Johan Myhrman; Gunnar Heckscher och välfärdsstaten

JOHAN MYHRMAN:
Gunnar Heckscher och välfärdsstaten
I Gunnar Beckschers amerikanska
fjolårsbok om välfärdsstaten beskriver
han dess framväxt under efterkrigstiden.
Bildenförändrades dock radikalt i slutet
av 60-talet då ett fullständigt raseri av
politiska ingrepp i
marknadshushållningen kom. Perioden
inleddes med ”innovationen”
näringspolitik, som byggde på tanken att
politikerna kunde styra näringslivets
utveckling bättre än näringslivet, skriver
Johan Myhrman. Utvecklingen har
därefter inneburit ett alltmer
långtgående ingripande i den enskilda
människans liv. Den helt avgörande
förutsättningenför välfärdsstaten är
emellertid den väldiga tillväxten i
landets produktionsförmåga. Var går
välfärdsstatens gränser?
Johan Myhrman är professor i
nationalekonomi vid
Handelshögskolan i Stockholm.
Den skandinaviska formen av välfärdsstat har ända sedan Marquis Chiids Sweden the Middle Way tilldragit sig stor
uppmärksamhet i utlandet. l många
länder och för åtskilliga politiker och
journalister utgjorde de skandinaviska
ländernas utveckling ett mål som man
borde försöka uppnå i sitt eget land. För
ett fåtal andra bedömare var åtminstone
vissa inslag sådana att de användes som
varnande exempel. Under de sen.aste 15
åren har Skandinaviens tilltagande ekonomiska och politiska problem ökat, varför även kritikernas och varnarnas antal
ökat.
Trots detta stora intresse för de skandinaviska ländernas ekonomiska och sociala utveckling har ingående beskrivningar och analys riktade till mottagare i
andra länder varit sällsynta. Det är där- ·
för mycket värdefullt att Gunnar
Heckscher nu utkommit med en bok om
dessa problem med titeln ”The Welfare
State and Beyond” (University of Minnesota Press 1984). Få personer torde
vara så väl skickade för denna uppgift
som Gunnar Heckscher. Han har ju bakom sig en karriär som professor i statskunskap, som ledare för högerpartiet
(moderaterna) och som ambassadör i Indien.
Hans bakgrund avspeglas också i bokens inriktning. Den domineras av en
presentation av välfärdsstatens begynnelse och av dess successiva framväxt
samt av de politiska aspekterna av den
moderna välfärdsstaten. Den ekonomiska analysen får av naturliga skäl en mer
underordnad roll. Detta är i och för sig
helt rimligt, vaJje författare väljer själv
sin infallsvinkel, men eftersom de ekonomiska problemen spelat en sådan avgörande roll under de senaste lO åren
kanjag inte låta bli att beklaga att de inte
fått ett något större utrymme. l det följande skall jag försöka motivera detta
påstående.
Boken inleds med en beskrivning av
situationen i de skandinaviska länderna
under några århundraden före 1900-talet.
Heckscher försöker spåra rötterna till
välfärdsstaten. Han betonar befolkningens homogenitet och frånvaron av revolutionära tendenser. Samtidigt framhävs
den stora fattigdomen för folkflertalet
och därmed det oändliga behovet av
ökad materiell trygghet och social omvårdnad som förelåg och som sträckte
sig långt in på 1900-talet, trots den
successiva ökningen av levnadsstandarden som följde med industrialiseringen.
Tre epoker
Enligt min uppfattning kan det vara
lämpl.igt att dela in välfärdsstatens historia i Skandinavien i tre epoker. Den första består av förberedelsetiden och
sträcker sig till ungefär 1945-1950.
Epoken sedan slutet av 1960-talet
kännetecknas av ett fullständigt
raseri av politiska ingrepp i marknadshushållningen.
(Gränsdragningen är naturligtvis en
aning vag och är dessutom litet olika i
varje land.) Under denna epok uppkommer de första ideerna om ett samhälleligt
skyddsnät för de svagare grupperna som
bygger på tanken att privat välgörenhet
skall spela en helt obetydlig roll. Det är
staten som skall svara för utformningen
211
av trygghetssystemen i samhället samt
för dess finansiering genom den statliga
beskattningen. Man kan säga att dessa
ideer fick allt starkare fäste i det allmänna medvetandet mot slutet av denna
period (dock inte utan strider). Överdrifterna åt planhushållningsmodellen, som
förknippades med socialdemokraterna
under den första efterkrigstiden, kanske
bidrog till en ökad beredskap att acceptera statliga ingrepp för mer okontroversiell grundtrygghet i form av folkpension
och sjukvård än annars skulle ha varit
fallet.
Den andra epoken i min historieskrivning är 1950-talet och 1960-talet fram till
ungefär 1967-68. Det är genomförandetiden. Under denna epok införs de flesta
av de reformer som utgör ett grundläggande socialt trygghetssystem. Det är
inte utan brister som kunde behöva rättas till. Men trygghet mot sjukdom, arbetslöshet, ålderdom och utslagning är i
princip införd. Med viss överdrift brukar
jag säga att detta är den epok då ett socialt välfärdsnät spändes ut över Skandinavien, finansierat genom en viss skatteskärpning för medel- och överklassen,
men i stort sett utan andra former av
ingrepp i marknadshushållningen. Det
var en politik som präglades av sans och
måtta. Gunnar Sträng varnade år 1965
att den dag då kommunalskatten passerade 20 kronor var det fara för Sveriges
ekonomi. Det var den epok när nästan
alla svenskar blev en bit socialdemokrat.
Den tredje epoken börjar i slutet av
1960-talet och pågår fortfarande. Den
kännetecknas av ett fullständigt raseri av
politiska ingrepp i marknadshushållningen. Ursprunget synes ha varit en brist på
ideer inom socialdemokratin om vart
L
212
man skulle gå sedan de grundläggande
trygghetssystemen införts. Därtill kom
den radikalisering som följde på Vietnamkriget och studentoroligheterna.
Med rekordåren i bakfickan blev resultatet ett oerhört överskattande av de tillgängliga resurserna för fortsatta reformer.
Perioden inle.ddes med ”innovationen” näringspolitik, som byggdes upp
på tanken att politikerna kunde styra nä-
ringslivets utveckling bättre än näringslivet själv kunde göra. Därefter skedde en
lyftning av marginalskatteskalorna med
uppemot 10 procentenheter i början av
1970-talet. Under dessa år beslutades
också i riksdagen om en massa reformer,
mot bakgrund av föreställningen att rekordåren skulle fortsätta, som förde upp
den offentliga sektorns andel av BNP
från c:a 40 till 67 procent. Välfärdsstaten
hade övergått från en trygghetsstat till en
utjämningsstaL
Gunnar Heckscher ger en mycket utförlig, värdefull och balanserad beskrivning och analys av de två första epokerna av välfärdsstaten. Hans bedömning av vad som ägde rum är i stort sett
mycket positiv och man får en känsla av
att han anser sig beskriva en utveckling
som han utan större kritik deltagit i och
verkat för som en humanist i ordets
bästa och vidaste tolkning. Den tredje
epoken är den epok där välfärdsstatens
brister och nackdelar börjar bli mest synliga. Gunnar Heckscher väljer att låta
kritiken mot välfärdsstaten skymta fram
litet här och där. l kapitlet ” Serpents in
Paradise” tar han t ex upp kritik i form
av drogmissbruk, sex och liknande saker. Enligt min mening är det emellertid
inte där problemen ligger. Detta är ingen
underskattning från min sida av moraliska problem som en konservativ kan känna oro för, utan det beror på att jag tror
att sådana problem inte har särskilt mycket med välfärdsstaten att göra. De beror
mer på den allmänna ökningen av levnadsstandarden, av förändringar av
normer och moral såsom den nya ”ungdomskulten” osv. Dessa fenomen syns
dyka upp i alla länder med hög nationalinkomst oberoende av graden av · välfärdsstat mätt som offentliga skatters
och utgifters relativa betydelse.
I början av 1970-talet beslutades
om en massa reformer som förde
upp den offentliga sektorns andel
av BNP från ca 40 til/67 procent.
Gunnar Heckscher drar fram Alva
Myrdals rapport om utjämningsmålen
från 1960-talets slut. Jag hade glömt bort
dess existens, men den är tidstypisk och
ligger säkert bakom mycket av de besinningslösa utjämningssträvandena under
1970-talet. Mottot synes vara: utjämning
till varje pris. Borta är tankarna om lika
förutsättningar, som var arbetarrörelsens mål under tidigare skeden. Nu är
det lika slutresultat som är målet. Men
kan ett samhälle på sikt överleva med
denna inriktning? Om min granne ochjag
har samma utbildning och yrke, men jag
arbetar 50 procent mer, men endast får
behålla 15 procent av värdet av mitt extra arbete, vari ligger det jämlika i detta?
Och om jag istället reparerar hans stängsel mot en låda vin i ersättning, är det bra
för samhällsekonomin? Naturligtvis inte.
Gunnar Heckscher låter en hel del av
denna sorts kritik komma fram i slutkapitlet, men enligt min mening alltför
svagt i sin betoning. Hans bok är en fin
presentation av välfärdsstatens uppkomst och utveckling, och av dess raison
d’etre. Min huvudkritik är inte att välfärdsstaten skall avskaffas, men att
Heckscher är alltför ”förstående” för
dess problem. Ett exempel är att han
apropå bostadsmarknaden skriver att
”ransonering med plånboken” inte var
ett bra argument mot bostadsmarknadens reglering därför att ”but this is beside the point, since the objective was to
abolish such phenomena” (målet var att
avskaffa sådana fenomen som ransonering med plånboken). Det är inte så att
Heckscher ställer sig bakom detta argument, men han redovisar inte heller de
motargument som framfördes! I sitt lovvärda försök att inte ta ställning, att vara
en vetenskaplig rapportör, har
Heckscher lyckats mycket väl, kanske
alltför väl enligt min mening, eftersom
result;’ltet stundtals blir en underförstådd
uppskattning av välfärdsstaten.
Man tar ifrån människan rätten
attfatta egna beslut och ta konsekvenserna härav.
Enskildas beslutsrätt beskäres
Enligt min mening är den mest vägande
invändningen mot välfärdsstaten att den
passerade en gräns vid fundamental
grundtrygghet för alla och att utvecklingen därefter inneburit ett alltmer långtgå-
ende ingripande i den enskilda människans liv, vilket resulterat i att man tar
ifrån människan rätten att fatta egna beslut och ta konsekvenserna härav och
överlåter dessa beslut till kollektivet.
213
Detta är helt enkelt förnedrande för människan. Det stora frågetecknet är varför
väljarna låtit det gå så långt som i t ex
Sverige. Jag tror att svaret ligger i utformningen av vårt politiska system,
men detta är inte platsen att utveckla
mina funderingar i ämnet.
I fråga om offentligt producerade
varor och tjänster är barnomsorgen ett
typiskt exempel på vad jag menar med
det ovanstående. Varför skall denna endast äga rum i offentligt producerade
daghem, som alla är likadana och som är
oerhört dyra? Varför inte lämna ett generellt barnstöd och låta varje förälder välja mellan ett stort antal olika utformade
möjligheter för barntillsyn? Likformighetssträvandena innebär ett förmyndartänkande som borde höra till en gången
tid och inte accepteras av moderna,
självständiga människor.
På samma sätt måste man ifrågasätta
det gigantiska transfereringssystem som
innebär att 67 procent av BNP går via
det politiska systemet. Jämlikhetssträ-
vandena har nått en absurd nivå när marginalskatter på 70-80-90 procent inträder redan mellan 100-200 tusen i inkomst. Människor blir desperata när de
inser att de med egen arbetsinsats inte
längre kan förbättra sin och familjens
ekonomiska standard. När endast lotterivinster (vilka symptomatiskt nog är relativt lågt beskattade) och illegalt arbete
ger påtagliga resultat är det ett sjukt samhälle som inte har någon lysande framtid.
Men var går gränserna?
Det är inte min mening att med nyss
använda formulering ge ett intryck av att
214
jag inte uppskattar Gunnar Beckschers
bok. Tvärtom. Det är en aiJdeles utmärkt
bok, en av de bästa jag läst om detta
ämne, och den bör kunna bidra till en
ökad kunskap om vad som är det fundamentala i vår välfärdsstat, i det folkhem
som Per Albin Hansson en gång drömde
om och som nu är förverkligat.
Jag tror också att det är nyttigt för dem
som idag är starkt kritiska tiiJ den offentliga sektorns verksamhet, och som antingen glömt förhistorien eller är för unga
för att ha varit med om den, att få litet
perspektiv på dagens debatt genom en
bok som omsorgsfuiJt beskriver bakgrunden tiiJ välfärdsstatens framväxt. Tiderna var dåliga på 1920-, 1930- och
1940-talen. Människorna i de lägre klasserna levde ett riktigt otryggt liv och for
ofta mycket ont. Det fanns ett starkt behov av en offentlig insats för att ordna en
viss grundtrygghet för att utjämna förutsättningarna människor emeiJan.
Men man får akta sig så att man inte
faiJer in i den slags historielöshet som
framför aiJt socialdemokrater hänger sig
åt när man viiJ göra gäiJande att den
grundtrygghet människor i t ex Sverige
har idag skuiJe vara uppnådd endast tack
vare den offentliga sektorns tiiJväxt och
nuvarande storlek. Man glömmer då bort
att den helt avgörande förutsättningen
för den omfattning välfärdsstaten har
idag är den väldiga tiiJväxt i landets produktionsförmåga som möjliggjort detta.
Utan denna tillväxt hade vi haft oändligt
mycket mindre av trygghet. Och med
denna tillväxt hade vi kunnat få en hel
del trygghet även utan den offentliga
sektorn, genom privata försäkringssystem.
A/va Myrdals rapport om utjämningsmålen ligger säkert bakom
mycket av de besinningslösa utjämningssträvandena under 1970-
talet.
Det är således vår produktionsförmåga som sätter gränserna för våra valmöjligheter. Det är därför jag saknar en
avdelning i Gunnar Beckschers bok, eller är det kanske bara en fråga om betoningar, där riskerna för att välfärdsstatens konstruktion och utbredning skall
såga av den gren som växer, diskuteras
litet utförligare. Vadjag efterlyser är helt
enkelt frågan om var välfärdsstatens
gränser går.