Johan Bobert: Stöd Ukraina, vänta med svensk upprustning

Politisk debatt innehåller ofta ett mått av poserande, vilket märks om debattören argumenterar för sin sak men inte berör de intressekonflikter som troligen finns, konflikter som ger mindre utrymme för tvärsäkra slutsatser. De svåraste intressekonflikterna är dem mellan två mål som debattören tycker är lika viktiga, där det helt enkelt är omöjligt att vara tvärsäker. I debatten om stödet till Ukraina förekommer mycket poserande, det argumenteras för ökat stöd men utan att precisera belopp eller hur stödet ska förhålla sig till andra utgiftsposter.

Ett militärt stöd till Ukraina står naturligt i konflikt med uppbyggnaden av det svenska försvaret. De båda utgiftsposterna har samma syfte, det vill säga att bekämpa rysk aggression, och de används för att köpa vapen från samma marknad, en marknad som de närmaste åren kommer att ha ett utbud som troligen kraftigt kommer att understiga efterfrågan. Då är frågan var ändliga pengar för att köpa ett begränsat utbud av vapen gör mest nytta för att möta rysk aggression; i Sverige eller i östra Ukraina?

Argumentet för ökat Ukraina-stöd brukar vara att Sveriges och Europas säkerhet står och faller med att Ukraina inte bara stoppar den ryska aggressionen, utan trycker tillbaka ryssarna. Om det är så, bör svaret vara att vapnen gör mest nytta i östra Ukraina. Då är det inte orimligt att slå samman försvarsutgifterna, dagens och de närmaste årens, med det pågående stödet till Ukraina så att det skapas en samlad krigspott. Frågan blir då hur fördelningen bör se ut? Om Sveriges försvarsutgifter är runt två procent av BNP och Ukraina-stödet en halv procent, så har vi i runda slängar 2,5 procent av BNP att fördela. Om det är viktigare att möta rysk aggression där fronten faktiskt går, snarare än i Östersjön där Ryssland är svagare, så är det rimligt att Ukraina får en större del av krigskakan än de får idag. Om det handlar om hälften eller en tredjedel av potten kan vara ett lämpligt ämne att debattera. I sammanhanget kan man förutsätta att regeringens hittillsvarande stödpaket till Ukraina, trots dramatiska presskonferenser, är otillräckliga. De verkar vara utöver de svenska behoven, ofta med överskottsmaterial. Vid en presskonferens den 29 maj nämndes till exempel att vi donerar hela beståndet av Pansarbandvagn 302, utvecklad på 1960-talet och i malpåse sedan länge.

Om stödet till Ukraina ska öka så kraftigt som krävs, så bör det ske på bekostnad av det svenska försvaret vilket innebär att den svenska upprustningen kommer att ta längre tid än planerat. Det är troligen en klok prioritering om det nu är så att vår säkerhet står och faller med att Ukraina vinner, eller i varje fall inte förlorar. Alternativt att Ryssland inte vinner, snarare förlorar. Men kanske inte förlorar helt och hållet, eller i varje fall inte på ett förödmjukande sätt, hur nu det ska gå till. Debatten är lite otydlig kring hur kriget bör sluta.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har väckt frågan om det finns gränser för stödet till Ukraina. Det är möjligen en olämplig fråga, men den är inte orimlig. Men en bättre fråga är vad syftet med stödet är? Om syftet är att Ukraina ska vinna, eller i varje fall inte förlora, vad innebär då det? Det är ibland en god idé att inte vara tydlig med vilka krigsmål man har, det som kallas strategisk tvetydighet. Både Ukraina och väst har praktiserat en sådan tvetydighet eftersom en förhandling, oavsett om det är om ett vapenstillestånd eller ett fredsavtal, kan innebära att Ukrainas territoriella integritet inte är helt återställd den dag det är dags. För att vara tvetydig är det olämpligt att i förväg resonera kring tänkbara gränser, men det borde vara fullt möjligt att resonera kring krigsmål på ett sätt som gör att skattebetalarna i väst förstår syftet med stödet, samtidigt som Ryssland inte ges några territoriella mål att relatera sina insatser till:

  • Ukraina bör ha återtagit, eller verka vara på väg att återta så stora områden av det som Ryssland ockuperat sedan 2014 att det verkar tydligt att den ryska aggressionen misslyckats. Alla parter måste sedan uppfatta att det inte längre finns någon rimlig proportion mellan territoriella vinster och militära förluster. Båda sidor måste också kunna ”sälja in” en uppgörelse som nödvändig.
  • Då kriget avslutas bör Ryssland vara militärt svagare än i februari 2022. Om både Ukraina och väst då är starkare än de var 2022, bör det vara möjligt att Ryssland lugnar ner sig och inte fortsätter västerut.
  • I en uppgörelse får det inte finnas några villkor som begränsar Ukrainas handlingsfrihet, eller västs sanktioner mot Ryssland. Ukraina måste kunna välja att gå med i både EU och Nato, det är en förutsättning för en fungerande fred/stillestånd.

Den känsliga frågan är den territoriella. Men som PM Nilsson argumenterat för (DI 240425) så kan en ukrainsk integration i väst fungera utan att gränsfrågorna är lösta. Det främsta exemplet är Västtyskland, men även Sydkorea har lyckats utveckla sig till en ekonomisk, politisk och kulturell stormakt utan att ens ha ett fredsavtal efter Koreakriget. Det viktiga är att Ukraina integreras i väst medan Ryssland hålls utanför. Rysslands ekonomi måste lida så mycket att det inte går att bygga upp en krigsmakt som hotar väst.

Så medan Ukraina utvecklas och förhoppningsvis börjar blomstra, står Ryssland stilla. Mest kommer det att märkas i gränstrakterna och allra mest i de ockuperade ukrainska områdena. En sådan växande klyfta i välstånd och frihet fungerade under det kalla kriget som ett sätt att undergräva auktoritära regimers legitimitet. Det bör alltid vara tydligt för ryssarna att vägen ut ur isoleringen går via ett regimskifte. Inte ett ledarbyte utan ett skifte till en regim och ett politiskt system med andra mål än imperialistiska. En sådan regim kan tänkas vilja byta utarmande områden i Ukraina mot att integreras med väst och världsekonomin. Det är troligen först då som frågan om gottgörelse för krigsskador kan komma upp. Det kan ta åratal, eller komma plötsligt.

Men vi är långt ifrån en situation där det skulle gå för Ukraina att få till en bra förhandling. Just nu ligger Ukraina god tvåa på slagfältet, vilket skulle innebära ett avslut med tuffa villkor och risk för att Ukraina inte kommer loss från ”den ryska världen”. För att nå rimliga villkor måste styrkeförhållandena på slagfältet utjämnas så att det blir tydligt att Ryssland inte kan vinna, däremot förlora.

Om vi menar allvar med att vår och Europas säkerhet avgörs på slagfältet i Ukraina, måste Ukraina få vapen och ammunition i en skala som går långt utöver vad vi egentligen tycker att vi kan avvara. Att vänta med att bygga upp vårt eget försvar, till förmån för kraftigt ökat militärt stöd till Ukraina, skulle innebära en säkerhetspolitisk chansning på att Ryssland besegras och därefter inte längre kan utföra offensiva operationer. Lyckas Ukraina, är det ett mindre problem att svensk upprustning dröjer. Det är väl en ukrainsk seger alla stödvänliga debattörer vill se? Men i regel utan att de tillstår att stödet då måste öka så kraftigt att det kommer att svida i själen hos varje svensk försvarsvän.

Johan Bobert är kommunikationskonsult