judeprogromerna

!
JUDEPOGROMERNA
»Här är vår vapenlösa trygghet i:in,
Vår lag, vår stora skatt i lust, i nöd;
I den, sen sekler ren, det stadgat stått,
Att, bryter en, all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustruns brott,
ej hustrun för sin mans.»
Dessa ord av Runeberg, lagda i landshövding Wibelius’ mun,
runno osökt i minnet, när den nationalsocialistiska regimen tog
den judiska flyktingen Grynszpans härondemord å tyska legationen i Paris till förevändning för veritabla judepogromer och nya
exempellöst hårda undantagslagar för judarna. Med metoder,
med vilka ej ens häxprocesserna kunna jämföras, ha till brottet
oskyldiga ålagts en »Siihneleistung», vari ingår generell kapitalkonfiskation, skyldighet för judiska innehavare av näringsföretag, affärer, hantverk o. dyl. att realisera dessa och därmed deras
»Ausschaltung» ur tyskt näringsliv, förbud för judar att besöka
ariska teatrar, biografer o. dyl., förbud för judisk ungdom att
studera vid tyska universitet eller gå i tyska skolor, förbud för
judar att ta försäkringar, plikt för judarna att själva iståndsätta
sina affärer efter fönsterkrossningarna, i vissa fall tvång för judar att dagligen anmäla sig för polisen o. s. v. Även om ghettosystemets införande icke proklamerats – snarast synes nazistledningen officiellt ha tagit avstånd från denna tanke – måste de
statliga åtgärtlerna antingen påskynda uppkomsten av ghetton
eller driva judarna – mer eller mindre utblottade – över gränserna. Alltsedan Österrike ockuperats och Wiens judar blivit
offer för ett våld, varom särskilt Knickerbockers reseskildringar
– överdrivna eller inte – givit världen en tillräckligt skrämmande föreställning, synas judarna blivit nästan fågelfria- med
undantag för dem, som förpassats till koncentrationsläger.
Av alla vederhäftiga skildringar att döma – exempelvis Times’
och prof. Åke Holmbäcks i Dagens Nyheter – måste det anses
uteslutet, att pogromerna varit en frukt av folkets spontana reaktion mot Grynszpans dåd. Det är helt enkelt icke tänkbart, att
72
Judepogromerna
världens främsta polismakt behövt stå hjälplös, när synagogorna
stuekos i brand eller attentaten mot de judiska butikerna iscensattes. Allra minst kan Goebbels ha behövt 15 timmar på sig att
»avblåsa» pogromerna. Tvärtom var en statlig antisemitisk eruption väntad; resande från Tyskland hade redan före mordet i Paris
vetat berätta, att något »låg i luften». Tillvägagångssättet rimmar sig också med den taktik, som den nationalsocialistiska regimen både inrikespolitiskt och utrikespolitiskt med förkärlek brukat probera: man bearbetar avbidande opinionen i förväg, man
pressar anspråken i höjden, och slutligen har man med någon
yttre händelse som förevändning plötsligt och hårt slagit till.
På detta sätt synes även den sista aktionen mot judarna enligt
alla indicier vara ett led i det av diktaturerna med sådant mästerskap drivna växelspelet mellan propaganda och opinion, händelser och reaktion häremot.
Om syftemålet med aktionen kan man endast uppställa hypoteser. En är den officiella: att regimen verkligen menar att genom
knäsättande av den otroliga straffrättsliga principen: en för alla
och alla för en, kunna bland judarna utanför Tyskland injaga
sådan medkänsla med judarna inom Tyskland, att de förra av
fruktan för nya repressalier mot sina rasfränder skola avhålla
sig från kampanj mot Tyskland. En annan hypotes är mera
sannolik: att Tyskland på grund av sina militära ansträngningar,
icke minst i samband med den tjeckoslovakiska affären, är i skriande behov av pengar. En tredje hypotes- ej heller osannolik –
är, att Tyskland skulle känna sig av Miinchenöverenskommelsen
hindrat från att hämningslöst fullfölja sin penetration i Ost- och
Sydosteuropa, varför det genom en drastisk åtgärd velat åstadkomma en rubbning av »vänskapen» med England för att på så
sätt erhålla fria händer för sin expansion. En fjärde hypotes
vore, att Tyskland ville begagna judefrågan som ett tillhygge i
den propagandistiska striden om kolonier, i den meningen nämligen, att den nationalsocialistiska regimen skulle vilja visa upp
för all världen, att avsaknaden av kolonier, dit judarna kunde
föras, skulle tvinga tyskarna till våldsamma inskridanden hemma
för judefrågans »lösning». Denna hypotes måste nog avskrivas,
sedan Tyskland uppenbarligen sagt blankt nej till projektet på
Eviankongressen att låta judarna få slå sig ned i landets förutvarande kolonialområde i Tanganjika; efter vad man nu förstår,
kunde projektets realiserande möjligen skapa en lösning av den
73
Judepogromerna
tyska koloniseringsfrågan men absolut ingen lösning av tyskarnas kolonifråga.
Det har löpt många rykten på sistone angående de inre förhållandena i Tyskland i sammanhang med våldsdåden mot judarna.
Ett synes säkert: att det råder en motsättning mellan Göring,
trots att denne satt eller måst sätta sitt narp.n under konfiskationsdekretet, och Goebbels, varvid den förre skulle representera återhållsamheten, medan Goebbels ännu så länge åtnjuter den i rasfrågor fanatiske Hitlers öra; härpå tyder bl. a. att rikskanslern
alltjämt enligt tidningarna upprätthåller förbindelser med den
nästan sadistiske överantisemiten Streicher. Det finnes kanske
skäl att fästa större avseende än hittills vid motsättningen Göring
– Goebbels i tysk dagspolitik; varken från Tredje riket eller andra
revolutionsländer äro urladdningar av personliga och ideologiska
motsättningar någonting obekant. Både den omvittnade bristen
på entusiasm hos tyska folket för ett krig mot Tjeckoslovakiet,
när krigets tilltänkta vinster ändock kunde inhöstas på fredlig
väg, och den av allt att döma stora kallsinnigheten bland de breda
lagren mot de sista judeförföljelserna antyda, att det finns gränser även för en statlig propagandas förmåga att göra massorna
blint troende.
Den framgång för sina in- och utrikespolitiska mål, som Tyskland hittills i accelererat tempo vunnit, synes ha förlett diktaturregimen att spänna bågen för högt. Det måste vara otänkbart,
ntt aktionen mot judarna stärkt den inre fronten, vare sig det
giiller sammanhållningen bland souscheferna eller det gäller vidmakthållandet av folkets okritiska förtröstan på ledningens rättrådighet. Än mer har aktionen uppväckt ett världssamvete- som
trots allt ännu är en icke negligeabel faktor – och framkallat
en indignerad opinion i de mest skilda länder. U. S. A:s många
energiska protester äro härvid icke minst uppseendeväckande
fastän amerikanarnas behandling av negrerna minskar kraften i
deras moraliska harmsenhet. Ån betydelsefullare både för Tyskland och Europas fred kan bli, att den antisemitiska aktionens
våldsamhet ger den Chamberlainska utjämningspolitikens motståndare i England en ökad chans till seger i det förestående
underhusvalet. Så mycket svårförklarligare ter det sig, att våldspolitiken mot judarna igångsatts i det ögonblick, då Tyskland
och dess Fiihrer tillvunnit sig en exceptionell prestige även bland
människor, främmande för nazismens våldsåskådning, ja, t. o. m.
74
Judepogromerna
bland dess hätskaste motståndare världen rnnt; öppet eller fördolt ha allt flera måst med en viss sympati se, hnr Tredje riket
förmått samla den till bristningsgränsen splittrade nationen i en
otrolig kraftutveckling och bl. a. avarbetat massarbetslösheten,
brutit sig ur Versaillesdiktatets förödmjukelser samt utan krig
löst de tyska nationalitetsproblemen i Österrike och Tjeckoslovakiet. Med ett slag har nazistregimen, genom sin rättslösa repressaliepolitik mot en värnlös folkminoritet, förverkat det mesta i
denna underström av sympatier.
Svensk Tidskrift har, sin germanska kulturtradition likmätigt
75
Judepogromerna
och trots svalget mellan nazismens nya läror och vår egen åskådning, städse eftersträvat att objektivt bedöma det nya Tysklands
insatser på gott och ont; vi ha ej tvekat att ibland framhålla, att
även en folkstyrelse kan ha viktiga lärdomar att hämta därifrån.
Men vår tidskrift har även en annan tradition, hävdandet av rättsstatens ide, både mot yttre våld och mot partipolitisk övermakt.
Vi skulle svika denna senare tradition, om vi icke förenade vår
röst med alla dem, som rysa inför det nu passerade. Vi vilja ej
uttala oss om, huruvida det varit möjligt att assimilera Tysklands
judar – det bör blott erinras om att antisemitismen har gamla
anor och djupa rötter i Tyskland, och det kan hända, att professor
Böök har rätt i sitt påstående att tyskar och judar ej synas kunna
sammanbo. Men det är ingen lösning att pressa ut det främmande
folket i förtvivlan över gränserna, därmed spridande judefrågan
– såsom de ideliga rapporterna från Tysklands grannländer
visa – i koncentriska cirklar till andra länder. Det är upprö-
rande, att det i tjugonde århundradet skall behöva finnas människor – onda eller goda, av vad ras de vara månde- som ställas
utanför lag och rätt, berövas näringsfång och ägodelar, kastas i
koncentrationsläger eller jagas i skogarna, ja, som ej ens genom
mullvadsgångar kunna komma ut ur landet. På vidstående sida
kan man i »Der Stiirmer» för en av de senaste veckorna se antisemitismen i sin mest förråade form: en hel ras stämplas som kriminell, och tidningen aktar ej ens för rov att dra in de minsta
barnen – »den uppväxande förbrytargenerationen» – i hetsagitationen. Det kan ej tänkas en civilisation, förtjänt av detta namn,
om elemeatära rättsgrundsatser, uppbyggda under seklers möda
och utgörande ovillkorliga bestandsdelar i en västerländsk kultur,
trampas i stoftet. Det som nu skett, mitt i Europas hjärta, är ett
återfall i barbarisk atavism, värre än utrotningen av hugenotterna, därför att den västerländska kulturen ej bort trehundra år
ha påbyggts förgäves. Det skedda är också, typiskt för det avkristnade officiella Tyskland, det brutalaste förnekande av de
kristna humanitetsidealen. Det öppnar på vid gavel dörren till en
helt annan värld än den gamla germanska rättstankens – den
rättsstat, vilken Heinrich von Kleist tecknat i sin odödliga novell
om Michael Kohlhaas, hästhandlaren i reformationens Tyskland.
vilken väl fick bestiga schavotten som upprorsman men minuterna
före avrättningen också gavs rätt och upprättelse i processen mot
junkern.
76