Joen Lagerberg; Sverige och Barbarossa i Norden

JOEN LAGERBERG:
Sverige och Barbarossa i Norden
l anslutning till Hitlers angreppsplan på
Sovjetunionen- med kodnamnet
Barbarossa -framställdes tyska
önskemål och krav till Sverige. Det
innebar t ex permittenttrafik och
transiteringar av tysk trupp och materiel
mellan nordiska länder. Ekonomiska
krav framfördes också bl a i maj 1941 av
Hitlers speciella sändebud Karl
Schnurre. I och med attfrågan om en
stor svensk statskredit avvisades mot
slutet av 1941 satte Sverige en gräns för
eftergifterna åt Tyskland.
Jaen Lagerberg är jur kand.
En av de första dagarna i juli 1941, då
Tysklands krig mot Sovjetunionen bara
var några dagar gammalt, möttes några
tyska och finländska generaler i det
nyupprättade krigshögkvarteret i St Michel i östra Finland. Generallöjtnant Harald Öhquist hade varit i Hitlers högkvarter på östfronten och hade märkliga
ting att berätta. Stig Jägerskiöld citerar i
sin Mannerheimbiografi den närvarande
tyska generalen Erfurths redogörelse för
samtalet: ”Han hade besökt slagfältet. . . och berättade åskådligt om det
tyngsta ryska pansarets väldiga verkan
och osårbarhet . . . De tunga tanksen
hade valsat ner valje motstånd och lär ha
kunnat sättas ur spel endast med 8.8 cms
luftvärnsartilleri eller med pionjärernas
sprängladdningar.”
Mitt bland raden av tyska segerrapporter måste denna initierade upplysning
ha framstått som tankeväckande för erfarna yrkesofficerare. Hitlers krigsmaskin hade stött på fientligt pansar, som
endast med svårighet kunde nedkämpas,
och det till på köpet med improviserade
medel. Den tyska armen förfogade inte
över tillräckliga mängder adekvata pansarvärnsvapen, och måste nu skaffa fram
sådana i en kapprustning med ryssen där
man till slut skulle komma att dra det
kortaste strået.
Vintern hjälpte ryssarna att sätta
stopp för tyskarnas framfart, men ju
längre kriget led desto större utslag gav
den ekonomiska potential som krigsansträngningen lutade sig mot. Tyskland
var inte rustat för ett krig vintertid.
Tyskland var överhuvudtaget inte rustat
för ett långvarigt krig mot en så stark och
folkrik motståndare, i en krigföring som
fördes över så stora ytor. Tysk historiel
98
forskning har på senare år intresserat sig
för ämnet, och delar av resultatet av dess
mödor redovisades den 9/4 1984 i Svenska Dagbladet i en artikel under strecket
av docent Hans Villius. Den framställning Villius lämnade där, under rubriken
”Nytt ljus över Barbarossa” ger anledning att åter granska några av de punkter
i händelseförloppet som kan vara av speciellt intresse för Sverige,
Krav på Sverige
Intresset knyter sig särskilt till de avsnitt
i Sveriges relationer till det Tyska riket,
som berör tillmötesgåenden av tyska
önskemål och krav i anslutning till
Hitlers bekanta angreppsplan på Sovjetunionen med kodnamnet Barbarossa.
Dessa önskemål, som i princip gick ut på
ekonomiskt mätbara prestationer från
Sveriges sida, var huvudsakligen av tre
slag: permittenttrafik och transiteringar
av tysk trupp och materiel mellan nordiska länder på svenskt jägnvägsnät, materiell hjälp till Finland och en statskredit
till Tyskland.
Frågan om transiteringar av tysk trupp
och materiel från Norge till Finland har
särskilt uppmärksammats på grund av
det uppenbara avsteg från en mera strikt
neutralitetspolitisk linje som transiteringsbeslutet rörande den tyska 163:e
divisionen ijuni 1941 innebar. Inte minst
Leif Björkman har i sin år 1971 publicerade bok ”Sverige inför operation
Barbarossa” givit transiteringsbeslutet
stort utrymme, ja rentav gjort beslutet
härom till ett slags huvudnummer i avhandlingen. Villius antyder emellertid i
sin nämnda artikel att krav av ekonomisk natur enligt nyare tysk historieforskning kan ha spelat en väl så viktig
roll i sammanhanget.
De krav av mera renodlad ekonomisk
natur, som i samband med krigsutbrottet
1941 framställdes än av Tyskland, än av
Finland, har främst uppmärksammats av
Gunnar Hägglöf. Frågan om Tysklands
förväntningar på svenska ekonomiska
bidrag till den gemensamma tysk-finska
krigsinsatsen har hamnat i skuggan av de
mera spektakulära transiteringsaffä-
rerna. De ekonomiska affärerna förtjä-
nar därför att åter uppmärksammas.
Karl Schnurres uppdrag
l Villius’ anmälan av det tyska historieverket ”Der Angriff auf die Sowjetunion” , del 4 i samlingsverket ” Das
deutsche Reich und der zweite Weltkrieg” uppmärksammas särskilt en mening i det tyska verket som i svensk
översättning enligt Villius har följande
lydelse: ”Den svenska regeringen avböjde att gå med i kriget i händelse av ett
tyskt angrepp mot Sovjet, men var efter
utbrottet av en militär konflikt principiellt beredd att erbjuda stöd och hjälp på
andra områden.” Uttalandet utgör ett referat av en skrivelse från den tyske militärattachen i Stockholm general von
Uthman till en generalstabskollega i
Tyskland. Villius sätter denna skrivelse i
samband med en i svensk historisk litteratur visserligen redovisad men kanske
inte tillräckligt uppmärksammad händelse som inträffade någon månad före
Tysklands angrepp på Sovjetunionen.
Den 24 maj 1941 anlände till Stockholm
ett speciellt sändebud från Hitler och
fick företräde för utrikes- och statsministrarna i nu nämnd ordning. Ytligt sett
hände ingenting. Sändebudet Karl
Schnurre hade inte i uppdrag att föra
förhandlingar. Besöket genomfördes diskret, men fullt öppet, och gav intrycket
av en förhållandevis trivial artighetsvisit.
Vad kunde Adolf Hitler haft för anledning att låta sändebudet Karl Schnurre
resa till Stockholm för att utbyta hövlighetsfraser med excellenserna Gi.inther
och Hansson?
I Finland cirkulerade våren 1941
många rykten om ett förestående krig
mellan Tyskland och Sovjetunionen.
Dessa rykten nådde också Stockholm.
Tyskarna var uppenbarligen besvärade
av ryktesfloran, som hotade att störa det
av Hitler eftersträvade överraskningsmomentet vid angreppet i öster.
Av allt att döma var Finlands regering
ännu i mitten av maj 1941 inte informerad om Barbarossaplanen, och särskilt
inte om tidpunkten för anfallet. Av olika
tecken kunde man dock såväl i Stockholm som i Helsingfors dra slutsatsen att
en radikal omorientering av Tysklands
politik gentemot Finland var under utveckling. Därtill kom att Sverige genom
olika underrättelsekällor kunde dra relativt säkra slutsatser om Tysklands förestående planer mot Sovjet. Hitler ruvade
dock länge ängsligt på sina hemligheter.
Enligt uppgifter, som redovisats av Stig
Jägerskiöld i ”Marskalken av Finland,
Gustaf Mannerheim, 1941 – 1944”, beslöt Hitler ännu så sent som i böljan av
maj 1941 att ändra datum för den dag då
finländarna skulle informeras från den 15
maj till den 25 maj.
Finländarna hade efter hand tilldelats
en mera betydelsefull roll i kriget än vad
tyskarna ursprungligen hade tänkt sig.
Någon form av militärt samråd med dem
99
måste komma till stånd, och Hitler beslöt att Finlands regering skulle inbjudas
att sända en militärdelegation till Tyskland den 25-26 maj 1941. Då man inte
ville – eller kunde – ta kontakten via de
officiella diplomatiska kanalerna utvalde
Hitlers stabschef generalöverste Jodl till
Fiihrerns speciella sändebud Karl
Schnurre, en pålitlig nazist med många
vänner i de nordiska länderna.
Som vi vet tackade Finlands regering
inte nej till Hitlers inbjudan, och en i hast
utsedd militärdelegation reste till Tyskland den 24 maj 1941 . Tanken på en militärallians av mera formellt slag, där ömsesidiga rättigheter och skyldigheter i ett
eventuellt framtida krig fördragsmässigt
reglerades, kunde dock inte förverkligas,
även om det måste ha tett sig naturligt
för tyskarna om så blivit fallet.
l Karl Schnurres uppdrag ingick också
att sondera Sveriges hållning i händelse
av ett krig i öster, och att lämna en
fingervisning om vilken grad av påtryckningar Tyskland kunde vara berett att
utöva på Sverige. Denna fråga var ömtå-
lig för såväl Sverige som Tyskland, fast
av olika skäl. Tyskarna insåg lätt var
Sverige främst oroades över – tanken
att på något sätt bli indraget i kriget.
Tyskarnas oro låg på ett annat plan, men
var i dåvarande läge inte så lätt för
svenskarna att sluta sig till.
När sändebudet Schnurre gjorde sin
uppvaktning hos stats- och utrikesministrarna i Stockholm hade den tyska beskickningen redan presterat ett visst förarbete. Dels hade man begärt uppgifter
om transportkapaciteten på svenska
järnvägar, dels hade den tyske ministern
till utrikesminister Giinther framfört att
Schnurre, enligt ett av Leif Björkman
100
meddelat citat ur Per Albin Hanssons
dagbok, ”icke hade något budskap och
icke tänker tala om Finland och Ryssland” . Efter denna parodi på diplomatisk diskretion kunde, tycker man, knappast längre något tvivel råda om vad som
föranlett besöket i Stockholm. Men vad
-gällde det egentligen?
Leif Björkman har i sin avhandling om
Sverige inför operation Barbarossa behandlat Schnurres besök ganska utförligt. statsminister Hanssons samtal med
tysken, som fördes via tolk, finns relaterat dels i Hanssons dagbok, dels i en av
UD gjord uppteckning. Denna uppteckning återges av Björkman i dess helhet.
Det finns anledning att särskilt noga fästa sig vid en passus däri. Jag citerar:
”statsministern förklarade att … för sin
del ville han betona, att Sverige alltid
.varit berett till internationellt samarbete
på grundval av frivillighet och självständighet och alltjämt vore detta. Hr
Schnurre underströk att tyska regeringen alls icke ville tvinga Sverige till något,
som det själv ej önskade, men å andra
sidan hoppades man att på frivillighetens
väg ernå ett närmare samarbete.”
Ibland kan också djävulen tala sanning. Vad var då priset i denna budgivning för att få honom att göra det? I sin
föredragning inför Per Albin Hansson
kom Schnurre inte med någonting nytt.
Han talade om att Sveriges starka betonande av neutraliteten och en strikt och
stel tillämpning därav var ägnade att i
Tyskland uppfattas som ägnade att
”fjärma länderna från varandra”. Han
uttryckte också förhoppningen om en
mera positiv inställning från svensk sida
till samarbetet inom det nya Europa.
Alltsammans var välkänt gods för Hansson, som enligt uppteckningen genmälde
att ”dessa synpunkter ej voro honom
obekanta”. En nutida bedömare måste
finna det svårt att på så lösa grunder
konstruera någon utfästelse om viktiga
eftergifter för kommande tyska krav, än
mindre någon antydan om en positiv inställning till Tysklands krigsmål eller politiska framtidsplaner.
Schnurre kan väl ha fått intrycket av
att han deltog i en budgivning medspelare emellan, snarare än i en eskalering
av successiva motbud. Men så var också
som vi alla väl vet Per Albin Hansson
den överlägsne spelaren. Båda herrarna
kunde gå hem för dagen med känslan av
lättnad för att inte säga ”detente”. Kanske hade Schnurre också, efter den spänning som förhandlingarna i Helsingfors
och Stockholm ändå innebar, låtit lura
sig av den känsla av upprymdhet som de
ytligt sett lyckade mötena i Stockholm
kanske inbjöd till. Känslan av att kunna
lämna sin älskade Fuhrer den rapport
denne helst ville höra måste ha varit tillfredsställande för en det ”tusenåriga rikets” tjänare.
Som Björkman också påpekat hade
Hitler redan i mars 1941 vid en lägesgenomgång förklarat för generalstabschefen Halder att Sverige inte kunde tvingas
med i kriget på tysk sida. Ett krig med
Sverige var inte inplanerat i Barbarossas
efterföljd. Mot bakgrund av de uppgifter
om Tysklands bristande krigsberedskap,
som numera säkrare kan påvisas, förefaller det inte underligt att vänskapliga
relationer med Sverige var högt prioriterade av realpolitikern Hitler. När
Schnurre och den tyske ministern i
Stockholm prinsen af Wied uppenbarade
sig i Arvfurstens palats en tidig morgon
en månad senare fann af Wied det lämpligt att något skingra orosmolnen genom
att inledningsvis påminna om Schnurres
fördelaktiga rapport till rikskanslern efter det senaste Stockholmsbesöket. Denna rapport hade, enligt Erik Bohemans
minnesbild av afWieds uttalande, ”medfört en stor förbättring” i relationerna
med Sverige. (”På vakt – kabinettssekreterare under andra världskriget” .)
Stöd och hjälp
l den tyska taktiken vid de militära överläggningar, som inleddes med finländarna den 25 maj 1941, ingick frikostiga
löften om tyskt bistånd i fråga om såväl
trupper som materiel. Samtidigt måste
man i tyska militära kretsar ha varit medveten om de begränsade resurser man
ändock var beredd att ställa till förfogande. Det är inte klart på vilket stadium av
Barbarossaplaneringen tyskarna började
att allvarligt räkna med de rent ekonomiska konsekvenserna av en front mot
Sovjet inte bara vid Ishavet och i finska
Lappland, utan också längre söderut, i
Karelen och på Karelska näset. Av Stig
Jägerskiölds framställning måste man
dra den slutsatsen att denna planering
togs upp på ett relativt sent stadium, och
ända fram till långt efter krigsubrottet
mellan Finland och Sovjetunionen hade
planeringen ett drag av improvisation.
Vad kunde de svenska ledarna ha avsett mera konkret om de verkligen talat
om ”stöd och hjälp”, och vem kan de ha
avsett att stödja och hjälpa? Den svenska materiella hjälpen till Finland under
Vinterkriget 1939-1940 var verkligen
mycket betydande. Det neutrala Sverige
var måhända självt illa rustat för ett mo- 101
dernt krig, men kunde ändå mobilisera
mycket betydande resurser. Därtill kom
frivillighjälpen, som inte blott gav Finland ett betydande tillskott av manskap,
utan också i sig var ett intressant tecken
på en svensk tolkning av neutralitetsbegreppet, som sträckte sig längre än vad
man kunnat vänta sig av erfarenheterna
från kriget 1914-1918. Den svenska frivillig-insatsen i Finland 1918 berörde
dock inte endera sidan i en pågående
internationell konflikt. Skulle Sverige
undanhålla Finland sitt materiella stöd,
om Sovjetunionen än en gång invaderade
det östra grannlandet? P A Hansson har i
sina memoarer talat om Sveriges vilja att
”hjälpa och stödja vårt kämpande broderfolk”. Detta var i själva verket en av
den svenska regeringens tydligast formulerade ståndpunkter. Hjälp skulle ges.
Hur stor omfattning denna hjälp och detta stöd kunde få vid olika tidpunkter var
alltid en bedömningsfråga. När den omfattande hjälpen till Finland gavs vintern
1939-1940 hade England sett på denna
med välvilja med de fördelaktiga konsekvenser detta hade för Sveriges förbindelser västerut. I händelse av ett nytt
krig med andra förtecken var det inte så
säkert att England skulle finna en så omfattande hjälp till Finland förenlig med
sina intressen. Beträffande konsekvenserna av svensk hjälp eller omfattande
svenska krediter till Tyskland kan det
däremot inte rimligen ha funnits utrymme för någon osäkerhet. Sveriges försörjning hade ett betydande inslag av
västhandel, som måste upprätthållas.
Det var därför av största vikt för Sverige
att hålla sin krigshandel med Englands
fiender inom gränser, som gjorde fortsatt
handelsutbyte västerut möjligt.
102
Ur tysk synvinkel såg världen annorlunda ut. Genom en snabb seger över
Sovjet skulle Tyskland befästa sin hegemoni över Europa. Sveriges utrikeshandel skulle kanaliseras via Tyskland.
Samarbete med det nya Europa, det talades i dessa sammanhang till och med
om ”Europas förenta stater”, framställdes av den tyska propagandan som
någonting ur svensk synvinkel särdeles
fördelaktigt, Säkert trodde också de i
grunden Sverigevänliga tyska diplomaterna i Berlin och Stockholm på vad de
själva sade. På tysk sida utbildade sig vid
denna tid också en slags idealiserad bild
av det förment vänskapliga Sverige. När
en tysk sagesman i skrivelser under denna tid talar om Sveriges beredvillighet att
erbjuda stöd och hjälp stämmer detta så-
ledes väl med den tolkning man på tysk
sida gjorde rörande Sveriges avsikter
och sympatier. Tyskarna tolkade Hanssons och Gtinthers ”förhandsbesked”
den 24 maj 1941 så, att de innebar antydningar om en mera tänjbar svensk neutralitetspolitik än under fälttåget i Norge
1940. Transitering genom Sverige i samband med uppmarschen i Finland var ju
också någonting vida annat än den tyska
uppmarsch mot Norge på svensk mark,
som ett transiteringsmedgivande i maj
1940 hade inneburit. Tyskland hade alltså goda skäl för att klarlägga och förbättra sitt förhållande till Sverige i samband
med den totala omläggningen av östpolitiken, som angreppet mot Sovjetunionen
utgjorde.
Sverige hade heller knappast någon
anledning att motsätta sig ett närmande
mellan Tyskland och Finland, om ett så-
dant ansågs nödvändigt eller önskvärt i
Helsingfors. Hade Finland för avsikt att
låta Tyskland stationera tyska trupper på
sitt territorium, så var det onekligen Finlands sak. Sveriges avgörande begränsade sig till ett beslut om önskvärd transportväg. En sak finns det anledning att
slå fast beträffande Karl Schnurres besök i Stockholm i maj 1941. Han kom
inte för att efterhöra hur Sverige skulle
ställa sig om det kom till krig mellan
Tyskland och Sovjet. Kriget mot England nämndes vid samtalet, men helt i
enlighet med den tyska legationens förvarning nämndes inte Finland eller Ryssland. Det kan inte heller ha ingått i instruktionen till Schnurre att inför de
svenska ledarna avslöja Hitlers noga
hemlighållna angreppsplaner, som dessutom enligt ”Ftihrerbefehl” skulle meddelas finländarna först sedan de anlänt
till Salzburg påföljande dag.
Tyska bedömningar
Vilka möjligheter kan då tyskarna ha
trott sig ha för att pressa ut ett rikligt
krigsbidrag av Sverige? Man var i Tyskland väl medveten om att det i Sverige
fanns en känsla av skuld på grund av
svenskarnas underlåtenhet att komma
det hotade broderlandet till undsättning i
dess svåra stund. Dessa känslor var så
vitt utbredda att officiella eller inofficiella representanter för Tyskland knappast kan ha rört sig på något område i det
svenska samhället utan att komma i kontakt med dem. Denna opinion omfattade
människor i alla samhällslager, och inte
minst i det parti i vilket statsministern
innehade ordförandeposten. Företrädare
för arbetarepartiet Socialdemokraterna
hade i regeringen ofta visat stark sympati
för Finlands sak och varit beredda att gå
längre än majoriteten.
Tysklands förhållande till de olika
grader av Finlands-aktivism, som emellanåt flammade upp i Sverige under tiden
1939-1941, har aldrig gjorts till föremål
förnågon systematisk svensk analys. Av
olika tryckta källor framgår det dock att
Tyskland länge såg med oro och ogillande på de Finlands-aktivistiska ansträngningarna i Sverige. Tysklands inställning kan ha förefallit ambivalent,
men tydliga varningar framfördes vid flera tillfällen, såväl i Stockholm som i Berlin. Inte minst militärattachen von Uthman var aktiv härvidlag. Sverige borde
hålla fingrarna borta, tycktes budskapet
vara, och Tyskland gav inte heller efter
marsfreden 1940 – eller under det år
som därpå följde – Sverige någon särskilt välgrundad anledning att ändra sina
slutsatser om Tysklands hållning till en
aktiv svensk Finlandspolitik.
Tyskarna kände sig efter Schnurres
rapport säkrare på att Sverige högst av
allt prioriterade att hålla sig utanför kriget, och att man också var beredd att
betala ett pris därför. Dessa omständigheter, den Finlandsvänliga opinionen i
Sverige och Sveriges bestämda fredsönskan, kunde således räknas in bland förutsättningarna för vad tyskarna trodde
skulle leda till ett framgångsrikt politiskt
köpslående med det inringade Sverige.
När allvarets stund infann sig efter
krigsutbrottet den 21 juni 1941 ställdes
Sverige inför en rad skiftande krav. Gunnar Hägglöf har i sina memoarer ”Samtida vittne 1940-1945″ skildrat hur han
lotsade Sverige undan alltför långt
gående tyska och finländska krav av
ekonomisk natur. Den ständigt uppdykande Schnurres försök att hösten 1941
åberopa ”allmänpolitiska synpunkter”
103
för att uppnå det önskade handelspolitiska resultatet imponerade inte på svenskarna, och frågan om en stor svensk
statskredit föll snart utom ramen för det
svensk-tyska handelsavtalet, som förnyades i slutet av 1941 i en omfattning
som inte störde Sveriges relationer med
Storbritannien. Långt dessförinnan hade
den finländska delegation, som snart efter krigsutbrottet kommit till Stockholm
för att kräva hjälp och pengar, fått återvända hem med magrare utbyte än vad
man uppenbarligen hade förväntat sig.
Stopp för eftergifter
Sverige hade satt en gräns för eftergifterna åt Tyskland. Var den gränsen gick
visste tyskarna först i efterhand, och det
är inte i tyska källor man skall söka
svaret på frågan. Hitlers försök att exploatera de för Finland gynnsamma
stämningarna i Sverige sommaren 1941
framstod snart som förfelade. Den
svenska regeringen visste att uppträda
kyligt och affärsmässigt i farans stund.
Dess företrädare hade förmågan att skapa distans till materien de sysslade med,
och att kallt analysera även de ömtåligaste frågor. Gunnar Hägglöf redogör
ibland i sina memoarer för hur han avspisade olika representanter för de båda vapenbröderna Tyskland och Finland med
hänvisningar till beslut i statsrådsberedningen. Denna bestod i dylika fall av:
Wigforss, Herman Eriksson och Hägglöf
som föredragande. Vad Hägglöf sade i
dessa beredningar torde äga vitsord beträffande Sveriges avsikter framför vad
enstaka tyska iakttagare trott sig veta.
De tyska vittnesmålen från denna tid,
vare sig det rör sig om diplomatiska rap- 104
porter eller andra källor, talar ofta ett
annat språk än de svenska. Så var ju
också utgångspunkterna så annorlunda,
och klarseendet så ensidigt fördelat. Det
finns en tendens att i tyska källor utläsa
något annat eller mer, än det som kan
bevisas. Vi får dock aldrig själva låta
lura oss av en för länge sedan död diktaturstats propagandalögner. Att självbedrägeri och verklighetsförfalskning
sattes i system i Hitlerstaten får inte tillå-
tas att påverka vår uppfattning om viktiga skeden i vårt lands historia. Och kanske innehöll de många förtroliga samtalen mellan svenskar och tyskar under
denna tid också något inslag av desinformation, även när samtalen fördes på
högsta nivå? För den sanningsälskande
kan det ju då vara någon tröst att veta
vems desinformation som till slut var
mest framgångsrik i det politiska rävspelet.