Johan Hjertqvist; Om socialistisk internationalism
1981
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
socialistisk internationalism
När den fd tyske förbundskanslern Willy
Brandt nyligen återkom från ett besök i
Moskva och uppgav att Bresjnev i sitt
skåltal anlagt eu betoning av vissa ord
vilka måste tolkas som fredsbefrämjande
väckte det visst löje. Men Brandts tolkning, liksom besöket, kan på sätt och vis
ses som typisk får socialistinternationalen
(Sl) , i vars namn Brandt besökte Moskva.
Samarbetet mellan socialistiska och socialdemokratiska partier har undan får
undan intensifierats under 70-talet. Ambitionsnivån har hela tiden stärkts och de nu
aktuella nedrustningssträvandena och östvästkontakterna är uttryck härför. Det är
bara en del av de frågor som den växande
medlemsskaran i internationalen har på
sin dagordning: ny ekonomisk världsordning, nord-syddialogen, mänskliga rättigheter, södra Afrika, mediapolitik och
många andra centrala frågor.
Strävandena att påverka såväl mer
långsiktiga områden – som nedrustning
och u-ländernas villkor – som mer akuta
frågor – kriserna i mellan-Arnerika är ett
exempel på aktiva insatser – markerar
hedervärda och högt ställda ambitioner.
Utfallet av arbetet i internationalens talrika kommitteer är emellertid inte lika imponerande. I likhet med Brandts uttalanden efter banketten med Bresjnev präglas
många aktstycken av viss överoptimism.
Den elake skulle t o m tala om naivitet.
Brandt-kommissionen, som såväl ideologiskt som personellt står internationalen
nära, har producerat ett digert aktstycke,
som i de flesta västländer är mycket omtalat men mycket lite läst. I Sverige skulle
306
det förvåna mig om fler än tio personer
läst ursprungsdokumentet. Icke förty har
det i den inhemska tyckardebatten framställts som en fräschare· variant av Vishetens Sju Pelare, en allvis betraktelse som
ska skapa nya ekonomiska relationer till
allas lycka. Eftersom ytterst få verkligen
vet vad kommissionen föreslagit råder ingen diskussion om riktigheten i förslagen,
utan bara \lad olika debattörer anser att
fårslagen går ut på.
Själv har jag inte heller läst förslaget,
men sätter större tro till omdömesgilla bedömare som t ex The Economist än Aktuellt i politiken. Västlig, liberal press har
varit påtagligt skeptisk till kommissionens
program, vilket betecknats som ödeläggande får frihandeln, i-landsinvestcringar
i tredje världen och hållbara, marknadsekonomiska relationer länder emellan.
F n arbetar en kommitte med fårslaget
till nytt Sl-program. Det ska vara klart
1982. Det ska knäcka känsliga frågor som
om enpartiregimcr i tredje världen ska
anses demokratiska.
I likhet med FN tvingas SI – låt vara
att världsläget sakligt kan motivera det –
ägna allt mer av sin tid till frågor som
medlemspartier i tredje världen vill ta
upp. SI:s tre grunddokument – deklarationerna från Frankfurt 1951, Oslo 1962
och Geneve 1976 – markerar också en
fårskjutning i denna riktning. Västerländska demokrater som Olof Palme och
Helmut Schmidt tvingas också kompromissa med partivänner från länder med
annan tradition i vattendelande frågor
som mediafrihet och politisk demokrati.
Att kritisera ett medlemsparti gör man
inte heller gärna (men det är ju inte unikt
får socialistiska partier). Därfår har en a\’
Europas mer bisarra regimer, Maltas labourregering, kunnat fortsätta att befästa
sin ställning genom förföljelse av den politiska oppositionen utan att partivännerna
sagt något. Tvärtom har Maltas premiärminister och socialistledare Dom Mintoff
kunnat spela en alltmer aktiv om än apart
roll inom internationalen. Att utvecklingen på Malta inte uppmärksammas i Sverige är ytterligare ett tecken på den egendomliga utrikesbevakningen inom massmedia.
Det sovjetiska kommunistpartiets kontaktfårsök med internationalen under det
senaste året har däremot fått bättre uppmärksamhet. En parallell offensiv mot den
fackliga internationalen FFI kan förmärkas. Om dc i verkligheten innebär något
annat än sedvanliga sovjetiska fårsök att
splittra västlägret är får tidigt att uttala sig
om. Man får utgå från att åtminstone mer
sansade partier, som SAP, SPD och
norska NA, ser sambandet mellan smjctisk charmoffensiv och hotande sönderfallstendenser inom NATO. Det är avgjort
oroande att se hur inte bara vällevnadsdemokratierna Danmark och Holland utan
även Norge, Västtyskland och Belgien !\-ckar på målet när det gäller den framtida
försvarspolitiken. Symtomatiskt är också
att det inom dc socialistiska particrna i
dessa länder råder en tilltagande splittring
i centrala attitydfrågor som försvars-,
energi- och biståndspolitiken. När Helmul
Schmidt, ledare får europeiska NATO:s
starkaste länk, måste hota med att avgå
for att slå ned interna partiuppror mot
regeringens fårsvarspolitik är krisen ett
faktum . För västvärldens socialistiska partier gäller det att inom dc närmaste åren
välja sida. SI slog 1976 fast att nedrustningen är rörelsens viktigaste fråga. Men
till vilket pris? Här finns en risk att SI
antar orealistiska målsättningar som menligt kan påverka enskilda medlemsländer.
Internationellt samarbete är ett medel
att fårutse utmaningar och kriser. I tider
av internationell ” högervind” måste det
vara en styrka får Olof Palme och andra
socialistiska tänkare att kunna stödja sig
på ett brett meningsutbyte och ideologisk
sympati.
Internationellt samarbete stärker också
legitimiteten. Det är en del i strategin.
Varje socialistiskt parti eftersträvar att ge
väljare, opinionsbildare och motståndare
intrycket att det naturliga och rättvisa tillståndet är att just socialisterna befinner
sig vid makten. Det intrycket har kanske
aldrig varit starkare än under socialdemokratins 44 år vid makten i Sverige. Det
gäller nu får Olof Palme att återupprätta
den bilden. I avvaktan på ”normala förhållanden” efter nästa års val ger den socialistiska internationalen honom en viktig
internationell plattform. Låt vara att Fälldin är statsminister, men det är Palme
’(
307
som syns i FN och världens huvudstäder
.. . Och misslyckas SAP på nytt 1982, är
SI utan tvekan en hjälpande hand på vä-
gen mot lämplig internationell karriär får
partiledaren.
Internationellt samarbete ger också en
air av moralisk överlägsenhet. Det visar
(om än inte bevisar) att man seriöst engagerar sig i världens problem. Vad gäller
den socialistiska internationalen är det till
stor del också sant. Toleransen mot andra,
som vill vara med att leka på den internationella arenan, är dock obetydlig och föga
i samklang med alla generösa paroller om
broderskap och samverkan. När EDU,
den konservativa ”internationalen” bildades får några år sedan, tog Olof Palme,
Bruno Kreisky och andra ledande socialister till brösttoner och myntade uttrycket
”svart international”. Hittills tycks kritiken haft viss framgång, i alla fall i Sverige.
Moderaterna präglas nämligen av en schizofren attityd, där man varken fårmår dra
nyttaavEDU-samarbetet eller vågar säga
nej till allt samröre med den av socialisterna kritiserade Franz Josef Strauss.
En sådan tvehågsenhet har aldrig funnits hos SAP. Där betyder socialism internationalism. Här har andra partier mycket att lära.
Johan Hjertqvist
’
’
i
:
l
l
!
När den fd tyske förbundskanslern Willy
Brandt nyligen återkom från ett besök i
Moskva och uppgav att Bresjnev i sitt
skåltal anlagt eu betoning av vissa ord
vilka måste tolkas som fredsbefrämjande
väckte det visst löje. Men Brandts tolkning, liksom besöket, kan på sätt och vis
ses som typisk får socialistinternationalen
(Sl) , i vars namn Brandt besökte Moskva.
Samarbetet mellan socialistiska och socialdemokratiska partier har undan får
undan intensifierats under 70-talet. Ambitionsnivån har hela tiden stärkts och de nu
aktuella nedrustningssträvandena och östvästkontakterna är uttryck härför. Det är
bara en del av de frågor som den växande
medlemsskaran i internationalen har på
sin dagordning: ny ekonomisk världsordning, nord-syddialogen, mänskliga rättigheter, södra Afrika, mediapolitik och
många andra centrala frågor.
Strävandena att påverka såväl mer
långsiktiga områden – som nedrustning
och u-ländernas villkor – som mer akuta
frågor – kriserna i mellan-Arnerika är ett
exempel på aktiva insatser – markerar
hedervärda och högt ställda ambitioner.
Utfallet av arbetet i internationalens talrika kommitteer är emellertid inte lika imponerande. I likhet med Brandts uttalanden efter banketten med Bresjnev präglas
många aktstycken av viss överoptimism.
Den elake skulle t o m tala om naivitet.
Brandt-kommissionen, som såväl ideologiskt som personellt står internationalen
nära, har producerat ett digert aktstycke,
som i de flesta västländer är mycket omtalat men mycket lite läst. I Sverige skulle
306
det förvåna mig om fler än tio personer
läst ursprungsdokumentet. Icke förty har
det i den inhemska tyckardebatten framställts som en fräschare· variant av Vishetens Sju Pelare, en allvis betraktelse som
ska skapa nya ekonomiska relationer till
allas lycka. Eftersom ytterst få verkligen
vet vad kommissionen föreslagit råder ingen diskussion om riktigheten i förslagen,
utan bara \lad olika debattörer anser att
fårslagen går ut på.
Själv har jag inte heller läst förslaget,
men sätter större tro till omdömesgilla bedömare som t ex The Economist än Aktuellt i politiken. Västlig, liberal press har
varit påtagligt skeptisk till kommissionens
program, vilket betecknats som ödeläggande får frihandeln, i-landsinvestcringar
i tredje världen och hållbara, marknadsekonomiska relationer länder emellan.
F n arbetar en kommitte med fårslaget
till nytt Sl-program. Det ska vara klart
1982. Det ska knäcka känsliga frågor som
om enpartiregimcr i tredje världen ska
anses demokratiska.
I likhet med FN tvingas SI – låt vara
att världsläget sakligt kan motivera det –
ägna allt mer av sin tid till frågor som
medlemspartier i tredje världen vill ta
upp. SI:s tre grunddokument – deklarationerna från Frankfurt 1951, Oslo 1962
och Geneve 1976 – markerar också en
fårskjutning i denna riktning. Västerländska demokrater som Olof Palme och
Helmut Schmidt tvingas också kompromissa med partivänner från länder med
annan tradition i vattendelande frågor
som mediafrihet och politisk demokrati.
Att kritisera ett medlemsparti gör man
inte heller gärna (men det är ju inte unikt
får socialistiska partier). Därfår har en a\’
Europas mer bisarra regimer, Maltas labourregering, kunnat fortsätta att befästa
sin ställning genom förföljelse av den politiska oppositionen utan att partivännerna
sagt något. Tvärtom har Maltas premiärminister och socialistledare Dom Mintoff
kunnat spela en alltmer aktiv om än apart
roll inom internationalen. Att utvecklingen på Malta inte uppmärksammas i Sverige är ytterligare ett tecken på den egendomliga utrikesbevakningen inom massmedia.
Det sovjetiska kommunistpartiets kontaktfårsök med internationalen under det
senaste året har däremot fått bättre uppmärksamhet. En parallell offensiv mot den
fackliga internationalen FFI kan förmärkas. Om dc i verkligheten innebär något
annat än sedvanliga sovjetiska fårsök att
splittra västlägret är får tidigt att uttala sig
om. Man får utgå från att åtminstone mer
sansade partier, som SAP, SPD och
norska NA, ser sambandet mellan smjctisk charmoffensiv och hotande sönderfallstendenser inom NATO. Det är avgjort
oroande att se hur inte bara vällevnadsdemokratierna Danmark och Holland utan
även Norge, Västtyskland och Belgien !\-ckar på målet när det gäller den framtida
försvarspolitiken. Symtomatiskt är också
att det inom dc socialistiska particrna i
dessa länder råder en tilltagande splittring
i centrala attitydfrågor som försvars-,
energi- och biståndspolitiken. När Helmul
Schmidt, ledare får europeiska NATO:s
starkaste länk, måste hota med att avgå
for att slå ned interna partiuppror mot
regeringens fårsvarspolitik är krisen ett
faktum . För västvärldens socialistiska partier gäller det att inom dc närmaste åren
välja sida. SI slog 1976 fast att nedrustningen är rörelsens viktigaste fråga. Men
till vilket pris? Här finns en risk att SI
antar orealistiska målsättningar som menligt kan påverka enskilda medlemsländer.
Internationellt samarbete är ett medel
att fårutse utmaningar och kriser. I tider
av internationell ” högervind” måste det
vara en styrka får Olof Palme och andra
socialistiska tänkare att kunna stödja sig
på ett brett meningsutbyte och ideologisk
sympati.
Internationellt samarbete stärker också
legitimiteten. Det är en del i strategin.
Varje socialistiskt parti eftersträvar att ge
väljare, opinionsbildare och motståndare
intrycket att det naturliga och rättvisa tillståndet är att just socialisterna befinner
sig vid makten. Det intrycket har kanske
aldrig varit starkare än under socialdemokratins 44 år vid makten i Sverige. Det
gäller nu får Olof Palme att återupprätta
den bilden. I avvaktan på ”normala förhållanden” efter nästa års val ger den socialistiska internationalen honom en viktig
internationell plattform. Låt vara att Fälldin är statsminister, men det är Palme
’(
307
som syns i FN och världens huvudstäder
.. . Och misslyckas SAP på nytt 1982, är
SI utan tvekan en hjälpande hand på vä-
gen mot lämplig internationell karriär får
partiledaren.
Internationellt samarbete ger också en
air av moralisk överlägsenhet. Det visar
(om än inte bevisar) att man seriöst engagerar sig i världens problem. Vad gäller
den socialistiska internationalen är det till
stor del också sant. Toleransen mot andra,
som vill vara med att leka på den internationella arenan, är dock obetydlig och föga
i samklang med alla generösa paroller om
broderskap och samverkan. När EDU,
den konservativa ”internationalen” bildades får några år sedan, tog Olof Palme,
Bruno Kreisky och andra ledande socialister till brösttoner och myntade uttrycket
”svart international”. Hittills tycks kritiken haft viss framgång, i alla fall i Sverige.
Moderaterna präglas nämligen av en schizofren attityd, där man varken fårmår dra
nyttaavEDU-samarbetet eller vågar säga
nej till allt samröre med den av socialisterna kritiserade Franz Josef Strauss.
En sådan tvehågsenhet har aldrig funnits hos SAP. Där betyder socialism internationalism. Här har andra partier mycket att lära.
Johan Hjertqvist
’
’
i
:
l
l
!