Johannes Nathell: Ska staten med tvång få motarbeta frivilliga tjänsteutbyten?
Debatten om arbetsvillkoren för cykelbud och andra ”giggare” har åter aktualiserats. I samband med snökaoset tidigare i mars inkom skarp kritik mot gig-plattformarnas rutiner vid oväder. Som ett ytterligare inlägg i diskussionen kunde man nu under förra veckan (20–23/3) följa Fredrik Kopsch, chefsekonom på Timbro, som praktiserade som cykelbud hos Foodora, för att ge en verklig bild av hur arbetet faktiskt kan se ut.
Det är viktigt att föra en diskussion om hur arbetsmiljön och tryggheten kan förbättras för cykelbud och andra gigarbeten och man kan självklart problematisera kring rådande arbetsvillkor. Samtidigt är det viktigt att väga ökad anställningstrygghet mot flexibilitet och självbestämmande, vilka är viktiga anledningar till att individer över huvud taget väljer dessa jobb.
Tråkigt nog fokuserar debatten om gigarbetares villkor alltför sällan på dessa avvägningar och alltför ofta på ökad reglering och kritik mot gigekonomin som sådan. Slutsatsen bland meningsmotståndare blir att gigekonomin i sig är icke önskvärd och att samhället vore bättre utan dessa jobb. ”Måste vi verkligen ha människor för att hämta maten två kvarter bort?” frågade sig Rasmus Landström, kulturskribent på Aftonbladet Kultur tidigare i år.
Landströms fråga är dock felställd. Det man borde fråga sig i stället är följande: Om någon vill ha mat levererad två kvarter bort och jag kan finna en person som är villig att göra det för en given ersättning, med vilken rätt kan staten med tvång gå in och reglera eller till och med förbjuda denna frivilliga transaktion?
Grundidén med gigekonomin – att föra samman individer som efterfrågar en särskild tjänst med andra som är villiga att utföra tjänsten – är i sig inget nytt. Konsulter och frilansare har funnits i decennier. Det revolutionerande är att de digitala plattformarna har minskat antalet mellanhänder, vilket har gjort det ännu enklare och billigare för uppdragsgivare och uppdragstagare att utbyta tjänster med varandra.
Detta innebär en vinst för alla inblandade. Dels den som fått tjänsten utförd och därmed kan använda den frigjorda tiden för annat mer meningsfullt arbete eller något annat som ger större glädje, dels för den som utfört tjänsten och fått lön. Samhället blir också en vinnare då gigekonomin sänker trösklarna in på arbetsmarknaden och möjliggör ökad specialisering. Det leder i sin tur till ökat resursutnyttjande, högre produktivitet och i längden ökat välstånd.
En kritik som ofta framkommer mot gigekonomin är att gigarbetare har låga löner. Vissa går till och med så långt som att kalla arbetsvillkoren för “slavliknande”, vilket man bör invända mot.
Det man ska ha med sig är att lön i grund och botten är en ersättning för utfört arbete och speglar hur mycket uppdragsgivare och uppdragstagare värderar tjänsten. Högre löner skulle onekligen göra att färre skulle köpa dessa tjänster och då försvinner jobben. Då är det bättre att i stället sänka inkomstskatterna så gigarbetarna kan behålla sina jobb samtidigt som de får behålla mer av sin lön och kan leva på den.
Gigekonomin bidrar till ökad frihet för individer att bestämma över sina liv och mer flexibilitet för uppdragstagande att bestämma över sin egen arbetssituation. Knäckfrågan borde inte vara huruvida vi ska tillåta denna typ av tjänster utan snarare huruvida staten med tvångsmakt ska reglera och motarbeta gigekonomin när det uppenbart finns en efterfrågan och gynnar alla inblandade.
Johannes Nathell är viceordförande för Fria Moderata Studentförbundet