neråt och hans impopularitet uppåt. Det var
något oerhört att 1842 i Nikolaj I :s rike förkunna att Finland var
en stat, när en finsk rättslärd som den kände J. Ph. Palmen så sent
som 1859 kallade landet en provins. Handböcker i ämnen som Finlands statsrätt fingo naturligtvis inte förekomma. Men Nordströms
föreläsningar cirkulerade överallt i avskrift. De lästes med det intresse som den vaknande tidsandan och det politiskt ömtåliga stoffet
påkallade. Nordström invecklades efter hand i ständiga konflikter
med ämbetsbröder och överordnade i konsistoriet, vilka utan större
svårighet kunde uppbåda de inhemska och ryska vederbörandes stöd.
Han kände snart nog förhållandena i Finland alltför tryckande och
visade efter 1841/42, då från svenskt håll en professur i Uppsala ställdes i utsikt, en växande benägenhet att överflytta till Sverige. Sedan
Uppsala-planen förfallit, erbjöds honom som känt riksarkivarietjänsten i Stockholm. Ehuru kallelsen redan kom i januari 1845 – efter
ett längre förspel i Stockholm, Helsingfors och Petersburg – dröjde
det över ett år tills Nordström infriade sitt ja-ord till Sverige. I
Finland och Petersburg gjordes nämligen ivriga försök, om ock otillräckliga i hans ögon, att hålla honom kvar. Det var först på sommaren
1846 som han tillträdde sitt nya ämbete i västerled, där hans uppdrag
·skulle bli många och vägande. Bl. a. invaldes han 1847 i Vetenskapsakademien, som vars riksdagsombud han sedermera under ett årtionde
’- till 1863 – skulle tillhöra prästeståndet.
Det var onekligen det önskade större verksamhetsfältet, som öppnade sig för honom i det nya hemlandet, och hans personliga förmåga sköt honom ganska omedelbart i förgrunden. Överflyttningen
hade dock som nämnt och bekant skett i sliten sinnesstämning, i
förtvivlan över trångheten därhemma. Själv skrev han därom den 4
november 1846 till sin vän, teologieprofessorn B. O. Lille i Finland:
»••• Det är i mer än ett hänseende en egen känsla att nu finna sig
bosatt här, sedan den skönare delen av ens liv förrunnit i ett land,
där så mycket gott bor under så mycken flegma, och det man dock
alltid håller kärt, emedan där den luft råder, man inandades i det
första andetaget, då ögat första gången öppnade sig för ljuset; och
då jag härvid tänker på anledningarne till denna förflyttning, på
denna stora jämmerlighet, som uti hela frågan är så predominerande,
på detta sublima småsinne, som härvid i så många riktningar uppenbarade sig, på denna totala brist på all högre uppfattning (dock
med några, ehuru få, undantag, Hedersbror) av sakens betydelse för
det allmänna, då jag tänker på allt detta … förekommer det mig
stundom, som passade jag ej rätt för dessa Geister, som att det kanske
var så gott att jag ryckte mig lös; men på detta högmorliga utbrott
122
J. J. N ordström och hans två fädernesland
av ett dystert sinne följa dock snart ädlare tankar: fosterlandets
heliga stämma klingar åter i mitt inre, och så torftigt det än må
vara, känner jag dock att jag felat däremot, då jag lämnade den
plats, där jag var anvisad att verka för dess ungdoms bildning, och
att som såningsman utkasta, också jag, några frön för dess framtids
blomning och frukter. Dock det kan vara nog med denna självbekännelse.•Tag vill hädanefter tiga och arbeta …»
’När efter fredsslutet i Paris och Alexander II:s regeringstillträde
friare vindar börjat blåsa även i Finland, och man nu sent 01nsider
på högsta ort skred till det konstitutionella statsskickets återupplivande, besinnade man i det gamla hemlandet med förnyad ihärdighet
att man inte kunde undvara en statsrättslig förmåga av Nordströms
höga klass. Under senare hälften av 1850-talet och år 1862 gjordes
följaktligen vissa försök att få honom återbördad. De erbjudanden,
som han fick mottaga, motsvarade dock inte de fordringar på en
ansvarsfylld och icke otillbörligt kringskuren verksamhet, vilka han
rimligtvis, i anseende till sin ställning i Sverige, måste hålla på.
Ett brev till B. O. Lille av den 20 februari 1859 ger en upplysande
bild av Nordströms syn på frågan.
».•• Under det mer än decennium jag levat och arbetat här, har
jag obestridligen utvidgat min praktiska blick i de samhällsförhållanden, som framgått från en för både öster och väster om Bottenhavet gemensam rot (dc i hedendomens natt sig förlorande folkstamsolikheterna äga i mina ögon föga betydelse), och på samma gång
har jag även flitigt sökt utvidga mitt positiva kunskapsförråd på
ett mera fruktbringande sätt, än det sannolikt kunnat ske, om jag
framlevat sarruna tid därhemma, kringskuren, aggad, misskänd som
jag var, och tillbakahållen av dessa en trälsinnad och uppblåst byrå-
kratis mullvadsfördomar, som mot stjärnorna på bröstet anse stjärnorna på himmelen för en ringa ting, om något, och uti en trångbröstad routine, vars grund och syftning de ej ens förstå, se höjden
av ämbetsmannaskicklighet och samhällsförvaltning, icke anande att
det organiska livet i samhället däruti skiljer sig från individernas,
att det ständigt strävar till föryngring och därför ock ständigt vill
äga frihet att ikläda sig de för denna eviga strävan i dess fortlöpande
stadier föränderliga former. Att förstå bedöma de erforderliga formerna för varje tidsstadium, och hava mod att reglera dem, det är
statsmannens uppgift: Därtill fordras en djup kunskap om vad som
varit, ett säkert omdöme om den inre halten av det som fordrar nya
kanaler för sitt liv oeh framför allt denna av erfarenheten luttrade
fördomsfrihet, som i varje ur samhällslivets rot framspringande ny
livsknopp erkänner dess oeftergivliga anspråk på vård och ans, såsom
en produkt av den gudomliga kärlek, vilken skapat människan att
endast i samhälle kunna förverkliga sin av Gud anvisade bestämmelse …»
Den i viss mån teokratiska uppfattningen om människans samhällsfunktioner, som kommer till uttryck i Nordströms ord, passar
väl ihop med hans statsfilosofi och personliga läggning. Man fäster
sig för övrigt vid vissa subjektiva tankekopplingar i hans resone- 123
Lolo Krusius-Ahrenberg
mang om samhällshelhetens och individernas biologiska betingelser.
Han förnekar i parentesen i början av det anförda brevet betydelsen
av de rasmässiga och nationella· skiljamomenten mellan det finska
och det svenska folkelementet, ty den gemensamma historiska samhällsdaningen är för honom det enda som här äger giltighet. Detta
är alldeles i stil med hans konservativa uppfattning om det historiska
momentets avgörande övervikt och betydelse. Men han talar dock i
samma veva om det organiska livet i samhället- han som just nonchalerat det biologiska elementet! Han anser att »varje ur samhällets rot
framspringande ny livsknopp» har existensberättigande, men blir likväl
själv en förbittrad motståndare till den livsknopp, som det tidsenliga
kravet på den svenska ståndsbyggnadens nedrivande utgjorde. Denna
sistnämnda motsägelse finner dock någon förklaring i hans uppfattning om representationsreformen såsom en påympad och icke ur
svensk samhällsbotten organiskt framvuxen omvandling.
Efter att sålunda ha utlagt de anspråk, som i hans ögon måste
ställas på en i det offentliga livet på ansvarsfull post verksam mans
gärning, frågade han Lille om denne trodde att vederbörande i Finland skulle skänka sitt stöd åt en sådan uppfattning av arbetsinsatsens halt? »Det är svaret på denna fråga, som i mitt sinne utfallit
nedslående», skrev han för egen del. Han hade blott erhållit lätta
vinkar om återkomst. »En uppriktig, direkt förfrågan, gjord till mig
under fullt förtroende till min karaktärs loyaute har man ej vågat.»
Planerna att få Nordström hem gingo uppenbarligen vid de olika
tillfällena ut på att göra honom till ministerstatssekreteraren greve
Alexander Armfelts adjoint, att få honom utnämnd till prokurator
eller att giva honom en plats i senaten, närmast väl finanschefens
taburett. Han var ju synnerligen kunnig i ekonomiska förvaltningsfrågor. När sedermera 1861 generalguvernören greve Berg i samband
med den liberala upphetsningen över aprilmanifestet och det beramade
konsultativa januariutskottet entledigades samt hans efterträdare friherre Rokassovskij bemyndigades att avgiva ett bestämt löfte om
lantdag, fingo önskningarna att repatriera Nordström förnyad styrka.
Som förmedlare uppträdde denna gång senator V. Furuhjelm. Utgången av försöket år 1862 blev emellertid igen negativ. E. Furuhjelm har på basen av Nordströms brev till fadern publicerat vissa
upplysningar härom i »Ur Finlands kulturhistoria under 1840-70-
talen» (1902). Han hade blivit fem år äldre och rikare på svenska
engagemang, sedan man sist önskat få honom hem – det ungefär
skrev Nordström till Furuhjelm. Han kunde inte kasta loss så
snabbt, som förberedelserna för Finlands lantdag krävde hans återflyttning. Sin vän Lille lät han dessutom den 27 december 1863 förstå
att det samarbete med ,J. V. Snellman, som troligtvis förestod honom, inte erbjöd någon lockelse. Förhållandet mellan autokraterna
Nordström och Snellman, de bägge trätobröderna från det minnesrika
»Lördagssällskapets>> dagar, var det sämsta tänkbara. >>Ej ens i himmelriket», skrev han, »till vilket det även tillhör Din mission att visa
människorna vägen – ville jag numera med den mannen (= Snellman) hava något gemensamt. Och om det skulle hända att St. Petrus
124
J. J. Nordström och hans två fädernesland
bjöd oss på en gång stiga dit in, skulle jag genast cedera platsen;
ja, befunne han sig härnere i kroppslig nöd, eller annat betryck, skulle
jag visserligen, såvitt det berodde av mig, lämna honom lekamlig
hjälp, men taga emot ett ord till tack därför av honom, om han vore
i stånd därtill, nej, och än en gång nej …»
Till motviljan mot Snellman hade främst gamla och nya personliga
skäl men också sakliga bevekelsegrunder medverkat. Av det vi anfört om N ordströms ringaktning för det rasmässiga och hans övervärdering av det historiska momentet i Finlands nationella daning
bör ha framgått, att han saknade alla förutsättningar att förstå Snellman och ungfennomanerna. Han fann hos dem blott destruktion av
kultur- och samhällsarvet i Finland och oroade sig allvarsamt för
landets öde, om ett samgående mellan ungfennomanien och den panslaviska rörelsen korn till stånd. Han ägde en mycket öppen blick
för den fara som – även rasmässigt – från det sistnämnda hållet
hotade hans gamla fosterland och den civiliserade världen överhuvud.
I det här i början anförda brevet till Furuhjelm från januari 1863
hade han redan påpekat att det som »passerat och passerar i Polen»
var oförenligt med den nya kursens grundsatser i Ryssland och Finland, ty »något mera våldsamt och konsiderationslöst» än det i Polen
praktiserade »förfaringssättet mot folk och rätt» kunde knappast tänkas och stod »utan exempel i världshistorien».
Under de följande åren blev hans omdöme allt skarpare, ehuru han
ville tro på Alexander If, för vilken han synbarligen hyste en stor
förkärlek. Den 22 mars 1865 skrev han till B. O. Lille i uppenbar anknytning till det finska språkreskript, som Snellman tidigare utverkat, samt till de därefter på ryskt håll genomdrivna fordringarna
på den ryska språkkunskapens upphjälpande i Finland:
Kan landets kulturspråk – svenskan – utbytas på ett sätt – mot
finskan – varför ej på annat sätt – mot ryskan~ »Icke alltid heter
Flds storfurste Alexander II. Men den makt han, ehuru ej tillhö-
rande folket och genomträngd av dess anda, besitter, är sådan, att
hans sic volo iubeo icke tillåter någon apvell. Med den svenska lagens,
den svenska kulturens samhällsanda, är den största motståndskraften
förintad. Se där min tro: Och vill Du att jag uppriktigt bekänner
det innersta motivet till min vägran att återvända, så är det just
språkfrågan. Och dock förgår ingen dag utan att saknaden av fosterjorden gör sig hos mig påmint. Sed de his non amplius.»
Tvenne år senare (19 maj 1867 till B. O. Lille) ha N ordströms farhågor ytterligare ökat. Den ryska imperialismens hotfulla uppträ-
dande lämnade ej plats för ljusa framtidsillusioner: »Det slaviska
ryska systemet höjer numera mycket stolt på huvudet. Vad Preussen
får göra, det får ock Rsld göra och det är fara värt att Napoleon I:s
ord på St Helena besannas: Efter ett halvt århundrade är Europa
antingen kossakiskt eller republikanskt …»
Nordström antyder också finansiella skäl för sin vägran att 1862
flytta tillbaka till Finland. sextioåringens beslut förefaller över huvud med hänsyn till anbudets karaktär rätt begripligt. Varför skulle
han återvända utan lockande garantier~ Varför hade vederbörande
125
Lolo Krusius-Ahrenberg
ej talat om återkomst med honom, när han tvenne år tidigare besökt
Helsingfors (till B. O. Lille 2 augusti 1862) ~ Den ställning han skapat
sig i Sverige var tillfredsställande och gav honom en avsevärd verksamhetsradie. Han stod i sitt nya hemland på bred och trygg grund.
Skandinavismen hade i honom en varm vän, om han också tog avstånd från Aftonbladsaktivismen. Som vetenskapsman och rättslärd
gjorde han en vägande insats och som politiker verkade han i främsta
ledet bland prästeståndets debattörer. Han hade många fiender –
alldeles som han haft dem i Finland – men hans auktoritet var
grundmurad och kunde inte undvaras. Till och med hans antagonist
L. de Geer finner anledning att framhålla detta i sina minnen.
»Nordström är i detta ögonblick utan tvivel en av de mest betydande politiska personer här finnes», skrev den finska ungliberalen
J. J”. Chydenius den 11 maj 1860 från Stockholm till sin meningsfrände
Edv. Bergh i Helsingfors (Sv. Litt.-sällsk:s brevsaml.). Brevet ägnade
sig i huvudsak åt riksdagen, där striden stått het i den »norska» frågan
och Nordström uppträtt i lidelsefullt »svensk» anda. Det fortsatte: »Men
just därför att han med sådana våldsamma stormsteg nu ilat uppåt,
så kan det ytterst lätt hända, att han ramlar så mycket argare. Han
förhäver sig även verkligen nu… Passionerad och häftig som han
är, far han därvid ut på det vildaste emot alla, både dem han leder
och dem han bekämpar. Ett faktum är ock att det torde finnas bra
få som egentligen älska honom, utan antingen hatar man honom eller
är rädd för honom. Svänger sig således opinionen, så kommer han
att få det svårt. – Hans svåraste motståndare är Carlsson (= historieprofessorn, statsrådet F. F. Carlson), en fin, grundlärd och mycket
taktfull man, som aldrig förivrar och förhetsar sig. Dessa bägge
utgöra ock denna riksdags största parlamentariska talanger och det
är roligt att höra dem tagas där ibland de där svarta prästerna …»
Nordström försökte trösta Furuhjelm över det avslag han givit i
hemkomstfrågan. Han framhöll att han gjorde sitt gamla fosterland
största nytta, om han nu i Sverige tog itu med de brådskande rättsliga och konstitutionella utredningar, som behövde göras för att den
till hösten 1863 utlysta finska lantdagen skulle kunna äga rum. I
Finland skyndade man också att ta vara på hans erbjudande. Nordström uppmanades av sedermera prokurator v. Knorring att sammanställa en »promemoria rörande åtskilliga till det svenska riksdagsvä-
sendet före år 1809 hörande omständigheter». Genom Furuhjelms förmedling tilldelades honom emellertid också den krävande uppgiften
att sammanställa ett författningsenligt giltigt och under förhanden
varande omständigheter tillämpligt förslag till lantdagsordning.
Nordström löste bägge dessa uppgifter. Jag har i mitt arbete »Från
grundlagskommitte till lantdagsordning» (Sv. Litt.-sällsk., studier 20)
behandlat de väsentliga punkter, i vilka Finlands konstitutionella uppbyggnadsverksamhet 1863-1869 stödde sig på Nordströms stilistiskt
kanske mindre lyckade men sakligt synnerligen fullständiga förarbeten, som han inom ett år – 1862/63 – skänkte sitt gamla fosterland. –
Furuhjelm begärde av honom också ett utkast till en ny redaktion –
eller kodifikation i en regeringsform ’—- av Finlands gällande grund- 126
J. J. N ordström och hans två fädernesland
lagar. Denna icke blott övermäktiga utan även politiskt betänkliga
uppgift avböjde Nordström emellertid att lösa.
Chydenius spådom om Nordströms fall som politiker syntes vid
Sveriges sista ståndsriksdag 1865_,66, då det vilande förslaget till representationsreform som bekant antogs, skenbart ha gått i uppfyllelse.
Nordström, som lidelsefullt bekämpat de Geers reformförslag – dels
inom 1863 års riksdag och dels 1865 i en broschyr under publicistpseudonymen Thomas Frisk -, hade på grund av en politisk kabal
inte blivit vald till det sista svenska ständermötet.
»Denna gång är jag ej medlem av riksdagen», anförtrodde Nordström sin vän Lille i brev av den 27 november. »Intrigen var verksam… Emellertid kan jag säga Dig, att denna intrig över hela
landet blivit högt ogillad, till och med av politiska motståndare till
mig, och det erkännande har mig givits att jag ss. riksdagsman alltid
hållit mig uteslutande till saken, belyst frågorna med sakkännedom
och seghet och drivit igenom mången fråga utan avseende på om
den varit tacknämlig för regeringen eller ej. Nu under riksdagens
gång blir jag ofta konsulterad med beklagande att jag ej får stå i
ledet. Därmed kan man, ss. Du finner, vara nöjd tillsvidare. De skola,
dessa frasmakare, likväl ytterligare få erfara att jag ej är död, –
såvida jag får leva …»
Nordström uppfyllde sin profetia. Han återkom redan 1867 som
riksdagsman- nu såsom ledamot av första kammaren- och verkade
som sådan intill sin död sju år senare. Norrbottens läns landsting
hade valt honom och liemannen ändade hans bana innan mandattiden
gått ut.- Att han rådfrågades flitigt under den enda riksdag, i vilken
han inte deltog, var begripligt. Den behärskades av representationsförslaget, vars motståndare behövde stärkas av hans ceterum censeo.
Det fanns även andra, som inhämtade hans mening. Enligt Nordströms strängt förtroliga meddelande till Lille av den 30 december
1865 ägde några dagar före reformförslagets seger ett sammanträffande rum mellan Karl XV och honom. Följande samtal utspann
sig. Konungen: Tror du att konungens makt genom förslaget blir
mindre, tror du det verkligen1 Nordström: J a, min … om intet är
jag så övertygad, som därom! Konungen: Men regeringsformen blir
oförändrad’ Nordström: ’l’ill bokstaven, ja, men ej till andan, och
andan är dock allena livet. Konungen: Men det har jag ej trott! –
Nordström svarade därpå att han skulle ha framställt bevis, om detta
samtal inträffat före förslagets framläggande. Nu var det för sent
och för konungen återstod blott att förbliva passiv och finna sig i
sitt öde. Monarkens invändning att han ännu kunde »verka på avslag» godtog Nordström ej. Ett sådant tillvägagångssätt förbjöd både
heder och värdighet och innebar att förlora på alla håll. »Jacta
est alea.» – En lång paus, varm handtryckning och farväl följde.
Frågans utgång hade emellertid mycket nedtryckt honom, skriftade
Nordström i samma brev, som på ett utomordentligt sätt belyste hans
för svenska och finska förhållanden lika betydelsefulla inställning
till ståndsrepresentationen. Han gav vännen en upprörd skildring av
huru beslutet inom adeln och prästeståndet åvägabragts och stack
127
Lolo Krusius-Ahrenberg
ej under stol med sin bittra uppfattning, att effektiviteten av ovärdiga påtryckningsmedel gjort åtminstone första ståndet, vars ställningstagande ju varit avgörande, värt sin död. Han förklarade därpå
att beslutet om representationsreformen i statsförfattningen infört
som spiritus rector »demokratiens cyniska despotism» i stället för
»den sanna borgerliga frihetens konservatism» och kommer att åtföljas »av de mångfaldigaste orostörtningar i alla samhällsinstitutioner». Bönderna skola bliva den härskande majoriteten – en synpunkt som också Thomas Frisk ständigt framhåller. Han fortsatte
med en bitter sammanfattning av sitt eget reformprogram:
»Att ståndsrepresentationen inte mera var tidsenlig i sin gamla
form, därom äro meningarna tämligen ense; men såsom valkategorier
för den ena kammaren hade de (ständerna) alltid bort bibehållas ur
synpunkten av det konservativa elementet i statsförfattningen, medan
åter den andra kammaren skulle bildas genom val av kommunerna.
Å ven de mest radikala statsmän hava erkänt denna grundsats såsom
den riktiga och för samhället mest ändamålsenliga; men w/ra s. k.
statsmän hava om allt sådant ej ens någon ide, emedan deras källa
– pressen hos oss – ej heller vet något därom.»
Om ståndsriksdagarna – vilka han ofta betecknade som ett slags
fyrkammarsystem – också enligt N ordströms åsikt behövt förnyas,
hur hade han då tänkt sig ständernas bibehållande som valkategorier
för den ena kammaren~ Professor Sven Lindman i Abo, som snart
väntas framträda som Nordströms levnadstecknare, har på grundvalen av Nordströms betänkanden 1847-1865 närmare rett ut denna
fråga och vad därmed sammanhänger. Nordström såg i stånden det
historiska svenska samhällets egentliga närings- och yrkesklasser.
Dessa gamla »klasser>> eller >>stånd>> -Nordström använder bägge orden – hade under tidernas gång förlorat sin överensstämmelse med
folkets skiktning och från att ha varit främst sociala blivit främst
politiska bildningar. Genom en tidsenlig utveckling skulle de emellertid lätt kunna återfå sin indentitet med dagens »sociala verkligheter>>.
I själva verket ansåg Nordström att härtill ej erfordrades mera än
att de fyra stånden utvidgades till följande fem klasser: adeln, kyrkooch läroverksklassen, ämbetsmannaklassen, handel- och industri- eller
rätt och slätt stadsklassen samt äntligen jordbruks- och bergsbruksklassen. Bortsett från dessa klassers volymförskjutningar i jämfö-
relse med de historiska stånden funnos de sistnämnda således tämligen oskadda kvar i Nordströms program för den ena kammaren –
den otidsenliga adeln, det av liberalismen utdömda prästeståndet och
de styvmoderligt uppfattade tvenne ofrälsestånden. Den väsentligaste
skillnaden mot förut skulle ha legat i att ständerna i sin egenskap av
en-kammare hade överlagt på ett rum, en utveckling, till vilken fröet
redan fanns i plenum plenorum.
För det fall att klassvalsprincipen sålunda bleve säkerställd för
exempelvis första kammaren, var Thomas Frisk uppenbarligen inte
obenägen att gå med på samfällda val till andra kammaren. Det
just återgivna brevuttalandet följde måhända ej helt samma linje.
Det är överhuvud taget dunkelt, men i den mån uttrycket >>val av
128
J. J. N ordström och hans två fädernesland
kommunerna» avsåg medelbara val till andra kammaren med ledamöterna av landstingen och stadsfullmäktige som elektorer bör det
framhållas, att Thomas Frisk däri sett och kritiserat en partiell tilllämpning av klassvalssynpunkter. Nordström betraktade städerna som
ett slags näringskorporativa enheter. De 1862 utfärdade svenska kommunalförfattningarna, i vilka han varit delaktig, påverkade honom
givetvis i representationsfrågan.
Jag återgår nu till fortsättningen av det brev till Lille, i vilket
Nordström gjort de just förklarade antydningarna om sina egna
önskemål i den redan avslutade representationsfrågan. Nordström
hänvisade till det beröm som de utländska tidningarna bestodo beslutet om den svenska representationsreformen utan att de hade en
aning om grundlagsförändringens enskildheter och tillämplighet i
Sverige. Han omtalade därpå ett nationalekonomiskt och statsrättsligt fackmannamöte i Bryssel, vid vilket han några år tidigare varit
närvarande och där han i vänskapligt lag redogjort för den svenska
författningen och ståndsrepresentationen.
Hans åhörare funno framställningen »i hög grad intressant, så
mycket mer som ämnet för dem i allo var nytt, och förklarade enstämmigt, att vad som i ståndsrepresentationen hos oss utgjorde det
principiella elementet, var det ur alla synpunkter rättaste och politiskt klokaste. Vad de mest godkände, var bondeståndet, sådant det
under tidens lopp tills nu blivit utbildat. Vad de ogillade var prästeståndet, dock ej för annat, än emedan de ur sina synpunkter icke
ville erkänna en exklusiv statskyrka. Alla förklarade dock enstämmigt, att, om en reorganisation i Sverige komme i fråga, den icke
borde frångå ståndsprincipen, utan bibehålla den åtminstone för endera kammarens bildande. Endast denna princip, yttrade de, var mäktig nog att låta även minoriteten få tillfälle att framlägga och förfäkta sina åsikter och upprätthålla grundsatsen: in medio veritas
(det politiskt kloka och rätta). Och bland de män, som så talade,
var även Thiers, Stuart Mill, Gneist m. fl. erkända statsmän och
notabiliteter i det västra Europa. De tillade att Sverige vore att
lyckönska till att äga ett sådant historiskt underlag för sin representation, som vore det enda hälsosamma, och att ingen teori kunde
på förhand bestämma, vilken konstutitionsform vore för ett visst
land den bästa, om man ville vara nog oklok att frångå sitt historiska
livs traditioner, särdeles i så under alla tider fria länder som England
och Sverige. Hos båda vore ståndsförfattningen lika naturlig ss. valprincip. Fyrkammarens utbytande mot tvåkammaren vore en formfråga; och ju mer man tänker därpå, ju mer man tränger in med
forskningens lykta i historiens schakter, desto klarare framstår det,
att det är just sina fyra, seklergamla stånd, Sverige har att tacka
för sin städse vidmakthållna borgerliga frihet. Hade dess representation varit byggd på allmänna val, med all den korruption som därvid varit verksam» -Nordström synes ha glömt frihetstidens ståndskorruption – »skulle dess lagbundna frihet längst för detta fått giva
rum för absolutism och polisvälde. Just emedan den lagbundna, borgerliga friheten för mig betyder detsamma som den sedliga friheten,
129
Lolo Krusius-Ahrenberg
grundvillkoret för all samhällsordning, som åter eJ ar annat än en
.reflex av det gudomliga i människoväsendet, just därför är jag i dessa
stora frågor konservativ, just emedan jag är verkligt liberal …»
Nordström hade den 27 november sänt Thomas Frisks broschyr till
B. O. Lille och antytt dess rätta författare. Skriften hette »Brev om
det från 1863 vilande förslag till ombildning av svenska representationen». Beslutet om representationsreformen förestod då ännu.
Nordström skriver: »Här pratas och väsnas och göras fraser över
förtryck och rättigheter, kaster och frihet, människorätt och statsborgerlighet, adelns ömklighet och borgarens förträfflighet, över nödvändigheten att utan ändring av ett jota antaga det vilande förslaget
till ny representation, om ock med åsidosättande av lagliga former,
över prästens olämplighet för riksdagsvärv och bondens speciella
lämplighet därför med m. m. vidunderligt; man går så långt att man
helt öppet med obeslöjad fräckhet föreslår Kgn att med understöd
av borgare och bönder upphäva den nuvarande och oktrojera till
efterlevnad den föreslagna nya representationen.» Nordström ser i
allt detta resultatet av tidningarnas agitation och beskärmar sig över
publikens osjälvständighet. Det hela påminte om Thunbergs ryktbara
beskrivning över svinen på Japan: »När ett skriar så skriar de alla.»
Man hade en känsla av att vandra på en vulkan; om en vecka skulle
beslutet fattas, garnisonen i Stockholm hade förstärkts ansenligt,
»måtte en mild försyn … då även vaka över oss».
Det kan knappast förvåna att Nordström behövde en lång tid för
att avvinna Sveriges nya riksdag helst någon god sida. Hans rapporter till Lille från den första tvåkammarriksdagen äro mycket
bittra. Demonen har icke förglömt sig, skriver han den l mars 1867.
Sanningen får vika för partifrasernas spetsiga lansar: »partiseger,
det är frågan, och den avundsfulla ofördragsamheten, denna den
svenska nationalkaraktärens speciella arvsynd, förklaringen över
detta lands så många inre och yttre olyckor och vanmakt, försummar
icke att hindra framgången av det goda, om det motiveras och framställes av ett motparti».
Två veckor senare heter det i samma stil: »Här bråkas ock mycket
på den nyformiga riksdagens bänkar. Partierna sondera varandra
för att lära känna sin styrka och snart skall det visa sig att i andra
kammaren bondepartiet med tillskott av en falang lycksökande frackmän skall bliva det mäktigare och således det härskande. Vid nästa
omval av kammaren, d. v. s. efter två år, riktas valen i större mått
på bönder, och då begynna indragningar av alla slag, upphävande
av grundskatterna, överförande av de s. k. allmänna besvären … på
alla, reducering av administrationens verk och organer, indelningsverkets upphävande, allmän värnplikt m. m. och särskilt konungamaktens förvandlande till ett ceremoniel eller en namnstämpel, såsom
Thomas Frisk förutsagt, samt regeringen till ett expeditionsutskott
för riksdagen …»
Några månader senare kände sig Nordström dess bättre tvungen
att sätta en aning av ljusreflexer in i sina svartmålningar. Riksdagen var nu avslutad och hade i många avseenden varit lärorik
130
J. J. Nordström och hans två fädernesland
för honom, medgav han (19 maj), »ehuru ur andra synpunkter än
mängdens». Det syntes redan att makten, såsom han förutsagt, numera låg hos riksdagen och i alla penningfrågor enbart hos andra
kammaren. Tonen hade hos första kammaren varit städad, ehuru
tankarna ytliga, men hos andra kammaren »icke sällan rå» samt
tankarna inte ens ytligt sakliga. Man måste dock hoppas på bättre
tider.
Två år senare hade Nordströms bitterhet inte minskat. Han fann
varma ord för Finlands nya lantdagsordning, som innehöll så mycket
av hans eget projekt av år 1863 och ännu mera av hans politiska
ideal – hur många skönhetsfel och allvarsamma sakliga brister den
i hans ögon än hade med sin uteblivna motionsrätt och sin alltför
inskränkta självbeskattning för ständerna. Han fick likväl lov att
finna sig i den värld som ställt ståndsförfattningen på avskrivning
och att träffa sitt reserverade val bland de anförda napoleonska
alternativen panslavism eller demokrati. Han följer med stor uppmärksamhet händelseutvecklingen i »hembygden» och de länder i
allmänhet, vilkas öden bero av andan i den ryska regimen, omtalade
han den 27 december 1869 för Lille. Han har studerat den allslaviska
iden som förstår att utnyttja de trenne medlen: »fabeln, färlan och
korruptionen». Han har nyss personligen bevittnat den slaviska propagandans verkningar i Böhmen och Galizien. Han har läst broschyrer i samma anda och hört tal och finner i nedbrytandet av de
baltiska provinsernas särrättigheter och i de ständiga angreppen på
Finlands separata ställning utslag av samma ryska »Mefistofeles politik». »Man blir verkligen nedstämd då man blickar mot framtiden
och ehuru jag visserligen icke är någon vän av det liderliga s. k.
frihetsliv, till vars yttringar jag har tillfälle att på närmare håll
dagligen vara vittne, finner jag dock ytterligheten i detta hänseende
såtillvida att föredraga, som det tillika lämnar öppet att uttala sig
fritt och självständigt ur motsatta synpunkter.»
Nordströms gärning som svensk riksdagsman gällde främst inre
riksbyggarvärv. De yttre frågorna voro likväl städse föremål för
hans vakna uppmärksamhet. Skandinavist i Aftonbladets eller den
finska emigrationens vanliga bemärkelse var han som nämnt inte.
I det norska problemet höll han en »svensk» linje och han insåg klart,
att den danska härvan och de skandinaviska unionsdrömmarna voro
en europeisk fråga. När han den 30 december 1865 skrev till Lille
att under måste ske i Norden, om vad som fordom varit förenat än
en gång på det ena eller det andra sättet skulle förenas, och att
detta under endast kunde åstadkommas av Europa såsom helhet,
var det inte efterklokskap som talade. Intresset för Finland ställde
de östeuropeiska spörsmålen i förgrunden: gick det ryska jätteimperiet mot en a v honom efterlängtad, frihetsvänlig federalism, som
tryggade Finlands statliga särliv, eller mot en oroligt befarad, hotfull unitarism~ Det var helt naturligt att Polens öde skulle gripa
honom djupt. J ag anförde redan ett uttalande från slutet av januari
1863 – m. a. o. från en tidpunkt då på grund av polska upproret de
liberala svenska tidningarna börjat utösa sin vredes och moraliska
10-46134 Svensk Tidsb-ift 1946 131
Lolo Krusius-Ahrenberg
förtrytelses skålar över Ryssland. Efter konventionen i Alvensleben,
som gav Petersburg Berlins stöd, blev interventionen i Polen som
känt liberalismens lösen. Den svenska pressens krigiska uttalanden,
inspirerade av de återvaknande förhoppningarna om Finlands frigörelse, föregingos och överträffades likväl av de franska och engelska framstegsbladen, som i Sverige sågo icke blott västmakternas
självskrivna bundsförvant utan till och med naturliga vapendragare.
»0, om jag vore konungen av Sverige», utropade i denna aggressiva
mening en utländsk stortidning. Att Karl XV:s »ardeur» för Polen
-ryske stockholmsministern Dasjkovs uttryck- väckte lika livliga
förhoppningar hos Polens vänner som bekymmer hos hans för krig
föga hågade ministrar och större svenska allmänhet, är likväl känt.
Betecknande är, att Nordströms plötsliga gunst hos kungen, som enligt Dasjkov dittills inte favoriserat sin riksarkivarie (till Gortjakov
12/24 april 1863, Centralarkivet i Moskva), jämte ett sansat propolkst
uppträdande i prästeståndets debatter räckte till för att Nordström
skulle drabbas av ryssarnas misstro. Dasjkov ansåg att Nordström
möjligen inte var främmande för de planer som Bakunin och polackerna i Sverige med vissa finska vänners hjälp smidde mot Ryssland. Ministern medgav emellertid att misstankarna måhända voro
helt obefogade.
I själva verket hade Nordström beröring med Bakunin under dennes vistelse i Stockholm; den ·ryktbare revolutionären mottog bl. a.
post genom hans förmedling. Det låg likväl i sakens natur att samarbetet inte kunde sträcka sig långt och den förbindelseman i Finland, en »verklig fennoman», som Bakunin efter brytningen med
v. Qvanten (jfr brevsaml. i Kgl. bibl.) lyckades uppdriva, hade Nordström givetvis intet haft att skaffa med. Den polska emigrationens
och revolutionsregeringens representanter som 1863 uppehöllo sig i
Sverige, in i det sista förtröstande på en intervention till Polens förmån eller ett allmänt europeiskt krig, kommo uppenbarligen ofta i
beröring med Nordström ehuru dennes syn på deras problem inte
kunde jämställas med v. Qvanten-kretsens eller entusiasternas i
»Aftonbladet» och »Nya Dagligt Allehanda». Furst Konstantin
Czartoryski, dennes sekreterare historikern Valerian Kalinka och regeringsemissarien Josef Demontovicz hörde till dem som Nordström
främst sammanträffade med. J ag skall snart i ett annat sammanhang
gå närmare in på dessa frågor.
Här återstå några tillägg till den utredning av Nordströms andel i affären med de förfalskade diplomatdepescherna från våren 1864,
som C. Hallendorff givit i »Illusioner och verklighet» (1914). Dessa
uppsnappade aktstycken, som att börja med togos för fullt och bland
vilka märktes tvenne skrivelser av den 10 februari från furst Gotjakov till ryska sändebudet i Berlin, läto förstå att en »helig allians»
till bekämpande av demokratien återupprättats mellan Ryssland,
Österrike och Preussen för att bl. a. motarbeta förverkligandet av
skandinavismens politiska mål. Depescherna, som sub secreto blivit
kända i London och Paris, åtkommos av Nordström under en resa
till utlandet och förmedlades av honom i april och maj 1864 till
132
J. J. N ordström och hans två fädernesland
svenska regeringen. Denna hörde rätt snart att tvivel uttalats om
skriftstyckenas äkthet, men utrikesminister Manderström tycks det
oaktat lika litet som Nordström själv ha satt autenticiteten i fråga.
De förenade rikenas sändebud i Paris fick omedelbart avskrifter av
handlingarna, som även ministern i London ägde kännedom om.
F. Wedel-Jarlsberg i Petersburg erhöll däremot depescherna först i
början av juli. J ag måste här rätta ett av mig tidigare gjort meddelande (Rist. tidskr. f. Finland, 1942, h. 1-2), enligt vilket kopior
i maj jämväl sänts till Petersburg. J ag förvillades av Hallendorffs
undersökning och egna, på grund av krigsförhållandena okontrollerade, anteckningar. I det brev (2 juli, muscovitica, Sv. riksarkivet)
som Manderström lät åtfölja depescherna fordrade han bevis för att
tro på förfalskning. Wedel-Jarlsbergs tveksamma redogörelse för
engelska Petersburgsministerns åsikt att man hade att göra med i
Paris tillkomna polska emigranttillverkningar tog av allt att döma
Manderström ur hans villfarelse (Wedel-Jarlsberg till Manderström,
11 juli 1864). Ryska regeringen utfärdade samtidigt en dementi.
Hallendorff förmodar alldeles riktigt att pseudodepescherna, som
uppenbarligen spelats Nordström i händerna av hans polska vänner,
på denne liksom på svenska regeringen haft en av polackerna alls
icke avsedd, den svenska fredspolitiken befästande verkan. Ett brev
till Lille av den 23 maj 1864 bekräftar detta. Nordström ondgjorde
sig här över »Helsingfors Tidningars» hånfulla angrepp på Sverige
som alla fagra löften till trots svikit Danmark i dess ojämna strid
mot Tyskland. »Under min resa hade jag tillfälle att komma i
besittning av åtskilliga hemliga diplomatiska noter … innehållande
en fullständig yttring av Rsslds åsikt om en skandinavisk union. Den
skall med all makt hindras och i samma stund Sverige toge del i
kriget skulle Rssld vända sina vapen mot Sverige. För detta ändamål låge redan i Fld en observationscorps beredd. Med någon politisk blick kunde man ana sådant; genom nyssnämnda noter (för
vilkas åtkomst jag använt icke ringa seghet) har man nu visshet …»
Postscriptum innehöll följande reflexion: »… Ännu ett ord i den
danska frågan. Det är säkert ait om Sverige tagit del i kriget, hela
Tskld förklarat krig mot Sverige, och sådan är nu den politiska
moralen att icke rättvisan i sig själv utan styrkans rätt gäller …
Sfinxen (Napoleon III, förf:s anm.) och engelska jalousien måste bära
huvudansvaret för att Drk stått utan hjälp.»
På Nordströms sympatier vid denna tid kunde man inte misstaga
sig. Han hade vid årsskiftet inte funnit ord, nog starka, att fördöma
Tysklands våldspolitik mot Danmark och Englands trolöshet, men
hoppats på Frankrike. Då även detta svek, hade han gripits av djup
misströstan. Tiden var ynklig, makten triumferade. Men »lumpenheten av vår tids begrepp om rätt i staternas förhållande till varandra», som yppat sig i den polska och danska frågan, skulle vara
blott »för en tid». Misantropisk som hans läggning på äldre dagar
var, såg han dock en Nemesis i framtidsperspektivet. Också Nordström hade något av seklets välgörande tro på de moraliska värdenas
slutliga seger!
133