Jonas Grafström: Kina – koloss på lerfötter?

En del ekonomer förutspår fortfarande att Kina kommer att växa förbi väst. Prognoserna tar dock inte hänsyn till att larmen i den kinesiska ekonomin ljuder allt högre.

Kinas ekonomi må, på pappret, vara stor – men om pappret ger en sann bild är en fråga som kommer få ett svar inom sinom tid. I en artikel i Foreign Affairs från 1953 med rubriken ”The Soviet Economy Outpaces the West” förutspådde Peter Wiles, baserat på Sovjetunionens officiella statistik, att Sovjet skulle växa om västvärlden. Det Peter Wiles och många forskare vid den tiden inte såg var sprickor i det sovjetiska ekonomiska systemet.[1]

Sovjetunionen är borta, den något yngre 70-åriga Folkrepubliken Kina är fortfarande – i blandad utsträckning – en planekonomi som vissa tror kommer växa förbi väst. Men tron har börjat skaka och USA har återigen börjat dra ifrån. Vad är kvar av den kinesiska ekonomin om fem år? Ett par ordentliga lerfötter.

Kina kan liknas vid en kroppsbyggare som under många år pumpat upp sina muskler med hjälp av anabola steroider. Ryggen är täckt av tusentals finnar, vitala nederdelar fungerar inte som de ska och det som en gång var stort börjar bli rynkigt. I stället för att förlita sig på långsiktigt hållbara metoder, som balanserade investeringar och en organisk ekonomisk utveckling, har landet använt sig av aggressiva åtgärder som massiv skuldfinansiering, överdimensionerade statliga projekt och en överhettad olönsam industriproduktion. Kina blev tillfälligt en global supermakt, men likt kroppsbyggaren har landet också fått betala ett högt pris för sin temporära ekonomiska aktivitet.

I stora delar av ekonomin har det överinvesterats, med spökstäder, oanvända fabriker och en kollapsande fastighetssektor. En studie från 2017 visade att ungefär 22 procent av bostäderna i Kina står tomma, vilket motsvarar mer än 50 miljoner tomma lägenheter och hus i hela landet. Nu är siffran mellan 60 och 80 miljoner men det kommer förmodligen byggas vidare för att hålla sysselsättningen uppe.

Varför göra orationella överinvesteringar? För att det är ett rationellt beteende om du har planmål att uppfylla. Om målet är fem procent tillväxt så levererar byråkraten sin del av fem procent tillväxt, sanning eller lögn spelar mindre roll. Om kinas ekonomi verkligen har växt så mycket som de hävdar ifrågasätts alltmer, möjligen handlar det om 2,4 procent tillväxt men knappast fem. Vissa hävdar att BNP-tillväxten har överskattats med tre procentenheter per år de senaste tre åren, vilket indikerar att Kinas ekonomi totalt sett kan vara ungefär 10 % mindre än vad officiell statistik visar, motsvarande cirka 1,7 biljoner dollar.

Om man konstruerar dubbelt så många batterier som det finns efterfrågan på världsmarknaden är det ett slöseri av episka proportioner; gör man det flera år i rad är det värre. Men jobb skapas så klart när de aldrig sålda batterierna ska monteras isär. När jag forskade om kinesisk vindkraft brukade de producera 50 procent mer än vad som installerades och ingen ville köpa utomlands för att kvalitén var för låg.[2]

Hur stort budgetunderskott har kinesiska staten? Mellan 2.8–13 procent beroende på vem man frågar. Regeringen säger 2,8 procent, institutet Fitch säger 7,1 procent och IMF säger över 13 procent i år och med en statsskuld som kommer gå över 129 procent. IMF beräknar ett ”utökat” underskott som inkluderar mycket röda siffror som inte syns i budgeten. Ett exempel är upplåning via lokala regeringars ”finansieringsfordon”, som investerar i infrastruktur och andra projekt.

Lån och beordrad aktivitet ger kortsiktig ekonomisk aktivitet men långsiktigt måste allt underhållas. Dessutom har skuldsättningen blivit en växande belastning. Lokala regeringar, statliga företag och hushåll bär en skuldbörda som hotar hela det ekonomiska systemets stabilitet, likt organ som sviktar under steroidmissbruk. Stora satsningar på exportindustrin och infrastruktur med billigt kapital har lett till ekonomisk tillväxt OCH stora obalanser i ekonomin. Något som möjliggjort Kinas stora investeringar har varit tillgången på billigt kapital. I flera decennier har regeringen sett till att den kinesiska styrräntan legat lägre än den amerikanska. Det har även medfört att valutan pressat nedåt, vilket i sin tur varit bra för exportindustrin. 

Tillgången till billigt kapital har lett till enorma satsningar och bidragit till att Kina lyckats bygg en världsledande exportindustri och det är få stora företag vars produktionskedjor inte har nyttjat Kinas konkurrenskraftiga erbjudande med billiga insatsvaror. Men låga räntor sätter också mindre press på avkastningskrav och kan därmed leda till att kapital allokeras till projekt som på längre sikt är olönsamma. För att boosta sin tillväxt har regeringen satsat på överkapacitet och byggt fabriker och flygplatser, fabriker som körs på två tredjedelar av sin kapacitet och flygplatser utan trafik.

Långa perioder av låga räntor har även fått hushållen att söka sig till tillgångar med bättre avkastning än ett sparkonto på banken som haft negativa realräntor. Den prisuppgång som upplevts på kinesiska fastighetsmarknaden har nyttjats av hushållen som placerat större delen av sina besparingar i fastigheter innan den marknaden kraschade.

Kinas ekonomi är kraftigt beroende av investeringar, medan den inhemska konsumtionen är underutvecklad. Detta gör landet sårbart för yttre chocker och minskar flexibiliteten i ekonomin. Fastighetskrisen har haft en direkt inverkan på hushållens konsumtion. Under de sista tre månaderna av 2024 stod hushållens konsumtion för endast 29 procent av Kinas ekonomiska aktivitet, en betydande minskning från 59 procent före pandemin

Kinas regering har historiskt hållit ett hårt grepp om kapitalallokeringen vilket man fortsätter göra med riktade subventioner till företag som jobbar i linje med regeringens plan. Denna strategi må ha fungerat när man satsar på massproduktion i tunga industrier, men om det är högteknologisk tillväxt man är ute efter kan statlig kapitalallokering leda till ineffektiv resursallokering om pengarna investeras i mindre produktiva företag, med lägre innovationsförmåga. Den ungerska nationalekonomen Janos Kornai listade de mest revolutionära innovationerna under 1900-talet och visade att alla hade utvecklats i en demokrati.

Som om inte detta vore nog, har den ekonomiska hormonbalansen rubbats. Miljön har tagit stryk på en nivå som det inte finns pengar på planeten att restaurera. För några år sedan hade The Economist ett längre uppslag om kinas miljöförstöring och drog slutsatsen att världens BNP inte skulle kunna städa upp det. Den intensiva industrialiseringen och användningen av kol som bränsle har lett till omfattande miljöförstöring, med förorenad luft, förstörda vattendrag och utarmade naturresurser. De eldade metaforiskt upp golvet för att hålla värmen. Den ekonomiska tillväxten har skett på bekostnad av både ekologisk balans och befolkningens hälsa.

Nu står Kina inför de obehagliga konsekvenserna av sitt ekonomiska steroidmissbruk. Precis som kroppsbyggaren som ådragit sig skador och hälsoproblem måste landet hantera en överbelastad ekonomi, minskande avkastning på investeringar och en förstörd miljö. Det som en gång såg ut som styrka börjar nu visa sina svagheter – och priset för denna imponerande men ohållbara tillväxt blir alltmer uppenbart.

Jonas Grafström är vice VD för Ratio – Näringslivets forskningsinstitut och doktor i nationalekonomi

[1] Boettke, P J (2001), Calculation and Coordination: Essays on Socialism and Transitional Political Economy, Routledge, London.
[2] Grafström, J. (2021). An Anatomy of Failure: China’s Wind Power Development. The Quarterly Journal of Austrian Economics, 24(2), 317-347.