John-Henri Holmberg; Kulturliv eller kulturpolitik
1985
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JOHN-HENRI HOLMBERG:
Kulturliv eller kulturpolitik
Jden mån en debatt om kulturpolitikens
grundläggande problem och
frågeställningar fortfarande förs, sker
det på kulturpolitikernas villkor.
Existensen av den nuvarande aktiva
kulturpolitiken ifrågasättes aldrig. Ändå
medför den stora negativa effekter på
lång sikt då den konserverar, snedvrider
och gör de offentliga stödinstanserna till
en primär målgrupp för kulturutövarna.
Risken är stor att konstnärer, skribenter
och producenter kommer att utöva en
självcensur för att endast åstadkomma
verk som faller de bidragsbeviljande
politikerna och tjänstemännen i smaken.
Därför är det viktigt att kulturpolitiken
ifrågasättes och omprövas.
r—————————~
John-Henri Holmberg är förlagsre,
·daktör.
En debatt som den senaste tiden i alltför
hög grad tycks ha avstannat är debatten
om kulturpolitiken, åtminstone vad anbelangar dess grundläggande problem
och frågeställningar. I den mån en sådan
debatt fortfarande förs , förs den på kulturpolitikernas villkor; det är de som formulerar problemen och anvisar lösningarna. Och med det följer att diskussionen
helt och hållet både utgår ifrån och förutsätter existensen av det slags aktiva kulturpolitik vi sedan lång tid bedrivit i Sverige.
Det innebär naturligtvis också att möjliga alternativa synsätt helt enkelt som
en självklarhet avfärdas. ”Den fria
marknadens filosofi får absurda följder
på kulturområdet”, hävdar till exempel
kulturminister Bengt Göransson i ett inlägg i Svenska Dagbladet den 30 maj i år.
I väsentliga delar ger hans inlägg också
ett mycket sympatiskt intryck: för att i
allt väsentligt vara ett försvar för en
oförändrat statligt styrd kulturpolitik är
det lågmält, eftertänksamt, resonerande.
Men det finns samtidigt frågetecken som
bör ställas. För Bengt Göransson avstår
helt och hållet både från verklighetsbeskrivning och från analys; hans kritik av
den liberala kultursynen begränsas till
det citerade konstaterandet av dess absurditet och hans försvar för dagens statliga kulturpolitik inskränks till formuleringen ”tilltro till den enskilda människan och hennes förmåga att åstadkomma resultat i gemenskap med andra”.
Omöjligt att föra neutral kulturpolitik
Vilket är då problemet med kulturpolitiken?
Faktiskt är det överväldigande proble- 368
met så självklart att det sällan ens tas
upp i debatten. Trots det är det lika självklart att det är kring det problemet som
debatten borde föras. Det går att formulera i en kort mening:
Det är omöjligt att föra en neutral kulturpolitik; någon måste alltid gynnas och
någon annan missgynnas.
Det är ovedersägligt att en fri marknad
inom kulturområdet kommer att ’drabba’ vissa både konstnärer och kulturintresserade i den bemärkelsen att deras
ekonomiska utbyte av sin skapande
verksamhet – eller deras möjligheter att
ta del av just den sorts konst de uppskattar – skulle bli mindre än den är med
dagens kulturpolitiska stödordning. Det
är emellertid inte mindre sant att förmodligen andra konstnärer och kulturintresserade skulle få bättre möjligheter
att hävda sina intressen om kulturstödet
försvann. Att kategoriskt hävda att des- .sa tänkbara förändringar enbart skulle
leda till ett kvalitativt försämrat kulturliv
vore knappast rimligt. Är filmer producerade med ekonomiskt stöd från Statens filminstitut verkligen genomgående
bättre än kommersiellt framgångsrika filmer?
Partsintressen
Kulturpolitiken bedrivs i Sverige på vä-
sentligen samma sätt som andra former
av politik: dels på flera olika nivåer (statliga, kommunala, landstingskommunala), dels via en rad myndigheter som i sin
tur antingen inkluderar eller rådgör med
partsintressen.
l detta ligger ett förvärrande av grundproblematiken.
Vad är ett kulturellt partsintresse?
l statens kulturråds olika nämnder för
stöd ingår dels mera renodlat politiskt
tillsatta, dels företrädare för de kulturområden som respektive nämnd har att
besluta om. Man antar här helt enkelt att
Sveriges Författarförbund är ett slags litteraturens partsintresse; att Konstnärernas riksorganisation företräder bildkonsten och så vidare.
Det kan möjligen finnas ett visst fog
för tanken att Metallarbetareförbtmdet i
vissa speciella frågor kan tänkas företrä-
da alla metallarbetares partsintressen,
t ex vid löneförhandlingar. Är det verkligen lika rimligt att en författarorganisation på samma sätt skulle företräda sina
medlemmars gemensamma intressen i
Människor anpassar sitt
beteende till rådande system.
ett sammanhang där det gäller att välja
vilken av en moderatröstande barnboksförfattare och en vpk-röstande konkret
lyriker som skall få kvalitetsstöd?
Negativa effekter på lång sikt
Det är inte på kort utan på lång sikt som
kulturpolitiken kommer att ha starkt negativa effekter på kulturlivet. Det gör
dem svåra att diskutera; vi är knappast
vana vid att ta någon hänsyn till eller ens
beakta de sannolika effekterna av politiska beslut på längre sikt än enstaka år.
Det blir ännu svårare att diskutera dem i
och med att de är intimt förknippade
med det faktum att människor anpassar
sitt beteende till rådande system. Men
om sådant får man nätt och jämt tala;
risken är överhängande att man anklagas
för förtal av individer eller yrkesgrupper.
Så är det emellertid inte. Ingen enskild
individs beteende, grad av anpasslighet
eller ställningstaganden går att förutsä-
ga. Men ingen enskild individ förblir heller fullständigt opåverkad av det system
av regler, organisation och belöningsmönster han existerar inom. Följaktligen
kan man konstatera att det rådande systemet åtminstone på en stor grupp av
individer kommer att få betydande effekter.
Vilka effekter är det sannolikt att den
förda kulturpolitiken kommer att få?
En är den konserverande. Den som en
Det är omöjligt att föra en
neutral kulturpolitik.
gång lyckats få stöd för sin verksamhet
kommer att – åtminstone som ett betydelsefullt mål i det fortsatta arbetet – ha
erhållandet av ytterligare stöd. Men stora förändringar i form eller inriktning på
det man skapar kan leda till att stödet
omprövas eller dras in. Alltså blir det
rimligt att göra ungefär likadant som den
gång man fick stöd för att också nästa
gång få stöd.
En är den intressegruppsskapande. l
och med att de olika ekonomiska stöden
i hög utsträckning administreras av eller
under medverkan av partsintressen utvecklas ett självklart skråväsende. Författarstipendier utdelas av en nämnd
inom Författarförbundet; är det sannolikt att den nämnden i någon högre utsträckning ger stöd åt författare som inte
369
är medlemmar i förbundet? Långsiktigt
är den här tendensen mycket farlig: ju
större betydelse de olika stöden får för
konstnärerna, desto mera betydelsefullt
blir det både att vara en lojal medlem i de
organisationer som beslutar över dem
och att så långt möjligt ingå i de mindre
grupper som direkt kan påverka stödfördelningen.
En tredje effekt är den snedvridande.
Stöden har en starkt konkurrenshämmande effekt. Det beror inte i första
hand på stödets väldiga omfattning, utan
på att den mest direkta effekten av det är
att ge tid. Två konstnärer arbetar båda
med relativt exklusiva verk; båda når en
liten publik som uppskattar dem. Men
ingen av dem kan försölja sig enbart på
sin konstutövning. Antag nu att den ene
får ett stipendium som garanterar en
viss, låg men dräglig årsinkomst; den
andre får det inte. Vilken av dem kommer att utvecklas mest, skapa flest nya
verk, åstadkomma mest uppmärksamhet
kring sin konstutövning, ha störst chanser att nå en vidare publik? Och varligger rättvisan i den skillnaden?
En fjärde effekt är att stöden gör de
offentliga stödinstanserna till en primär
målgrupp för kulturutövarna. Om jag
som konstnär kan försöka ”sälja” mitt
verk antingen till en enskild person (som
kanske om jag lyckas intressera honom
ger mig inkomst på några tior genom att
köpa min bok eller skiva, se min pjäs
eller besöka min utställning) eller till en
tjänsteman vid någon stödnämnd som
om jag lyckas intressera honom kan garantera mig en inkomst på tiotusentals
kronor, kanske flera år i rad, vem väljer
jag då i första hand att försöka tillfredsställa eller influera?
370
Kulturpolitiken måste omprövas
Det finns en rad ytterligare effekter som
bör beaktas. Min uppfattning är emellertid att de nämnda är tillräckligt allvarliga
för att kulturpolitiken måste ifrågasättas
och förutsättningslöst omprövas. Redan
de effekter jag kort tagit upp får i samverkan på sikt den entydiga konsekvensen att leda till framväxten av en situation där konstnärer, skribenter och producenter – de i samhället som mera än
någon annan grupp påverkar idelivet och
mera övergripande vår hela verklighetssyn – kommer att utöva en allt starkare
självcensur i syfte att åstadkomma bara
sådana verk som motsvarar den smak,
de åsikter och de fördomar som finns hos
de bidragsbeviljande politikerna och
tjänstemännen.
Den tröst som naturligtvis står att finna ligger i att vi i ett sådant läge sannolikt
också skulle få uppleva framväxten av
en ”underjordisk”, icke statsstödd eller
av kulturbyråkratin godkänd kultur. så-
dan har utvecklingen varit i flertalet auktoritära länder. Det är med andra ord
sannolikt att ingen kulturpolitik i längden
Stöden gör de offentliga
stödinstanserna till en primär
målgrupp för kulturutövarna.
kan lyckas med att helt omöjliggöra en
levande kultur. Men den sannolikheten
bör inte leda till att vi också här stillatigande finner oss i en i övrigt negativ
utveckling.
Kulturliv eller kulturpolitik
Jden mån en debatt om kulturpolitikens
grundläggande problem och
frågeställningar fortfarande förs, sker
det på kulturpolitikernas villkor.
Existensen av den nuvarande aktiva
kulturpolitiken ifrågasättes aldrig. Ändå
medför den stora negativa effekter på
lång sikt då den konserverar, snedvrider
och gör de offentliga stödinstanserna till
en primär målgrupp för kulturutövarna.
Risken är stor att konstnärer, skribenter
och producenter kommer att utöva en
självcensur för att endast åstadkomma
verk som faller de bidragsbeviljande
politikerna och tjänstemännen i smaken.
Därför är det viktigt att kulturpolitiken
ifrågasättes och omprövas.
r—————————~
John-Henri Holmberg är förlagsre,
·daktör.
En debatt som den senaste tiden i alltför
hög grad tycks ha avstannat är debatten
om kulturpolitiken, åtminstone vad anbelangar dess grundläggande problem
och frågeställningar. I den mån en sådan
debatt fortfarande förs , förs den på kulturpolitikernas villkor; det är de som formulerar problemen och anvisar lösningarna. Och med det följer att diskussionen
helt och hållet både utgår ifrån och förutsätter existensen av det slags aktiva kulturpolitik vi sedan lång tid bedrivit i Sverige.
Det innebär naturligtvis också att möjliga alternativa synsätt helt enkelt som
en självklarhet avfärdas. ”Den fria
marknadens filosofi får absurda följder
på kulturområdet”, hävdar till exempel
kulturminister Bengt Göransson i ett inlägg i Svenska Dagbladet den 30 maj i år.
I väsentliga delar ger hans inlägg också
ett mycket sympatiskt intryck: för att i
allt väsentligt vara ett försvar för en
oförändrat statligt styrd kulturpolitik är
det lågmält, eftertänksamt, resonerande.
Men det finns samtidigt frågetecken som
bör ställas. För Bengt Göransson avstår
helt och hållet både från verklighetsbeskrivning och från analys; hans kritik av
den liberala kultursynen begränsas till
det citerade konstaterandet av dess absurditet och hans försvar för dagens statliga kulturpolitik inskränks till formuleringen ”tilltro till den enskilda människan och hennes förmåga att åstadkomma resultat i gemenskap med andra”.
Omöjligt att föra neutral kulturpolitik
Vilket är då problemet med kulturpolitiken?
Faktiskt är det överväldigande proble- 368
met så självklart att det sällan ens tas
upp i debatten. Trots det är det lika självklart att det är kring det problemet som
debatten borde föras. Det går att formulera i en kort mening:
Det är omöjligt att föra en neutral kulturpolitik; någon måste alltid gynnas och
någon annan missgynnas.
Det är ovedersägligt att en fri marknad
inom kulturområdet kommer att ’drabba’ vissa både konstnärer och kulturintresserade i den bemärkelsen att deras
ekonomiska utbyte av sin skapande
verksamhet – eller deras möjligheter att
ta del av just den sorts konst de uppskattar – skulle bli mindre än den är med
dagens kulturpolitiska stödordning. Det
är emellertid inte mindre sant att förmodligen andra konstnärer och kulturintresserade skulle få bättre möjligheter
att hävda sina intressen om kulturstödet
försvann. Att kategoriskt hävda att des- .sa tänkbara förändringar enbart skulle
leda till ett kvalitativt försämrat kulturliv
vore knappast rimligt. Är filmer producerade med ekonomiskt stöd från Statens filminstitut verkligen genomgående
bättre än kommersiellt framgångsrika filmer?
Partsintressen
Kulturpolitiken bedrivs i Sverige på vä-
sentligen samma sätt som andra former
av politik: dels på flera olika nivåer (statliga, kommunala, landstingskommunala), dels via en rad myndigheter som i sin
tur antingen inkluderar eller rådgör med
partsintressen.
l detta ligger ett förvärrande av grundproblematiken.
Vad är ett kulturellt partsintresse?
l statens kulturråds olika nämnder för
stöd ingår dels mera renodlat politiskt
tillsatta, dels företrädare för de kulturområden som respektive nämnd har att
besluta om. Man antar här helt enkelt att
Sveriges Författarförbund är ett slags litteraturens partsintresse; att Konstnärernas riksorganisation företräder bildkonsten och så vidare.
Det kan möjligen finnas ett visst fog
för tanken att Metallarbetareförbtmdet i
vissa speciella frågor kan tänkas företrä-
da alla metallarbetares partsintressen,
t ex vid löneförhandlingar. Är det verkligen lika rimligt att en författarorganisation på samma sätt skulle företräda sina
medlemmars gemensamma intressen i
Människor anpassar sitt
beteende till rådande system.
ett sammanhang där det gäller att välja
vilken av en moderatröstande barnboksförfattare och en vpk-röstande konkret
lyriker som skall få kvalitetsstöd?
Negativa effekter på lång sikt
Det är inte på kort utan på lång sikt som
kulturpolitiken kommer att ha starkt negativa effekter på kulturlivet. Det gör
dem svåra att diskutera; vi är knappast
vana vid att ta någon hänsyn till eller ens
beakta de sannolika effekterna av politiska beslut på längre sikt än enstaka år.
Det blir ännu svårare att diskutera dem i
och med att de är intimt förknippade
med det faktum att människor anpassar
sitt beteende till rådande system. Men
om sådant får man nätt och jämt tala;
risken är överhängande att man anklagas
för förtal av individer eller yrkesgrupper.
Så är det emellertid inte. Ingen enskild
individs beteende, grad av anpasslighet
eller ställningstaganden går att förutsä-
ga. Men ingen enskild individ förblir heller fullständigt opåverkad av det system
av regler, organisation och belöningsmönster han existerar inom. Följaktligen
kan man konstatera att det rådande systemet åtminstone på en stor grupp av
individer kommer att få betydande effekter.
Vilka effekter är det sannolikt att den
förda kulturpolitiken kommer att få?
En är den konserverande. Den som en
Det är omöjligt att föra en
neutral kulturpolitik.
gång lyckats få stöd för sin verksamhet
kommer att – åtminstone som ett betydelsefullt mål i det fortsatta arbetet – ha
erhållandet av ytterligare stöd. Men stora förändringar i form eller inriktning på
det man skapar kan leda till att stödet
omprövas eller dras in. Alltså blir det
rimligt att göra ungefär likadant som den
gång man fick stöd för att också nästa
gång få stöd.
En är den intressegruppsskapande. l
och med att de olika ekonomiska stöden
i hög utsträckning administreras av eller
under medverkan av partsintressen utvecklas ett självklart skråväsende. Författarstipendier utdelas av en nämnd
inom Författarförbundet; är det sannolikt att den nämnden i någon högre utsträckning ger stöd åt författare som inte
369
är medlemmar i förbundet? Långsiktigt
är den här tendensen mycket farlig: ju
större betydelse de olika stöden får för
konstnärerna, desto mera betydelsefullt
blir det både att vara en lojal medlem i de
organisationer som beslutar över dem
och att så långt möjligt ingå i de mindre
grupper som direkt kan påverka stödfördelningen.
En tredje effekt är den snedvridande.
Stöden har en starkt konkurrenshämmande effekt. Det beror inte i första
hand på stödets väldiga omfattning, utan
på att den mest direkta effekten av det är
att ge tid. Två konstnärer arbetar båda
med relativt exklusiva verk; båda når en
liten publik som uppskattar dem. Men
ingen av dem kan försölja sig enbart på
sin konstutövning. Antag nu att den ene
får ett stipendium som garanterar en
viss, låg men dräglig årsinkomst; den
andre får det inte. Vilken av dem kommer att utvecklas mest, skapa flest nya
verk, åstadkomma mest uppmärksamhet
kring sin konstutövning, ha störst chanser att nå en vidare publik? Och varligger rättvisan i den skillnaden?
En fjärde effekt är att stöden gör de
offentliga stödinstanserna till en primär
målgrupp för kulturutövarna. Om jag
som konstnär kan försöka ”sälja” mitt
verk antingen till en enskild person (som
kanske om jag lyckas intressera honom
ger mig inkomst på några tior genom att
köpa min bok eller skiva, se min pjäs
eller besöka min utställning) eller till en
tjänsteman vid någon stödnämnd som
om jag lyckas intressera honom kan garantera mig en inkomst på tiotusentals
kronor, kanske flera år i rad, vem väljer
jag då i första hand att försöka tillfredsställa eller influera?
370
Kulturpolitiken måste omprövas
Det finns en rad ytterligare effekter som
bör beaktas. Min uppfattning är emellertid att de nämnda är tillräckligt allvarliga
för att kulturpolitiken måste ifrågasättas
och förutsättningslöst omprövas. Redan
de effekter jag kort tagit upp får i samverkan på sikt den entydiga konsekvensen att leda till framväxten av en situation där konstnärer, skribenter och producenter – de i samhället som mera än
någon annan grupp påverkar idelivet och
mera övergripande vår hela verklighetssyn – kommer att utöva en allt starkare
självcensur i syfte att åstadkomma bara
sådana verk som motsvarar den smak,
de åsikter och de fördomar som finns hos
de bidragsbeviljande politikerna och
tjänstemännen.
Den tröst som naturligtvis står att finna ligger i att vi i ett sådant läge sannolikt
också skulle få uppleva framväxten av
en ”underjordisk”, icke statsstödd eller
av kulturbyråkratin godkänd kultur. så-
dan har utvecklingen varit i flertalet auktoritära länder. Det är med andra ord
sannolikt att ingen kulturpolitik i längden
Stöden gör de offentliga
stödinstanserna till en primär
målgrupp för kulturutövarna.
kan lyckas med att helt omöjliggöra en
levande kultur. Men den sannolikheten
bör inte leda till att vi också här stillatigande finner oss i en i övrigt negativ
utveckling.