Jonas Grafström: Lägg pengar på ”Det luktar pengar”

I min dator finns ett skämskuddedokument. Dokumentet uppdateras varje gång jag läst ut en bok. Sedan början av förra året har 130 böcker avslutats, mer än lika många andra kastats i soptunna eller återlämnats till biblioteket. Av totalen har tre fått betyget 10 av 10. Revolutionary Road, The Road, och Gentleman i Moskva. Nu kan ytterligare en läggas till topplistan: Det luktar pengar: ett reportage om grönt stål, tyska lyxturister och norrbottniskt revanschbegär (Timbro förlag) av Gustaf Nilsson.

Många saker sammanfaller för att skapa denna läslust och kärlek. Genren ”snubbe åker omkring och träffar intressanta människor i intressanta bygder” är ofta härligt. Joakim Broman (Döden vid Faxälvens strand: om sveket mot landsbygden och framtiden i periferin) och Edward Holertz (Tåget stannar inte här längre: en berättelse om Sverige utanför storstäderna) gör det bra men inte lika bra som Gustaf Nilsson. Även om alla tre har/haft journalistik och skrivande som yrke har Nilsson varit reporter på NSD och senare Fokus och Expressen, han är himla bra på sitt värv.

Något som också hjälper är mitt norrbottniska ursprung. Det handlar om hemma. Hade jag varit från Örebro län hade jag inte vetat om namnet på hälften av kommunerna och definitivt inte kunnat se Pitehavsbads strand eller Storforsen framför mig. Örebro län består av 12 kommuner, kan du nämna någon utöver Örebro? Är Ljusnarsberg en verklig plats eller Camilla Läckbergs påhitt (verklig kommun). Min poäng är att det finns många delar av Sverige vi aldrig tänker på och att en bok görs om norra Sverige är alltid en välgärning.

Boken besöker inte alla men många av Norrbottens kommuner samt Skellefteå, kommun strax söder om Piteå som kanske är veckor från Sveriges största företagskonkurs. Inget som tas upp i boken då den kom ut före de allvarligaste ekonomiska problemen för Batteriverk 20 uppdagades. I boken är det mest balanserade berättelser om för- och nackdelar med den snabba utvecklingen

Piteå är den intressantaste delen av boken då författaren har mest tyngd gällande situationen i sin gamla hembygd. Gällande Piteå nickar jag ofta med, för många av spaningarna om Piteå har jag själv påtvingat vänner men i formen av sura rants om en misslyckad stad som är fin men där det är något som inte stämmer. ’Bäst själv’-mentaliteten har fördelar men kan i längden bli destruktiv. Nilsson ser ett bubblande missnöje med exempelvis företagsklimatet, det må finnas en Piteå-anda men företagsklimatet är ett av de sämsta i landet enligt Svenskt Näringslivs ranking. Piteå är möjligen bara en liten version av Göteborg – ofta kallat ”mute-borg” på grund av sitt osunda sammanflätande av politik, familjer och företag – med sin självbild och relativa isolering. I Norrbotten läses en av två länstidningar, förutom i Piteå där man läser Pitetidningen.

Bättre anda finner Nilsson dock i andra delar av länet som har börjat ta vara på sina komparativa fördelar och försöker locka företag och turism. I vissa delar känns det som att förrättaren stiger ut ur en månlandare men han gör alltid intressanta personporträtt.

Vad kan vi ta med oss? Det finns inte en norrbottnisk kultur utan flera, inom städer givetvis men mest tydligt är kulturskillnaden mellan städerna. I Piteå må det lukta pengar (uttryck gällande pappersbruket) men jag ser ett Norrbotten som växer fram där man, som amerikanerna säger, ”make money”. Utveckling kommer till dem som jobbar för det.

Jonas Grafström är vice VD för Ratio – Näringslivets forskningsinstitut