Johan Bobert: Sverige bör överge småstatskomplexet och ge igen

Sverige går med i Nato och överger 200 år av alliansfrihet, eller allianslöshet om man ser det från ett annat håll. Tolkaren av svensk mentalitet, Lars Trägårdh, säger i Godmorgon Världen att den svenska självbilden måste genomgå ett dramatiskt skifte, från den moraliskt överlägsna stormakten till ett mer normalt land. En relevant och rätt vanlig spaning, som dock utgår från ett rejält kort perspektiv.

En alternativ betraktelse skulle kunna utgå från att Sverige snarare lider av den dåliga självkänsla som drabbar den utsatta småstaten, som utan skydd av allierade stormakter tumlar runt i ett säkerhetspolitiskt tomrum där det gäller att hålla tungan rätt i mun och inte ta några risker. Beteendet sitter djupt, vilket inte minst vår undfallenhet under de två förödmjukande ansökningsåren till Nato visat. Det har varit viktigt att inte låtsas om de upprepade förolämpningarna, småstater överlever genom att uthärda. Den moraliska stormakten, som Trägårdh talar om, dök upp först på 1960-talet genom främst Olof Palme och måste sägas vara en anomali, en sorts kompensation för den utsatthet vi led av. Den fick dock stort genomslag eftersom den dolde den ångest som kom av den säkerhetspolitiska utsattheten. Men det är värt att notera att vårt moraliserande i regel gällde konflikter långt borta, och helst med USA som slagpåse eftersom vi visste att USA var en vän. Det mer närliggande rysk-sovjetiska problemet undvek vi, där fanns risker som inte var värda att ta.

Det Sverige som tog sig ur Napoleonkrigen var kuvat och stympat. Läget var ännu sämre än efter det katastrofala stora nordiska kriget, och till skillnad mot läget under 1700-talet saknade vi under 1800-talet resurser för de traditionella revanschkrigen. Vår flotta var bortsopad från Östersjön, ärkefienden Ryssland stod nära huvudstaden och vår lilla armé planerade för försvar inne i rest-Sverige. Att vi fick en union med Norge ändrade inte mycket, den var ett pris som en annan av Napoleonkrigens stora förlorare, Danmark, var tvunget att betala då landet råkade stå på fel sida när krigen slutade.

Både Sverige och Danmark gick från att vara relevanta politiska och militära aktörer, till att bli värnlösa småstater som räddades av det maktbalanssystem som stormakterna byggde upp vid Wienkongressen. Mitt i eländet kom det dock något gott ur utsattheten; vi såg inte längre några skäl att fortsätta kriga mot varandra.

Poängen är att den hybris som Trägårdh nämner inte är typisk för Sverige efter 1814. Typiskt är i stället den värnlösa småstatens försiktighet, anpasslighet och undfallenhet. Det präglade vårt beteende vid alla 1800- och 1900-talets kriser, från Krim-kriget via första och andra världskriget till det kalla krigets slut. Vi fixar och trixar, funderar under olika krig på att hjälpa Danmark, Tyskland eller Finland men det blir inget av med det. Vi har inte resurser, inte heller mentaliteten och viljan. Vi blev utanför Nato, troligen för att det 1949 var ett komplext beslut att ta, och när vi inte tog det blev hänsynen till Finland förklaringen till att det blev som det blev.

Typiskt för småstaten är att den kan ta rätt mycket stryk då andra makter gör som de vill och den tänker inte i termer av kränkthet, respekt eller avskräckning. Att stå på sig och kanske till och med slå tillbaka, i varje fall verbalt, för att avskräcka från fortsatta kränkningar, är otänkbart. Det är för riskfyllt, det har vi lärt oss att bortse från.

Men nu är vi med i Nato, det är slut på ensamseglatsen på stormaktshavet. Äntligen får vi det skydd vi saknat sedan vi lämnade storpolitiken vid 1800-talets början. Resan in i Nato har dock börjat dåligt, med två länder som skamlöst utnyttjade vår utsatthet för sina egna syften. Och vi har, vår vana trogen, stoiskt låtsats som ingenting och verkar inte ha några planer på att ge igen. Ett idiotsäkert recept för att det kommer att hända igen.

Turkiet och Ungern vägrade att släppa in oss av inrikespolitiska skäl. Möjligen hade Turkiet skäl att pressa oss att minska stödet för kurdiska organisationer, men bara möjligen. Sverige har i princip samma förhållande till dessa organisationer som resten av EU, och har Turkiet några problem så är det med USA. Amerikansk trupp slåss tillsammans med YPG i Syrien och Fethullah Gülen har bekväm asyl i USA.

Men Turkiet rår inte på USA, tvärtom är Turkiet helt beroende av USA och Nato. Positionen som Bosporens bevakarare är farlig med ett aggressivt Sovjet eller Ryssland som vill ut eller in i Svarta havet. Turkiets motstånd mot Sverige handlade aldrig om oss, utan om att få flygplan från USA och få presidenten att framstå som mäktig inför hemmaopinionen. Ungern verkar bara haft det sistnämnda motivet, man får anta att den som konsumerar ungerska regimvänliga medier – de flesta – förstår motiven bättre än vi gör. (Vi får anta att köpet av JAS-plan som presenterades som skäl till de fördröjande ”förhandlingarna”, är ett lika märkligt svepskäl som det verkar).

Både Turkiet och Ungern utnyttjade utan att tveka Sveriges utsatta situation för sina egna syften. De utsatte inte bara oss utan även Nato och inte minst våra grannländer för ökad risk. Ifall det är sant att vi avstått från att skicka JAS-plan till Ukraina eftersom vi saknat Natos beskydd, så har Turkiet och Ungern även ökat riskerna för Ukraina och därmed också för den europeiska säkerhetsordning som väst är beroende av.

En småstat har inga problem med att låta sig utnyttjas, bara landet till slut klarar sig. Gjort är gjort, nu ser vi framåt! Men ska vi verkligen fortsätta på den vägen? Om vi återigen ska bli en aktör med säkerhetspolitisk agens, så borde det vara rationellt att visa att svinhugg går igen. Turkiet och Ungerns riskbeteende på vår bekostnad bör inte upprepas, därför är det dags att vi under en tid blir riktigt elaka mot båda länderna. Vi bör fortsätta kritiken mot urholkningen av Turkiets demokrati och landets riskfyllda agerande i Syrien, Irak och sin egen kurdiska landsdel. Turkiets koppling till Muslimska brödraskapet är ett säkerhetsproblem i sig, liksom förmågan att skapa spänning runt Cypern och Grekland. Vad gäller Ungern bör vi ägna betydande kraft åt att trycka till och isolera regimen, dels inom EU i arbetet med att stoppa rättsstatens förfall, dels i Nato för att straffa flirtandet med fienden Ryssland.

Och för att ta tillbaka några av de PR-poäng som autokraterna tjänade på hemmaplan, bör vi agera öppet och på sådana sätt att regimtrogna medier i respektive land inte kan undgå att uppmärksamma det hela. Det handlar om att visa att vi numera uppfattar förolämpningar och ger igen med det tydliga syftet att avskräcka alla som funderar på att driva med oss för sina egna syften. Vi kan inte vara vänner med alla, inte heller med allierade, och kan man inte ha en fungerande relation genom vänskap så får man använda avskräckning. Både EU och Nato är organisationer som håller ihop genom att medlemmarna har starka, gemensamma intressen. Avskräckning handlar om att hyfsa relationen med medlemmar som inte förstår annat. Att göra så handlar inte om personlig upprättelse, det är ett rent affärsmässigt beteende för att relationen ska fungera bättre. Det är så stormaktspolitik fungerar. Eftersom vi nu ingår i en stormaktsallians, så bör vi efter drygt 200 år överge den utsatta småstatens strykrädsla och stället börja hävda oss.

Johan Bobert är kommunikationskonsult