Jordbruk och industri
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
JORDBRUK
OCH INDUSTRI
EN BLICK TILLBAKA OCH EN BLICK FRAMÅT
Av statsrådet FRITJOF DOMÖ
TILL utgångspunkt för några allmänna jämförelser mellan jordbruket och industrien vill jag välja tiden omkring 1890.1 J ordbruket, som då inte blott var modernäringen utan även huvudnäringen, blev vid denna tid tullskyddat, samtidigt som driften
började omläggas i riktning mot ett vad man kallat allsidigt jordbruk, baserat inte blott på spannmålsodling utan även på animalisk produktion, sockerbetsodling och ett uthålligt skogsbruk. Den
inriktning jordbruket då fick, delvis utan tvivel tack vare tullskyddet, har det i stort sett bevarat ända tills i dag; det kan på
goda objektiva grunder sägas, att just denna jordbrukets allsidighet räddade vårt land hastigare än många andra länder över 1930-
talets svåra agrarkris. Vad industrien beträffar befann sig landet
omkring 1890 mitt uppe i den industrialiseringsprocess, som man
brukar förlägga till 1800-talets tre sista årtionden.
Jag skall här icke närmare fördjupa mig i de välkända befolkningsstatistiska förändringarna under de senaste 50 åren, helst
som resultaten av 1940 års folkräkning ännu ej föreligga och man
alltså i huvudsak blott har att hålla sig till 1930 års tal. Om man
slår ut grupperna husligt arbete och f. d. yrkesutövare på den
officiella statistikens fyra sociala huvudgrupper, har från 1890 till
1930 den till jordbruket knutna befolkningen minskats med ungefär 1/2 miljon människor (från 2,D till 2,4 milj.), medan gruppen
industri och hantverk ökat till det dubbla eller från 1,o till 2,1
milj. Jordbrukets antal i totalbefolkningen har under samma tid
nedgått från 62 till 39% och industri- och hantverksgruppens an- 1 Denna uppsats är i allt väsentligt lika med mitt föredrag på årets Arosmässa.
På vissa statistiska uppgifter vill jag tacka några fackmän och andra, vilka jag
vänt mig till; bland dem vill jag nämna docenterna E. Håstad och L Svennilsson,
byråchefen R. Ytterhorn och d :r Einar Dahlgren.
585
.f.”
..·
” ’ . ··……….–….-·
.f
Fritjof Domö
del ökat från 21 till 35 %. Det troliga är, att 1940 års folkräkning
skall visa att åtminstone när det gäller aktiva yrkesutövare jordbruket passerats av industrien och följaktligen ej heller demografiskt längre än huvudnäringen.
Under dessa femtio år har den odlade arealen utvidgats, när
det gäller åkerjorden, och” inskränkts, när det gäller naturlig äng.
Mätta i hektartal ta ökningen och minskningen ut varandra.
Åkerjorden har utvidgats med ungefär 10 procent, från 3,3 till 3,7
milj. hektar (1938 års siffror). Den huvudsakliga ökningen hänför
sig dock till tiden före 1920; under förra världskriget var odlade
åkerarealen ett tag uppe i 3,8 milj. hektar. Efter kriget gick åkerarealen hastigt ner, men under 1930-talet har den åter något vidgats; ökningen är till stor del ett resultat av det statliga stödet
åt grundförbättringsarbeten, bl. a. för att förstärka ofullständiga
jordbruk. Den naturliga ängen återigen har från 1890 till 1938
nedgått från 1,5 till 1,1 milj. hektar. Jag har i korthet velat ange
dessa siffror för att redan nu påvisa, att jordbrukets förbättrade
skördar i mycket ringa grad ha samband med förändringar i
fråga om den brukade jorden.
Tabell I innehåller en sammanställning för femtioårsperioden
av dels skörden av viktigare växtslag i milj. kg. och förskjutningen mellan dem, dels totalskörden i milj. .foderenheter. Omräkningen i skördeenheter har gjorts för att få en gemensam nämnare
Tab. I.
Skörd i Sverige av viktigare växtslag i milj. k_q. och totalskörd i
milj. foderenheter åren 1891-1940.
. lKom, l
l
iFoderrot-li Socker· Total.
År Brödsäd havre och Potatis
l betor l frukter
Vallhö
skörd
blandsäd l l
!
l l
l 1891/95 ……. 677 1,601 1,279 l 423
l
278 2,595 5,977
1896/00 ……. 735 1,552 1,209 680 312 2,950 6,224
1901/05 ……. 728 1,486 1,381 l 698 494 2,958 6,148
1906/10 ……. 823 1,830 l 1,546 956 l 1,746 4,129 7,701
! 19ll/15 ……. 853 1,792 1,683 895 ’ 2,690 4,062 7,740
i 1916/20 ……. 748 1,665 1,796 913 2,730 3,578 7,149
11921/25 ……. 845 1,879 1,768 1,052 2,904 4,038 7,782
11926/30 ……. 916 1,907
!
1,656 843 3,200 4,921 8,564
i 1931/35 ……. 1,072 1,897 1,874 1,59!l 2,980 4,875 8;858
• 1936/40 ……. 1,017 1,968 1,921 1,894 2,672 l 4,705 8,756
1936………. 941 1,928 1,806 1,800 2,762 4,905 8,775
1937 ………. 1;064 1,968 1,838 2,077 2,883 5,446 9,423
1938………. 1,179 2,243 1,858 1,834 2,821 5,492 9,846
1939 ………. 1,214 2,094 1,809 1,900 2,547 4,625 9,021
1940 ………. 687 1,604 2,294 1,859 l 2,346 3,058 6,717
1941 (beräknad) 606 1,361 1,970 1,828 l 2,316 2,354
586
.·
Jordbruk och industri
för olika växtprodukter. Det intressanta för dagens diskussion är
jämförelsen mellan siffrorna för den första femårsperioden och
för de goda normalåren 1937-1939; ur kristtidssynpunkt är det
dock lika intressant, för att inte säga skrämmande, att se att totalskörden under fjolårets missväxt evalverad i foderenheter ej
var stort större än skörden i början av 1890-talet. I jämförelse
med tiden 1891-95 visade totalskörden under de goda åren på
slutet av 30-talet en stegring i foderenheter av omkring 60 %, för
rekordåret 1938 omkring 65 %. Ökningen av bet- och rotfruktsskörden är flerfaldig, ökningen av skörden av brödsäd och vallhö
uppgår i det närmaste till det dubbla och ökningen av potatisskörden närmar sig hälften. Sannolikt är stegringen i verkligheten något större, beroende på att skörden torde ha uppgivits för
högt i den officiella statistiken för tiden före 1900. Att den totala
stegringen omsatt i foderenheter ändock ej är mera markerad förklaras bl. a. av att ökningen av sädesslag med hög foderenhetskoefficient (korn, havre och blandsäd) blott rör sig om cirka 20
procent. Möjligt är att stegringen skulle ha blivit ännu något
större, om man haft ett annat gemensamt mått för växtslagen än
foderenheter och i stället för värdet som kreatursföda lagt värdet
som människoföda till grund för beräkningarna.
Det skulle ur många synpunkter vara av intresse att kunna
följa jordbrukets kriser under det sista halvseklet och därvid undersöka, i vad mån dessa påverkat jordbruksproduktionens inriktning eller teknikens framsteg; veterligen har ingen sådan sammanfattande undersökning gjorts. Innan jag kommer in på förhållandet mellan industrien och jordbruket skulle jag vilja begränsa mig till att framföra några synpunkter på de resultat,
som den ur 1930-talets jordbrukskris uppvuxna jordbruksregleringen lett till. Jag förutsätter då, att det står utom diskussion
dels att statsåtgärder i det dåvarande katastrofala produktprisläget vore ofrånkomliga, dels att stödanordningarna så till vida
givit den önskade effekten att jordbrukskrisen relativt snabbt
kunde övervinnas, något som i sin mån synnerligen verksamt
hjälpte oss ur den allmänna depressionen och påskyndade inträ-
det av högkonjunkturen åren .före det nya kriget. Säkerligen fruktade dock många för tio år sedan att en statlig reglering av jordbruksnäringen skulle föra oss in i ett skråvälde med tonvikten
lagd på det statiska moment, som ansetts utmärka denna sociala
epok. Till följd av statistikens ofullkomlighet och särskilt yrkesstatistikens eftersläpning kan man inte i dag få ett uttömmande
[187
t-….
.. ” ’
·’
Fritjof Domö
Tab. II.
Skörd p e r h e k t a r av vete, råg och potatis i deciton och totalskörd
i foderenheter åren 1891-1940.
Ar Vete Råg l . l Total- ii Ar Vete Råg
i . \ Total- 1
lPotatis’ skörd i [Potatis k”” d’, s or
l 1: l l
i 1891/95 16,3 14,1 81 1,537 ,i 1931/35 .. ·l 24,1 19,4 141 2,158
l 1896/00 18,3 14,8 77 1,561 11936/40 … 22,8 18,~ 145 2,139
1901/05 17,3 14,4 89 1,515′ 1936 ….. •i 22,1 16,5 135 2,125
1906/10 21,1 15,6 102 1,898,1937 …… 1 24,4 19,2 140 2,306
1911/15 21,1 15,9 l!O l l ,869 1938 …… 27,4 20,1 140 2,420
1916/20 18,5 14,1 ll5 1,700 1939 …… ! 27,8 20,4 137 2,205
1921/25 21,7 16,4 113 1,884 : 1940 …… [ 12,5 15,7 170 1,639
1926/30 22,1 16,4 115 2,068′
l
’
l
svar på denna fråga, men man kan få ett svar, som gör varje
ovisshet om tendensen överflödig.
Tabellerna II och III belysa sedan 1890 produktionsutvecklingen
på de viktigaste områdena dels per hektar odlad jord och dels
per manlig arbetskraft verksam i jordbruket. Det har sagts att
Europas jordbruk i tekniskt hänseende inte undergick någon förändring från Karl den stores tid och till inpå 1800-talct. Det framgår av tabellerna, att tekniken i Sverige – och i vidsträckt
mening böra både konstgödningen och växtförädlingen ingå däri
/ – icke stått stilla under de sista femtio åren och allra minst
sedan jordbruksregleringen införts; givetvis kan jämförelsen inte
Tab. III.
Skörd per manlig yrlcesutövare inom jordbruk och boskapsskötsel av
viktigare växtslag i kg. och totalskörd i foderenheter åren 1896-1935.1
Ar
[ 1 Korn, l Socker- 1
Foderrot-l Totall Brödsäd [havre och Potatis
betor frukter l
Vallhö
skörd
: blandsäd [
l i
11896/00 ……. 1,020 2,160 1,680 940 430 4,100 l 8,650
i Hl01/05 ……. 1,010 2,060 1,920 970 ()90 4,110 i 8,540
1906/10 ……. 1,Hi0 2,580 2,180 1,350 2,4()0 i
5,830 10,880
l 1911/15 ……. 1,200 2,530 2,380 1,2()0 3,800 5,740 10,930
!1916/20 ……. 1,040 2,330 2,510 1,280 3,810 5,000 9,990
1921/25 ……. 1,180 2,630 2,470 1,470 4,0()0 i),(\40 10,870
l 1926/30 ……. 1,310 2,740 2,380 1,210 4,590 7,0()0 12,290
11931/35 ……. 1,540 2,720 2,()90 2,290 4,280 l (),990 12,71o
— — -·—-
1 Don officiella statistiken redovisar folkmängdens fördelning efter olika yrkes·
grupper endast för vart lO: de år. I ovanstående tabell har därför skördarna för
5-årsperioder angivits i förhållande till antal yrkesutövare vid närmast liggande redovisningsår.
588
Jordbruk och industri
Mjölkproduktionens utveckling åren 1891-1940.
År
l Por ko lInall;sl ~er manlig l År
[Per ko l Inalles l Per manlig
k 1,000 Jordbruks- , ! k 1,000 jordbruksg. ton yrkesutövare il l g. ton yrkesutövare
i 1891/95 ….. 1,240! 2,0521 1931/35 ….
! l l2,479 i 4,767
: 1896/00 ….. 1,360 i 2,375 3,300 1936/40 …. – 14,804 1 j
; 1901/05 ….. 1,530 2,714 3,770 1936 ……. 2,532,4,863 l
’ 1906/10 ….. 1,660 i 3,031 4,280 1937 ……. 2,528 4,856 l
’ 19II/l3 ….. 1,790′ 3,320 4,690 1938 ……. 2,563 l 4,900 l’
1923/27 ….. 2,176′ 4,077 5,700 1939 ……. 14,800 l
: 1928/32 ….. 2,363 4,626 6,640 1940 ……. ; 4,600 1
1
i 1933/37 ….. 2,501 i 4,760 6,830
Antal svin åren 1891-1940.
År
: 1891 • • o • • • o • • •
i 1896 ……….!
1901l ••••••••••
11906 ……….
19ll ……….
: 1916 ……….
Antal i
1,000 st.
655
789
809
872
951
1,065
Per manlig l:
jordbruksyr· :’
kesutövare 2 l·
År
l! l11919……… ”l
111927 ……….
1,1 l’ l
11932 ……… ·l
11937 ………. :
1,3 11940………. l
i. l
Antal i
1,000 st.
717
1,387
1,495
1,456
1,315
6,840
Per manlig
jordbruksyrkesutövare 2
1,0
2,1
utsträckas längre än till krigsutbrottet, eftersom missväxten samt
fodermedelsimportens och konstgödningens inskränkning sedan
dess rubbat alla grundvalar för jämförelsetal. Från 1891/95 till
1937/39 är ökningen per hektar för vete, råg och potatis något
över 50 %, mätt i foderenheter; enbart från perioden 1926/30 har
en höjning skett med omkring 20 %. För förädlade produkter är
ökningen ännu större. Sålunda har mjölkavkastningen per ko
från 1891/95 till 1938 stigit med över det dubbla eller ungefär
105 %, därav med över 25 % från perioden 1923/27 till perioden
1933/37. Det intressantaste är dock att sätta stegringen i relation
till manliga yrkesutövare. Tyvärr äro vissa svårigheter förknippade med dylika beräkningar, beroende på att yrkestal finnes
blott i den officiella statistiken för vart tionde år och senast 1930.
Man får därför nöja sig med tal för tiden intill 1935, varvid
1 Preliminärt.
• Den officiella statistiken redovisar folkmängdens fördelning efter olika yrkesgrupper endast för vart lO: de år. I ovanstående tabell har därför antalet svin för
resp. år angivits i förhållande till antal yrksutövare vid närmast liggande redovisningsår.
589
.. :u ’ .·.~—–
’ -~
.1 •
Fritjof Domö
skördarna satts i relation till den sysselsatta manliga arbetskraften inom jordbruksbefolkningen enligt den närmast tillbaka i tiden liggande folkräkningen. I foderenheter räknat utgör skördestegringen under 45-årsperioden 47 %, mjölkavkastningen har under fyrtioårsperioden 1896/1900-1931/33 stigit med nära 110 procent, och antalet svin har ”från 1901 till 1932 ökats från 1,1 till 2,1
stycken, eller i det närmaste det dubbla, allt per manlig arbetskraft. Tyvärr kan man inte ännu få några liknande siffror på
slutet av 30-talet. 1936 och 1937 års lantarbetstidslagar reducerade
arbetstiden till i årligt genomsnitt 9 resp. 8 timmar per dag; omkring 1890 var den inom parentes sagt cirka 12 timmar. Lagen
är visserligen tillämplig blott på större och medelstora jordbruk
men har varit i hög grad normgivande även för övriga. Denna
sociallagstiftning tvingade jordbrukarna till en betydande personalinskränkning. Samtidigt inföllo de goda skördeåren. Det är
ställt utom allt tvivel att produktionen per arbetsenhet just under
1930-talets sista år fram till 1940 måst ha väsentligt ökats. Denna
stegring skulle markeras än starkare, om man toge hänsyn dels
till att – såsom förut nämnts – skördesiffrorna för tiden före
1900 torde ha angivits för höga och att foderenhetsvärdet nog ej är
en fullt rättvisande mätare av hela skördestegringen, dels till att
lantbruket alltjämt i vida högre grad är industrien av olika skäl
sysselsätter partiellt arbetsföra, sådana som industrien skulle ha
utrationaliserat eller måst utrationalisera. Med all sannolikhet
skulle stegringen ha ytterligare understrukits, om även den kvinnliga arbetskraften medtagits och produktionssiffrorna satts i relation till alla inom jordbruket sysselsatta.
Oavsett vilka mått och enheter man väljer är det därför uppenbart, att jordbruket under jordbruksregleringens tid fortsatt den
rationaliseringsprocess, som tidigare påbörjats och som återspeglas i de successivt stegrade produktionssiffrorna, framför allt under de senaste årtiondena. Regleringen har så långt ifrån varit
någon tung hand över den tekniska utvecklingen, att debatten
vid tiden närmast före krigsutbrottet i stället mestadels kretsade
kring frågan, hur man skulle bemästra den verkliga överproduktion, som man då i en nära framtid räknade med.
En förklaring till detta gynnsamma resultat, nått utan att jordbrukskrisen behövde förorsaka allvarliga sociala rubbningar, är
att jordbruksregleringen utformats efter den gamla goda regeln
hjälp till självhjälp. J ordbrukarna ha alltfort haft det största
egenintresse att nå så goda produktionsresultat som möjligt. Som
590
J ordbruk och industri
mellanled mellan den stödjande staten och de enskilda producenterna ha funnits jordbrukets ekonomiska sammanslutningar, vilka
under denna tid – delvis med hjälp av direkta statssubventioner
– hastigt utbyggts och slutligen centraliserats i Sveriges Lantbruksförbund. Just i dagarna påskynda statliga regleringsåtgärder organisationsarbetet på ett hittills föga upparbetat fält, nämligen vedbränslets; jag har anledning att hoppas att ett ökat samarbete mellan skogsproducenterna inte blott skall bli till skogsägarnas eget gagn utan även till hela samhällets bästa genom att
skapa en bättre ordning på marknaden, exempelvis i fråga om
mätning, klassificering, transport och priser, på samma sätt som
exempelvis skett inom mejerihanteringen. Vare sig jordbrukarna
läst Geijers ord i Manhem om den fria odalbonden eller inte stodo
de länge undrande och spörjande inför parollen om ekonomiskt
samarbete men nu synas de ha gått förbi industrien när det gäller
samverkan på bred bas. Före kriget hade staten fördel av dessa
ekonomiska organisationer vid organiserandet av jordbrukets utrikeshandel genom att staten i stort kunde lita till ett samlat uppträdande av de svenska intressena. Under krisen ha dessa organisationer varit till ovärderlig nytta när det gäller att genomföra
de ömtåliga konsumtionsransoneringarna.
Efter denna återblick på jordbrukets utveckling och rationalisering är det av intresse att sammanställa jordbrukets och industriens inkomster. Beräkningar av dessa näringsgrenars årliga
nettoinkomst, efter avdrag av kostnaderna, finnas utförda i två
redan förut offentliggjorda serier, dels för åren intill 1930 och
dels för åren 1930-1935. Som det framgår av diagrammet, skilja
sig beräkningarna ganska väsentligt både absolut och relativt.
’l’renden är dock en och densamma. D:r Dahlgren, som har svarat
för beräkningen av den senare serien, har varit vänlig att för
detta föredrag framräkna jämförbara inkomstsiffror för perioden
1930-1939. Utan att jag kan ingå på någon värdering av grunderna för dessa beräkningar vill jag blott anföra att desamma
äro byggda på produktionsuppgifter, alltså inte på skattedeklarationer med de felkällor, som i så fall kunna härröra exempelvis
från intressemotiv vid präntandet på heder och samvete av inkomstsiffrorna. Vidare bör nämnas, att byggnadsindustrien och
anläggningsverksamhet ej ingå i industriens tal, liksom inte heller
fisket eller skogsbruket i jordbrukets; i industriens tal ha även
en del inkomster från skogskörslor m. m. för jordbrukarna inräknats. Enligt den första serien var jordbrukets andel i natio- 591
L.• .. ’
._.;;
.f
Fritjof Domö
nalinkomsten år 1890 något större än industriens men har sedan
dess sjunkit .från 2l,s till 6,s % år 1930, medan industriens andel
under samma tidsföljd gått upp från 20,4 till 43,s. Enligt den
andra serien har jordbrukets andel under åren 1930-1939 sjunkit
från 11,2 till 9,2 %, trots d.e stigande absoluta talen, under det att
industriens andel höjts en obetydlighet, från 44,4 till 45,a (se tab.
IV). Med ledning av Streyfferts beräkningar av skogsbrukets
ekonomi bör jordbrukets absoluta nettoinkomsttal vid slutet av
1930-talet ökas med en siffra, som ligger mellan 200 och 300 milj.,
och jordbrukets andel i nationalinkomsten i anslutning därtill
med 2 a 3 procent.
Enligt denna andra serie skulle industriens nettoinkomst vara
ungefär fyra gången så hög som jordbrukets. Tack vare skördarnas ökning och produktprisernas höjning antyder visserligen serien en något mindre hastig procentuell nedgång för jordbruket
på 30-talet. Men då jordbruket och industrien sysselsätta ungefär
lika stort antal människor skulle nettoandelen av nationalinkomsten per i jordbruk sysselsatt vara endast ungefär en fjärdedel av
talet per i industrien sysselsatt. Ä ven om siffrorna skulle kunna
pressas åt det ena eller andra hållet är tendensen oomtvistlig.
Serierna säga ganska mycket om vårt samhälles utveckling. Jag
skall dock inskränka mig till endast några reflektioner.
Dessa nettoinkomsttal böra inte tas sifferslaviskt Dyrortsskillnader åstadkomma oförnekligen olika slags penningvärden
inom landet, och l krona i jordbrukarens hand är nog något mera
värd än l krona i en stockholmsarbetares. Sålunda äro bostadskostnaderna i landsbygden lägre, likaså livsmedelskostnaderna,
för vilka produktpriserna till stor del böra tas till mätare. Man
bör följaktligen ej dra den slutsatsen att den genomsnittliga levnadsstandarden hos jordbruksbefolkningen är fyra gånger lägre.
När man ser diagrammet över nettoinkomsttalen, lockas man att
titta något på prisutvecklingen så att säga ur halvsekelperspektiv. Det problemet uppställer sig nämligen, om det finnes någon
markerad olikhet i de kurvor, som jordbrukets och industriens
produktpriser under de senaste årtiondena beskriva. Självklart
bör man härvid bortse från prisutvecklingen under pågående krig,
vilken för jordbrukets vidkommande bestämmes av missväxten,
nödvändigheten av en viss kompensation för dyrtidsstegringen
och önskan att stimulera till största möjliga odling. Om man först
håller sig till jordbruket är produktprishöjningen på de flesta
varuslag sedan 1890 och särskilt sedan 1914 vida mindre än som
592
•.•tJordbruk@ts·och indu
::nationalinkomsten
~o:1guo-1g5g
lOG&
9110
J ordbruk och industri
·-IRMtriens.>!llllfllliiRIIIt
:t%4~ Nanonalin~omst
– Jontbrukut&Ullllväm i prtl’fllt•>
u nD!ilmöliniomst
!J9C\2.> 64> 06 118 10 12 14 16 lD 20 22 24 26 2a 54> ~ ~ Sf> 311 –
’L’ab. IV.
Jordbrukets och industriens nettovärde samt nationalinkomst 1930-
1939. Milj. kr.
—· —–i – —–
Ar ’ J ordbrukets
l nettovärde
11930 ………. l 913
11931. …….. ’l 802
! 1932 ………. 809
11933 ………. 798
• 1934 ………. 889
1935 ………. 929
1936 ………. 952
1937 ………. !)88
1938 ………. 1,021
1939 ………. 1,061
Industriens i
nettovärde
3,612
3,149
2,786
2,849
3,405
3,651
4,104
4,803
5,034
5,248
44-41718. Svensk Tidskrift 1941.
Nationalinkomst
8,137
7,387
6,841
6,840
7,784
8,295
9,107
10,274
10,704
11,510
~·..·:;;;· f’
J ordbrukets l Industriens
nettovärde nettovärde
i % av nationalinkomst
11,2 44,4
10,9 42,6
11,8 40,7
ll,7 41,7
11,4 43,2
11,2 44,0
10,5 45,1
9,6 46,7
9,5 47,0
9,2 45,6
593
J.~ ., •’f
m
.t
..
Fritjof Domö
motsvarar penningvärdets förändringar; skulle man utsträcka
jämförelsen längre bakåt i tidenlågopriserna på de flesta vegetabiliska ännu 1931/33 nominellt på samma nivå som priserna på
70-talet eller i vissa fall t. o. m. under dessa. För de animaliska
produkterna är prisstegringen något större. För industriprodukter finnes tyvärr ingen motsvarande statistik för tiden före 1913.
Efter förra världskriget ha dock, som tab. V utvisar, industriprodukternas partipriser i stort ända till 1939 legat mer eller mindre
över jordbruksprodukternas. Anmärkas bör dock, att de förnödenheter, som jordbrukarna behöva för själva driften av sin näring,
under tiden mellan krigen hopräknade numera icke stegrats mer
än jordbrukets produktpriser. En närmare analys av förnödenhetsprisindex visar emellertid, att detta för jordbruket gynnsamma resultat mest är att tillskriva att några dominerande förnödenhetsartiklar, som fodermedel, gödningsämnen och drivmedel, helt eller delvis importerats till låga priser. Förnödenhetsindex är sålunda ett medeltal mellan låga importpriser och vissa
relativt högre priser för de i denna serie ingående inhemska industriprodukterna.
Det .förtjänar understrykas, att i den på 1914 års priser baserade
levnadskostnadsindex livsmedlen ingå som den relativt sett minst
fördyrade posten. Ändock äro detaljhandelspriserna i denna inAr
1913 ..
1914 ..
1915 ..
1916 ..
1917 ..
1918 ..
1919..
Tab. V.
Partiprisindex för jordbruks- och industriprodukter.
(1913 = 100.)
l Jordbruks-[ Industri-Il IJ db k IIndust~i-:1 lJordbruks-l Ind.;striAr
or ru s~ 1′
Ar1 pro- 1 proprodukter l d ukter2 Il
1 proiprodukter dukter2 produkter [ dukter2
l 11931. ·l
i
100 100 1922 .. i 158 188 IlO l 133
103 104 1923 .. i 149 176 1932 .. 98 128
139 122 1924 .. l 153 170 1933. ·t 99 i 125
156 164 1925 .. 159 169 1934 .. 116 127
183 237 1926 .. 147 162 1935 .. 125 127
289 317 138 159 132 130
357 306 1928 .. 143 158 11937 .. 138 147
11927.. 1936. •i
1920.. 295 335 1929 .. 136 153 11938 .. 140 141
[1921. .l 221 242 1930 .. 119 146 11939. -l 153. 146
1 För åren 1913-1930 enligt manuskript från Kungl. Lantbruksstyrelsen, därefter omräknad serie hämtad ur tidskriften Landtmannen Svenskt Land.
2 För åren 1913-1936 äro uppgifterna hämtade ur Kommersiella Meddelanden,
där indextalen erhållits genom att de för varje år redovisade produktvärdena uträknats i procent av samma värdebelopp reducerat till 1913 års prisläge. För åren
1937-1939 enligt Kommerskollegiums partiprisindex.
594
Jordbruk och industri
dex förhållandevis väsentligt högre än jordbrukets produktpriser.
Den största stegringen av livsmedelskostnaderna sedan 1914 hänför sig med andra ord till distributionen, standardförbättringar
i butikerna m. m.
En annan fråga anmäler sig, nämligen om den relativa nedgången i jordbruksproduktionens nettovärde gått ut över de i
jordbruket anställda. För att belysa den något misskända utvecklingen på detta lönepolitiska område har jag i tabell VI fått en
siffersammanställning om reallönen inom jordbruk och industri,
varjämte ett diagram (s. 596) visar allenast de relativa förskjutningarna. Ser man blott till kontantlönen och beräknar värdet av
kost, stat och andra naturaförmåner efter produktpriserna ligga
jordbrukets anställda nog fortfarande litet efter de flesta industriarbetargrupper. För att kunna göra en standardjämförelse måste
det emellertid vara mera riktigt att beräkna naturaförmånerna
efter detaljhandelspriserna. I tabellen har därför en omräkning av
naturaförmånerna skett enligt socialstyrelsens detaljhandelspris:
jämförelse göres med det genomsnittliga prisläget i städerna, där
värdet av bostad resp. bränsle för uppvärmning och matlagning
för år 1941 uppskattas till 600 resp. 300 kronor. Tabellen visar,
att lönerna för lantbrukets anställda efter det förra världskriget
blevo mera konjunkturkänsliga, och i jordbrukets nedgångstider
uppkommo s. k. prissaxar. På slutet av 30-talet sedan jordbruksnäringen åter stabiliserats har lönestegringen varit mera markerad än för industriens folk; skulle man föra fram undersökningen
ända till1941, visar det sig att t. ex. en daglönares lön stigit sedan
1929 med inemot 70 % mot blott 32 % i genomsnitt för industriarbetarna. Intressantast är emellertid att iakttaga, att stegringen
började före kriget och var starkast åren 1936-39, d. v. s. under
den tid då statsmakterna reglerade arbetstiden. Man lyckades då
– ehuru under avsevärda svårigheter för enskilda jordbrukare
-samtidigt förbättra både jordbrukarnas och de anställdas ställning. Att detta blev möjligt är emellertid i mycket att tillskriva
två faktorer vid sidan om regleringspolitiken, nämligen dels de
goda skördarna och dels den internationella industriella högkonjunktur, som i Sverige delvis påverkades av upprustningen under
krigets förspel. Inom parentes kan tilläggas, att godtar man omräkningen av de jordbruksanställdas naturaförmåner på basis av
detaljhandelspriserna, skulle för tredje kvartalet 1941 en statavlönad arbetares löneförmåner motsvara en kontantlön av 3,066: 35
kr. för en i stad boende industriarbetares utgifter för motsvarande
595
H ’ .:- ..~—
’ ·. :~- .1
..
Fritjof Domö
Diagrammet visar blott de relativa förskjutningarna.
nyttigheter. Det innebär i sin tur en timförtjänst av 1: 28 vid
2,400, 1: 39 vid 2,200 och 1: 59 vid 2,000 arbetstimmar om året. Visserligen bör det ej förbises att exempelvis standard och bekvämlighet i fråga om bostäder m. m. ofta ännu är lägre hos jordbrukets folk. Men den avsevärda förbättringen av lönestandarden
inom jordbruket synes icke blivit tillräckligt uppmärksammad. I
allmänhet råder nog alltjämt den föreställningen att den gamla
klyftan fortfarande finnes kvar orubbad.
Ytterligare några reflektioner vill jag }igna frågan om kapitalinsatsen inom jordbruk och industri. Man frågar sig nämligen,
hur jordbrukets och industriens inkomster, d. v. s. de av mig nyss
anförda årliga nettoinkomstvärdena, förhålla sig till det i de
bägge näringsgrenarna investerade kapitalet. Eftersom industriens
inkomstnettovärde ju beräknats till ungefär fyra gånger större
596
r l
I n o m j o r d b r u k e t l Inom industri och hantverk,
·– __ –·—– ··- -·—- handel och transportväsen, Levnadskostnadsindex
’ 1 Daglo”nare i egen_k.ost_ sommardaalönll Statav_löna_d ko_·rdr.äna ! al.lmän.tjänst m. m. per den l juli
År ~—–’—- o – – – – – – – – – – – ___b __ !_____________
Index l l Index l 1
Index
Kr. i Kr. 1 —– · 1 Kr. – — -· —— – -, _ l 1929 och 1
1929 = 100 1939 = 1001 ~ 1929 = 10011939 = 100! j 1929 =HJO 1939 = 100\ 1914 – lOO 1 1939 = 100.
l
! l l !
1913 2: 97 63 44 710 53 ’ 45 4: 32 43 37
1914 3: 02 64 44 720 54 46 – – 100
~- 1915 3: 13 66 48 811 61 52 — –
1916 3: 77 80 56 883 66 56 5: 14 51 44
1917 5:- 106 74 987 74 63 6:28 63 55
1918 7: 14 151 105 1,256 95 81 8:94 89 77 219 130
1919 8:58 181 126 1,764 133 ll4 11:48 llil 100 257 162
1920 9: 37 198 138 2,088 157 134 13: 23 132 lli) 270 160
1921 6:74 142 99 2,352 177 151 13: 12 131 114 236 140
1922 5:04 107 74 1,649 124 106 9:52 95 83 190 112
1923 4:74 100 69 1,325 100 85 9: ll 91 79 174 103
1924 4: 79 101 70 1,275 96 82 9: 12 91 79 171 101
:;• 1925 4:74 100 69 1,371 103 88 9:36 94 81 176 104
’·’ 1926 4:72 100 69 1,318 99 85 9:57 96 83 172 102
1927 4: 71 99 69 1,328 100 85 9: 57 96 83 169 100
~·-:· 1928 4:71 99 69 1,334 160 85 9:67 97 84 173 102
1929 4: 73 100 69 1,329 100 85 9: 99 100 87 169 100
~
. 1930 4: 69 99 69 1,308 98 84 10: 40 104 90 164 97 …….
j””’ 1931 4: 57 97 67 l ,260 95 81 10: 26 103 89 158 93 o
1932 4: 43 94 65 1,247 94 80 10: 12 101 88 156 92 ~
l 1933 4: 33 92 64 1,213 91 78 9: 75 98 85 153 91 :r~ 1934 4: 36 92 64 l ,208 91 78 9: 79 98 85 155 92 :::::
. 1935 4: 50 95 66 1,229 92 79 lO: 10 101 88 156 92 ?:-’
1936 4: 85 3 103 3 72 3 1,286 3 95 3 81 3 10: ll 101 88 158 93 g
1937 5: 10 123 85 1,457 107 91 10: 44 105 91 162 96 ~
1938 5: 53 134 93 1,526 113 97 Il: 03 llO 96 IG6 98 .,.,.
1939 5:98 144 JOO 1,581 ll7 100 11:44 115 100 169 100 ~
1940 6:69 162 ll3 1,745 129 llO 12:41 5 124 108 193 114 ~
g 1941 7:20 l 174 121 2,060 4 152 130 13:20 5 132 ll5 219 130 :t
-1 7: 46 2 180 125 .,.,
~· 1 Genomsnittlig dagsförtjänst 1/o–31/Io 1941 enligt kollektivavtal. 2 Timlön 82,9 öre. 9 timmars arbetsdag. 3 Omläggning
__, av uppgifternas införskaffande. Kedjeindexberäkning. 4 Beräknad kontantlön 1,020:- + naturaförmån 1.040: -. 5 Enligt Soc.
, Medd. 6/1941 jämkat med hänsyn till att inkludera även arbetande förmän.
.
..
l
.l
..
Fritjof Domö
än jordbrukets, skulle räntebördan först då vara ungefär lika stor,
om fyra gånger så mycket kapital investerats i industrien som i
jordbruket. Tyvärr synes vår statistik inte lämna några tillförlitliga svar på dessa frågor. Varken skatte- eller brandförsäkringsstatistiken ge några klara besked, och 1939 års krigsförsäkringskommitte resignerade infö.r tanken att beräkna maskinkollektivets
värde. Enligt sakens natur måste det vara svårt att göra några
exakta mätningar av nationalförmögenhetens fördelning på olika
näringar. En god bit på väg kan man dock komma.
Man vet sålunda, att jordbruksfastigheterna vid sista fastighetstaxeringen, år 1938, uppskattades till ett värde av 6,G miljarder, eller med avdrag för bostadsfastigheter till något över 5 miljarder. Industriens och hantverkets fastighetsvärden, likaledes
mätta enligt beskattningens normer, kunna inte gärna vara större
än jordbrukets, eftersom svenska aktiebolags och solidariska bankbolags fasta egendom 1938 taxerades till blott 4,7 miljarder och
däri måste ingå förutom en del bostadshus även fastigheter tillhörande bolag, som ej falla under kategorien industri och hantverk; dessa avdrag måste av allt att döma vara större än det
fastighetskapital, som belöper på den i annan form än aktiebolag
drivna industri- och hantverksnäringen. Driftskapitalet inom
jordbruket, däribland värdet av levande och döda inventarier, har
före kriget av Lantbruksförbundet skattats till ungefär 2 miljarder. Någon liknande värdering av industri- och hantverksnä-
ringens driftskapital finnes inte. Man kan emellertid använda
ett annat tillvägagångssätt, nämligen undersöka hur mycket eget
och främmande kapital investerats i olika industrier per anställd
och med ledning av dylika stickprov nå fram till en ungefärlig
genomsnittssiffra, vilken sedan multipliceras med det beräkneliga
antalet anställda. De gjorda stickproven visa mycket stark spridning alltefter olika typer av industrier men det vill synas som
om 10,000 kronors kapital per anställd snarare vore ett för högt
än ett för lågt genomsnittstaL Avdrag ha då gjorts för företags
aktieteckningar i dotterbolag. Det sammanlagda antalet anställda
i enbart industrien (alltså exklusive hantverket) har av kommerskollegium beräknats till 640,000 år 1939. Tillhopa skulle alltså industriinvesteringarna hålla sig omkring 6 miljarder. Denna
summa bör minskas med värdet av bostadshus men ökas med
hantverkets investering, vilken doe:k med hänsyn till hantverkets
arbetssätt ej kan representera någon mer avsevärd siffra. Liknande stickprov för jordbruket häntyda på siffror, som ligga över
598
Jordbruk och industri
10,000 kr. Givetvis ge dessa bägge beräkningssätt mycket grova
mått, och möjligen äro de dolda reserverna större inom industrien
än inom jordbruket. Men dessa beräkningssätt ge till slutresultat,
att investeringen i jordbruket, något över 7 miljarder, antingen
är något större än investeringen i industrien och hantverket eller
håller sig inom samma storleksordning.
Många äro kanske förvånade över detta facit. Vid närmare
eftertanke är slutresultatet i grund och botten inte så underligt.
De betingelser, under vilka jordbruket och industrien arbeta och
kunna utnyttja sina maskiner och redskap, äro nämligen helt
annorlunda. En industrimaskin kan utnyttjas i skift, året runt,
medan en traktor eller en skördemaskin eller ett tröskverk blott
behöves under vissa tider på året. Visserligen har man sökt motverka denna olägenhet för jordbruket genom kooperativ maskinanskaffning, men det finnes en bestämd gräns för detta samgående
redan däri, att maskinanvändningen är säsongbetonad och beroende av väderlek, varför tilgången till dessa inventarier måste
vara stor och elastisk.
Det torde i vart fall ges goda skäl att revidera de föreställningar, som ibland komma till uttryck och enligt vilka det utmärkande för industrien skulle vara att den vore särskilt kapitalkrävande. Endast såtillvida är denna karakteristik obestridlig,
att av industriens kapital en större del ligger i maskiner och en
mindre del i själva fastigheten än inom jordbruket. I verkligheten kan jordbruket till följd av sitt behov av byggnader, husdjur,
maskiner och redskap inte drivas utan förhållandevis mycket stora
egna insatser eller lån. Att jordbruket särskilt till följd av rationaliseringssträvandena blivit i hög grad kapitalkrävande framgår direkt av tillgängliga, visserligen kanske blott ungefärliga
medeltalssiffror· angående jordbrukets och industriens årliga rnaskinanskaffning under perioden 1935-39. Dessa siffror äro för
jordbruket oinkring 47 och för den egentliga industrien omkring
250 milj. kr. Industriens maskinanskaffning uppgår sålunda till
ett ungefär 5 ggr så stort belopp som jordbrukets. En jämförelse
mellan industriens och jordbrukets maskininköp i förhållande till
nettoinkomster (4: 1), visar, att industrien trots sin större marginal inte använder mycket större del av inkomsterna till maskinanskaffning än jordbruket. Sannolikt skulle för jordbruket lika
fördelaktiga siffror ha erhållits, om den del av rationaliseringen,
som hänför sig till förbättring av ekonomi- och driftsbyggnader,
kunnat uträknas på liknande sätt.
599
f ”’
.. .· lll ’ ,.·.
’ ·. :~- .f
..
Fritjof Domö
Jag skall efter denna blick tillbaka inte längre trötta med siffror, hur roliga i mitt tycke och kanske också hur nyttiga dessa
än äro, utan skall i några punkter sammanfatta vissa synpunkter
med tanke på framtiden.
l) Åtminstone för mig måste det vara en ouppgivlig riktpunkt
att jordbruksnäringen även framdeles upprätthålles redan för
krigsberedskapens skull. Detta är ett samfällt och därför även
ett industriellt intresse. Utan att jordbruket kunnat upprätthållas under 1930-talets kris och utan att det tekniskt förbättrats
skulle vi ha stått oss vida sämre i den nuvarande försörj’uingskrisen än vi trots missväxten nu göra. Att förutsätta ett annat
läge för Sverige än frihetens – den politiska och ekonomiska
handlingsfrihetens – vägrar jag att diskutera.
2) Ett bärkraftigt och så mycket som möjligt självförsörjande
jordbruk har för vårt lands hushållning även den stora betydelsen, att vi på ett livsviktigt försörjningsområde göra oss någorlunda oberoende och därmed inskränka de av utrikeshandel och
konjunkturväxlingar känsliga produktionsgrenarna. Hittills har
varje internationell kris i regel börjat med en jordbrukskris, men
ett svenskt jordbruk, som gör landet i stort sett självförsörjande
och erhåller ett för denna uppgift lämpligt skydd, bildar en vågbrytare häremot och är en stabilisator i landets produktiva och
sociala liv överhuvud.
3) I min expose har jag sökt att i stora drag visa, att det svenska
jordbruket tack vare rationalisering och delvis även statligt stöd
utvecklats till större skördar, större utbyte per arbetsenhet och
förbättra·de lantarbetarlöner, samtidigt som produktpriserna visserligen ökat niminellt men sjunkit reellt, d. v. s. i jämförelse med
den allmänna prisutvecklingen. Denna utveckling har även räckt
till att öka jordbrukets inkomst, ehuru uppenbarligen icke i
samma grad som industriens. J ordbruket har efter övergången
från naturahushållning till penninghushållning ej hunnit riktigt
med vid den allmänna välståndshöjningen, åtminstone inte i industriens takt. J ag vill dock tolka utvecklingen före kriget så, att
jordbruket varit på väg att ta igen eftersläpningen. I samma
mån som jordbruksbefolkningen minskar och övriga samhällsgrupper stiga i antal, ökas utsikterna att så småningom genomföra denna utjämningsprocess utan större rubbningar och under
hänsynstagande till andra gruppers belägenhet och bekymmer.
Jag är ganska viss om att industriens män med den allmänanda,
som nu är så utmärkande för dem, härvidlag inte skola resa något
600
Jordbruk och industri
motstånd, helst när jag tänker på att jordbruksregleringen på sin
tid, trots de pålagor den förde med sig även för den betryckta
industrien under de svåra krisåren, aldrig bekämpades utan
tvärtom som regel rönt mycket stor förståelse bland dem.
4) Liksom hittills böra jordbrukarna i främsta rummet lita till
sin egen kraft och sina egna organisationers uppbyggande arbete.
De böra med andra ord planmässigt fortgå på den inslagna vägen.
De böra m. a .o. planmässigt fortgå på den inslagna vägen. De
böra sålunda fortsätta rationaliseringen. Kostnaderna därvid, t. ex.
för ekonomihusens förbättring – ett av jordbrukets svåraste problem- måste dock ligga i någorlunda paritet med jordbrukets egna
produktpriser. Det är i denna tid också tänkbart, att en bättre
lönsamhet för jordbruket kan vinnas genom nya odlingar eller
genom att vissa grenar av produktionen få en ökad betydelse.
Det ligger således nära till hands att antaga, att jordbruk, som
drivas i förening med skogsbruk, komma att profitera av skogens
vidgade roll som industriell råvara; enahanda kan också komma
att gälla om torven, när den tekniska forskningen som man hoppas löst de bränsleproblem, med vilka den nu brottas. Från en
annan sida har en kunglig kommitte nyligen angripit jordbrukets
ekonomiska problem, när den föreslagit en spärregel för icke lantbrukare att inköpa jordbruk och placera pengar i deras realvärden; därigenom vill man förebygga en stegring av jordvärdena
och en ökning av jordbrukets räntebörda. Det tänkvärda däri får
dock vägas mot jordbrukets stora kapitalbehov och risken för att
man tilltäpper för landsbygden rikt givande källor. Kanske det
allra viktigaste ändock är, att själva jordfördelningen så små-
ningom tas upp till debatt i syfte att åstadkomma sådana enheter,
som kunna bli bärkraftiga underlag för en lönande ekonomisk
drift. Det måste ligga i fullständig linje med rationaliseringspolitiken att en viss storlek är behövlig för att dyrbara byggnadsmaskin- och redskapsinventeringar skola löna sig. För att små-
brukarna skola få del av standardhöjningen har man på sistone
ansett sig böra betala högre mjölkpriser till dem. Jag är väl medveten om att en ändrad och ekonomiskt ändamålsenligare jorddelningslagstiftning kan leda till en beskärning av den fria bondeklassens numerär, men det måste vara klokare att handla på lång
sikt och smidigt förmedla övergången än att förr eller senare försättas i ett tvångsläge.
5) Industrien å sin sida måste i en fortsatt stegring av jordbrukets lönsamhet se icke enbart något ideellt värdefullt eller nå-
601
.;;-
lo l ’
.f
Fritjof Domö
got för den sociala sammanhållningen önskligt. Den har även ett
eget intresse därav. Under 30-talets rationalisering har jordbruket blivit en allt större kund hos industrien. Sålunda har nettovärdet av anskaffade lantbruksmaskiner, traktorer och mjölkningsmaskiner från 1931 till 1939 successivt ökats från 11 till 50
milj. kr.; nettovärdet har” då erhållits genom att lägga ihop inhemsk produktion och import samt dra ifrån export. Skulle byggnadsverksamheten åter komma igång på landsbygden, måste detta
betyda stora leveranser för byggnadsämnesindustrien o. s. v. Å ven
för konsumtions- och konfektionsindustrien skulle en bättre utkomst inom jordbruket betyda nya och stora avsättningsmöjligheter. Enligt socialstyrelsens uppgifter belöpa sig pr år och normalhushåll 352 kr. på textilvaror för arbetare i städerna mot för
jordbruks- och skogsarbetare 159 kr.; i fråga om skodon äro utgifterna 76 resp. 51 kr. och i fråga om rengöringsmedel 32 resp. 16 kr.
På den egentliga landsbygden finnes alltså en stor konsumtionsreserv med stora expansionsmöjligheter för vederbörande industrier.
Om de äkade utsikterna för »nöjesindustrien» vill jag avstå från
att tala.
6) Jordbruket har visserligen rätt att ängslas för en sådan industriell framryckning, som skulle skärpa inkomstskillnaden och
exempelvis leda till en ökad sugning av arbetskraft från jordbruket. Men jordbruket har samtidigt allt intresse av en stark, utvecklingsduglig och köpkraftig svensk industri. Lantmännen böra
också tacksamt erkänna de tillmötesgående tjänster, som exempelvis tillverkare av lantbruksmaskiner eller gödningsämnen
gjort det svenska jordbruket. Ett fortsatt direkt och vidgat samarbete mellan jordbrukets och industrien ekonomiska sammanslutningar om jordbrukets förnödenhetsbehov borde bli fruktbringande
för bägge parter. Sannolikt skulle även ett ökat aktgivande på
standardiseringens betydelse kunna minska jordbrukets kapitalutlägg, kanske inte minst när det gäller byggnadsverksamheten.
7) Ur jordbrukarnas och ur det allmännas synpunkt skulle det
vara till båtnad, om industriens nyanläggningar kunde spridas
ut på den i stort sett fattiga landsbygden mer än hittills. Därigenom skulle kapital och köpkraft pumpas ut och många kommuner få lättare att genomföra de välfärdsanordningar, som stå
på tidens föredragningslista. Å ven för skatteutjämningen vore
detta av vikt. J ag är väl medveten om att den svenska industrien
i förhållande till andra länders redan är mycket spridd, liksom
att industrien vid sin lokalisering måste handla efter vad som är
602
—————~- ”””””””’” —
Jordbruk och industri
mest ekonomiskt. Men synpunkten är inte desto mindre tänkvärd
och kommunikationsväsendets utveckling måste nuförtiden medge
en vidare ram för utplaceringen än tillförene.
J ag vill stanna vid dessa allmänna synpunkter. J ag har främst
velat visa upp, att jordbruket liksom industrien är en näring
i starkt framåtskridande, som dess idkare vilja driva modernt tekniskt, rationellt och ekonomiskt. J ordbruket är ingen belastning
av folkhushållet utan en nödvändig och omistlig del av detta.
Genom kunskap om jordbrukets. läge vidgas också förståelsen för
jordbruksbefolkningens problem. Å andra sidan brister det ofta
för mycket hos jordbrukarna i deras insikter om industriens ställning och om betydelsen av de jättelika tekniska erövringar, som
industrien gjort och som varit hävstången för hela folkets välståndshöjning. Jag tvekar inte att säga att jordbruksbefolkningen
har långt kvar, innan den skaffat sig den allmänna ekonomiska
upplysning, som exemepelvis industriens och en del fackföreningars
tidskrifter varit angelägna att sprida bland sina medlemmar. Icke
minst i en tid, då sammanhållning mellan samhällets skilda grupper är en bjudande nödvändighet, kunna fåkunnighet, fördomar
och falska föreställningar skapa mycket ont. Kunskap och förståelse däremot bana väg för den goda viljans politik, den politik
:som när allt kommer omkring nog är förmer än de flesta teorier.
603
-· .-
OCH INDUSTRI
EN BLICK TILLBAKA OCH EN BLICK FRAMÅT
Av statsrådet FRITJOF DOMÖ
TILL utgångspunkt för några allmänna jämförelser mellan jordbruket och industrien vill jag välja tiden omkring 1890.1 J ordbruket, som då inte blott var modernäringen utan även huvudnäringen, blev vid denna tid tullskyddat, samtidigt som driften
började omläggas i riktning mot ett vad man kallat allsidigt jordbruk, baserat inte blott på spannmålsodling utan även på animalisk produktion, sockerbetsodling och ett uthålligt skogsbruk. Den
inriktning jordbruket då fick, delvis utan tvivel tack vare tullskyddet, har det i stort sett bevarat ända tills i dag; det kan på
goda objektiva grunder sägas, att just denna jordbrukets allsidighet räddade vårt land hastigare än många andra länder över 1930-
talets svåra agrarkris. Vad industrien beträffar befann sig landet
omkring 1890 mitt uppe i den industrialiseringsprocess, som man
brukar förlägga till 1800-talets tre sista årtionden.
Jag skall här icke närmare fördjupa mig i de välkända befolkningsstatistiska förändringarna under de senaste 50 åren, helst
som resultaten av 1940 års folkräkning ännu ej föreligga och man
alltså i huvudsak blott har att hålla sig till 1930 års tal. Om man
slår ut grupperna husligt arbete och f. d. yrkesutövare på den
officiella statistikens fyra sociala huvudgrupper, har från 1890 till
1930 den till jordbruket knutna befolkningen minskats med ungefär 1/2 miljon människor (från 2,D till 2,4 milj.), medan gruppen
industri och hantverk ökat till det dubbla eller från 1,o till 2,1
milj. Jordbrukets antal i totalbefolkningen har under samma tid
nedgått från 62 till 39% och industri- och hantverksgruppens an- 1 Denna uppsats är i allt väsentligt lika med mitt föredrag på årets Arosmässa.
På vissa statistiska uppgifter vill jag tacka några fackmän och andra, vilka jag
vänt mig till; bland dem vill jag nämna docenterna E. Håstad och L Svennilsson,
byråchefen R. Ytterhorn och d :r Einar Dahlgren.
585
.f.”
..·
” ’ . ··……….–….-·
.f
Fritjof Domö
del ökat från 21 till 35 %. Det troliga är, att 1940 års folkräkning
skall visa att åtminstone när det gäller aktiva yrkesutövare jordbruket passerats av industrien och följaktligen ej heller demografiskt längre än huvudnäringen.
Under dessa femtio år har den odlade arealen utvidgats, när
det gäller åkerjorden, och” inskränkts, när det gäller naturlig äng.
Mätta i hektartal ta ökningen och minskningen ut varandra.
Åkerjorden har utvidgats med ungefär 10 procent, från 3,3 till 3,7
milj. hektar (1938 års siffror). Den huvudsakliga ökningen hänför
sig dock till tiden före 1920; under förra världskriget var odlade
åkerarealen ett tag uppe i 3,8 milj. hektar. Efter kriget gick åkerarealen hastigt ner, men under 1930-talet har den åter något vidgats; ökningen är till stor del ett resultat av det statliga stödet
åt grundförbättringsarbeten, bl. a. för att förstärka ofullständiga
jordbruk. Den naturliga ängen återigen har från 1890 till 1938
nedgått från 1,5 till 1,1 milj. hektar. Jag har i korthet velat ange
dessa siffror för att redan nu påvisa, att jordbrukets förbättrade
skördar i mycket ringa grad ha samband med förändringar i
fråga om den brukade jorden.
Tabell I innehåller en sammanställning för femtioårsperioden
av dels skörden av viktigare växtslag i milj. kg. och förskjutningen mellan dem, dels totalskörden i milj. .foderenheter. Omräkningen i skördeenheter har gjorts för att få en gemensam nämnare
Tab. I.
Skörd i Sverige av viktigare växtslag i milj. k_q. och totalskörd i
milj. foderenheter åren 1891-1940.
. lKom, l
l
iFoderrot-li Socker· Total.
År Brödsäd havre och Potatis
l betor l frukter
Vallhö
skörd
blandsäd l l
!
l l
l 1891/95 ……. 677 1,601 1,279 l 423
l
278 2,595 5,977
1896/00 ……. 735 1,552 1,209 680 312 2,950 6,224
1901/05 ……. 728 1,486 1,381 l 698 494 2,958 6,148
1906/10 ……. 823 1,830 l 1,546 956 l 1,746 4,129 7,701
! 19ll/15 ……. 853 1,792 1,683 895 ’ 2,690 4,062 7,740
i 1916/20 ……. 748 1,665 1,796 913 2,730 3,578 7,149
11921/25 ……. 845 1,879 1,768 1,052 2,904 4,038 7,782
11926/30 ……. 916 1,907
!
1,656 843 3,200 4,921 8,564
i 1931/35 ……. 1,072 1,897 1,874 1,59!l 2,980 4,875 8;858
• 1936/40 ……. 1,017 1,968 1,921 1,894 2,672 l 4,705 8,756
1936………. 941 1,928 1,806 1,800 2,762 4,905 8,775
1937 ………. 1;064 1,968 1,838 2,077 2,883 5,446 9,423
1938………. 1,179 2,243 1,858 1,834 2,821 5,492 9,846
1939 ………. 1,214 2,094 1,809 1,900 2,547 4,625 9,021
1940 ………. 687 1,604 2,294 1,859 l 2,346 3,058 6,717
1941 (beräknad) 606 1,361 1,970 1,828 l 2,316 2,354
586
.·
Jordbruk och industri
för olika växtprodukter. Det intressanta för dagens diskussion är
jämförelsen mellan siffrorna för den första femårsperioden och
för de goda normalåren 1937-1939; ur kristtidssynpunkt är det
dock lika intressant, för att inte säga skrämmande, att se att totalskörden under fjolårets missväxt evalverad i foderenheter ej
var stort större än skörden i början av 1890-talet. I jämförelse
med tiden 1891-95 visade totalskörden under de goda åren på
slutet av 30-talet en stegring i foderenheter av omkring 60 %, för
rekordåret 1938 omkring 65 %. Ökningen av bet- och rotfruktsskörden är flerfaldig, ökningen av skörden av brödsäd och vallhö
uppgår i det närmaste till det dubbla och ökningen av potatisskörden närmar sig hälften. Sannolikt är stegringen i verkligheten något större, beroende på att skörden torde ha uppgivits för
högt i den officiella statistiken för tiden före 1900. Att den totala
stegringen omsatt i foderenheter ändock ej är mera markerad förklaras bl. a. av att ökningen av sädesslag med hög foderenhetskoefficient (korn, havre och blandsäd) blott rör sig om cirka 20
procent. Möjligt är att stegringen skulle ha blivit ännu något
större, om man haft ett annat gemensamt mått för växtslagen än
foderenheter och i stället för värdet som kreatursföda lagt värdet
som människoföda till grund för beräkningarna.
Det skulle ur många synpunkter vara av intresse att kunna
följa jordbrukets kriser under det sista halvseklet och därvid undersöka, i vad mån dessa påverkat jordbruksproduktionens inriktning eller teknikens framsteg; veterligen har ingen sådan sammanfattande undersökning gjorts. Innan jag kommer in på förhållandet mellan industrien och jordbruket skulle jag vilja begränsa mig till att framföra några synpunkter på de resultat,
som den ur 1930-talets jordbrukskris uppvuxna jordbruksregleringen lett till. Jag förutsätter då, att det står utom diskussion
dels att statsåtgärder i det dåvarande katastrofala produktprisläget vore ofrånkomliga, dels att stödanordningarna så till vida
givit den önskade effekten att jordbrukskrisen relativt snabbt
kunde övervinnas, något som i sin mån synnerligen verksamt
hjälpte oss ur den allmänna depressionen och påskyndade inträ-
det av högkonjunkturen åren .före det nya kriget. Säkerligen fruktade dock många för tio år sedan att en statlig reglering av jordbruksnäringen skulle föra oss in i ett skråvälde med tonvikten
lagd på det statiska moment, som ansetts utmärka denna sociala
epok. Till följd av statistikens ofullkomlighet och särskilt yrkesstatistikens eftersläpning kan man inte i dag få ett uttömmande
[187
t-….
.. ” ’
·’
Fritjof Domö
Tab. II.
Skörd p e r h e k t a r av vete, råg och potatis i deciton och totalskörd
i foderenheter åren 1891-1940.
Ar Vete Råg l . l Total- ii Ar Vete Råg
i . \ Total- 1
lPotatis’ skörd i [Potatis k”” d’, s or
l 1: l l
i 1891/95 16,3 14,1 81 1,537 ,i 1931/35 .. ·l 24,1 19,4 141 2,158
l 1896/00 18,3 14,8 77 1,561 11936/40 … 22,8 18,~ 145 2,139
1901/05 17,3 14,4 89 1,515′ 1936 ….. •i 22,1 16,5 135 2,125
1906/10 21,1 15,6 102 1,898,1937 …… 1 24,4 19,2 140 2,306
1911/15 21,1 15,9 l!O l l ,869 1938 …… 27,4 20,1 140 2,420
1916/20 18,5 14,1 ll5 1,700 1939 …… ! 27,8 20,4 137 2,205
1921/25 21,7 16,4 113 1,884 : 1940 …… [ 12,5 15,7 170 1,639
1926/30 22,1 16,4 115 2,068′
l
’
l
svar på denna fråga, men man kan få ett svar, som gör varje
ovisshet om tendensen överflödig.
Tabellerna II och III belysa sedan 1890 produktionsutvecklingen
på de viktigaste områdena dels per hektar odlad jord och dels
per manlig arbetskraft verksam i jordbruket. Det har sagts att
Europas jordbruk i tekniskt hänseende inte undergick någon förändring från Karl den stores tid och till inpå 1800-talct. Det framgår av tabellerna, att tekniken i Sverige – och i vidsträckt
mening böra både konstgödningen och växtförädlingen ingå däri
/ – icke stått stilla under de sista femtio åren och allra minst
sedan jordbruksregleringen införts; givetvis kan jämförelsen inte
Tab. III.
Skörd per manlig yrlcesutövare inom jordbruk och boskapsskötsel av
viktigare växtslag i kg. och totalskörd i foderenheter åren 1896-1935.1
Ar
[ 1 Korn, l Socker- 1
Foderrot-l Totall Brödsäd [havre och Potatis
betor frukter l
Vallhö
skörd
: blandsäd [
l i
11896/00 ……. 1,020 2,160 1,680 940 430 4,100 l 8,650
i Hl01/05 ……. 1,010 2,060 1,920 970 ()90 4,110 i 8,540
1906/10 ……. 1,Hi0 2,580 2,180 1,350 2,4()0 i
5,830 10,880
l 1911/15 ……. 1,200 2,530 2,380 1,2()0 3,800 5,740 10,930
!1916/20 ……. 1,040 2,330 2,510 1,280 3,810 5,000 9,990
1921/25 ……. 1,180 2,630 2,470 1,470 4,0()0 i),(\40 10,870
l 1926/30 ……. 1,310 2,740 2,380 1,210 4,590 7,0()0 12,290
11931/35 ……. 1,540 2,720 2,()90 2,290 4,280 l (),990 12,71o
— — -·—-
1 Don officiella statistiken redovisar folkmängdens fördelning efter olika yrkes·
grupper endast för vart lO: de år. I ovanstående tabell har därför skördarna för
5-årsperioder angivits i förhållande till antal yrkesutövare vid närmast liggande redovisningsår.
588
Jordbruk och industri
Mjölkproduktionens utveckling åren 1891-1940.
År
l Por ko lInall;sl ~er manlig l År
[Per ko l Inalles l Per manlig
k 1,000 Jordbruks- , ! k 1,000 jordbruksg. ton yrkesutövare il l g. ton yrkesutövare
i 1891/95 ….. 1,240! 2,0521 1931/35 ….
! l l2,479 i 4,767
: 1896/00 ….. 1,360 i 2,375 3,300 1936/40 …. – 14,804 1 j
; 1901/05 ….. 1,530 2,714 3,770 1936 ……. 2,532,4,863 l
’ 1906/10 ….. 1,660 i 3,031 4,280 1937 ……. 2,528 4,856 l
’ 19II/l3 ….. 1,790′ 3,320 4,690 1938 ……. 2,563 l 4,900 l’
1923/27 ….. 2,176′ 4,077 5,700 1939 ……. 14,800 l
: 1928/32 ….. 2,363 4,626 6,640 1940 ……. ; 4,600 1
1
i 1933/37 ….. 2,501 i 4,760 6,830
Antal svin åren 1891-1940.
År
: 1891 • • o • • • o • • •
i 1896 ……….!
1901l ••••••••••
11906 ……….
19ll ……….
: 1916 ……….
Antal i
1,000 st.
655
789
809
872
951
1,065
Per manlig l:
jordbruksyr· :’
kesutövare 2 l·
År
l! l11919……… ”l
111927 ……….
1,1 l’ l
11932 ……… ·l
11937 ………. :
1,3 11940………. l
i. l
Antal i
1,000 st.
717
1,387
1,495
1,456
1,315
6,840
Per manlig
jordbruksyrkesutövare 2
1,0
2,1
utsträckas längre än till krigsutbrottet, eftersom missväxten samt
fodermedelsimportens och konstgödningens inskränkning sedan
dess rubbat alla grundvalar för jämförelsetal. Från 1891/95 till
1937/39 är ökningen per hektar för vete, råg och potatis något
över 50 %, mätt i foderenheter; enbart från perioden 1926/30 har
en höjning skett med omkring 20 %. För förädlade produkter är
ökningen ännu större. Sålunda har mjölkavkastningen per ko
från 1891/95 till 1938 stigit med över det dubbla eller ungefär
105 %, därav med över 25 % från perioden 1923/27 till perioden
1933/37. Det intressantaste är dock att sätta stegringen i relation
till manliga yrkesutövare. Tyvärr äro vissa svårigheter förknippade med dylika beräkningar, beroende på att yrkestal finnes
blott i den officiella statistiken för vart tionde år och senast 1930.
Man får därför nöja sig med tal för tiden intill 1935, varvid
1 Preliminärt.
• Den officiella statistiken redovisar folkmängdens fördelning efter olika yrkesgrupper endast för vart lO: de år. I ovanstående tabell har därför antalet svin för
resp. år angivits i förhållande till antal yrksutövare vid närmast liggande redovisningsår.
589
.. :u ’ .·.~—–
’ -~
.1 •
Fritjof Domö
skördarna satts i relation till den sysselsatta manliga arbetskraften inom jordbruksbefolkningen enligt den närmast tillbaka i tiden liggande folkräkningen. I foderenheter räknat utgör skördestegringen under 45-årsperioden 47 %, mjölkavkastningen har under fyrtioårsperioden 1896/1900-1931/33 stigit med nära 110 procent, och antalet svin har ”från 1901 till 1932 ökats från 1,1 till 2,1
stycken, eller i det närmaste det dubbla, allt per manlig arbetskraft. Tyvärr kan man inte ännu få några liknande siffror på
slutet av 30-talet. 1936 och 1937 års lantarbetstidslagar reducerade
arbetstiden till i årligt genomsnitt 9 resp. 8 timmar per dag; omkring 1890 var den inom parentes sagt cirka 12 timmar. Lagen
är visserligen tillämplig blott på större och medelstora jordbruk
men har varit i hög grad normgivande även för övriga. Denna
sociallagstiftning tvingade jordbrukarna till en betydande personalinskränkning. Samtidigt inföllo de goda skördeåren. Det är
ställt utom allt tvivel att produktionen per arbetsenhet just under
1930-talets sista år fram till 1940 måst ha väsentligt ökats. Denna
stegring skulle markeras än starkare, om man toge hänsyn dels
till att – såsom förut nämnts – skördesiffrorna för tiden före
1900 torde ha angivits för höga och att foderenhetsvärdet nog ej är
en fullt rättvisande mätare av hela skördestegringen, dels till att
lantbruket alltjämt i vida högre grad är industrien av olika skäl
sysselsätter partiellt arbetsföra, sådana som industrien skulle ha
utrationaliserat eller måst utrationalisera. Med all sannolikhet
skulle stegringen ha ytterligare understrukits, om även den kvinnliga arbetskraften medtagits och produktionssiffrorna satts i relation till alla inom jordbruket sysselsatta.
Oavsett vilka mått och enheter man väljer är det därför uppenbart, att jordbruket under jordbruksregleringens tid fortsatt den
rationaliseringsprocess, som tidigare påbörjats och som återspeglas i de successivt stegrade produktionssiffrorna, framför allt under de senaste årtiondena. Regleringen har så långt ifrån varit
någon tung hand över den tekniska utvecklingen, att debatten
vid tiden närmast före krigsutbrottet i stället mestadels kretsade
kring frågan, hur man skulle bemästra den verkliga överproduktion, som man då i en nära framtid räknade med.
En förklaring till detta gynnsamma resultat, nått utan att jordbrukskrisen behövde förorsaka allvarliga sociala rubbningar, är
att jordbruksregleringen utformats efter den gamla goda regeln
hjälp till självhjälp. J ordbrukarna ha alltfort haft det största
egenintresse att nå så goda produktionsresultat som möjligt. Som
590
J ordbruk och industri
mellanled mellan den stödjande staten och de enskilda producenterna ha funnits jordbrukets ekonomiska sammanslutningar, vilka
under denna tid – delvis med hjälp av direkta statssubventioner
– hastigt utbyggts och slutligen centraliserats i Sveriges Lantbruksförbund. Just i dagarna påskynda statliga regleringsåtgärder organisationsarbetet på ett hittills föga upparbetat fält, nämligen vedbränslets; jag har anledning att hoppas att ett ökat samarbete mellan skogsproducenterna inte blott skall bli till skogsägarnas eget gagn utan även till hela samhällets bästa genom att
skapa en bättre ordning på marknaden, exempelvis i fråga om
mätning, klassificering, transport och priser, på samma sätt som
exempelvis skett inom mejerihanteringen. Vare sig jordbrukarna
läst Geijers ord i Manhem om den fria odalbonden eller inte stodo
de länge undrande och spörjande inför parollen om ekonomiskt
samarbete men nu synas de ha gått förbi industrien när det gäller
samverkan på bred bas. Före kriget hade staten fördel av dessa
ekonomiska organisationer vid organiserandet av jordbrukets utrikeshandel genom att staten i stort kunde lita till ett samlat uppträdande av de svenska intressena. Under krisen ha dessa organisationer varit till ovärderlig nytta när det gäller att genomföra
de ömtåliga konsumtionsransoneringarna.
Efter denna återblick på jordbrukets utveckling och rationalisering är det av intresse att sammanställa jordbrukets och industriens inkomster. Beräkningar av dessa näringsgrenars årliga
nettoinkomst, efter avdrag av kostnaderna, finnas utförda i två
redan förut offentliggjorda serier, dels för åren intill 1930 och
dels för åren 1930-1935. Som det framgår av diagrammet, skilja
sig beräkningarna ganska väsentligt både absolut och relativt.
’l’renden är dock en och densamma. D:r Dahlgren, som har svarat
för beräkningen av den senare serien, har varit vänlig att för
detta föredrag framräkna jämförbara inkomstsiffror för perioden
1930-1939. Utan att jag kan ingå på någon värdering av grunderna för dessa beräkningar vill jag blott anföra att desamma
äro byggda på produktionsuppgifter, alltså inte på skattedeklarationer med de felkällor, som i så fall kunna härröra exempelvis
från intressemotiv vid präntandet på heder och samvete av inkomstsiffrorna. Vidare bör nämnas, att byggnadsindustrien och
anläggningsverksamhet ej ingå i industriens tal, liksom inte heller
fisket eller skogsbruket i jordbrukets; i industriens tal ha även
en del inkomster från skogskörslor m. m. för jordbrukarna inräknats. Enligt den första serien var jordbrukets andel i natio- 591
L.• .. ’
._.;;
.f
Fritjof Domö
nalinkomsten år 1890 något större än industriens men har sedan
dess sjunkit .från 2l,s till 6,s % år 1930, medan industriens andel
under samma tidsföljd gått upp från 20,4 till 43,s. Enligt den
andra serien har jordbrukets andel under åren 1930-1939 sjunkit
från 11,2 till 9,2 %, trots d.e stigande absoluta talen, under det att
industriens andel höjts en obetydlighet, från 44,4 till 45,a (se tab.
IV). Med ledning av Streyfferts beräkningar av skogsbrukets
ekonomi bör jordbrukets absoluta nettoinkomsttal vid slutet av
1930-talet ökas med en siffra, som ligger mellan 200 och 300 milj.,
och jordbrukets andel i nationalinkomsten i anslutning därtill
med 2 a 3 procent.
Enligt denna andra serie skulle industriens nettoinkomst vara
ungefär fyra gången så hög som jordbrukets. Tack vare skördarnas ökning och produktprisernas höjning antyder visserligen serien en något mindre hastig procentuell nedgång för jordbruket
på 30-talet. Men då jordbruket och industrien sysselsätta ungefär
lika stort antal människor skulle nettoandelen av nationalinkomsten per i jordbruk sysselsatt vara endast ungefär en fjärdedel av
talet per i industrien sysselsatt. Ä ven om siffrorna skulle kunna
pressas åt det ena eller andra hållet är tendensen oomtvistlig.
Serierna säga ganska mycket om vårt samhälles utveckling. Jag
skall dock inskränka mig till endast några reflektioner.
Dessa nettoinkomsttal böra inte tas sifferslaviskt Dyrortsskillnader åstadkomma oförnekligen olika slags penningvärden
inom landet, och l krona i jordbrukarens hand är nog något mera
värd än l krona i en stockholmsarbetares. Sålunda äro bostadskostnaderna i landsbygden lägre, likaså livsmedelskostnaderna,
för vilka produktpriserna till stor del böra tas till mätare. Man
bör följaktligen ej dra den slutsatsen att den genomsnittliga levnadsstandarden hos jordbruksbefolkningen är fyra gånger lägre.
När man ser diagrammet över nettoinkomsttalen, lockas man att
titta något på prisutvecklingen så att säga ur halvsekelperspektiv. Det problemet uppställer sig nämligen, om det finnes någon
markerad olikhet i de kurvor, som jordbrukets och industriens
produktpriser under de senaste årtiondena beskriva. Självklart
bör man härvid bortse från prisutvecklingen under pågående krig,
vilken för jordbrukets vidkommande bestämmes av missväxten,
nödvändigheten av en viss kompensation för dyrtidsstegringen
och önskan att stimulera till största möjliga odling. Om man först
håller sig till jordbruket är produktprishöjningen på de flesta
varuslag sedan 1890 och särskilt sedan 1914 vida mindre än som
592
•.•tJordbruk@ts·och indu
::nationalinkomsten
~o:1guo-1g5g
lOG&
9110
J ordbruk och industri
·-IRMtriens.>!llllfllliiRIIIt
:t%4~ Nanonalin~omst
– Jontbrukut&Ullllväm i prtl’fllt•>
u nD!ilmöliniomst
!J9C\2.> 64> 06 118 10 12 14 16 lD 20 22 24 26 2a 54> ~ ~ Sf> 311 –
’L’ab. IV.
Jordbrukets och industriens nettovärde samt nationalinkomst 1930-
1939. Milj. kr.
—· —–i – —–
Ar ’ J ordbrukets
l nettovärde
11930 ………. l 913
11931. …….. ’l 802
! 1932 ………. 809
11933 ………. 798
• 1934 ………. 889
1935 ………. 929
1936 ………. 952
1937 ………. !)88
1938 ………. 1,021
1939 ………. 1,061
Industriens i
nettovärde
3,612
3,149
2,786
2,849
3,405
3,651
4,104
4,803
5,034
5,248
44-41718. Svensk Tidskrift 1941.
Nationalinkomst
8,137
7,387
6,841
6,840
7,784
8,295
9,107
10,274
10,704
11,510
~·..·:;;;· f’
J ordbrukets l Industriens
nettovärde nettovärde
i % av nationalinkomst
11,2 44,4
10,9 42,6
11,8 40,7
ll,7 41,7
11,4 43,2
11,2 44,0
10,5 45,1
9,6 46,7
9,5 47,0
9,2 45,6
593
J.~ ., •’f
m
.t
..
Fritjof Domö
motsvarar penningvärdets förändringar; skulle man utsträcka
jämförelsen längre bakåt i tidenlågopriserna på de flesta vegetabiliska ännu 1931/33 nominellt på samma nivå som priserna på
70-talet eller i vissa fall t. o. m. under dessa. För de animaliska
produkterna är prisstegringen något större. För industriprodukter finnes tyvärr ingen motsvarande statistik för tiden före 1913.
Efter förra världskriget ha dock, som tab. V utvisar, industriprodukternas partipriser i stort ända till 1939 legat mer eller mindre
över jordbruksprodukternas. Anmärkas bör dock, att de förnödenheter, som jordbrukarna behöva för själva driften av sin näring,
under tiden mellan krigen hopräknade numera icke stegrats mer
än jordbrukets produktpriser. En närmare analys av förnödenhetsprisindex visar emellertid, att detta för jordbruket gynnsamma resultat mest är att tillskriva att några dominerande förnödenhetsartiklar, som fodermedel, gödningsämnen och drivmedel, helt eller delvis importerats till låga priser. Förnödenhetsindex är sålunda ett medeltal mellan låga importpriser och vissa
relativt högre priser för de i denna serie ingående inhemska industriprodukterna.
Det .förtjänar understrykas, att i den på 1914 års priser baserade
levnadskostnadsindex livsmedlen ingå som den relativt sett minst
fördyrade posten. Ändock äro detaljhandelspriserna i denna inAr
1913 ..
1914 ..
1915 ..
1916 ..
1917 ..
1918 ..
1919..
Tab. V.
Partiprisindex för jordbruks- och industriprodukter.
(1913 = 100.)
l Jordbruks-[ Industri-Il IJ db k IIndust~i-:1 lJordbruks-l Ind.;striAr
or ru s~ 1′
Ar1 pro- 1 proprodukter l d ukter2 Il
1 proiprodukter dukter2 produkter [ dukter2
l 11931. ·l
i
100 100 1922 .. i 158 188 IlO l 133
103 104 1923 .. i 149 176 1932 .. 98 128
139 122 1924 .. l 153 170 1933. ·t 99 i 125
156 164 1925 .. 159 169 1934 .. 116 127
183 237 1926 .. 147 162 1935 .. 125 127
289 317 138 159 132 130
357 306 1928 .. 143 158 11937 .. 138 147
11927.. 1936. •i
1920.. 295 335 1929 .. 136 153 11938 .. 140 141
[1921. .l 221 242 1930 .. 119 146 11939. -l 153. 146
1 För åren 1913-1930 enligt manuskript från Kungl. Lantbruksstyrelsen, därefter omräknad serie hämtad ur tidskriften Landtmannen Svenskt Land.
2 För åren 1913-1936 äro uppgifterna hämtade ur Kommersiella Meddelanden,
där indextalen erhållits genom att de för varje år redovisade produktvärdena uträknats i procent av samma värdebelopp reducerat till 1913 års prisläge. För åren
1937-1939 enligt Kommerskollegiums partiprisindex.
594
Jordbruk och industri
dex förhållandevis väsentligt högre än jordbrukets produktpriser.
Den största stegringen av livsmedelskostnaderna sedan 1914 hänför sig med andra ord till distributionen, standardförbättringar
i butikerna m. m.
En annan fråga anmäler sig, nämligen om den relativa nedgången i jordbruksproduktionens nettovärde gått ut över de i
jordbruket anställda. För att belysa den något misskända utvecklingen på detta lönepolitiska område har jag i tabell VI fått en
siffersammanställning om reallönen inom jordbruk och industri,
varjämte ett diagram (s. 596) visar allenast de relativa förskjutningarna. Ser man blott till kontantlönen och beräknar värdet av
kost, stat och andra naturaförmåner efter produktpriserna ligga
jordbrukets anställda nog fortfarande litet efter de flesta industriarbetargrupper. För att kunna göra en standardjämförelse måste
det emellertid vara mera riktigt att beräkna naturaförmånerna
efter detaljhandelspriserna. I tabellen har därför en omräkning av
naturaförmånerna skett enligt socialstyrelsens detaljhandelspris:
jämförelse göres med det genomsnittliga prisläget i städerna, där
värdet av bostad resp. bränsle för uppvärmning och matlagning
för år 1941 uppskattas till 600 resp. 300 kronor. Tabellen visar,
att lönerna för lantbrukets anställda efter det förra världskriget
blevo mera konjunkturkänsliga, och i jordbrukets nedgångstider
uppkommo s. k. prissaxar. På slutet av 30-talet sedan jordbruksnäringen åter stabiliserats har lönestegringen varit mera markerad än för industriens folk; skulle man föra fram undersökningen
ända till1941, visar det sig att t. ex. en daglönares lön stigit sedan
1929 med inemot 70 % mot blott 32 % i genomsnitt för industriarbetarna. Intressantast är emellertid att iakttaga, att stegringen
började före kriget och var starkast åren 1936-39, d. v. s. under
den tid då statsmakterna reglerade arbetstiden. Man lyckades då
– ehuru under avsevärda svårigheter för enskilda jordbrukare
-samtidigt förbättra både jordbrukarnas och de anställdas ställning. Att detta blev möjligt är emellertid i mycket att tillskriva
två faktorer vid sidan om regleringspolitiken, nämligen dels de
goda skördarna och dels den internationella industriella högkonjunktur, som i Sverige delvis påverkades av upprustningen under
krigets förspel. Inom parentes kan tilläggas, att godtar man omräkningen av de jordbruksanställdas naturaförmåner på basis av
detaljhandelspriserna, skulle för tredje kvartalet 1941 en statavlönad arbetares löneförmåner motsvara en kontantlön av 3,066: 35
kr. för en i stad boende industriarbetares utgifter för motsvarande
595
H ’ .:- ..~—
’ ·. :~- .1
..
Fritjof Domö
Diagrammet visar blott de relativa förskjutningarna.
nyttigheter. Det innebär i sin tur en timförtjänst av 1: 28 vid
2,400, 1: 39 vid 2,200 och 1: 59 vid 2,000 arbetstimmar om året. Visserligen bör det ej förbises att exempelvis standard och bekvämlighet i fråga om bostäder m. m. ofta ännu är lägre hos jordbrukets folk. Men den avsevärda förbättringen av lönestandarden
inom jordbruket synes icke blivit tillräckligt uppmärksammad. I
allmänhet råder nog alltjämt den föreställningen att den gamla
klyftan fortfarande finnes kvar orubbad.
Ytterligare några reflektioner vill jag }igna frågan om kapitalinsatsen inom jordbruk och industri. Man frågar sig nämligen,
hur jordbrukets och industriens inkomster, d. v. s. de av mig nyss
anförda årliga nettoinkomstvärdena, förhålla sig till det i de
bägge näringsgrenarna investerade kapitalet. Eftersom industriens
inkomstnettovärde ju beräknats till ungefär fyra gånger större
596
r l
I n o m j o r d b r u k e t l Inom industri och hantverk,
·– __ –·—– ··- -·—- handel och transportväsen, Levnadskostnadsindex
’ 1 Daglo”nare i egen_k.ost_ sommardaalönll Statav_löna_d ko_·rdr.äna ! al.lmän.tjänst m. m. per den l juli
År ~—–’—- o – – – – – – – – – – – ___b __ !_____________
Index l l Index l 1
Index
Kr. i Kr. 1 —– · 1 Kr. – — -· —— – -, _ l 1929 och 1
1929 = 100 1939 = 1001 ~ 1929 = 10011939 = 100! j 1929 =HJO 1939 = 100\ 1914 – lOO 1 1939 = 100.
l
! l l !
1913 2: 97 63 44 710 53 ’ 45 4: 32 43 37
1914 3: 02 64 44 720 54 46 – – 100
~- 1915 3: 13 66 48 811 61 52 — –
1916 3: 77 80 56 883 66 56 5: 14 51 44
1917 5:- 106 74 987 74 63 6:28 63 55
1918 7: 14 151 105 1,256 95 81 8:94 89 77 219 130
1919 8:58 181 126 1,764 133 ll4 11:48 llil 100 257 162
1920 9: 37 198 138 2,088 157 134 13: 23 132 lli) 270 160
1921 6:74 142 99 2,352 177 151 13: 12 131 114 236 140
1922 5:04 107 74 1,649 124 106 9:52 95 83 190 112
1923 4:74 100 69 1,325 100 85 9: ll 91 79 174 103
1924 4: 79 101 70 1,275 96 82 9: 12 91 79 171 101
:;• 1925 4:74 100 69 1,371 103 88 9:36 94 81 176 104
’·’ 1926 4:72 100 69 1,318 99 85 9:57 96 83 172 102
1927 4: 71 99 69 1,328 100 85 9: 57 96 83 169 100
~·-:· 1928 4:71 99 69 1,334 160 85 9:67 97 84 173 102
1929 4: 73 100 69 1,329 100 85 9: 99 100 87 169 100
~
. 1930 4: 69 99 69 1,308 98 84 10: 40 104 90 164 97 …….
j””’ 1931 4: 57 97 67 l ,260 95 81 10: 26 103 89 158 93 o
1932 4: 43 94 65 1,247 94 80 10: 12 101 88 156 92 ~
l 1933 4: 33 92 64 1,213 91 78 9: 75 98 85 153 91 :r~ 1934 4: 36 92 64 l ,208 91 78 9: 79 98 85 155 92 :::::
. 1935 4: 50 95 66 1,229 92 79 lO: 10 101 88 156 92 ?:-’
1936 4: 85 3 103 3 72 3 1,286 3 95 3 81 3 10: ll 101 88 158 93 g
1937 5: 10 123 85 1,457 107 91 10: 44 105 91 162 96 ~
1938 5: 53 134 93 1,526 113 97 Il: 03 llO 96 IG6 98 .,.,.
1939 5:98 144 JOO 1,581 ll7 100 11:44 115 100 169 100 ~
1940 6:69 162 ll3 1,745 129 llO 12:41 5 124 108 193 114 ~
g 1941 7:20 l 174 121 2,060 4 152 130 13:20 5 132 ll5 219 130 :t
-1 7: 46 2 180 125 .,.,
~· 1 Genomsnittlig dagsförtjänst 1/o–31/Io 1941 enligt kollektivavtal. 2 Timlön 82,9 öre. 9 timmars arbetsdag. 3 Omläggning
__, av uppgifternas införskaffande. Kedjeindexberäkning. 4 Beräknad kontantlön 1,020:- + naturaförmån 1.040: -. 5 Enligt Soc.
, Medd. 6/1941 jämkat med hänsyn till att inkludera även arbetande förmän.
.
..
l
.l
..
Fritjof Domö
än jordbrukets, skulle räntebördan först då vara ungefär lika stor,
om fyra gånger så mycket kapital investerats i industrien som i
jordbruket. Tyvärr synes vår statistik inte lämna några tillförlitliga svar på dessa frågor. Varken skatte- eller brandförsäkringsstatistiken ge några klara besked, och 1939 års krigsförsäkringskommitte resignerade infö.r tanken att beräkna maskinkollektivets
värde. Enligt sakens natur måste det vara svårt att göra några
exakta mätningar av nationalförmögenhetens fördelning på olika
näringar. En god bit på väg kan man dock komma.
Man vet sålunda, att jordbruksfastigheterna vid sista fastighetstaxeringen, år 1938, uppskattades till ett värde av 6,G miljarder, eller med avdrag för bostadsfastigheter till något över 5 miljarder. Industriens och hantverkets fastighetsvärden, likaledes
mätta enligt beskattningens normer, kunna inte gärna vara större
än jordbrukets, eftersom svenska aktiebolags och solidariska bankbolags fasta egendom 1938 taxerades till blott 4,7 miljarder och
däri måste ingå förutom en del bostadshus även fastigheter tillhörande bolag, som ej falla under kategorien industri och hantverk; dessa avdrag måste av allt att döma vara större än det
fastighetskapital, som belöper på den i annan form än aktiebolag
drivna industri- och hantverksnäringen. Driftskapitalet inom
jordbruket, däribland värdet av levande och döda inventarier, har
före kriget av Lantbruksförbundet skattats till ungefär 2 miljarder. Någon liknande värdering av industri- och hantverksnä-
ringens driftskapital finnes inte. Man kan emellertid använda
ett annat tillvägagångssätt, nämligen undersöka hur mycket eget
och främmande kapital investerats i olika industrier per anställd
och med ledning av dylika stickprov nå fram till en ungefärlig
genomsnittssiffra, vilken sedan multipliceras med det beräkneliga
antalet anställda. De gjorda stickproven visa mycket stark spridning alltefter olika typer av industrier men det vill synas som
om 10,000 kronors kapital per anställd snarare vore ett för högt
än ett för lågt genomsnittstaL Avdrag ha då gjorts för företags
aktieteckningar i dotterbolag. Det sammanlagda antalet anställda
i enbart industrien (alltså exklusive hantverket) har av kommerskollegium beräknats till 640,000 år 1939. Tillhopa skulle alltså industriinvesteringarna hålla sig omkring 6 miljarder. Denna
summa bör minskas med värdet av bostadshus men ökas med
hantverkets investering, vilken doe:k med hänsyn till hantverkets
arbetssätt ej kan representera någon mer avsevärd siffra. Liknande stickprov för jordbruket häntyda på siffror, som ligga över
598
Jordbruk och industri
10,000 kr. Givetvis ge dessa bägge beräkningssätt mycket grova
mått, och möjligen äro de dolda reserverna större inom industrien
än inom jordbruket. Men dessa beräkningssätt ge till slutresultat,
att investeringen i jordbruket, något över 7 miljarder, antingen
är något större än investeringen i industrien och hantverket eller
håller sig inom samma storleksordning.
Många äro kanske förvånade över detta facit. Vid närmare
eftertanke är slutresultatet i grund och botten inte så underligt.
De betingelser, under vilka jordbruket och industrien arbeta och
kunna utnyttja sina maskiner och redskap, äro nämligen helt
annorlunda. En industrimaskin kan utnyttjas i skift, året runt,
medan en traktor eller en skördemaskin eller ett tröskverk blott
behöves under vissa tider på året. Visserligen har man sökt motverka denna olägenhet för jordbruket genom kooperativ maskinanskaffning, men det finnes en bestämd gräns för detta samgående
redan däri, att maskinanvändningen är säsongbetonad och beroende av väderlek, varför tilgången till dessa inventarier måste
vara stor och elastisk.
Det torde i vart fall ges goda skäl att revidera de föreställningar, som ibland komma till uttryck och enligt vilka det utmärkande för industrien skulle vara att den vore särskilt kapitalkrävande. Endast såtillvida är denna karakteristik obestridlig,
att av industriens kapital en större del ligger i maskiner och en
mindre del i själva fastigheten än inom jordbruket. I verkligheten kan jordbruket till följd av sitt behov av byggnader, husdjur,
maskiner och redskap inte drivas utan förhållandevis mycket stora
egna insatser eller lån. Att jordbruket särskilt till följd av rationaliseringssträvandena blivit i hög grad kapitalkrävande framgår direkt av tillgängliga, visserligen kanske blott ungefärliga
medeltalssiffror· angående jordbrukets och industriens årliga rnaskinanskaffning under perioden 1935-39. Dessa siffror äro för
jordbruket oinkring 47 och för den egentliga industrien omkring
250 milj. kr. Industriens maskinanskaffning uppgår sålunda till
ett ungefär 5 ggr så stort belopp som jordbrukets. En jämförelse
mellan industriens och jordbrukets maskininköp i förhållande till
nettoinkomster (4: 1), visar, att industrien trots sin större marginal inte använder mycket större del av inkomsterna till maskinanskaffning än jordbruket. Sannolikt skulle för jordbruket lika
fördelaktiga siffror ha erhållits, om den del av rationaliseringen,
som hänför sig till förbättring av ekonomi- och driftsbyggnader,
kunnat uträknas på liknande sätt.
599
f ”’
.. .· lll ’ ,.·.
’ ·. :~- .f
..
Fritjof Domö
Jag skall efter denna blick tillbaka inte längre trötta med siffror, hur roliga i mitt tycke och kanske också hur nyttiga dessa
än äro, utan skall i några punkter sammanfatta vissa synpunkter
med tanke på framtiden.
l) Åtminstone för mig måste det vara en ouppgivlig riktpunkt
att jordbruksnäringen även framdeles upprätthålles redan för
krigsberedskapens skull. Detta är ett samfällt och därför även
ett industriellt intresse. Utan att jordbruket kunnat upprätthållas under 1930-talets kris och utan att det tekniskt förbättrats
skulle vi ha stått oss vida sämre i den nuvarande försörj’uingskrisen än vi trots missväxten nu göra. Att förutsätta ett annat
läge för Sverige än frihetens – den politiska och ekonomiska
handlingsfrihetens – vägrar jag att diskutera.
2) Ett bärkraftigt och så mycket som möjligt självförsörjande
jordbruk har för vårt lands hushållning även den stora betydelsen, att vi på ett livsviktigt försörjningsområde göra oss någorlunda oberoende och därmed inskränka de av utrikeshandel och
konjunkturväxlingar känsliga produktionsgrenarna. Hittills har
varje internationell kris i regel börjat med en jordbrukskris, men
ett svenskt jordbruk, som gör landet i stort sett självförsörjande
och erhåller ett för denna uppgift lämpligt skydd, bildar en vågbrytare häremot och är en stabilisator i landets produktiva och
sociala liv överhuvud.
3) I min expose har jag sökt att i stora drag visa, att det svenska
jordbruket tack vare rationalisering och delvis även statligt stöd
utvecklats till större skördar, större utbyte per arbetsenhet och
förbättra·de lantarbetarlöner, samtidigt som produktpriserna visserligen ökat niminellt men sjunkit reellt, d. v. s. i jämförelse med
den allmänna prisutvecklingen. Denna utveckling har även räckt
till att öka jordbrukets inkomst, ehuru uppenbarligen icke i
samma grad som industriens. J ordbruket har efter övergången
från naturahushållning till penninghushållning ej hunnit riktigt
med vid den allmänna välståndshöjningen, åtminstone inte i industriens takt. J ag vill dock tolka utvecklingen före kriget så, att
jordbruket varit på väg att ta igen eftersläpningen. I samma
mån som jordbruksbefolkningen minskar och övriga samhällsgrupper stiga i antal, ökas utsikterna att så småningom genomföra denna utjämningsprocess utan större rubbningar och under
hänsynstagande till andra gruppers belägenhet och bekymmer.
Jag är ganska viss om att industriens män med den allmänanda,
som nu är så utmärkande för dem, härvidlag inte skola resa något
600
Jordbruk och industri
motstånd, helst när jag tänker på att jordbruksregleringen på sin
tid, trots de pålagor den förde med sig även för den betryckta
industrien under de svåra krisåren, aldrig bekämpades utan
tvärtom som regel rönt mycket stor förståelse bland dem.
4) Liksom hittills böra jordbrukarna i främsta rummet lita till
sin egen kraft och sina egna organisationers uppbyggande arbete.
De böra med andra ord planmässigt fortgå på den inslagna vägen.
De böra m. a .o. planmässigt fortgå på den inslagna vägen. De
böra sålunda fortsätta rationaliseringen. Kostnaderna därvid, t. ex.
för ekonomihusens förbättring – ett av jordbrukets svåraste problem- måste dock ligga i någorlunda paritet med jordbrukets egna
produktpriser. Det är i denna tid också tänkbart, att en bättre
lönsamhet för jordbruket kan vinnas genom nya odlingar eller
genom att vissa grenar av produktionen få en ökad betydelse.
Det ligger således nära till hands att antaga, att jordbruk, som
drivas i förening med skogsbruk, komma att profitera av skogens
vidgade roll som industriell råvara; enahanda kan också komma
att gälla om torven, när den tekniska forskningen som man hoppas löst de bränsleproblem, med vilka den nu brottas. Från en
annan sida har en kunglig kommitte nyligen angripit jordbrukets
ekonomiska problem, när den föreslagit en spärregel för icke lantbrukare att inköpa jordbruk och placera pengar i deras realvärden; därigenom vill man förebygga en stegring av jordvärdena
och en ökning av jordbrukets räntebörda. Det tänkvärda däri får
dock vägas mot jordbrukets stora kapitalbehov och risken för att
man tilltäpper för landsbygden rikt givande källor. Kanske det
allra viktigaste ändock är, att själva jordfördelningen så små-
ningom tas upp till debatt i syfte att åstadkomma sådana enheter,
som kunna bli bärkraftiga underlag för en lönande ekonomisk
drift. Det måste ligga i fullständig linje med rationaliseringspolitiken att en viss storlek är behövlig för att dyrbara byggnadsmaskin- och redskapsinventeringar skola löna sig. För att små-
brukarna skola få del av standardhöjningen har man på sistone
ansett sig böra betala högre mjölkpriser till dem. Jag är väl medveten om att en ändrad och ekonomiskt ändamålsenligare jorddelningslagstiftning kan leda till en beskärning av den fria bondeklassens numerär, men det måste vara klokare att handla på lång
sikt och smidigt förmedla övergången än att förr eller senare försättas i ett tvångsläge.
5) Industrien å sin sida måste i en fortsatt stegring av jordbrukets lönsamhet se icke enbart något ideellt värdefullt eller nå-
601
.;;-
lo l ’
.f
Fritjof Domö
got för den sociala sammanhållningen önskligt. Den har även ett
eget intresse därav. Under 30-talets rationalisering har jordbruket blivit en allt större kund hos industrien. Sålunda har nettovärdet av anskaffade lantbruksmaskiner, traktorer och mjölkningsmaskiner från 1931 till 1939 successivt ökats från 11 till 50
milj. kr.; nettovärdet har” då erhållits genom att lägga ihop inhemsk produktion och import samt dra ifrån export. Skulle byggnadsverksamheten åter komma igång på landsbygden, måste detta
betyda stora leveranser för byggnadsämnesindustrien o. s. v. Å ven
för konsumtions- och konfektionsindustrien skulle en bättre utkomst inom jordbruket betyda nya och stora avsättningsmöjligheter. Enligt socialstyrelsens uppgifter belöpa sig pr år och normalhushåll 352 kr. på textilvaror för arbetare i städerna mot för
jordbruks- och skogsarbetare 159 kr.; i fråga om skodon äro utgifterna 76 resp. 51 kr. och i fråga om rengöringsmedel 32 resp. 16 kr.
På den egentliga landsbygden finnes alltså en stor konsumtionsreserv med stora expansionsmöjligheter för vederbörande industrier.
Om de äkade utsikterna för »nöjesindustrien» vill jag avstå från
att tala.
6) Jordbruket har visserligen rätt att ängslas för en sådan industriell framryckning, som skulle skärpa inkomstskillnaden och
exempelvis leda till en ökad sugning av arbetskraft från jordbruket. Men jordbruket har samtidigt allt intresse av en stark, utvecklingsduglig och köpkraftig svensk industri. Lantmännen böra
också tacksamt erkänna de tillmötesgående tjänster, som exempelvis tillverkare av lantbruksmaskiner eller gödningsämnen
gjort det svenska jordbruket. Ett fortsatt direkt och vidgat samarbete mellan jordbrukets och industrien ekonomiska sammanslutningar om jordbrukets förnödenhetsbehov borde bli fruktbringande
för bägge parter. Sannolikt skulle även ett ökat aktgivande på
standardiseringens betydelse kunna minska jordbrukets kapitalutlägg, kanske inte minst när det gäller byggnadsverksamheten.
7) Ur jordbrukarnas och ur det allmännas synpunkt skulle det
vara till båtnad, om industriens nyanläggningar kunde spridas
ut på den i stort sett fattiga landsbygden mer än hittills. Därigenom skulle kapital och köpkraft pumpas ut och många kommuner få lättare att genomföra de välfärdsanordningar, som stå
på tidens föredragningslista. Å ven för skatteutjämningen vore
detta av vikt. J ag är väl medveten om att den svenska industrien
i förhållande till andra länders redan är mycket spridd, liksom
att industrien vid sin lokalisering måste handla efter vad som är
602
—————~- ”””””””’” —
Jordbruk och industri
mest ekonomiskt. Men synpunkten är inte desto mindre tänkvärd
och kommunikationsväsendets utveckling måste nuförtiden medge
en vidare ram för utplaceringen än tillförene.
J ag vill stanna vid dessa allmänna synpunkter. J ag har främst
velat visa upp, att jordbruket liksom industrien är en näring
i starkt framåtskridande, som dess idkare vilja driva modernt tekniskt, rationellt och ekonomiskt. J ordbruket är ingen belastning
av folkhushållet utan en nödvändig och omistlig del av detta.
Genom kunskap om jordbrukets. läge vidgas också förståelsen för
jordbruksbefolkningens problem. Å andra sidan brister det ofta
för mycket hos jordbrukarna i deras insikter om industriens ställning och om betydelsen av de jättelika tekniska erövringar, som
industrien gjort och som varit hävstången för hela folkets välståndshöjning. Jag tvekar inte att säga att jordbruksbefolkningen
har långt kvar, innan den skaffat sig den allmänna ekonomiska
upplysning, som exemepelvis industriens och en del fackföreningars
tidskrifter varit angelägna att sprida bland sina medlemmar. Icke
minst i en tid, då sammanhållning mellan samhällets skilda grupper är en bjudande nödvändighet, kunna fåkunnighet, fördomar
och falska föreställningar skapa mycket ont. Kunskap och förståelse däremot bana väg för den goda viljans politik, den politik
:som när allt kommer omkring nog är förmer än de flesta teorier.
603
-· .-