Jordan B. Peterson och radikalismen

Sällan har en bok fått så blandat omdöme. Den kanadensiske kliniske psykologen och professorn Jordan B. Petersons nya bok 12 Rules for Life – an Antidote to Chaos (Random House Canada, 2018) har blivit både nedsablad och översvallande hyllad. Består den av reaktionära plattityder eller är det här vägen framåt ur ett postmodernt tillstånd som stå och slirar, undrar Oskar Hagberg.

Följande påstående ur boken, destillerat ur John Miltons (1608-1674) Paradise Lost, kan ge en ledtråd till den negativa reaktionen: När förnuftet blir förälskat i sina egna skapelser, så producerar det oundvikligen ett helvete. Det var det Lucifer gjorde när han satte sig upp mot Gud, argumenterar Peterson.

Se på det teoretiska svallköttet i samtida radikal debatt. Begrepp som ”patriarkat” och ”cis-normativitet” bildar ett slutet teoretiskt universum som inte bottnar djupt i iakttagelser av verkligt liv. Renodlade radikaler är i sin kärna är rationalister. De tror på förnuftets kraft att ensamt förstå och förändra världen, vilket förutsätter grova förenklingar. Naivt och illvilligt antar samtida radikaler till exempel att alla relationer huvudsakligen handlar om makt, trots att knappast någon har haft en sådan relation i verkligheten.

Peterson ser istället tradition och religioner som vår arts samlade erfarenheter av hur vi konfronterar kaos och bibehåller, utvecklar och reparerar ordning. Inget fel på förnuftet, men det räcker inte hela vägen. Vi måste tro att det är möjligt. Det måste inte tolkas som gudstro, men att bara lita till förnuftet är Lucifers väg, som leder till totalitarism och helvetet. Klart att de radikala sågar Peterson jäms med fotknölarna! Han påstår ju att de gått över till Satan.

Hyllningarna, å andra sidan, beror på Petersons klarspråk, till exempel om män och kvinnor. Kvinnan är natur för den unge mannen när hon nobbar honom, säger Peterson. Han utsätts för ett direktmöte med det naturliga urvalet och kastas ut i kaos när hon dömer hans gener till utslocknande. För många unga män, som trevar sig fram i tillvaron med minst samma förvirring som unga kvinnor, levererar Peterson äntligen något som låter sant, när de hela sin uppväxt blivit matade med en skuldbeläggning de inte kunnat göra något med. Att hans sanning är besk gör ingenting när han erbjuder en filosofi får bitarna att falla på plats.

Peterson aktualiserar en gammal konflikt mellan radikalism och konservatism, som börjar minst så tidigt som 1790, vid tiden för Edmund Burkes (1729-1797) kritik av franska revolutionen och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Är dagens samhälle i grunden ont eller gott? Bör det rivas ned och ersättas av något förnuftigare, eller bevaras och utvecklas?

Om vi tillåter oss att renodla, föreställer sig radikaler i upplysningens anda en lista med eviga principer, ur vilket det rättfärdiga samhället kan härledas på samma sätt som planetrörelserna ur Newtons lagar. Inget samhälle har skapats så, inte vårt heller. Alltså borde vi krossa det och bygga nytt. “We have it in our power to begin over again”, som Burkes samtida radikalen Thomas Paine (1737-1809) uttryckte det.

Edmund Burkes konservativa tradition, däremot, har en darwinistisk syn (före Darwin!). De seder och institutioner och den moral som fungerat har vuxit i styrka och det dysfunktionella har fallit bort. Kulturer växer alltså fram istället för att medvetet skapas. Burke sätter hävd (”prescription”) i motsats till de evigt giltiga principerna. Individen är dum, men arten är vis, skrev han och menade att kulturens kollektiva visdom är otillgänglig för intellektet. Vi måste i viss mån bara acceptera kulturen och tro att den är god, inte alls perfekt, men god nog att med begränsade förståndsgåvor bygga vidare på.

Olika syn på principer gjorde Burkes debatt med Thomas Paine till en dialog mellan döva. Burke såg till exempel den ärftliga kungamakten som ett väl beprövat och hävdvunnet sätt att styra riken, en argumentationslinje Paine inte ens erkände. ”Enligt vilka principer har kungen sin makt?” frågade Paine i Rights of Man (1791), till synes omedveten om att Burke förkastade hans eviga principer. (För en utförligare diskussion, se Yuval Levins utmärkta bok The Great Debate: Edmund Burke, Thomas Paine, and the Birth of Right and Left, Basic Books 2013.)

Frihetsfilosofen, ekonomen och neoliberalen F.A. Hayek (1899-1992) tog upp kritiken mot det han kallade ”constructivist rationalism”. Tron att friheten består i att från grunden bygga ett helt nytt samhälle enligt en rationell plan efter att ha utplånat det gamla, som radikaler från Thomas Paine över Lenin till Nina Björk tänkt sig, bygger på en övertro på förnuftet som liknar att spruta bakteriedödande medel över hela kroppen. Man slår inte bara ut elakartade utan också de godartade organismerna. Att med förståndet skapa en ny och bättre bakteriekultur är dömt att misslyckas. (Vem minns idag de franska revolutionärernas ”Culte de la Raison”, den förnuftsdyrkan som skulle ersätta religionen?) Oönskade parasiter kommer att kolonisera huden, en dyrköpt läxa venezolanerna nu fått lära sig, liksom tidigare de som drabbades av franska och ryska revolutionernas terror.

Den verkliga friheten, enligt Hayek, utgår från individer och individers sammanslutningar och kan inte kommenderas fram. Den är inte är ett naturtillstånd för människan, som mer rosenkindade nyliberaler kan tro. Den är resultatet av en lång kulturutveckling. I sin sista större bok, The Fatal Conceit: The Errors of Socialism (Chicago University Press 1988), närmast vädjar agnostikern Hayek till religionens företrädare om att slå vakt om de värden som gör friheten möjlig. Han är mycket tveksam till om de verkligen kan upprätthållas i en helt sekulär kultur.

Och då är vi tillbaka hos Peterson och hans tro. Frågar man honom kallar han sig klassiskt liberal, precis som Hayek. Men i vår kultur, långt mer stöpt i den radikala traditionen än vi brukar inse, blir de konservativa dragen iögonfallande.

Peterson gör upp med materialistiska världsbilden och dess föreställning om en värld av viljelösa ting i vilken människan agerar som individ och social varelse. Den inbjuder till att betrakta normer, seder och traditioner som något rent viljestyrt, som bara fördomar hindrar oss från att ändra till en rationell ordning.

Peterson invänder att i våra liv är fri vilja, smärta och självmedvetande det vi omedelbart upplever, inte materia. Den fysiska världen kommer till oss med våra subjektiva sinnen på samma sätt som skeenden av mer psykologisk art. Natur och social verklighet är delar av samma erfarenhetsvärld, som kulturen långsamt funnit vägar att hantera. Allt, även sådant som kön och hierarkier, måltavlor för moderna radikalers förändringslusta, är till stor del något givet vi ödmjukt måste lära oss hantera.

Peterson utmanar radikalismen genom att i sin bok ge människor verktyg att hantera den givna världen, både den sociala och den fysiska, inte en rationalistisk modell av hur världen borde se ut och en uppmaning till kamp. Sådant avfärdar han som att sätta sig till doms över tillvaron som helhet, en kardinalsynd han spårar både i Kains mord på Abel i Bibeln och de hemska morden på Columbine High School 1999. (Återigen, att vänstern slår bakut mot hans paralleller är lätt att förstå.)

Peterson dimper just nu ned i en västvärld där radikalismens löften om en värld utan gränser och kategorier avslöjats som frånvaro av mening och ansvar och oförmåga att värdera. Envar som vill övertyga sig om vänsterns vilsenhet kan läsa det aggressiva önsketänkandet i artiklar i den radikala ETC eller i vänsterpartiernas program, men också, mer oroande, se samma sak i svensk och kanadensisk regeringspolitik och i det formliga vansinne som brett ut sig på akademierna, som Peterson uppmärksammat och vars paralleller i Sverige Ivar Arpi skrivit om.

Vad är det som drabbat vårt kulturbärande skikt? Kan det vara farligt?

Ja, svarar Peterson, det kan vara riktigt farligt, men det går att förstå och det går att göra något åt. Ansvaret ligger på dig, på mig och på oss alla. Förstår vi det kan vi inte bara undvika de katastrofer de radikala ställde till med under nittonhundratalet. Vi kan leva ett liv i mening, om vi slutar ljuga, axlar livets ansvar och utan att vara naiva i grunden tror tillvaron om gott.

Det är en vacker vision, särskilt från någon som utmålats som mörkerman.

Oskar Hagberg är fil. doktor i matematisk statistik, verksam som biostatistiker i Lund