Johan Hjertqvist; Om krismedvetande
1980
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
krismedvetande
Trots att orosmolnen hopar sig är myten om
den svenska moraliska överlägsenheten livskraftig. Vi svenskar är inte så materialistiska
som köpgalna amerikaner och statusfixerade
västtyskar. Vi har sinne för djupare värden i
livet än engelsmännen med sin fotboll. Vi har
ett internationellt engagemang utan motstycke
– se bara på vår u-hjälp!
Så lyder myten. Verkligheten är en annan.
Sverige är förmodligen världens mest konsumtions- och standardfixerade land. ” BNPökning”, ”innehållet i lönekuvertet” och ”konsumtionsutrymme” är numera några av den
dagliga debattens vanligaste uttryck. Ishavsblå
frysskåp (avocadogrönt är ute nu), ny Volvo
och större stereo till sommarstugan är långt
viktigare mål i livet än god utbildning åt barnen eller drägliga villkor för gamla mamma på
långvården. ”Konsumismen” har blivit religion, i den mån någon trosriktning alls längre
har chans i Sverige.
Så länge resurserna stadigt har ökat har vi
kunnat leva så här. Men vad händer i ett så
materialistiskt inriktat samhälle som det svenska när det inte längre finns en växande kaka att
dela? Eller när det ekonomiska utrymmet kanske till och med börjar krympa så att frågan
inte längre gäller vem som ska få mer utan
vilka som ska avstå?
Det finns ett inte alltför avlägset exempel på
hur en nation kan fungera under tilltagande
kris. Storbritannien har under nästan hela 70-
talet lidit av vad som kan komma att bli också
Sveriges öde: en genom stagnerande industriproduktion och alltför hastigt växande offentlig
sektor framtvingad ekonomisk tvinsot. Den har
drabbat alla engelsmän genom sjunkande reallöner och allt mörkare framtidsutsikter.
J
Det här konfunderar många svenskar som
besöker Storbritannien. Hur står folk ut med så
dåliga ekonomiska villkor, arbetslöshet, ur
svenskt perspektiv usla bostäder och inte mycket mer att se fram emot än lördagens fotbollsmatch? Det är en motiverad fråga. Den visar
lika mycket på den frågandes belägenhet som
engelsmännens.
Det finns uppenbarligen hos dessa – och
många andra folk också – känslan av att livet
inte helt står och faller med den materiella
levnadsstandarden. Det finns fortfarande en
känsla av samhörighet, av att samvaron med
andra människor kan ha ett väldigt värde, om
det så bara gäller ett glas öl på kvarterspuben.
Där finns övertygelsen att var och en har en
uppgift att fylla i det sociala mönstret, vid sidan av alla offentliga insatser, oavlönade insatser som läxläsare i skolan, som hemhjälp åt
sjuka och gamla anhöriga, som aktivist i
kvarters- och grannskapsfåreningar. Att det i
Sverige skulle finnas motsvarande känslor är
inte uteslutet – även om den första TV-fria
strejkveckan snarare resulterat i raseri över att
gemenskapen framför TV:n raserats.
Det här är varken ett försök att glorifiera
andra nationer eller plädera för materiell fördragsamhet i Sverige. Det finns naturligtvis
203
materiellt överflöd, av det enkla skäl att de inte
njuter av överkonsumtion. Det är snarare hela
samhällsattityden som är klandervärd. Vi har .
köpt oss god nattsömn och enskild handlingsfrihet genom att till våra betalda ombud –
politikerna – överlåta ansvaret för ur den enskildes synpunkt vitala frågor: barnomsorg, utbildning, sjuk- och äldrevård, bostadspolitik
med flera områden. Hittills har vi kunnat kräva
(mycket typiskt svenskt uttryck) att ” samhället” ska ta hand om barn och åldringar mot att
de produktiva medborgarna avstår ytterligare
någon procent av sitt konsumtionsutrymme till
stat och kommun. Frågan är vad som händer
när det inte längre finns några procent att avstå?
Debatten huruvida vi ska söka lösa morgondagens samhällsfrågor genom ökat medborgarengagemang eller fortsatt funktionärsvälde
börjar nu vakna tillliv inom så gott som samtliga politiska läger. Det är ingen fråga som kan
monopoliseras av ett visst parti, särskilt inte
som hela problemställningen rymmer avgörandet om vilken roll politisering och politiskt beslutsfattande ska spela i det framtida Sverige.
Kanske rymmer det begynnande 80-talet en
mer hälsosam och mindre orakelmässig syn på
de politiska mekanismernas betydelse för väl
stora grupper av svenskar som med all rätt inte och ve i Sverige.
känner sig träffade av syrliga antydningar om Johan Hjertquist
Trots att orosmolnen hopar sig är myten om
den svenska moraliska överlägsenheten livskraftig. Vi svenskar är inte så materialistiska
som köpgalna amerikaner och statusfixerade
västtyskar. Vi har sinne för djupare värden i
livet än engelsmännen med sin fotboll. Vi har
ett internationellt engagemang utan motstycke
– se bara på vår u-hjälp!
Så lyder myten. Verkligheten är en annan.
Sverige är förmodligen världens mest konsumtions- och standardfixerade land. ” BNPökning”, ”innehållet i lönekuvertet” och ”konsumtionsutrymme” är numera några av den
dagliga debattens vanligaste uttryck. Ishavsblå
frysskåp (avocadogrönt är ute nu), ny Volvo
och större stereo till sommarstugan är långt
viktigare mål i livet än god utbildning åt barnen eller drägliga villkor för gamla mamma på
långvården. ”Konsumismen” har blivit religion, i den mån någon trosriktning alls längre
har chans i Sverige.
Så länge resurserna stadigt har ökat har vi
kunnat leva så här. Men vad händer i ett så
materialistiskt inriktat samhälle som det svenska när det inte längre finns en växande kaka att
dela? Eller när det ekonomiska utrymmet kanske till och med börjar krympa så att frågan
inte längre gäller vem som ska få mer utan
vilka som ska avstå?
Det finns ett inte alltför avlägset exempel på
hur en nation kan fungera under tilltagande
kris. Storbritannien har under nästan hela 70-
talet lidit av vad som kan komma att bli också
Sveriges öde: en genom stagnerande industriproduktion och alltför hastigt växande offentlig
sektor framtvingad ekonomisk tvinsot. Den har
drabbat alla engelsmän genom sjunkande reallöner och allt mörkare framtidsutsikter.
J
Det här konfunderar många svenskar som
besöker Storbritannien. Hur står folk ut med så
dåliga ekonomiska villkor, arbetslöshet, ur
svenskt perspektiv usla bostäder och inte mycket mer att se fram emot än lördagens fotbollsmatch? Det är en motiverad fråga. Den visar
lika mycket på den frågandes belägenhet som
engelsmännens.
Det finns uppenbarligen hos dessa – och
många andra folk också – känslan av att livet
inte helt står och faller med den materiella
levnadsstandarden. Det finns fortfarande en
känsla av samhörighet, av att samvaron med
andra människor kan ha ett väldigt värde, om
det så bara gäller ett glas öl på kvarterspuben.
Där finns övertygelsen att var och en har en
uppgift att fylla i det sociala mönstret, vid sidan av alla offentliga insatser, oavlönade insatser som läxläsare i skolan, som hemhjälp åt
sjuka och gamla anhöriga, som aktivist i
kvarters- och grannskapsfåreningar. Att det i
Sverige skulle finnas motsvarande känslor är
inte uteslutet – även om den första TV-fria
strejkveckan snarare resulterat i raseri över att
gemenskapen framför TV:n raserats.
Det här är varken ett försök att glorifiera
andra nationer eller plädera för materiell fördragsamhet i Sverige. Det finns naturligtvis
203
materiellt överflöd, av det enkla skäl att de inte
njuter av överkonsumtion. Det är snarare hela
samhällsattityden som är klandervärd. Vi har .
köpt oss god nattsömn och enskild handlingsfrihet genom att till våra betalda ombud –
politikerna – överlåta ansvaret för ur den enskildes synpunkt vitala frågor: barnomsorg, utbildning, sjuk- och äldrevård, bostadspolitik
med flera områden. Hittills har vi kunnat kräva
(mycket typiskt svenskt uttryck) att ” samhället” ska ta hand om barn och åldringar mot att
de produktiva medborgarna avstår ytterligare
någon procent av sitt konsumtionsutrymme till
stat och kommun. Frågan är vad som händer
när det inte längre finns några procent att avstå?
Debatten huruvida vi ska söka lösa morgondagens samhällsfrågor genom ökat medborgarengagemang eller fortsatt funktionärsvälde
börjar nu vakna tillliv inom så gott som samtliga politiska läger. Det är ingen fråga som kan
monopoliseras av ett visst parti, särskilt inte
som hela problemställningen rymmer avgörandet om vilken roll politisering och politiskt beslutsfattande ska spela i det framtida Sverige.
Kanske rymmer det begynnande 80-talet en
mer hälsosam och mindre orakelmässig syn på
de politiska mekanismernas betydelse för väl
stora grupper av svenskar som med all rätt inte och ve i Sverige.
känner sig träffade av syrliga antydningar om Johan Hjertquist