Johan Ingerö: Ramberg behöver förstå Ryssland, inte ryska myter

I veckan bad Svenska Dagbladet Johan Ingerö och Anne Ramberg att skriva varsin text om Ryssland och hur landet bör bemötas. Detta efter att Ramberg bland annat skrivit om hur Nato ”militariserat de forna östländerna” och Ingerö kritiserade henne för det på sociala medier. Ramberg valde senare att inte delta, och därför publiceras Ingerös text nu ensam i Svensk Tidskrift.

Hur mycket behöver man förstå Ryssland? Den frågan, aktualiserad först av Dagens Nyheters Johan Croneman och sedan understruken av Anne Ramberg i en livlig diskussion på Twitter, är i sig lätt att besvara. Man behöver förstå Ryssland väl, om inte annat så av rent egenintresse. Landet är en militär och politisk maktfaktor och alltså något som Sverige och övriga världen har att förhålla sig till.

Över huvud taget är det alltid bättre att förstå saker än att inte göra det. Det är till exempel lättare att förstå hur Donald Trump hamnade i Vita huset om man rest runt i den amerikanska södern eller mellanvästern under efterdyningarna av den stora finanskrisen. Men att begripa är inte samma sak som att bekräfta. På såväl Twitter som i sin blogg gjorde Anne Ramberg det sistnämnda. Låt oss syna hennes påståenden:

”Den ryska inringningsteorin är en del av det ryska medvetandet.”

I sak korrekt. Men bör vi för den sakens skull legitimera den? Natoländer står för sex procent av Rysslands gräns. Enbart gränsen mot Mongoliet är tre gånger så lång. Det finns rent objektivt ingen inringning av Ryssland.

”Idén om Natomedlemskap för Ukraina ökar spänningarna.”

Bara i den mån Ryssland så önskar. Folkrätten ger varje land rätt att själv bestämma över sina politiska och militära allianser. Det gäller även Ukraina som för övrigt inte utgör något som helst hot mot Ryssland.

”Tanken att ansluta Ukraina till Nato ger Putin vatten på hans kvarn. Till vilken nytta?”

Tja, vad sägs om att fråga Ukraina? De har redan angripits av Ryssland och är väl medvetna om att landets västliga viljeriktning ses med onda ögon av den ryska statsledningen. Nyttan är alltså att Ukraina kan få en framtid i fred och frihet. Samma nytta som exempelvis Polen och de baltiska staterna vann med sina Nato-inträden.

”Nato har medvetet militariserat de forna öststaterna.”

Påståendet är groteskt. Ramberg (och Ryssland) implicerar här att Nato har lagt under sig dessa länder. I själva verket har de länderna sökt sig till Nato. Vad Ramberg (och Ryssland) underförstått säger är att dessa länder saknar egen agens.

Oenigheten mellan Ryssland och västländerna handlar inte om Ukraina, utan om vitt skilda uppfattningar om hur världen fungerar. Ryssland kopplar ihop makt och säkerhet med vilka territorier man behärskar, alltså samma syn som Europas fordom krigande kungar vägleddes av. För Väst handlar det numera mest om samarbeten omkring miljö, handel, brottsbekämpning, forskning och annan ömsesidig nytta. Det är därför ingen slump att Vladimir Putin ser med ogillande inte bara på Nato utan även på EU. Båda står i vägen för hans territoriella anspråk.

Härutöver finns en mängd andra omständigheter, såsom att Nato är ett försvarssamarbete och inte en anfallspakt. Nato försvarar sig i flock, men anfaller inte så. Ett exempel på detta är de båda Natoländerna Tysklands och Frankrikes motstånd mot den USA-ledda invasionen av Irak 2003.

Det man måste förstå är att Ryssland saknar demokratiska traditioner och därmed även förståelse för demokratiska samarbeten. Det är därför de ser ett lands medlemskap i Nato som att Nato har ”tagit” samma land.

Man måste även förstå att Rysslands officiella världsbild är föråldrad. Såväl Ryssland som USA förfogar över vapen som bokstavligt talat kan flyga över kontinenter och gömma sig i världshav. Putins aggressiva syn på territorier är därför obsolet. Om västmakterna skulle vilja anfalla Ryssland – vilket inte är fallet – så skulle det denna gång inte ske i form av fem miljoner soldater som snörar på marschkängorna, packar primusköken och sedan tågar mot Moskva.

Den ryska presidenten är givetvis inte dummare än att han förstår detta. Talet om inringning, Nato-expansion och säkerhetsgarantier är en del av spelet, ett sätt att rationalisera Rysslands egna ambitioner inför omvärlden.

När Croneman och Ramberg lånar ur denna begreppsapparat så spelar de spelet helt enligt hans plan. Då sprider de bilden att Nato hotar Ryssland – trots att Nato bara har omkring 5 000 soldater i Polen och Baltikum vilket kan jämföras med de 100 000 soldater som Ryssland posterat vid Ukrainas gräns.

Vi måste förstå Ryssland, ja. I det ingår att granska Rysslands påståenden och jämföra dem med verkligheten. Vi bör även minnas att Ryssland visserligen är militärt starkt, men en världsekonomisk mellanviktare. Dess BNP är klart mindre än Italiens. Putin vet att han inte rår på ett beslutsamt Väst. Han ser när Väst är svagt respektive starkt och agerar därefter. Attackerna i såväl Georgien 2008 som Ukraina 2014 skedde när Väst var distraherat och obeslutsamt.

Vi ska inte söka konflikt. Men vi ska vara vaksamma och vi måste förstå Rysslands geopolitiska mekanismer. Så, och bara så, kan vi säkra fred och frihet även på sikt.

Johan Ingerö är policyansvarig i Kristdemokraternas partiledarstab och riksdagskandidat i Sörmland