Joakim von Braun; SÄPO anno 1989
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JOAKIM VON BRAUN:
••
SAPO anno 1989
Enligt de två offentliga utredningar som genomlyst SÄPO
nyligen sköts säkerhetspolisens
huvuduppgifter på ett föredömligt sätt.
Kontraspionaget har en diger
meritlista då det gäller preventiv
verksamhet riktad mot öststaternas underrättelsetjänst. Av de
21Osovjetiska medborgare som
tillhör den officiella sovjetiska
representationen är inte mindre
i:jn en tredjedel spioner – cirka
50 tillhör KGB och 20 GRU.
Om den s k ryssroteln skulle
täcka in det sovjetiska spionaget
skulle den därför behöva 1 000
man – om man inte föredrar att
begränsa antalet diplomater från
ett land.
Joakim von Braun är expert på
Sovjets och de övriga öststaternas underrättelsetjänst och har
hjälpt Charlie Nordblom med
böckerna ”Industrispionage” och
”Krig i fredstid”.
D
et senaste året har det stormat
ordentligt om den svenska säkerhetspolisen och vindarna har
ibland nått orkanstyrka. Ledargarnityret
har blåst omkull och i suset från vinden
har förvånade betraktare kunnat få lyssna
på den ena hemliga uppgiften efter den
andra. Säkert kommer det något gott ut av
denna storm, men samtidigt måste man
konstatera att mycket av säkerhetspolisens verksamhet skadats på en rad olika
sätt.
Förutom ett berg av artiklar i massmedia och inslag i radio och 1V, har två offentliga utredningar genomlyst SÄPO
(SOU 1988:16 och SOU 1989:18). Dessutom har journalisten Erik Magnusson
skrivit en intressant bok med namnet
”Maktkamp om SÄPO” (Corona 1989).
Det allmänna omdömet tycks vara att
säkerhetspolisens huvuduppgifter – att
förhindra och uppdaga brott som spionage och terrorism – sköts på ett föredömligt sätt, men att det har funnits grund
att kritisera SÄPO på flera smärre punkter.
Emellertid har all misstänksamhet –
grundad såväl som ogrundad – på många
sätt skadat SÄPO.En rad potentiella problem tornar upp sig:
a) Svårigheter att rekrytera nya kompetenta chefer till säkerhetspolisen.
b) Problem med personalrekryteringen
på lägre nivå.
c) Störningar i säkerhetstjänstens internationella kontakter.
d) Möjliga ~ppgiftslärnnare drar sig för
att kontakta SAPO.
e) Individer som östsidan försöker
rekrytera som agenter vågar inte medverka i SÄPOs motoperationer.
Rekryteringsproblemet
Sedan 1976-77 fram till förra året har
säkerhetspolisen uppenbarligen haft en
mycket kompetent uppsättning personer i
ledningen för verksamheten. Förutom avdelningschefen Sven-Åke Hjälmroth, och
byråchefen och sedermera chefen för
SÄPOs sekretariat P-G Näss, har det funnits många skickliga chefer direkt under
dem.
Efter att rikspolischefen Åhmansson,
SÄPO-chefen Sandström och chefen för
sekretariatet Näss lämnat verksamheten,
har man letat med ljus och lykta efter nya
chefer. Nu har man funnit en ersättare till
Sandström men P-G Näss stol har snart
stått obesatt i ett helt år! Brist på ledning
och osäkerhet inför framtiden leder naturligtvis till att SÄPOs effektivitet bromsas.
Carl Lidbom konstaterar i sin enmansutredning att SÄPO ”lyckats dra till sig
många av de bästa poliserna”. Redan idag
har emellertid säkerhetspolisen bekymmer på personalsidan, då de ekonomiska
villkoren för SÄPOs poliser inte tycks vara de allra bästa. Och inte kommer det att
bli lättare att rekrytera dugliga handläggare när desinformation och illasinnade
rykten får spridning i samhällsdebatten.
Som Lidbom konstaterar måste
SÄPOs arbetsmetoder präglas av den
speciella brottslighet man har att bekämpa. Carl Lidbom skriver att säkerhetspolisen inte kan ”avstå från att använda metoder som är främmande för den öppna polisverksamheten men gängse inom säkerhetstjänster i de flesta andra länder. Skall
man över huvud taget bedriva säkerhetstjänst är det ibland nödvändigt t ex att
värva avhoppare från en terrorist- eller
spionageorganisation, att ’vända’ en främ- 303
mande agent så att han blir dubbelagent
eller att sprida desinformation för att vilseleda motståndaren.” Att då utsättas för
ett regelrätt krypskytte för att man använder sig av sådana annorlunda arbetsmetoder bidrar knappast att locka nya proselyter til säkerhetspolisen.
Internationella kontakter
Även om SÄPO enligt Erik Magnusson
håller sig med en s k ”västrotel” som håller koll på NATO-ländernas underrättelsetjänster, tycks samarbetet med de västliga systerorganisationerna vara mycket
gott.
Det finns dock på sina håll i administrationen i USA och även i andra länder
en viss misstänksamhet mot Sverige. Den
grundar sig bland annat på tidigare tekniksmugglingshärvor och underlåtenhet
att ta itu med östsidans spionage mot Sverige, på vår oförmåga att förhindra Sovjetunionens ubåtskränkningar, på dubbelmoralen vad gäller den svenska vapenexporten och på svårigheten att lösa mordet
på Olof Palme.
Inte har det blivit bättre med AnnaGreta Leijons privata kurir Ebbe Carlsson som försökte få ut uppgifter från den
brittiska underrättelsetjänsten eller att
uppgifter från den franska underrättelsetjänsten läckt ut i massmedia. Carl Lidbom konstaterar att ”spioneriets och terrorismens internationella prägel gör det
nödvändigt för SÄPO att samarbeta med
utländska säkerhetstjänster”. Att då glada
amatörer tar kontakt utanför det reguljära
samarbete SÄPO har eller att politiker
läcker uppgifter som erhållits från säkerhetspolisens samarbetspartners kan komma att ställa till problem.
304
Källorna sinar
Den parlamentariska SÄPO-kommitten
konstaterar att det svenska kontraspionaget bedrivs på ”ett både effektivt och
skickligt sätt” och Carl Lidbom skriver att
det ”bedrivs med kompetens och framgång”. En av anledningarna till detta är att
folk i allmänhet har haft förtroende för
säkerhetspolisen och vänt sig till den med
information som är viktig för att spåra
främmande underrättelseverksamhet riktad mot landet.
Trots dessa positiva ord har många
människors förtroende för den svenska
säkerhetstjänsten rubbats. Detta gäller
folk i allmänhet, men tyvärr också inom
näringslivet som tidigare haft stort förtroende för SÄPO. Att det främst varit sovjetiska industrispioner vi utvisat de senaste åren är knappast någon slump. När
hemliga dokument tycks vara ute på drift,
när Carl Lidbom granskar enskilda personers dossier och när förutvarande
SÄPO-tjänstemän sprider interna uppgifter till allmänhetens kännedom, så leder
detta naturligtvis till ett visst tvivel om att
de uppgifter man lämnar till SÄPO verkligen stannar där och inte sprids vidare.
Motspelare
Kontraspionaget har sedan 1982 en diger
meritlista att visa upp vad gäller preventiv
verksamhet riktad mot öststaternas underrättelsetjänster. Bortemot 25 utvisningar, ett antal underrättelseofficerare
som hastigt tvingats lämna landet och ett
stort antal stoppade inresor av kända
spioner. I USA offentliggjorda uppgifter
visar att SÄPO och Sverige står för 8 procent av de vanliga, offentliga utvisningarna som drabbat ryssarna runt om i världen sedan 1982.
Många av utvisningarna och hemresorna beror på SÄPOs motoperationer. I
många andra länder har det länge varit
vanligt att enskilda individer låtsas låta sig
värvas av östsidan, för att under sitt hemlands säkerhetstjänsts överinseende
skaffa fram uppgifter om den verksamhet
man bedriver från KGBs, GRUs och andra organisationers sida. Den metoden har
SÄPO uppenbarligen med stor framgång
även använt sig av i vårt land.
Sovjets spioner
Av de 210 sovjetiska medborgare som tillhör den officiella sovjetiska representationen är inte mindre än en tredjedel spioner. Cirka 50 tillhör KGB och ungefär 20
stycken den militära underrättelsetjänsten GRU. För att följa en fullfjädrad underrättelseofficers verksamhet brukar internationella bedömare hävda att det
krävs ett team på cirka 15 man från kontraspionaget. Skulle SÄPO täcka in det
sovjetiska spionaget i Sverige skulle den
s k ”ryssroteln” bestå av över l 000 man.
Detta är självklart en orimlighet.
I Norge och i Storbritannien har respektive regeringar insett allvaret med en
sådan orimlig situation. Ett lyckat grepp
har varit att utnyttja Wien-konventionen
om diplomatiska förbindelser från 1961
som ger ett land rätt att utan motivering
begränsa antalet diplomater från ett annat
land. För ett par år sedan satte även USA
ett tak för antalet sovjetiska diplomater i
landet. I Norge och Storbritannien minskar man antalet sovjetiska diplomater och
tjänstemän vid varje utvisning för spionage som man tvingas göra. Att en diplomat kan ägna sig åt att spionera i stället
för att ägna sig åt legitima affärer visar ju
att hans tjänst inte behövs på ambassaden.
Både säkerhetspolisen och alla de
hundratals svenskar som varje år utsätts
för KGBs och GRUs värvningsförsök
skulle säkert hälsa en begränsning av sovjetiska befattningshavare, och därmed en
minskning av antalet spioner, med stor
tillfredsställelse.
Spionaget ökar
De KGB- och GRU-män som finns i Sverige tar cirka l 000 kontakter varje år i
syfte att värva nya agenter. Och det är en
verksamhet som inte visar något som
helst tecken att minska!
I den internationella avspänning som
följt i kölvattnet på Gorbatjovs glasnost
och perestrojka hade många kanske trott
att Sovjetunionens aggressiva underrättelseverksamhet skulle ändra karaktär
och minska. Så är dock inte fallet. Säkerhets- och underrättelsetjänsterna i västvärlden rapporterar om att värvningsförsöken ökar. Detta gäller såväl de nordiska
länderna som länder som Italien, Storbritannien, Västtyskland och USA. Under
1988 har ett rekordartat antal värvningsförsök noterats. Och under 1989 har
många sovjetiska spioner avslöjats, och i
vissa fall utvisats, i Västtyskland, USA,
Italien, Nederländerna och nu senast
Storbritannien.
Engelsmännen hade tidigare i år varnat
ryssarna för att man ogillade det ökade
spionaget mot brittiska medborgare. Särskilt skarpa blev varningarna före Gorbatjovs besök i Storbritannien. Och i mitten
av maj valde britterna att utvisa samman- 305
lagt elva sovjetiska spioner- åtta med diplomatisk täckmantel och tre som poserade som journalister. Britterna försökte vara smidiga och undvika en öppen kontrovers med Sovjet och undvek att offentliggöra utvisningarna. Från sovjetisk sida
valde man emellertid att följa den nya,
hårda linje som Gorbatjov infört och utvisade i sin tur lika många britter från
Moskva. Dessutom hotar man nu engelsmännen med att dra bort all sovjetisk personal från alla brittiska institutioner i Sovjetunionen. Det tycks uppenbarligen fin- ’nas klara gränser för hur långt Gorbatjov
vill låta den internationella avspänningen
gå.
Propagandan mot SÄPO
Det finns i dag ett smärre antal personer i
landet som aktivt sprider desinformation
om den svenska säkerhetstjänsten och
skadar SÄPOs rykte och därmed möjligheter att bedriva ett effektivt kontraspionage. Det är förvånansvärt få gånger som
ansvariga chefer på SÄPO och ansvariga
politiker ställer sig upp och bemöter de
felaktigheter som sprids.
Skall allmänhetens förtroende återställas för säkerhetspolisen och SÄPOs
tjänstemän få arbetsro, måste de i ansvarig ställning som sitter inne med korrekta
uppgifter, aktivt bemöta den desinformation och de rykten som i dag tillåts få alldeles för stor spridning. Gör de inte det
kommer en del människor att fortsätta tro
att SÄPO är en skum organisation som
man inte skall ha någon kontakt med. Det
har inte Sverige råd med!
••
SAPO anno 1989
Enligt de två offentliga utredningar som genomlyst SÄPO
nyligen sköts säkerhetspolisens
huvuduppgifter på ett föredömligt sätt.
Kontraspionaget har en diger
meritlista då det gäller preventiv
verksamhet riktad mot öststaternas underrättelsetjänst. Av de
21Osovjetiska medborgare som
tillhör den officiella sovjetiska
representationen är inte mindre
i:jn en tredjedel spioner – cirka
50 tillhör KGB och 20 GRU.
Om den s k ryssroteln skulle
täcka in det sovjetiska spionaget
skulle den därför behöva 1 000
man – om man inte föredrar att
begränsa antalet diplomater från
ett land.
Joakim von Braun är expert på
Sovjets och de övriga öststaternas underrättelsetjänst och har
hjälpt Charlie Nordblom med
böckerna ”Industrispionage” och
”Krig i fredstid”.
D
et senaste året har det stormat
ordentligt om den svenska säkerhetspolisen och vindarna har
ibland nått orkanstyrka. Ledargarnityret
har blåst omkull och i suset från vinden
har förvånade betraktare kunnat få lyssna
på den ena hemliga uppgiften efter den
andra. Säkert kommer det något gott ut av
denna storm, men samtidigt måste man
konstatera att mycket av säkerhetspolisens verksamhet skadats på en rad olika
sätt.
Förutom ett berg av artiklar i massmedia och inslag i radio och 1V, har två offentliga utredningar genomlyst SÄPO
(SOU 1988:16 och SOU 1989:18). Dessutom har journalisten Erik Magnusson
skrivit en intressant bok med namnet
”Maktkamp om SÄPO” (Corona 1989).
Det allmänna omdömet tycks vara att
säkerhetspolisens huvuduppgifter – att
förhindra och uppdaga brott som spionage och terrorism – sköts på ett föredömligt sätt, men att det har funnits grund
att kritisera SÄPO på flera smärre punkter.
Emellertid har all misstänksamhet –
grundad såväl som ogrundad – på många
sätt skadat SÄPO.En rad potentiella problem tornar upp sig:
a) Svårigheter att rekrytera nya kompetenta chefer till säkerhetspolisen.
b) Problem med personalrekryteringen
på lägre nivå.
c) Störningar i säkerhetstjänstens internationella kontakter.
d) Möjliga ~ppgiftslärnnare drar sig för
att kontakta SAPO.
e) Individer som östsidan försöker
rekrytera som agenter vågar inte medverka i SÄPOs motoperationer.
Rekryteringsproblemet
Sedan 1976-77 fram till förra året har
säkerhetspolisen uppenbarligen haft en
mycket kompetent uppsättning personer i
ledningen för verksamheten. Förutom avdelningschefen Sven-Åke Hjälmroth, och
byråchefen och sedermera chefen för
SÄPOs sekretariat P-G Näss, har det funnits många skickliga chefer direkt under
dem.
Efter att rikspolischefen Åhmansson,
SÄPO-chefen Sandström och chefen för
sekretariatet Näss lämnat verksamheten,
har man letat med ljus och lykta efter nya
chefer. Nu har man funnit en ersättare till
Sandström men P-G Näss stol har snart
stått obesatt i ett helt år! Brist på ledning
och osäkerhet inför framtiden leder naturligtvis till att SÄPOs effektivitet bromsas.
Carl Lidbom konstaterar i sin enmansutredning att SÄPO ”lyckats dra till sig
många av de bästa poliserna”. Redan idag
har emellertid säkerhetspolisen bekymmer på personalsidan, då de ekonomiska
villkoren för SÄPOs poliser inte tycks vara de allra bästa. Och inte kommer det att
bli lättare att rekrytera dugliga handläggare när desinformation och illasinnade
rykten får spridning i samhällsdebatten.
Som Lidbom konstaterar måste
SÄPOs arbetsmetoder präglas av den
speciella brottslighet man har att bekämpa. Carl Lidbom skriver att säkerhetspolisen inte kan ”avstå från att använda metoder som är främmande för den öppna polisverksamheten men gängse inom säkerhetstjänster i de flesta andra länder. Skall
man över huvud taget bedriva säkerhetstjänst är det ibland nödvändigt t ex att
värva avhoppare från en terrorist- eller
spionageorganisation, att ’vända’ en främ- 303
mande agent så att han blir dubbelagent
eller att sprida desinformation för att vilseleda motståndaren.” Att då utsättas för
ett regelrätt krypskytte för att man använder sig av sådana annorlunda arbetsmetoder bidrar knappast att locka nya proselyter til säkerhetspolisen.
Internationella kontakter
Även om SÄPO enligt Erik Magnusson
håller sig med en s k ”västrotel” som håller koll på NATO-ländernas underrättelsetjänster, tycks samarbetet med de västliga systerorganisationerna vara mycket
gott.
Det finns dock på sina håll i administrationen i USA och även i andra länder
en viss misstänksamhet mot Sverige. Den
grundar sig bland annat på tidigare tekniksmugglingshärvor och underlåtenhet
att ta itu med östsidans spionage mot Sverige, på vår oförmåga att förhindra Sovjetunionens ubåtskränkningar, på dubbelmoralen vad gäller den svenska vapenexporten och på svårigheten att lösa mordet
på Olof Palme.
Inte har det blivit bättre med AnnaGreta Leijons privata kurir Ebbe Carlsson som försökte få ut uppgifter från den
brittiska underrättelsetjänsten eller att
uppgifter från den franska underrättelsetjänsten läckt ut i massmedia. Carl Lidbom konstaterar att ”spioneriets och terrorismens internationella prägel gör det
nödvändigt för SÄPO att samarbeta med
utländska säkerhetstjänster”. Att då glada
amatörer tar kontakt utanför det reguljära
samarbete SÄPO har eller att politiker
läcker uppgifter som erhållits från säkerhetspolisens samarbetspartners kan komma att ställa till problem.
304
Källorna sinar
Den parlamentariska SÄPO-kommitten
konstaterar att det svenska kontraspionaget bedrivs på ”ett både effektivt och
skickligt sätt” och Carl Lidbom skriver att
det ”bedrivs med kompetens och framgång”. En av anledningarna till detta är att
folk i allmänhet har haft förtroende för
säkerhetspolisen och vänt sig till den med
information som är viktig för att spåra
främmande underrättelseverksamhet riktad mot landet.
Trots dessa positiva ord har många
människors förtroende för den svenska
säkerhetstjänsten rubbats. Detta gäller
folk i allmänhet, men tyvärr också inom
näringslivet som tidigare haft stort förtroende för SÄPO. Att det främst varit sovjetiska industrispioner vi utvisat de senaste åren är knappast någon slump. När
hemliga dokument tycks vara ute på drift,
när Carl Lidbom granskar enskilda personers dossier och när förutvarande
SÄPO-tjänstemän sprider interna uppgifter till allmänhetens kännedom, så leder
detta naturligtvis till ett visst tvivel om att
de uppgifter man lämnar till SÄPO verkligen stannar där och inte sprids vidare.
Motspelare
Kontraspionaget har sedan 1982 en diger
meritlista att visa upp vad gäller preventiv
verksamhet riktad mot öststaternas underrättelsetjänster. Bortemot 25 utvisningar, ett antal underrättelseofficerare
som hastigt tvingats lämna landet och ett
stort antal stoppade inresor av kända
spioner. I USA offentliggjorda uppgifter
visar att SÄPO och Sverige står för 8 procent av de vanliga, offentliga utvisningarna som drabbat ryssarna runt om i världen sedan 1982.
Många av utvisningarna och hemresorna beror på SÄPOs motoperationer. I
många andra länder har det länge varit
vanligt att enskilda individer låtsas låta sig
värvas av östsidan, för att under sitt hemlands säkerhetstjänsts överinseende
skaffa fram uppgifter om den verksamhet
man bedriver från KGBs, GRUs och andra organisationers sida. Den metoden har
SÄPO uppenbarligen med stor framgång
även använt sig av i vårt land.
Sovjets spioner
Av de 210 sovjetiska medborgare som tillhör den officiella sovjetiska representationen är inte mindre än en tredjedel spioner. Cirka 50 tillhör KGB och ungefär 20
stycken den militära underrättelsetjänsten GRU. För att följa en fullfjädrad underrättelseofficers verksamhet brukar internationella bedömare hävda att det
krävs ett team på cirka 15 man från kontraspionaget. Skulle SÄPO täcka in det
sovjetiska spionaget i Sverige skulle den
s k ”ryssroteln” bestå av över l 000 man.
Detta är självklart en orimlighet.
I Norge och i Storbritannien har respektive regeringar insett allvaret med en
sådan orimlig situation. Ett lyckat grepp
har varit att utnyttja Wien-konventionen
om diplomatiska förbindelser från 1961
som ger ett land rätt att utan motivering
begränsa antalet diplomater från ett annat
land. För ett par år sedan satte även USA
ett tak för antalet sovjetiska diplomater i
landet. I Norge och Storbritannien minskar man antalet sovjetiska diplomater och
tjänstemän vid varje utvisning för spionage som man tvingas göra. Att en diplomat kan ägna sig åt att spionera i stället
för att ägna sig åt legitima affärer visar ju
att hans tjänst inte behövs på ambassaden.
Både säkerhetspolisen och alla de
hundratals svenskar som varje år utsätts
för KGBs och GRUs värvningsförsök
skulle säkert hälsa en begränsning av sovjetiska befattningshavare, och därmed en
minskning av antalet spioner, med stor
tillfredsställelse.
Spionaget ökar
De KGB- och GRU-män som finns i Sverige tar cirka l 000 kontakter varje år i
syfte att värva nya agenter. Och det är en
verksamhet som inte visar något som
helst tecken att minska!
I den internationella avspänning som
följt i kölvattnet på Gorbatjovs glasnost
och perestrojka hade många kanske trott
att Sovjetunionens aggressiva underrättelseverksamhet skulle ändra karaktär
och minska. Så är dock inte fallet. Säkerhets- och underrättelsetjänsterna i västvärlden rapporterar om att värvningsförsöken ökar. Detta gäller såväl de nordiska
länderna som länder som Italien, Storbritannien, Västtyskland och USA. Under
1988 har ett rekordartat antal värvningsförsök noterats. Och under 1989 har
många sovjetiska spioner avslöjats, och i
vissa fall utvisats, i Västtyskland, USA,
Italien, Nederländerna och nu senast
Storbritannien.
Engelsmännen hade tidigare i år varnat
ryssarna för att man ogillade det ökade
spionaget mot brittiska medborgare. Särskilt skarpa blev varningarna före Gorbatjovs besök i Storbritannien. Och i mitten
av maj valde britterna att utvisa samman- 305
lagt elva sovjetiska spioner- åtta med diplomatisk täckmantel och tre som poserade som journalister. Britterna försökte vara smidiga och undvika en öppen kontrovers med Sovjet och undvek att offentliggöra utvisningarna. Från sovjetisk sida
valde man emellertid att följa den nya,
hårda linje som Gorbatjov infört och utvisade i sin tur lika många britter från
Moskva. Dessutom hotar man nu engelsmännen med att dra bort all sovjetisk personal från alla brittiska institutioner i Sovjetunionen. Det tycks uppenbarligen fin- ’nas klara gränser för hur långt Gorbatjov
vill låta den internationella avspänningen
gå.
Propagandan mot SÄPO
Det finns i dag ett smärre antal personer i
landet som aktivt sprider desinformation
om den svenska säkerhetstjänsten och
skadar SÄPOs rykte och därmed möjligheter att bedriva ett effektivt kontraspionage. Det är förvånansvärt få gånger som
ansvariga chefer på SÄPO och ansvariga
politiker ställer sig upp och bemöter de
felaktigheter som sprids.
Skall allmänhetens förtroende återställas för säkerhetspolisen och SÄPOs
tjänstemän få arbetsro, måste de i ansvarig ställning som sitter inne med korrekta
uppgifter, aktivt bemöta den desinformation och de rykten som i dag tillåts få alldeles för stor spridning. Gör de inte det
kommer en del människor att fortsätta tro
att SÄPO är en skum organisation som
man inte skall ha någon kontakt med. Det
har inte Sverige råd med!