Johan Hjertqvist; Om negrer bör ha rösträtt
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
negrer bör ha
rösträtt
Att negrer ska ha rösträtt anser en nästan enstämmig svensk opinion – om negrerna befinner sig i Sydafrika eller Namibia. Då framstår
det lika självklart som att afrikaner som blivit
svenska medborgare skall få vara med att på-
verka Sveriges framtid.
Frågeställningen kan vid första anblicken
framstå som enfaldig och provokativ. Provokativ är den, avsiktligt. Man kan önska att den
skulle kunna rubriceras också som enfaldig.
Men verkligheten är en annan.
För en betydande grupp opinionsbildare i ulandsfrågor är det nämligen inte alls självklart
att färgade – eller låt oss kalla dem u-landsinvånare – skall ha rösträtt. Visst är det bra om
regimen ifråga tillämpar något slags valsystem,
men att det är demokratiskt i bemärkelsen
rymmer rätten till fri åsiktsbildning, flerpartisystem och rösthemlighet är inte så viktigt. Det
centrala kriteriet för att regimen ifråga ska vara
kvalificerad att röna internationell uppskattning är att den är ”progressiv”.
För den här gruppen svenskar, som återfinns
inom många läger men med en markant koncentration till socialdemokratin, olika u-landsorganisationer samt biståndsorganet SIDA, är
rösträtt och andra demokratiska rättigheter för
u-ländernas invånare inte alls någon självklarhet. Att biståndspolitikens kelgrisar som Tanzania, Vietnam eller Guinea-Bissau ska tillämpa samma politik mot sina medborgare som
man – med rätta – kräver att Sydafrika, Marocko eller Israel ska göra framställs snarare
som ett orättmätigt ingrepp i staternas suveränitet. Människovärde och demokrati blir relativa begrepp, tacksamma att manipulera i biståndsdebatter och u-landsveckor.
För en demokrat är folkstyre ingen lyxartikel
150
som bara ett antal industriländer har råd med.
Man kan dela uppfattningen att det är mer
komplicerat att infora demokrati i tredje världen men ambitionen att också u-ländernas folk
själva ska la forma sin framtid kan aldrig
uppges. Sveriges insatser på detta område är
emellertid mycket blygsamma.
Officiellt eftersträvar naturligtvis svensk biståndspolitik en demokratisk utveckling. Men
dels är det högst tveksamt om tex SIDA-ledningen delar den vedertagna definitionen av
begreppet demokrati när det gäller tredje världen, dels kommer demokratikriteriet oftast på
undantag när andra villkor fOr bistånd som
utvecklingsformåga och strävan efter jämnkhet
beaktas.
För en liberal demokrat finns det ingen utvecklingsfOrmåga eller jämlikhet utan frihet
och medborgarrätt. Därfor är det särskilt beklämmande när fria val eller åsiktsfrihet framställs som ett hot mot ekonomiska framsteg och
ekonomisk u~ämning. Tvärtom är de, vågar
jag påstå, en fOrutsättning fOr en dynamisk
samhällsutveckling. Det är svårt att hitta något
u-land som genom att fOrtrycka medborgarna
nått ekonomiska framsteg.
Tvärtom går fOrtryck och stagnation hand i
hand. Dessvärre har Sverige med betydande
träffsäkerhet valt att kanalisera merparten av ,…
sitt utvecklingsbistånd till just sådana stater.
Att socialdemokratin fOr tjugo år sedan lät sig
bedåras av då skenbart löftesrika nationer som
Tanzania och senare av Angola och Vietnam
är i och fOr sig inte så märkligt. Då var det
fortfarande närmast en självklarhet att ett
”progressivt” u-land skulle välja planhushållningens väg. Varfor kunde aldrig riktigt intellektuellt motiveras, men en stram, centralstyrd
ekonomi lyste som en moraliskt foredömlig
s~ärna bredvid ruttet kapitalistiska regimer.
Idag vet vi – eller borde veta – bättre. Den
reflexion en och annan obekväm iakttagare
gjorde under biståndspolitikens framväxt – att
primitiva samhällen med la kompetenta plane·
rare och administratörer måste vara sällsynt
illa lämpade for planhushållning – sopades
under mattan, i den mån de alls släpptes fram
på tidningarnas debattsidor eller i etermedia.
Farhågorna har dessvärre besannats. Svenskt
bistånd har blivit så ineffektivt som man kunnat frukta. Tanzanias under hela 60- och 70-
talen så omskrivna bykeoperativ har blivit fiaskon, dyrbara monument över dogmatisk ofOr·
måga. Landets hela ekonomi har gått i stå.
Utvecklingsformågan är närmast negativ. I
grannlandet Kenya – med närmast blandekonomisk struktur – utvecklas däremot ekonomin betydligt gynnsammare. Men det drar inte
svenska biståndspolitiker några slutsatser av,
tycks det …
Samma sak gäller Guinea-Bissau och Elfenbenskusten, två järnfOrbara stater. Guinea-Bissau, länge framställt som en mönsterstat, har
nu avslöjats som ytterligare ett biståndsfiasko.
SIDA medger nu, sedan Cabral-regimen störtats, att ineffektiviteten i ekonomin varit stor
och att nästan allt bistånd använts for att ut·
veckla städerna. Landsbygden har helt forsummats. VarfOr har man inte talat om det tidigare? Att en framgångsrik utvecklingsnation
som Elfenbenskusten skulle la eller vilja ha
svenskt bistånd är fOga troligt. Eftersom man
valt en marknadsekonomisk väg, som ger medborgarna höjd levnadsstandard i stället för
massmöten och politiska slogans, uppfylls fOrmodligen inte kravet på progressiv utveckling.
Sanningen att säga saknar regeringen en
egen biståndspolitik. Fortfarande är det socialdemokratiska värderingar som i allt väsentligt
styr. Insikten om att en förskjutning mot en
mer målmedveten liberal politik är nödvändig
tycks sitta långt inne. Visserligen har Cuba
avfOrts från mottagarländerna. Att denna regim någonsin kom att få bistånd förblir en
skandal. Redan när Olof Palme vid sitt besök
på Cuba 1975 ledde massmöten med leven för
vänskapen mellan Sverige och Cuba visste han
själv, UD, SIDA och andra opinionsbildare om
att tusentals politiska fångar försmäktade i undeljordiska bunkers, att fackföreningarna ~ä?-
nade som indoktrineringsinstrument och att
landet dessutom – egendomligast av allt –
inte ens under Batista-regimen kunde anses
som ett u-land.
Internationellt pågår sedan flera år en debatt
om det meningsfulla i att i-länderna alls ger
bistånd. Och om så sker, efter vilka villkor? Ska
151
givarna kräva en demokratisk utveckling eller
betrakta de inre förhållanden som något man
inte ska ta ställning till? T o m en i den svenska
radikala debatten omhuldad ekonom som John
Kenneth Galbraith anser nu att bistånd snarare har negativa än positiva effekter. Den intressanta omsvängningen har dock, i motsats till
hans åsikter om tex de multinationella företagens fördärvlighet, inte nått någon spridning i
Sverige.
Att Sveriges och västvärldens biståndspolitik
hitills haft knappt märkbara resultat innebär
inte att biståndstanken ska avskrivas. Men förutsättningarna för biståndet måste nu tas upp
till rejäl diskussion. Att vi ska fortsätta att av
slentrian och prestige hålla konkursfärdiga regimer under armarna samtidigt som miljontals
människor i tredje världen hotas av akut svält
blir alltmer orimligt.
Johan Hjertqvist
rösträtt
Att negrer ska ha rösträtt anser en nästan enstämmig svensk opinion – om negrerna befinner sig i Sydafrika eller Namibia. Då framstår
det lika självklart som att afrikaner som blivit
svenska medborgare skall få vara med att på-
verka Sveriges framtid.
Frågeställningen kan vid första anblicken
framstå som enfaldig och provokativ. Provokativ är den, avsiktligt. Man kan önska att den
skulle kunna rubriceras också som enfaldig.
Men verkligheten är en annan.
För en betydande grupp opinionsbildare i ulandsfrågor är det nämligen inte alls självklart
att färgade – eller låt oss kalla dem u-landsinvånare – skall ha rösträtt. Visst är det bra om
regimen ifråga tillämpar något slags valsystem,
men att det är demokratiskt i bemärkelsen
rymmer rätten till fri åsiktsbildning, flerpartisystem och rösthemlighet är inte så viktigt. Det
centrala kriteriet för att regimen ifråga ska vara
kvalificerad att röna internationell uppskattning är att den är ”progressiv”.
För den här gruppen svenskar, som återfinns
inom många läger men med en markant koncentration till socialdemokratin, olika u-landsorganisationer samt biståndsorganet SIDA, är
rösträtt och andra demokratiska rättigheter för
u-ländernas invånare inte alls någon självklarhet. Att biståndspolitikens kelgrisar som Tanzania, Vietnam eller Guinea-Bissau ska tillämpa samma politik mot sina medborgare som
man – med rätta – kräver att Sydafrika, Marocko eller Israel ska göra framställs snarare
som ett orättmätigt ingrepp i staternas suveränitet. Människovärde och demokrati blir relativa begrepp, tacksamma att manipulera i biståndsdebatter och u-landsveckor.
För en demokrat är folkstyre ingen lyxartikel
150
som bara ett antal industriländer har råd med.
Man kan dela uppfattningen att det är mer
komplicerat att infora demokrati i tredje världen men ambitionen att också u-ländernas folk
själva ska la forma sin framtid kan aldrig
uppges. Sveriges insatser på detta område är
emellertid mycket blygsamma.
Officiellt eftersträvar naturligtvis svensk biståndspolitik en demokratisk utveckling. Men
dels är det högst tveksamt om tex SIDA-ledningen delar den vedertagna definitionen av
begreppet demokrati när det gäller tredje världen, dels kommer demokratikriteriet oftast på
undantag när andra villkor fOr bistånd som
utvecklingsformåga och strävan efter jämnkhet
beaktas.
För en liberal demokrat finns det ingen utvecklingsfOrmåga eller jämlikhet utan frihet
och medborgarrätt. Därfor är det särskilt beklämmande när fria val eller åsiktsfrihet framställs som ett hot mot ekonomiska framsteg och
ekonomisk u~ämning. Tvärtom är de, vågar
jag påstå, en fOrutsättning fOr en dynamisk
samhällsutveckling. Det är svårt att hitta något
u-land som genom att fOrtrycka medborgarna
nått ekonomiska framsteg.
Tvärtom går fOrtryck och stagnation hand i
hand. Dessvärre har Sverige med betydande
träffsäkerhet valt att kanalisera merparten av ,…
sitt utvecklingsbistånd till just sådana stater.
Att socialdemokratin fOr tjugo år sedan lät sig
bedåras av då skenbart löftesrika nationer som
Tanzania och senare av Angola och Vietnam
är i och fOr sig inte så märkligt. Då var det
fortfarande närmast en självklarhet att ett
”progressivt” u-land skulle välja planhushållningens väg. Varfor kunde aldrig riktigt intellektuellt motiveras, men en stram, centralstyrd
ekonomi lyste som en moraliskt foredömlig
s~ärna bredvid ruttet kapitalistiska regimer.
Idag vet vi – eller borde veta – bättre. Den
reflexion en och annan obekväm iakttagare
gjorde under biståndspolitikens framväxt – att
primitiva samhällen med la kompetenta plane·
rare och administratörer måste vara sällsynt
illa lämpade for planhushållning – sopades
under mattan, i den mån de alls släpptes fram
på tidningarnas debattsidor eller i etermedia.
Farhågorna har dessvärre besannats. Svenskt
bistånd har blivit så ineffektivt som man kunnat frukta. Tanzanias under hela 60- och 70-
talen så omskrivna bykeoperativ har blivit fiaskon, dyrbara monument över dogmatisk ofOr·
måga. Landets hela ekonomi har gått i stå.
Utvecklingsformågan är närmast negativ. I
grannlandet Kenya – med närmast blandekonomisk struktur – utvecklas däremot ekonomin betydligt gynnsammare. Men det drar inte
svenska biståndspolitiker några slutsatser av,
tycks det …
Samma sak gäller Guinea-Bissau och Elfenbenskusten, två järnfOrbara stater. Guinea-Bissau, länge framställt som en mönsterstat, har
nu avslöjats som ytterligare ett biståndsfiasko.
SIDA medger nu, sedan Cabral-regimen störtats, att ineffektiviteten i ekonomin varit stor
och att nästan allt bistånd använts for att ut·
veckla städerna. Landsbygden har helt forsummats. VarfOr har man inte talat om det tidigare? Att en framgångsrik utvecklingsnation
som Elfenbenskusten skulle la eller vilja ha
svenskt bistånd är fOga troligt. Eftersom man
valt en marknadsekonomisk väg, som ger medborgarna höjd levnadsstandard i stället för
massmöten och politiska slogans, uppfylls fOrmodligen inte kravet på progressiv utveckling.
Sanningen att säga saknar regeringen en
egen biståndspolitik. Fortfarande är det socialdemokratiska värderingar som i allt väsentligt
styr. Insikten om att en förskjutning mot en
mer målmedveten liberal politik är nödvändig
tycks sitta långt inne. Visserligen har Cuba
avfOrts från mottagarländerna. Att denna regim någonsin kom att få bistånd förblir en
skandal. Redan när Olof Palme vid sitt besök
på Cuba 1975 ledde massmöten med leven för
vänskapen mellan Sverige och Cuba visste han
själv, UD, SIDA och andra opinionsbildare om
att tusentals politiska fångar försmäktade i undeljordiska bunkers, att fackföreningarna ~ä?-
nade som indoktrineringsinstrument och att
landet dessutom – egendomligast av allt –
inte ens under Batista-regimen kunde anses
som ett u-land.
Internationellt pågår sedan flera år en debatt
om det meningsfulla i att i-länderna alls ger
bistånd. Och om så sker, efter vilka villkor? Ska
151
givarna kräva en demokratisk utveckling eller
betrakta de inre förhållanden som något man
inte ska ta ställning till? T o m en i den svenska
radikala debatten omhuldad ekonom som John
Kenneth Galbraith anser nu att bistånd snarare har negativa än positiva effekter. Den intressanta omsvängningen har dock, i motsats till
hans åsikter om tex de multinationella företagens fördärvlighet, inte nått någon spridning i
Sverige.
Att Sveriges och västvärldens biståndspolitik
hitills haft knappt märkbara resultat innebär
inte att biståndstanken ska avskrivas. Men förutsättningarna för biståndet måste nu tas upp
till rejäl diskussion. Att vi ska fortsätta att av
slentrian och prestige hålla konkursfärdiga regimer under armarna samtidigt som miljontals
människor i tredje världen hotas av akut svält
blir alltmer orimligt.
Johan Hjertqvist