Jonas Lind; Risk för missnöjesparti
1988
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
JONASLIND:
Risk för missnöjesparti
V
alnederlaget är vårt eget fel. Den
utslätade profilen kan inte mobilisera de av våra väljargrupper som
tappat tron på politiken. För dessa är moderaterna lika mycket en del av det förhatliga etablissemanget som de andra
partierna. Vi har tappat kontakten med en
genuint folklig strömning av antiöverhet
och antipolitik. Om vi moderater inte
snabbt skaffar oss en skarpare profil är
risken för ett populistiskt missnöjesparti
överhängande.
1985 var det 0,7 miljoner röstberättigade som blankröstade, röstade på något
skämtparti eller låg på soffan. I år har den
siffran stigit till drygt en miljon. Ett soffliggarparti skulle bli större än moderaterna och bli det näst största partiet. De
trendkänsliga storstadsområdena och
ungdomsväljarna visar vägen. Lägg därtill
att många av miljöpartiets röster främst är
proteströster. Vad vi nu ser är enflykt från
politiken. Klyftan mellan den politiska
verkligheten och människors vardagserfarenheter har nu blivit för stor. Bland
många etablerade grupper går nu en genuint folklig strömning av antipolitik och
antiöverhet Även bland unga yrkesarbetare i storstäder sprids attityder som idag
inte har någon politisk hemvist; ”Varför
ska jag som jobbar och sköter mig betala
till en massa lata drägg som sjukskriver sig
när det är OS?”.
Dessa grupper av soffliggare skulle
kunna vara moderata väljare! Men hur
skulle de kunna tända på våra intetsägande budskap och i alla lägen diplomatiskt
oantastliga formuleringar som; bättre
med moderaterna, bättre skolor, bättre
välfärd, bättre försvar och valfriare sjukvård? Vårt budskap uppfattas de facto
som ett systernförsvar av dessa grupper.
För dem är vi lika mycket en del av etablissemanget som socialdemokraterna,
folkpartiet och centern.
Idag, under brinnande högkonjuktur
med stigande reallöner och full sysselsättning, är denna strömning stum och oartikulerad. Men en försämrad samhällsekonomi och ett övermodigt rödgrönt block i
riksdagen kommer med stor sannolikhet
att driva fram ett populistiskt antiintellektuellt missnöjesparti. En partiledare som
till personligheten är en blandning av Bert
Karlsson, Sven Metander och Jan Guillou
skulle lätt få fotfäste i riksdagen. Ett parti
där en karismatisk partiledare på bred
dialekt för fram budskapet; ”skatterna är
för höga, stoppa invandringen, spriten är
för dyr, lV-programmen för dåliga, politiker är pack, bomba de ryska u-båtarna”.
Det vore djupt olyckligt om rasism och
främlingsfientlighet skulle få en politisk
plattform.
Att en skarpare profil måste ge röstförluster åt vänster är en myt bland moderatpolitiker på kommunnivå. Klyftan mellan
de aktiva moderatpolitikerna och våra
potentiella väljargrupper har aldrig varit
större än nu. Det är genom att INTE tala
om våra egna ideer vi förlorar styrka och
lyskraft. Våra soffliggare har resignerat
inför den socialdemokratiska hegemonin
och tror inte oss om att kunna förändra
samhället. Många moderata lokalpolitiker är något av systemets fångar. Det politiska projektets överideologi är att det är
med politiska beslut man ska lösa människors problem, att ökade statsutgifter är
det enda sättet att öka välfärden. Man deltar i ett spel där socialdemokratin bestämt
spelreglerna. Då är det bekvämast att passivt spela med. Man vill ju inte förstöra
den gemytliga stämningen när man åker
l
380
på planeringskonferens med sin nämnds
tjänstemän och socialdemokratiska ledamöter. Partiet gör sig själv en stor otjänst
genom att ta hänsyn till dessa ryggmärgskonservativa krafter som tror att moderat
politik handlar om att förvalta det socialdemokratiska högskattesamhället och
kvittera ut nämndearvoden åt sig själva.
Dessa bromsklossar skulle ofta inte ens
klara av att hålla en skolpresentation eller
ett torgmöte. De har inget att göra inom
moderaterna. För att få fram duglighet
och kompetens måste personvalen inom
partiorganisationen starkt centraliseras.
Två uppgifter är överordnade inför YUtalet: att hindra uppkomsten av ett missnöjesparti samt att sätta upp en egen alternativ vision av det goda samhället.
Det är bråttom. När statskassan tryter
kommer njuggheten mot flyktingar att
öka. Det är detta som rasismen kommer
att utnyttja. För att slå undan benen för
dessa krafter måste vi ge flyktingarna
möjlighet att göra rätt för sig.
Ge flyktingarna arbetstillstånd direkt
vid ankomsten till Sverige och dra in de
årslånga skattefinansierade hotellvistelserna. Annat som ger rasisterna vatten på
sin kvarn och bör avskaffas är startbidragen och förtur i bostadskön.
Vi måste ta avstånd från det politiska
etablissemanget som blivit högskattesamhällets försvarare.Detta för att det ska synas tydligt att vår vision om det goda samhället skiljer sig radikalt från de förhärskande socialdemokratiska ideerna. Även
om människor gillar våra enskilda förslag
om de får dem förklarade för sig vinner
socialdemokraterna på sin allmänna mo- ·
raliska legitimitet. ”Moderaternas förslag
handlar bara om kalkyler och pengar, en
orättfärdig politik som ökar klyftorna i
samhället, vi socialdemokrater tänker på
människorna”. Vi kommer ALDRIG att
besegra socialdemokraterna om vi inte
kan legitimera våra ståndpunkter med
moraliska argument. Därför måste vi
återvända till huvudfåran i den västerländska samhällsfilosofin, respekten för
individens frihet att ta moraliskt ansvar
för sitt eget liv. Det är först när vi insett att
samhällets moral måste bäras upp av individerna som vi kan avvisa den socialdemokratiska definitionen av välfärd som
lika med stat. Att ändra människors
grundläggande värderingar kan inte göras
enbart genom att tala OM ideerna. De
måste tryckas ut i samhällsdebatten under
hård konfrontation. Det är bara genom
långsiktig målmedveten och kompromisslös ideologisk strid som vi kan åstadkomma ett systemskifte.
JONASLIND:
Risk för missnöjesparti
V
alnederlaget är vårt eget fel. Den
utslätade profilen kan inte mobilisera de av våra väljargrupper som
tappat tron på politiken. För dessa är moderaterna lika mycket en del av det förhatliga etablissemanget som de andra
partierna. Vi har tappat kontakten med en
genuint folklig strömning av antiöverhet
och antipolitik. Om vi moderater inte
snabbt skaffar oss en skarpare profil är
risken för ett populistiskt missnöjesparti
överhängande.
1985 var det 0,7 miljoner röstberättigade som blankröstade, röstade på något
skämtparti eller låg på soffan. I år har den
siffran stigit till drygt en miljon. Ett soffliggarparti skulle bli större än moderaterna och bli det näst största partiet. De
trendkänsliga storstadsområdena och
ungdomsväljarna visar vägen. Lägg därtill
att många av miljöpartiets röster främst är
proteströster. Vad vi nu ser är enflykt från
politiken. Klyftan mellan den politiska
verkligheten och människors vardagserfarenheter har nu blivit för stor. Bland
många etablerade grupper går nu en genuint folklig strömning av antipolitik och
antiöverhet Även bland unga yrkesarbetare i storstäder sprids attityder som idag
inte har någon politisk hemvist; ”Varför
ska jag som jobbar och sköter mig betala
till en massa lata drägg som sjukskriver sig
när det är OS?”.
Dessa grupper av soffliggare skulle
kunna vara moderata väljare! Men hur
skulle de kunna tända på våra intetsägande budskap och i alla lägen diplomatiskt
oantastliga formuleringar som; bättre
med moderaterna, bättre skolor, bättre
välfärd, bättre försvar och valfriare sjukvård? Vårt budskap uppfattas de facto
som ett systernförsvar av dessa grupper.
För dem är vi lika mycket en del av etablissemanget som socialdemokraterna,
folkpartiet och centern.
Idag, under brinnande högkonjuktur
med stigande reallöner och full sysselsättning, är denna strömning stum och oartikulerad. Men en försämrad samhällsekonomi och ett övermodigt rödgrönt block i
riksdagen kommer med stor sannolikhet
att driva fram ett populistiskt antiintellektuellt missnöjesparti. En partiledare som
till personligheten är en blandning av Bert
Karlsson, Sven Metander och Jan Guillou
skulle lätt få fotfäste i riksdagen. Ett parti
där en karismatisk partiledare på bred
dialekt för fram budskapet; ”skatterna är
för höga, stoppa invandringen, spriten är
för dyr, lV-programmen för dåliga, politiker är pack, bomba de ryska u-båtarna”.
Det vore djupt olyckligt om rasism och
främlingsfientlighet skulle få en politisk
plattform.
Att en skarpare profil måste ge röstförluster åt vänster är en myt bland moderatpolitiker på kommunnivå. Klyftan mellan
de aktiva moderatpolitikerna och våra
potentiella väljargrupper har aldrig varit
större än nu. Det är genom att INTE tala
om våra egna ideer vi förlorar styrka och
lyskraft. Våra soffliggare har resignerat
inför den socialdemokratiska hegemonin
och tror inte oss om att kunna förändra
samhället. Många moderata lokalpolitiker är något av systemets fångar. Det politiska projektets överideologi är att det är
med politiska beslut man ska lösa människors problem, att ökade statsutgifter är
det enda sättet att öka välfärden. Man deltar i ett spel där socialdemokratin bestämt
spelreglerna. Då är det bekvämast att passivt spela med. Man vill ju inte förstöra
den gemytliga stämningen när man åker
l
380
på planeringskonferens med sin nämnds
tjänstemän och socialdemokratiska ledamöter. Partiet gör sig själv en stor otjänst
genom att ta hänsyn till dessa ryggmärgskonservativa krafter som tror att moderat
politik handlar om att förvalta det socialdemokratiska högskattesamhället och
kvittera ut nämndearvoden åt sig själva.
Dessa bromsklossar skulle ofta inte ens
klara av att hålla en skolpresentation eller
ett torgmöte. De har inget att göra inom
moderaterna. För att få fram duglighet
och kompetens måste personvalen inom
partiorganisationen starkt centraliseras.
Två uppgifter är överordnade inför YUtalet: att hindra uppkomsten av ett missnöjesparti samt att sätta upp en egen alternativ vision av det goda samhället.
Det är bråttom. När statskassan tryter
kommer njuggheten mot flyktingar att
öka. Det är detta som rasismen kommer
att utnyttja. För att slå undan benen för
dessa krafter måste vi ge flyktingarna
möjlighet att göra rätt för sig.
Ge flyktingarna arbetstillstånd direkt
vid ankomsten till Sverige och dra in de
årslånga skattefinansierade hotellvistelserna. Annat som ger rasisterna vatten på
sin kvarn och bör avskaffas är startbidragen och förtur i bostadskön.
Vi måste ta avstånd från det politiska
etablissemanget som blivit högskattesamhällets försvarare.Detta för att det ska synas tydligt att vår vision om det goda samhället skiljer sig radikalt från de förhärskande socialdemokratiska ideerna. Även
om människor gillar våra enskilda förslag
om de får dem förklarade för sig vinner
socialdemokraterna på sin allmänna mo- ·
raliska legitimitet. ”Moderaternas förslag
handlar bara om kalkyler och pengar, en
orättfärdig politik som ökar klyftorna i
samhället, vi socialdemokrater tänker på
människorna”. Vi kommer ALDRIG att
besegra socialdemokraterna om vi inte
kan legitimera våra ståndpunkter med
moraliska argument. Därför måste vi
återvända till huvudfåran i den västerländska samhällsfilosofin, respekten för
individens frihet att ta moraliskt ansvar
för sitt eget liv. Det är först när vi insett att
samhällets moral måste bäras upp av individerna som vi kan avvisa den socialdemokratiska definitionen av välfärd som
lika med stat. Att ändra människors
grundläggande värderingar kan inte göras
enbart genom att tala OM ideerna. De
måste tryckas ut i samhällsdebatten under
hård konfrontation. Det är bara genom
långsiktig målmedveten och kompromisslös ideologisk strid som vi kan åstadkomma ett systemskifte.