Jonas Frycklund: Principryttarna och årets kyrkoval

I år går vi till kyrkoval och frågan är om principrytteriet återigen kommer att lägga krokben för sig självt. När svenska kyrkan skiljdes från staten år 2000 var det inte slutet på en utdragen skilsmässa utan snarare början på en process att skapa en större åtskillnad mellan den politiska och den andliga sfären.

Många är de som genom åren har velat avfärda kyrkan. Ena stunden ses den som förlegad och betydelselös i en modern sekulär tid. Andra gånger avfärdas den som bara en förening bland andra, eller som en ideologisk lekstuga för identitetsvänstern. Kyrkan kan ena sekunden kritiseras för att vara för svag i tron i jämförelse med andra mer hardcore-samfund, för att i nästa andetag ses som för jobbig när den nämner Kristus för mycket och inte självmant lånar ut sina lokaler till profan verksamhet.

En mer objektiv syn är att kyrkan fortsatt är ett maktcentrum. Så klart rent materiellt i form av en rikstäckande organisation med över 22 000 anställda och en omsättning på 26 miljarder kronor. Kapitalförvaltningen är omfattande både centralt samt i stift och församlingar.

Men framför allt fortsätter kyrkan att vara landets främsta andliga maktcentrum. Såväl vid individuella som samhälleliga kriser är det kyrkan man vänder sig till. Samhällets moraluppfattningar utvecklas och traderas i hög grad genom kyrkans försorg. Antalet konfirmander slår rekord, vilket vittnar om suget efter tradition och stabilitet hos dagens ungdomar.

Att kyrkan som maktcentrum nu är skild från staten har klara fördelar och ligger i linje med Montesquieus maktdelningslära. Den brittiske historikern Tom Holland har påpekat att en särskiljande egenskap hos just kristendomen är att den uppfann begreppet sekulär. I evangelierna säger Jesus att vi ska ge till kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. Den här inställningen har underlättat både den demokratiska och den vetenskapliga utvecklingen. Det är i tydlig kontrast till monolitiska religioner där ambitionen är att en tydlig maktvertikal ska styra samhället från topp till tå.

Men processer tar tid och om man rent konkret ser vad som har hänt de senaste två decennierna inser man problemen. Under det förra seklet styrdes kyrkan av politiska partier. Nu är detta mindre påtagligt eftersom parti efter parti har avslutat sina kyrkopolitiska engagemang. Nu senast har Sverigedemokraterna bestämt sig för att släppa greppet. I deras fall verkar det dock vara en halvmesyr. I det nya fristående kyrkoförbundet ska det tydligen krävas ett underliggande partimedlemskap för den som vill aktivera sig.

De två återstående syndarna är Socialdemokraterna och Centerpartiet. Dessa politiska partiers senfärdighet har tyvärr lönat sig. De är rejält överrepresenterade i kyrkovalen. Det räcker om de lägger små bråkdelar av sina budgetar på kyrkovalen för att ändå totalt blockera ut övriga aktörer i kampanjerna. Det räcker att de aktiverar sina heltidsarvoderade ombudsmän bara pyttelitet så blir de helt dominerande. Centerpartiet är Europas rikaste parti och i senaste kyrkovalet använde de betald utomhusreklam för miljontals kronor. Något som fristående nomineringsgrupper bara kan drömma om.

Men pengar och personal i all ära, ojämlikheten uppstår framför allt i graden av varumärkeskännedom. De oberoende grupperingarna är okända hos allmänheten i jämförelse med de politiska partierna. Denna informationsasymmetri kostar röster och utgör därmed ett demokratiskt underskott.

Resultatet har blivit stabila vänstermajoriteter på många håll, inte minst på central nivå, där den tidigare LO-ordföranden Wanja Lundby Wedin är den som styr och ställer i kyrkostyrelsen. Centerpartiet bör i detta sammanhang definitivt räknas till vänstersidan. Samarbetet med Socialdemokraterna är genomgående och det märktes inte minst i debatten kring polyamorösitet vid det senaste kyrkomötet. Där krokade de båda maktpartierna arm med Vänsterpartister i Svenska Kyrkan och nu har det beslutats att en mer positiv syn på polygama relationer ska utredas.

För mer traditionella församlingsmedlemmar är det ofta svårt att känna igen sig när den här typen av partigängade vänsterideologer tillåts dominera och sätta agendan.

En naturlig motreaktion har varit att skapa partipolitiskt obundna alternativ. I praktiken domineras den scenen nu av POSK – Partipolitiskt obundna i Svenska Kyrkan. Genom själva namnet har man velat tillskansa sig monopol på begreppet obunden. För många känns det tryggt att rösta på det opolitiska alternativet, man riskerar inte kritik från någon och det uppfattas som principiellt riktigt att rösta mot partipolitiken.

Problemet med en sådan röst är att man köper grisen i säcken. Exempelvis i frågan om polyamorösitet röstade POSK ledamöter efter eget gottfinnande och de allra flesta röstade för förslaget. Du vet alltså inte som väljare om dina åsikter drivs av de företrädare som du har valt. Tombola i stället för raka rör, även i väldigt avgörande frågor.

POSK-ledamöter har tidigare lagt fram och röstat på israelfientliga motioner. Oftast intar man en passiv oppositionsroll och låter vänstermajoriteten styra obehindrat. I grunden spelar det in att man i sina led har bristande erfarenhet från beslutande församlingar, vilket gör att företrädarna ofta blir lätta att köra över för slipade socialdemokrater.

När Moderaterna drog sig ur kyrkan i samband med partistämman 2011 hamnade ett par tusen moderata förtroendevalda ute i kylan. I all hast bildades nomineringsgruppen Borgerligt Alternativ, som fick rädda det som räddas kunde.

I tre kyrkoval har frivilligkrafterna kämpat på. Klart begränsade ekonomiska resurser, avsaknad av kansli och ett okänt varumärke har varit trogna följeslagare. Valresultaten har därför blivit svaga och i ett antal viktiga församlingar har det uppstått vita fläckar där nomineringsgruppen helt saknar representanter.

Men inget har varit bortkastat. Lokal förankring, omfattande frivilliginsatser och lång erfarenhet hos alla inblandade har räddat kvar det borgerliga inflytandet i kyrkan. I det dagliga församlingsarbetet görs ovärderliga insatser. Församlingar och pastorat där det finns representanter från Borgerligt Alternativ fungerar bättre än andra.

Även Kristdemokrater i Svenska Kyrkan är en självständig gruppering som skiljdes av från KD redan 2004. Eldsjälar har kämpat på och har en hög trovärdighet ute i församlingarna. Men viss modstulenhet uppstod i förra valet när partiledaren yppade att hon avsåg att rösta på en annan nomineringsgrupp.

Nu genomförs en nysatsning där Borgerligt Alternativ går samman med Kristdemokrater i Svenska Kyrkan. Tillsammans bildas Borgerlig Kristen Samverkan. Den nya grupperingen får en större kritisk massa. Kopplingarna och associationerna till de båda ursprungspartierna blir mindre och det etableras nu ett tredje block inom kyrkan. Tydligt partipolitiskt obundet, men inte naivt i förhållande till vänsterblockets agenda.

Kyrkan ömsar skinn. Från statskyrka till oberoende maktcentrum. Vi är antagligen inte ens halvvägs igenom det förloppet. För en del hetlevrade principryttare går det alldeles för långsamt. Men för den som är grundad i sin värdekonservatism är det naturligt att inse värdet av förändring som sker i lagom takt. De senaste två decennierna har borgerliga beslutsfattare uppvisat en något för impulsiv dådkraft och deras radikala förändringsvilja har utsatt kyrkan för faran att sluta som en vänsterideologisk lekstuga.

En del pessimister vill hävda att vi redan är där, men det är inte vad vi som aktiva ser i den dagliga verksamheten.

Än firas evangelium från predikstolen, vid kyrkkaffet knyts det civila lokalsamhället ihop, den kulturella verksamheten frodas och i den sociala verksamheten får behövande hjälp varje dag. Ungdomen strömmar till. De borgerliga tyckare som tycker mest illa om kyrkan, verkar vara de som inte själva besöker verksamheten. Till dessa smolkare i glädjebägaren är uppmaningen att titta upp från skärmen och i stället möta dina medmänniskor i kyrkbänken. Där kan ni upptäcka något. Sök och ni skall finna!

Allt detta värdefulla kan räddas och utvecklas ännu mer i framtiden, förutsatt att dugligt folk är beredda att dra sina strån till stacken, till exempel i samband med årets kyrkoval.

Jonas Frycklund är aktiv i Borgerlig Kristen Samverkan – Sundbyberg