Jörgen Kleist; Världens dummaste höger
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEBATT
JÖRGEN KLEIST:
Världens dummaste höger?
T
ill bringade en del av sommarens
semester i Frankrike, där man på-
står sig ha världens dummaste
höger. Bakgrunden till den uppfattningen
torde vara att den franska borgerligheten,
trots ett gynnsamt opinionsklimat för
borgerliga värderingar förra året förlorade såväl parlaments- som presidentval.
Men också det faktum att splittringen
mellan och inom de olika fraktionerna
och partierna inom borgerligheten har
tilltagit. Såser det ut i Frankrike.
Som svensk kan man inte låta bli att reflektera över de likheter som finns avseende den politiska situationen emellan
våra båda länder. Allra mest reflekterar
man emellertid över påståendet att det är
Frankrike som skulle ha världens minst
slagkraftiga höger.Jag har länge ansett det
närmast ovedersägligt att denna topplacering – en av de få numera – är given för
Sverige. Med höger menarjagdå inte bara
moderater, utan borgerligheten i ett vidare perspektiv, d v s alla de politiker och
partier som företräder borgerligt liberala
värderingar.
Sverige har med bred marginal västvärldens högsta skatter. Missnöjet med
den monopoliserade offentliga servicen
blir allt mer utbrett. Den kriminalpolitik
som förs saknar, för att uttrycka det milt, i
väsentliga avseenden förankring i folkdjupet. Bara dessa faktorer borde egentligen räcka som ammunition för att vinna
val.
Till detta kommer att borgerliga värden har fått en renässans och att marknadsekonomiska synsätt nu står starkare
än på länge bland medborgarna. Detta
borde komma till uttryck i borgerliga valframgångar.
Den tilltagande socialdemokratiska
maktfullkomlighet som tar sig uttryck iutnämningspolitik och Ebbe Carlsson-affä-
rer borde slutligen räcka för att tillfoga
socialdemokratin ett svidande nederlag.
Inget av detta har dock inträffat. Istället
gjorde borgerligheten förra året sitt
sämsta val under efterkrigstiden. De partier som förespråkar en marknadsliberal
politik förlorade över fem procentenheter. Socialdemokraterna fick visserligen vidkännas en röstförlust, men den
var tämligen begränsad. Varför gick det
så? Varför har socialdemokraterna styrt
Sverige under mer än 50 års tid? Detta är
frågor somjag tror att borgerliga politiker
med ett helt annat allvar än hittills måste
ställa sig om det inte skall bli 50 år till.
Personligen tror jag att det finns flera
orsitker till borgerlighetens oförmåga. En
av dessa faktorer är de historiskt betingade psykologiska bindningar som finns i
svensk politik och som är svåra att bryta.
Klassröstningen är fortfarande mycket
stark i Sverige. En undersökning som LO
gjorde i våras visar dessutom att cirka 45
procent av svenska folket anser sig tillhöra ”arbetarklass”. Även om frågetecken
kan resas mot resultatet av en undersökning som denna, så framstår ändå siffran
som hög i ett internationellt perspektiv. I
andra länder finns en stark strävan att tillhöra medelklassen, som verkar vara
mindre utvecklad i Sverige. Det socialdemokratiska ”historiemonopolet” har
också bidragit till att förstärka det psykologiska trycket att rösta socialdemokratiskt bland vissa väljargrupper.
En annan betydelsefull faktor är den
taktiska oskicklighet som borgerliga partier och politiker uppvisar. Möjligen är
detta inte något specifikt för just svensk
borgerlighet. Det kan hända att det snarare är typiskt för partier och politiska grupperingar som under lång tid har vant sig
vid att befinna sig i opposition. Demokraterna i USA och Labour i Storbritannien saknar också de sina respektive motståndares taktiska fingerfärdighet, även
om de sannolikt är överlägsna svensk
borgerlighet. Det må vara hur det vill med
detta, men nog väcker det undran när
borgerliga partier val efter val i oppositionsställning oprovocerat lägger fram
impopulära förslag och därigenom öppnar sig för angrepp.
Borgerligheten har också ett trovärdighetsproblem. Då menar jag inte i första
hand frågan om de borgerliga partierna
förmår regera tillsammans. Den frågan
lämnar jag i detta sammanhang därhän.
Det stora problemet ligger sannolikt
djupare än så. Borgerliga politiker har
inte lyckats göra troligt att de är bättre än
socialdemokraterna. Det finns en utbredd
uppfattning i Sverige att socialdemokraterna inte bara är bättre på att driva socialistisk politik, utan även borgerlig. Väljarna uppfattar inte heller Ebbe Carlssonaffären som en typiskt socialdemokratisk
företeelse.
Borgerlighetens finansiella underlägsenhet är en fjärde faktor som inte
skall underskattas. I längden är det svårt
att konkurrera fullt ut om likvärdiga förutsättningar saknas. Siffror som Timbro
tagit fram visar att socialdemokraternas
valrörelse förra året kostade cirka en halv
miljard kronor. Även om socialdemokraterna skulle hävda att detta belopp är
överskattat, tecknas ändå bilden av ett
närmast förödande ekonomiskt övertag
för vänstern i kampen om väljarna. Att i
detta läge tacka nej till stöd från näringslivet framstår med förlov sagt mindre väl
473
övervägt. Visserligen kan ett parti med
begräns~de resurser hävda sig väl på
nischer av den politiska marknaden, men
det är svårt att bli markn-adsledande.
Ett drag som jag tror är mer utmärkande för högern i Sverige än i andra länder
än fascinationen för det teoretiska och
abstrakta. Det finns kort sagt en tendens
att röra sig på en nivå som väldigt många
väljare anser ointressant och utan betydelse för dem själva. Denna förkärlek för
akademiska diskussioner tar sig uttryck i
både språkbruk och i sättet att attackera
politiska frågeställningar.
Ett exempel på detta skulle kunna vara
vårens debatt om tvångssparande. Det intryck jag då fick, rätt eller orätt, var att en
av de borgerliga huvudinvändningarna
var, att åtgärden nog inte skulle åstadkomma den eftersträvande åtstramningen
av svensk ekonomi och därmed dämpa inflationstrycket. För väljarna torde den intressanta frågan emellertid vara vem som
bestämmer över den enskildes beskattade
inkomst.
Ett annat exempel är den framtidsdebatt som nu förs inom moderaterna.
Denna är säkert värdefull, och angelägen,
men visst kan man bli betänksam när den
förs i så abstrakta termer att till och med
de mest hängivna partiarbetarna undrar
vart framtidsgruppen egentligen syftar.
Ett tredje exempel är den ”tokhöger”,
företrädesvis inom FMSF, som ägnar sig
åt diverse spektakulära barnsligheter typ
illegal spritförsäljning och åt världsfrånvända diskussioner om individens rätt att
knarka ihjäl sig och/eller bära vapen.
Dessa frågor kan kanske ha sitt intresse ur
akademisk synvinkel, men det vore nog
en överdrift att påstå att det är dessa friheter väljarna i första hand är intresserade
474
av. Tvärtom bidrar denna typ av aktiviteter till att även borgerliga sympatisörer
börjar undra över .den moderata frihetssynen.
Med detta villjag inte ha sagt att en djupare ideologisk debatt inte behövs inom
politiken. Däremot kan inte denna bli det
dominerande inslaget i kommunikationen med valmanskåren.
En ytterligare orsak till den borgerliga
oförmågan att vinna är det inbördes nollsummespel som bedrivs mellan de
borgerliga partierna. Det är givetvis kortsiktigt lättare att vinna väljare från de andra borgerliga partierna än att försöka göra
inbrytningar i de socialdemokratiska väljargrupperna, alltså prioriteras det förra
trots att det senare är en förutsättning för
ett maktskifte. Hur man skall komrna tillrätta med detta eviga dilemma är en fråga
som kräver allvarlig begrundan.
I USA finns ett talesätt som låter
ungefär så här: ”Om Du är så smart – varför är Du då inte rik?” Om svensk borgerlighet skulle man kunna säga: ”Om vi har
så rätt och väljarna tycker somvi-varför
vinner vi då inte?” Det tycker jag är en berättigad fråga. Svaret är antingen att vi
inte har rätt, att vi har rätt men att väljarna
inte tycker som vi i alla fall eller, att vi bå-
de har rätt och väljarna med oss men att
misstag begås någonstans i processen. Jag
vill ogärna tro på något av de bägge förstnämnda alternativen.
Pärmarför inbindning av årgång 1988
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.
JÖRGEN KLEIST:
Världens dummaste höger?
T
ill bringade en del av sommarens
semester i Frankrike, där man på-
står sig ha världens dummaste
höger. Bakgrunden till den uppfattningen
torde vara att den franska borgerligheten,
trots ett gynnsamt opinionsklimat för
borgerliga värderingar förra året förlorade såväl parlaments- som presidentval.
Men också det faktum att splittringen
mellan och inom de olika fraktionerna
och partierna inom borgerligheten har
tilltagit. Såser det ut i Frankrike.
Som svensk kan man inte låta bli att reflektera över de likheter som finns avseende den politiska situationen emellan
våra båda länder. Allra mest reflekterar
man emellertid över påståendet att det är
Frankrike som skulle ha världens minst
slagkraftiga höger.Jag har länge ansett det
närmast ovedersägligt att denna topplacering – en av de få numera – är given för
Sverige. Med höger menarjagdå inte bara
moderater, utan borgerligheten i ett vidare perspektiv, d v s alla de politiker och
partier som företräder borgerligt liberala
värderingar.
Sverige har med bred marginal västvärldens högsta skatter. Missnöjet med
den monopoliserade offentliga servicen
blir allt mer utbrett. Den kriminalpolitik
som förs saknar, för att uttrycka det milt, i
väsentliga avseenden förankring i folkdjupet. Bara dessa faktorer borde egentligen räcka som ammunition för att vinna
val.
Till detta kommer att borgerliga värden har fått en renässans och att marknadsekonomiska synsätt nu står starkare
än på länge bland medborgarna. Detta
borde komma till uttryck i borgerliga valframgångar.
Den tilltagande socialdemokratiska
maktfullkomlighet som tar sig uttryck iutnämningspolitik och Ebbe Carlsson-affä-
rer borde slutligen räcka för att tillfoga
socialdemokratin ett svidande nederlag.
Inget av detta har dock inträffat. Istället
gjorde borgerligheten förra året sitt
sämsta val under efterkrigstiden. De partier som förespråkar en marknadsliberal
politik förlorade över fem procentenheter. Socialdemokraterna fick visserligen vidkännas en röstförlust, men den
var tämligen begränsad. Varför gick det
så? Varför har socialdemokraterna styrt
Sverige under mer än 50 års tid? Detta är
frågor somjag tror att borgerliga politiker
med ett helt annat allvar än hittills måste
ställa sig om det inte skall bli 50 år till.
Personligen tror jag att det finns flera
orsitker till borgerlighetens oförmåga. En
av dessa faktorer är de historiskt betingade psykologiska bindningar som finns i
svensk politik och som är svåra att bryta.
Klassröstningen är fortfarande mycket
stark i Sverige. En undersökning som LO
gjorde i våras visar dessutom att cirka 45
procent av svenska folket anser sig tillhöra ”arbetarklass”. Även om frågetecken
kan resas mot resultatet av en undersökning som denna, så framstår ändå siffran
som hög i ett internationellt perspektiv. I
andra länder finns en stark strävan att tillhöra medelklassen, som verkar vara
mindre utvecklad i Sverige. Det socialdemokratiska ”historiemonopolet” har
också bidragit till att förstärka det psykologiska trycket att rösta socialdemokratiskt bland vissa väljargrupper.
En annan betydelsefull faktor är den
taktiska oskicklighet som borgerliga partier och politiker uppvisar. Möjligen är
detta inte något specifikt för just svensk
borgerlighet. Det kan hända att det snarare är typiskt för partier och politiska grupperingar som under lång tid har vant sig
vid att befinna sig i opposition. Demokraterna i USA och Labour i Storbritannien saknar också de sina respektive motståndares taktiska fingerfärdighet, även
om de sannolikt är överlägsna svensk
borgerlighet. Det må vara hur det vill med
detta, men nog väcker det undran när
borgerliga partier val efter val i oppositionsställning oprovocerat lägger fram
impopulära förslag och därigenom öppnar sig för angrepp.
Borgerligheten har också ett trovärdighetsproblem. Då menar jag inte i första
hand frågan om de borgerliga partierna
förmår regera tillsammans. Den frågan
lämnar jag i detta sammanhang därhän.
Det stora problemet ligger sannolikt
djupare än så. Borgerliga politiker har
inte lyckats göra troligt att de är bättre än
socialdemokraterna. Det finns en utbredd
uppfattning i Sverige att socialdemokraterna inte bara är bättre på att driva socialistisk politik, utan även borgerlig. Väljarna uppfattar inte heller Ebbe Carlssonaffären som en typiskt socialdemokratisk
företeelse.
Borgerlighetens finansiella underlägsenhet är en fjärde faktor som inte
skall underskattas. I längden är det svårt
att konkurrera fullt ut om likvärdiga förutsättningar saknas. Siffror som Timbro
tagit fram visar att socialdemokraternas
valrörelse förra året kostade cirka en halv
miljard kronor. Även om socialdemokraterna skulle hävda att detta belopp är
överskattat, tecknas ändå bilden av ett
närmast förödande ekonomiskt övertag
för vänstern i kampen om väljarna. Att i
detta läge tacka nej till stöd från näringslivet framstår med förlov sagt mindre väl
473
övervägt. Visserligen kan ett parti med
begräns~de resurser hävda sig väl på
nischer av den politiska marknaden, men
det är svårt att bli markn-adsledande.
Ett drag som jag tror är mer utmärkande för högern i Sverige än i andra länder
än fascinationen för det teoretiska och
abstrakta. Det finns kort sagt en tendens
att röra sig på en nivå som väldigt många
väljare anser ointressant och utan betydelse för dem själva. Denna förkärlek för
akademiska diskussioner tar sig uttryck i
både språkbruk och i sättet att attackera
politiska frågeställningar.
Ett exempel på detta skulle kunna vara
vårens debatt om tvångssparande. Det intryck jag då fick, rätt eller orätt, var att en
av de borgerliga huvudinvändningarna
var, att åtgärden nog inte skulle åstadkomma den eftersträvande åtstramningen
av svensk ekonomi och därmed dämpa inflationstrycket. För väljarna torde den intressanta frågan emellertid vara vem som
bestämmer över den enskildes beskattade
inkomst.
Ett annat exempel är den framtidsdebatt som nu förs inom moderaterna.
Denna är säkert värdefull, och angelägen,
men visst kan man bli betänksam när den
förs i så abstrakta termer att till och med
de mest hängivna partiarbetarna undrar
vart framtidsgruppen egentligen syftar.
Ett tredje exempel är den ”tokhöger”,
företrädesvis inom FMSF, som ägnar sig
åt diverse spektakulära barnsligheter typ
illegal spritförsäljning och åt världsfrånvända diskussioner om individens rätt att
knarka ihjäl sig och/eller bära vapen.
Dessa frågor kan kanske ha sitt intresse ur
akademisk synvinkel, men det vore nog
en överdrift att påstå att det är dessa friheter väljarna i första hand är intresserade
474
av. Tvärtom bidrar denna typ av aktiviteter till att även borgerliga sympatisörer
börjar undra över .den moderata frihetssynen.
Med detta villjag inte ha sagt att en djupare ideologisk debatt inte behövs inom
politiken. Däremot kan inte denna bli det
dominerande inslaget i kommunikationen med valmanskåren.
En ytterligare orsak till den borgerliga
oförmågan att vinna är det inbördes nollsummespel som bedrivs mellan de
borgerliga partierna. Det är givetvis kortsiktigt lättare att vinna väljare från de andra borgerliga partierna än att försöka göra
inbrytningar i de socialdemokratiska väljargrupperna, alltså prioriteras det förra
trots att det senare är en förutsättning för
ett maktskifte. Hur man skall komrna tillrätta med detta eviga dilemma är en fråga
som kräver allvarlig begrundan.
I USA finns ett talesätt som låter
ungefär så här: ”Om Du är så smart – varför är Du då inte rik?” Om svensk borgerlighet skulle man kunna säga: ”Om vi har
så rätt och väljarna tycker somvi-varför
vinner vi då inte?” Det tycker jag är en berättigad fråga. Svaret är antingen att vi
inte har rätt, att vi har rätt men att väljarna
inte tycker som vi i alla fall eller, att vi bå-
de har rätt och väljarna med oss men att
misstag begås någonstans i processen. Jag
vill ogärna tro på något av de bägge förstnämnda alternativen.
Pärmarför inbindning av årgång 1988
kan rekvireras från Svensk Tidskrifts
expedition, tel 08-667 59 55, eller genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6.