Jordbrukspolitiken

JORDBRUKSPOLITIKEN
ALLTSEDAN 1947 års beslut om den
framtida jordbrukspolitiken har vid
upprepade tillfällen diskussion
uppstått om riktigheten av denna
politik. Denna syftade till att dels
åstadkomma en produktionsvolym,
som skulle vara tillräcklig för att
vid avspärrningstider trygga vårt
livsmedelsbehov samtidigt som den
skulle ge brukaren av en fastighet
omfattande 10 till 20 har – basjordbruken- en inkomstnivå, som
nu i senaste uppgörelsen skulle
vara lika stor som en industriarbetares inkomst i de två lägsta dyrorterna. För att nå denna målsättning gavs ett visst gränsskydd
samt ställdes medel till förfogande
för ytterligare rationalisering.
Den första delen har uppfyllts
så att den svenska produktionen
varit av den storleksordningen att
den tillsammans med vanliga importer inte endast räckt till för försörjningen utan dessutom har ca
lO% exporterats. Genom ständigt
sjunkande världsmarknadspriser
och genom inflation fördyrade produktionskostnader har emellertid
den andra delen av målsättningen,
inkomstlikställigheten, inte uppfyllts utan vid beräkningar, som
nyligen gjorts har klyftan mellan
Av riksdagsman ROLF ELIASSON
de jämförbara grupperna i stället
vidgats till jordbrukarnas nackdel.
Detta förhållande har skapat stora
svårigheter och ett stort missnöje.
Vid förhandlingarna i våras har
vissa justeringar vidtagits, vilka i
bästa fall kanske stoppar den nedåtgående trenden, medan däremot
någon utfyllnad av inkomstklyftan
knappast kommer att ske.
Det gällande avtalet, som godkänts av jordbrukets organisationer, gäller fram till den l sept.
1965. Vad som därefter kommer
att ske blir helt beroende av 1960
års jordbruksutredning, som dels
skall besluta om den totala produktionens storlek, dels den framtida
organisationen på jordbrukets område samt dels också om utformningen av den framtida jordbrukspolitiken.
Målsättningen måste, så vitt jag
förstår, nu liksom 1947 i första
hand ur samhällets synpunkt vara
att trygga livsmedelstillgången under alla omständigheter. Denna
förutsättning är nödvändig, då det
vore meningslöst av vårt land att
offra stora summor på ett starkt
försvar om man inte samtidigt garanterar livsmedel i tillräcklig utsträckning. Olika vägar kan här
väljas, dels en produktionsvolym
som alltid är tillräcklig eller en
produktionsvolym så avpassad att
den tillsammans med lagring ger
oss samma trygghet. I dagens situation tycks allt flera skäl tala för
betydligt utökade lagringsmöjligheter och i motsvarande grad minskade produktionsvolymer. Det lå-
ter så enkelt att erinra om de utökade tekniska möjligheterna till
lagring samt jämföra dagens billiga
importpriser på livsmedel och sedan anvisa denna väg. Så alldeles
säkert är emellertid inte att dessa
prognoser är riktiga. Prissättningen i händelse av minskad svensk
produktion kanske blir annorlunda,
då de olika exportländerna som regel exporterar till billigare priser
än vad de själva tar ut på sin egen
hemmamarknad. Denna situation
kan snabbt förändras. Lagringskostnaderna är å andra sidan heller
inte små. Detta tillsammans med
svårigheterna att bestämma lagringsplatserna kan ge anledning till
allvarliga övervägningar. Färskvarorna torde komma att bereda alldeles speciella svårigheter. Självklart är att man denna vägen kan
nå vissa mål – kanske framför
allt genom ökad lagring av jordbrukets produktionsmedel, olja och
konstgödsel för att taga ett par
exempel.
Alla tycks vara ense om att jordbruk alltid måste finnas. Däremot
delar sig meningarna om hur dessa
ska vara konstruerade. Sverige är
ett utpräglat småbrukarland, och
223
man anser att en radikal förändring i form av förstoring av brukningsenheterna skulle lösa dessa
problem. Denna utveckling, som
redan är i full gång, måste fortsätta. I många fall tycks man syfta
till att mycket snabbt låta denna
förändring ske och att slutmålet
ska vara endast storjordbruk –
miljonföretag. De erfarenheter vi
har talar för en fortsatt storleksrationalisering men den talar också
för en begränsning av arealstorleken, över vilken gräns nämnvärda
ekonomiska fördelar icke nås. Denna gräns torde i dag ligga vid 2 a
3-mans jordbruket. En annan faktor som begränsar antalet storjordbruk är vårt lands geografiska
struktur, som inte ger oss möjlighet att få tillräckligt antal stora enheter om målsättningen skall vara
den tidigare uttalade produktionsvolymen. Dessa och andra skäl
leder mig fram till att framtidens
jordbrukspolitik måste syfta till
fortsatt rationalisering kanske i
snabbare takt än hittills, enär inom
de närmaste åren, på grund av
åldersskäl, många innehavare komma att lämna sina fastigheter, vilka
då lämpligen bör kunna användas för rationalisering. Detta är
endast en naturlig utveckling, som
kanske behöver statens stöd. Vid
sidan om storleksrationaliseringen,
som inte är det allena saliggörande,
måste också all annan rationalisering genomföras. Framtiden kommer säkerligen att ha jordbruk av
olika storleksordning liksom hit- .··-~;
—–’——–··– – – .
224
tills. Jag skulle också tro att det
är viktigt, framför allt ur arbetsfördelningssynpunkt, att man även
i framtiden försöker kombinera
jord och skog.
Denna rationaliseringsprocess innebär att betydande arealer åkerjord kommer att få disponeras för
annan produktion i första hand då
skogsplantering, men kanske också
till fritidsområden. Hela processen
med storleksrationalisering blir
mycket kostnadskrävande. Detta
tillsammans med ökade tekniska
framsteg, som jordbruket måste utnyttja, betyder att kapitalresurserna måste göras större. Mer kapital
måste ställas till jordbrukets förfogande och man måste kanske
skapa nya belånings- och amorteringsregler för att lösa hela problemet.
I årets uppgörelse har tagits ett
steg mot en snabbare ration·aliseringstakt men först efter det 1960
års jordbruksutredning lagt fram
sitt betänkande kan framtidens
jordbrukspolitik skönjas.