Johan Hakelius; Valet – i väntan på kulturrevolutionen
1994
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
VALET- I VÄNTAN PÅ
KULTURREVOLUTIONEN
JOHAN HAKELIUS
Sveriges kris är en systemkris. Den har inte- som gjordes gällande i valrörelsen- uppståttför att
folk bryter mot gällande regler, utan tvärtom genom att deföljer dem. På ytan tycktes valrörelsen
vara ett ”spargrisarnas krig”. Men i sak var den en uppvisning i konsten att undvika alla
smärtsamma uppgörelser medfundamentala systemfel.
S
om all annan mänsklig aktivitet
följer politiken ett visst mönster.
Vare sig den klassiska bilden av
politikern som välvillig och oegennyttig eller den mer moderna bilden
av politikern som röstmaximerande entreprenör, är i denna mening rättvisande.
Båda dessa förklaringar förbiser att politiken har sin egen kultur. En kultur som
formar den politiska fantasin och därmed
det politiskt möjliga.
På det stora hela har modern demokrati inneburit detsamma som offentlig
expansion. Det är mer än två parallella
rörelser. Demokratin är egentligen oprö-
vad som icke-expansionistiskt projekt.
Dess kultur är intimt forknippad med
välfärdsstatens världsbild.
lunda är ur detta perspektiv av särskilt intresse. För forsta gången, sägs det, blev
åtstramningsforslag valfläsk. Ett ”spargrisarnas krig” utbröt mellan de politiska
partierna. Men var det vi såg verkligen
början till en postexpansionistisk politisk
era? Skymtade vi en ny politisk kultur?
På ett trivialt sätt är det forstås sant att
en brytning med den politiska traditionen är på väg att ske. Den postexpansionistiska eran är här, alldeles oavsett vad
de politiska partierna tar sig till. Välfärdsstaten har nått och överskridit sin balanspunkt. Visst kan man forsöka fortsätta i
de invanda hjulspåren. Men det påskyndar endast den totala kollapsen av det system man forsöker upprätthålla.
Inneboende förnyelsekraft
Åtstramningsval Att valrörelsen i denna mening var anPåstllendet att årets valrörelse var annor- norlunda – att den utspelade sig i en ny
och bistrare verklighet – är förstås sant.
JOHAN HAKELIUS studerar vid Hatrdelshögskolatr
or/1 itrgår i Svetrska Dagbladets /edarredaktim1.
Men detta säger inte särskilt mycket om
politikens inneboende fornyelsekraft.
312 SvENsK TIDsKRIFT
Skall vi på ett intressant sätt fråga oss om Det är vissa medborgare det är fel på, inte
valrörelsen var annorlunda måste vi fråga systemen.
hur politiken agerade i den nya miljön,
inte om den gjorde det.
Inför en sådan fråga tycks 1994 års
valrörelse ha varit mindre originell. Snarare gjorde den tydligt hur svårt det är att
omforma den politiska fantasin. Hur hot
mot den rådande politiska kulturen rutinmässigt omdefinieras för att kunna
rymmas inom gällande ramar.
Skenbar automatik
Låt mig ge några exempel:
Ett av de besparingsförslag som mötte
starkast gehör var förslaget att avindexera
vissa offentliga utgifter. Det är ett ingrepp
som, även om det på lång sikt skulle
kunna leda till avsevärda förändringar,
inte direkt utmanar den gällande politiska
kulturen. Det kräver inga riktade beslut.
Det är svårt att kalkylera de exakta konsekvenserna och därmed att kvantifiera
förlusten för de ”drabbade”. Det finns
också en delvis skenbar automatik i besparingen. Inflationen gör jobbet. Men
framför allt kräver en avindexering inte
en medveten omprövning av välfärdsstaten.
En annan fråga det politiska etablissemanget med påtaglig lust kastade sig över
var åtgärder mot fusk i transfereringsoch försäkringssystemen. Att lyfta fram
fusket som överordnat problem är detsamma som att försvara en tradition av
expansiv politik. Undermeningen är att
välfärdsstatens system skulle kunna fungera om bara moralen var tillräckligt hög.
Fuskfixering
Budskapet fyller samma funktion som socialdemokraternas ständiga agitation mot
skattefusk. Båda dessa fuskfixeringar är
egentligen endast mer nyanserade och
sofistikerade versioner av yttervänsterns
konspirationsteorier kring skattereformen eller EV-medlemskapet. Skillnaden
är att dessa grupper uttryckligen formulerar vad de etablerade partierna låter vara
osagt: Välfärdsstaten skulle fungera om
vissa bara lät bli att slänga grus i dess maskineri.
Man skall naturligtvis inte se genom
fingrarna med fusk, vare sig det rör bidrag eller skatter. Men frågan är marginell i jämförelse med det verkliga problemet. Sveriges kris är en systemkris. Den
har inte uppstått genom att folk bryter
mot gällande regler, utan tvärtom genom
att de följer dem.
Tjänstesektorn måste växa
Ett sista exempel: Det allvarligaste utslaget av Sveriges kris är den höga arbetslösheten. Blir den långvarig, vilket med stöd
av internationella erfarenheter verkar
troligt, kommer dess sociala och ekonomiska effekter att bli svårhanterliga. Erfarenheten från de länder som lyckats undvika denna utveckling, främst USA, är
entydig: Tjänstesektorn måste ges möjlighet att växa och låglönesektorer måste
accepteras. Till detta kan möjligen läggas
behovet av flexibilitet på arbetsmarknaSvENsK TIDsKRIFT 313
den, s:lväl i geografiskt avseende som
mellan olika yrken.
Men i den män arbetslöshetsfrågan alls
togs upp i valrörelsen, annat än slagordsmässigt, gavs den en helt annan, och
mot den politiska kulturen mindre hotfull form. I framtidens samhälle, framstod
det som, kan alla a välbetalda, kvalificerade arbeten om bara n:lgra mindre forändringar i arbetsrätten sker, eller en dator till varje elev garanteras, eller en satsning p:l informationsteknologi genomfors, eller…
Evig tillväxt
N:l, skulle man kunna invända, är inte
hela detta resonemang väl naivt? Etablerade politiska partier presenterar inte radikala problemlösningar. Och vad kan
man rimligen forvänta sig av en valrö-
relse? Det är knappast rätt tid fcir att
pröva nya, utmanande ideer.
Pipekandet är naturligtvis riktigt. Det
är just detta som är poängen. Sverige är i
behov av lösningar som inte ryms inom
gällande ramar. Lösningar präglade av en
annan kultur än den gällande. Partiemas
beroende av den expansiva politiska kulturen är ett betydligt större bekymmer än
t ex ATP-systemets beroende av en evig
ekonomisk tillväxt p:l sextiotalsniv:l.
Saknar stadga
Änd:l är det sv:lrt att se varifcln forändringen skall komma om den inte kommer fcln de etablerade partierna. Att nya
partibildningar skulle kunna leverera det
som behövs är otroligt, :ltminstone på
kort sikt. Nya partier saknar stadga och
kompetens. De kan möjligen agera katalysatorer i vissa frågor, men de kan inte
leda en mllmedveten förändring.
Kanske kan forändringen stiga direkt
ur medborgama i någon mening. Men
att s:l skulle ske är inte sannolikt. Få
svenskar är tillräckligt oberoende av den
politik som skall omformas. Genom generell och omfattande väWi.rdspolitik har
de flesta möjliga arkimedespunktema i
samhället rubbats. Överhuvudtaget har
den svenska homogeniteten och samarbetsandan, som s:l ofta prisas, lett till att
möjliga plattformar for forändring slagits
undan i större utsträckning än i andra
länder. Samma kulturella ramar som
inom politiken styr snart sagt alla samhälleliga institutioner.
Förändring i tysthet
Därfor är det kanske s:l att det nya ändå
rmste växa ur de verkliga bärarna av det
gamla. Och kanske är nya vägar i tysthet
under kartläggning inom partierna. Kanske är den politiska fantasin stadd i långsam förändring. Ibland kan n:lgot s:ldant
skymta i ett uttalande av en centerpartistisk ungdornspolitiker, en kristdemokrat
eller en moderat.
Men :lrets valrörelse var i bästa fall en
period av väntan p:l denna eventuella
kulturrevolution.
314 SvENsK T rosKRIFT
KULTURREVOLUTIONEN
JOHAN HAKELIUS
Sveriges kris är en systemkris. Den har inte- som gjordes gällande i valrörelsen- uppståttför att
folk bryter mot gällande regler, utan tvärtom genom att deföljer dem. På ytan tycktes valrörelsen
vara ett ”spargrisarnas krig”. Men i sak var den en uppvisning i konsten att undvika alla
smärtsamma uppgörelser medfundamentala systemfel.
S
om all annan mänsklig aktivitet
följer politiken ett visst mönster.
Vare sig den klassiska bilden av
politikern som välvillig och oegennyttig eller den mer moderna bilden
av politikern som röstmaximerande entreprenör, är i denna mening rättvisande.
Båda dessa förklaringar förbiser att politiken har sin egen kultur. En kultur som
formar den politiska fantasin och därmed
det politiskt möjliga.
På det stora hela har modern demokrati inneburit detsamma som offentlig
expansion. Det är mer än två parallella
rörelser. Demokratin är egentligen oprö-
vad som icke-expansionistiskt projekt.
Dess kultur är intimt forknippad med
välfärdsstatens världsbild.
lunda är ur detta perspektiv av särskilt intresse. För forsta gången, sägs det, blev
åtstramningsforslag valfläsk. Ett ”spargrisarnas krig” utbröt mellan de politiska
partierna. Men var det vi såg verkligen
början till en postexpansionistisk politisk
era? Skymtade vi en ny politisk kultur?
På ett trivialt sätt är det forstås sant att
en brytning med den politiska traditionen är på väg att ske. Den postexpansionistiska eran är här, alldeles oavsett vad
de politiska partierna tar sig till. Välfärdsstaten har nått och överskridit sin balanspunkt. Visst kan man forsöka fortsätta i
de invanda hjulspåren. Men det påskyndar endast den totala kollapsen av det system man forsöker upprätthålla.
Inneboende förnyelsekraft
Åtstramningsval Att valrörelsen i denna mening var anPåstllendet att årets valrörelse var annor- norlunda – att den utspelade sig i en ny
och bistrare verklighet – är förstås sant.
JOHAN HAKELIUS studerar vid Hatrdelshögskolatr
or/1 itrgår i Svetrska Dagbladets /edarredaktim1.
Men detta säger inte särskilt mycket om
politikens inneboende fornyelsekraft.
312 SvENsK TIDsKRIFT
Skall vi på ett intressant sätt fråga oss om Det är vissa medborgare det är fel på, inte
valrörelsen var annorlunda måste vi fråga systemen.
hur politiken agerade i den nya miljön,
inte om den gjorde det.
Inför en sådan fråga tycks 1994 års
valrörelse ha varit mindre originell. Snarare gjorde den tydligt hur svårt det är att
omforma den politiska fantasin. Hur hot
mot den rådande politiska kulturen rutinmässigt omdefinieras för att kunna
rymmas inom gällande ramar.
Skenbar automatik
Låt mig ge några exempel:
Ett av de besparingsförslag som mötte
starkast gehör var förslaget att avindexera
vissa offentliga utgifter. Det är ett ingrepp
som, även om det på lång sikt skulle
kunna leda till avsevärda förändringar,
inte direkt utmanar den gällande politiska
kulturen. Det kräver inga riktade beslut.
Det är svårt att kalkylera de exakta konsekvenserna och därmed att kvantifiera
förlusten för de ”drabbade”. Det finns
också en delvis skenbar automatik i besparingen. Inflationen gör jobbet. Men
framför allt kräver en avindexering inte
en medveten omprövning av välfärdsstaten.
En annan fråga det politiska etablissemanget med påtaglig lust kastade sig över
var åtgärder mot fusk i transfereringsoch försäkringssystemen. Att lyfta fram
fusket som överordnat problem är detsamma som att försvara en tradition av
expansiv politik. Undermeningen är att
välfärdsstatens system skulle kunna fungera om bara moralen var tillräckligt hög.
Fuskfixering
Budskapet fyller samma funktion som socialdemokraternas ständiga agitation mot
skattefusk. Båda dessa fuskfixeringar är
egentligen endast mer nyanserade och
sofistikerade versioner av yttervänsterns
konspirationsteorier kring skattereformen eller EV-medlemskapet. Skillnaden
är att dessa grupper uttryckligen formulerar vad de etablerade partierna låter vara
osagt: Välfärdsstaten skulle fungera om
vissa bara lät bli att slänga grus i dess maskineri.
Man skall naturligtvis inte se genom
fingrarna med fusk, vare sig det rör bidrag eller skatter. Men frågan är marginell i jämförelse med det verkliga problemet. Sveriges kris är en systemkris. Den
har inte uppstått genom att folk bryter
mot gällande regler, utan tvärtom genom
att de följer dem.
Tjänstesektorn måste växa
Ett sista exempel: Det allvarligaste utslaget av Sveriges kris är den höga arbetslösheten. Blir den långvarig, vilket med stöd
av internationella erfarenheter verkar
troligt, kommer dess sociala och ekonomiska effekter att bli svårhanterliga. Erfarenheten från de länder som lyckats undvika denna utveckling, främst USA, är
entydig: Tjänstesektorn måste ges möjlighet att växa och låglönesektorer måste
accepteras. Till detta kan möjligen läggas
behovet av flexibilitet på arbetsmarknaSvENsK TIDsKRIFT 313
den, s:lväl i geografiskt avseende som
mellan olika yrken.
Men i den män arbetslöshetsfrågan alls
togs upp i valrörelsen, annat än slagordsmässigt, gavs den en helt annan, och
mot den politiska kulturen mindre hotfull form. I framtidens samhälle, framstod
det som, kan alla a välbetalda, kvalificerade arbeten om bara n:lgra mindre forändringar i arbetsrätten sker, eller en dator till varje elev garanteras, eller en satsning p:l informationsteknologi genomfors, eller…
Evig tillväxt
N:l, skulle man kunna invända, är inte
hela detta resonemang väl naivt? Etablerade politiska partier presenterar inte radikala problemlösningar. Och vad kan
man rimligen forvänta sig av en valrö-
relse? Det är knappast rätt tid fcir att
pröva nya, utmanande ideer.
Pipekandet är naturligtvis riktigt. Det
är just detta som är poängen. Sverige är i
behov av lösningar som inte ryms inom
gällande ramar. Lösningar präglade av en
annan kultur än den gällande. Partiemas
beroende av den expansiva politiska kulturen är ett betydligt större bekymmer än
t ex ATP-systemets beroende av en evig
ekonomisk tillväxt p:l sextiotalsniv:l.
Saknar stadga
Änd:l är det sv:lrt att se varifcln forändringen skall komma om den inte kommer fcln de etablerade partierna. Att nya
partibildningar skulle kunna leverera det
som behövs är otroligt, :ltminstone på
kort sikt. Nya partier saknar stadga och
kompetens. De kan möjligen agera katalysatorer i vissa frågor, men de kan inte
leda en mllmedveten förändring.
Kanske kan forändringen stiga direkt
ur medborgama i någon mening. Men
att s:l skulle ske är inte sannolikt. Få
svenskar är tillräckligt oberoende av den
politik som skall omformas. Genom generell och omfattande väWi.rdspolitik har
de flesta möjliga arkimedespunktema i
samhället rubbats. Överhuvudtaget har
den svenska homogeniteten och samarbetsandan, som s:l ofta prisas, lett till att
möjliga plattformar for forändring slagits
undan i större utsträckning än i andra
länder. Samma kulturella ramar som
inom politiken styr snart sagt alla samhälleliga institutioner.
Förändring i tysthet
Därfor är det kanske s:l att det nya ändå
rmste växa ur de verkliga bärarna av det
gamla. Och kanske är nya vägar i tysthet
under kartläggning inom partierna. Kanske är den politiska fantasin stadd i långsam förändring. Ibland kan n:lgot s:ldant
skymta i ett uttalande av en centerpartistisk ungdornspolitiker, en kristdemokrat
eller en moderat.
Men :lrets valrörelse var i bästa fall en
period av väntan p:l denna eventuella
kulturrevolution.
314 SvENsK T rosKRIFT