Jonas Frycklund: Bliv vid din läst

Konkurrensverket är inte lämpat att ta över uppdraget att bekämpa inflationen. Det finns annat matnyttigt att ta tag i.

När jag växte upp hade min farmor en liten matvaruaffär i Uppsala. Förutom att jag fick hjälpa till efter skolan så fick jag också intressanta lektioner om hur inflation fungerar. På 1970- och 1980-talen var penningvärdets försämring en konstant realitet som alla behövde anpassa sig till. Jag minns hur regeringar kunde slå till med temporära prisstopp i hopp om att tygla problemet. För småföretagare var det lätt att hamna i kläm i de lägena. Hade man inte lyckats höja de egna priserna innan stoppet trädde i kraft så blev man klämd mellan ökade kostnader och fastlåsta intäkter.

I princip gick det att skriftligt ansöka om prisjusteringar, men det var en byråkratisk procedur som småföretagare ofta gick vilse i. Däremot kunde större spelare lättare kunde få sin vilja igenom i förhandlingar med myndigheterna. Något som professor Lars Jonung kunde påvisa i sin forskning vid den här tiden.

Om man besöker Riksarkivet i Vadstena så kan man vandra längs hyllmeter efter hyllmeter med handlingar från gångna tiders prisregleringar. Det är en påminnelse om hur mycket arbete som lades ner på helt hopplösa försök att på administrativ väg få bukt med dyrtiderna.

Statens priskontrollnämnd bytte 1957 namn till statens pris- och kartellnämnd. Nästa namnbyte kom 1988 när man blev statens pris- och konkurrensverk. Från 1992 heter det bara Konkurrensverket. I de successiva namnbytena ser man en förskjutning bort från ett mer planekonomiskt priskontrollerande uppdrag till att i stället rikta in sig på att värna konkurrensen genom strukturella reformer och konkurrensrätt.

Nu har inflationen plötsligt kommit tillbaka på scenen och med det en intressant politisk dynamik. Höjda matpriser är en het potatis som beslutsfattare väldigt gärna vill skicka vidare om man skulle råka få den i sin hand.

Ett ställe att skicka den vidare till är Riksbanken. Det är ju trots allt den myndighet som har fått uppdraget att vidmakthålla penningvärdet. Men det är inte så lätt att skylla dagens plötsliga inflationsuppgång på penningpolitiken.

Visserligen har vi haft en lång period med markant låga räntor. Något som har drivit upp fastighetsvärden och därmed ökat riskerna för finansiell instabilitet. Risker som har behövt vägas mot andra risker i ekonomin. Om detta kan man så klart debattera om det har varit en bra eller dålig strategi.

Men den här typen av långa processer har inget att göra med det senaste årets plötsliga inflationssiffror. Tvärtom har ju fastighetspriserna sjunkit under det senaste året och alltså på marginalen snarare bidragit till att motverka den bredare inflation vi ser just nu.

Nästa kandidat att skicka problemet vidare till, visar sig vara Konkurrensverket. I vårbudgeten fick verket hastigt ett budgettillskott på 10 miljoner till sitt förvaltningsanslag. Dessutom ytterligare en miljon för ett regeringsuppdrag om att utreda eventuellt bristande konkurrens i dagligvaruhandeln. Även Konjunkturinstitutet fick en miljon för ett uppdrag på samma tema.

De båda svenska generaldirektörerna har i vederbörlig ordning tackat och bockat för de ökade resurserna. Men chefen för den tyska konkurrensmyndigheten Andreas Mundt varnade på en konferens nyligen för den livliga uppvaktning som alla konkurrensmyndigheter i Europa just nu upplever från sina respektive regeringar. Den riskerar att bygga upp orealistiska förväntningar om vad som kan åstadkommas med konkurrenspolitik.

Det är självklart så att marknader med bristande konkurrens kan ge för höga prisnivåer. Att förbättra konkurrensen där det finns sådana möjligheter är något som ökar välståndet för ekonomin som helhet och vi alla är betjänta av. Men konkurrensfrämjande är ett långsiktigt arbete som inte ger utslag från ett enskilt år till ett annat.

Bristande konkurrens kan inte förklara det senaste årets plötsliga inflation. Det är ju inte så att konkurrensen helt plötsligt försämrades. Är den dålig, så var den väl i så fall lika dålig för ett eller två år sedan?

Det är på sin plats att påpeka att inflation mäts som förändring i prisläge på ett års sikt. Man kan ha ett konstant högt prisläge samtidigt som inflationen är låg. Man kan få inflation trots att man utgår från ett lågt prisläge.

Myndigheterna kommer att utreda i enlighet med sina direktiv. Men i slutändan kommer de att se till att de inte sitter där med den heta potatisen. De vet med sig att de inte är lämpade att bedriva inflationsbekämpning.

Sanningen är ju att alla vet att inflationsuppgången uppstått på grund av en utbudschock. I huvudsak beroende på kriget och till viss del på kvardröjande effekter av pandemin.

Den franske filosofen René Girard beskriver det han kallar för syndabocksmekanismen. Denna sociologiska mekanism har funnits med oss sedan tidernas begynnelse. Svåra problem och konflikter löses ofta genom att man lägger all skuld på någon och därefter bestraffar denna någon. Även om hela proceduren är djupt orättvis och straffet till och med mordiskt, så blir effekten att alla lugnar ner sig för en tid. Tills nya spänningar har byggts upp och en ny syndabock behöver skakas fram.

Putin är för långt bort och för svår att bestraffa, ett kinesiskt virus känns heller inte lika trovärdigt som offerlamm. Nä, oftast kräver den politiska dynamiken att någonting kraftfullt görs här och görs nu. Hammaren slås till på närmaste spik – oavsett om det behövs eller inte.

Alla bedömare är överens om att inflationen är på väg ner och att toppen redan har passerats. Arbetsmarknaden parter har kommit överens om löneökningar som visserligen är högre än tidigare år. Men ökningarna är inte i närheten av de mardrömmar som en del hade på förhand. Fördelat på två år är märket satt till 7,4 procent, det vill säga 4,1 procent första året och 3,3 procent andra året. Det innebär att den utbudsdrivna inflationen inte kommer att kanaliseras vidare till löneinflation. Det gör framtidsutsikterna mer stabila. Den svenska modellen har återigen levererat.

Både politiker och konkurrensmyndigheter kommer med andra ord att så småningom kunna släppa detta med inflationen.

Det finns mer fruktsamma saker de kan ägna sig åt i stället. Konkurrensen kan öka genom att minska på inträdesbarriärer.

Bildtregeringen genomdrev på sin tid en avreglering av plan- och bygglagen i syfte att stimulera till ökad konkurrens inom handeln.

Förändringen gick ut på att minska detaljeringsgraden i kommunernas detaljplaner. Exempelvis avskaffades åtskillnaden mellan partihandel och detaljhandel, liksom mellan detaljhandel med respektive utan livsmedel. Syftet var att underlätta för fler handelsetableringar och därmed öka konkurrensen och främja konsumenterna.

Den socialdemokratiska regeringen gjorde därefter en återställare 1997 och återinförde det tidigare stramare regelverket, som fortsatt att ge kommunerna stor makt över nyetableringar.

Under åren därefter förekom motioner till Riksdagen om att på nytt genomföra en avreglering, senast under riksmötet 2005/06. Någon avreglering kom dock inte efter den borgerliga valsegern 2006. Frågan tappades bort, oklart varför.

Det är i den här änden man ska börja. Genomför strukturella reformer som tar bort hinder. Det är så man främjar konkurrensen. Konkurrensverket vet redan vad som behöver göras för att förenkla planprocesser, avreglera byggregler, få stopp på kommunala särkrav, lätta på tillgänglighets- och bullerkrav, reformera miljöbalken. Berätta allt detta för er uppdragsgivare, så slipper ni sköta penningpolitiken.

Tro mig, ni vill inte hamna där en del försöker putta er! En konkret åtgärd för att undvika att tvingas trampa runt i för stora skor skulle vara att skicka tillbaka de där miljonerna som trillade in på kontot. Det var nog en felaktig utbetalning.

Jonas Frycklund är biträdande chefekonom på Svenskt Näringsliv