Kall bok om iskall mördare

Ben Macintyre
En spion bland vänner, Kim Philby – dubbelagent, förrädare och gåta
Ekerlids Förlag 2014

Kim Philby har blivit den tydligaste symbolen för förräderi och spionage på hög nivå i modern tid. Hans livshistoria är en skrämmande berättelse om svek och spänning i världspolitikens centrum. Det är inte svårt att förstå de sovjetiska underrättelseorganens skepsis inför Philbys fantastiska framgångar, baserade som de var på de engelska motståndarnas pinsamma och fullständigt osannolika inkompetens. Moskva var tidvis nära att klippa av banden med sin storspion.

Ben Macintyres En spion bland vänner skildrar resan från bandomen till de sista dagarnas tristess i exil i Moskva. Det är en fascinerande berättelse om en av historiens mest avskyvärda aktörer. Trots det saknas lite av det engagemag och de starkare känslor som borde haft en självklar plats. Philby ljuger för hela sin omgivning, inklusive de allra närmaste, och levererar inte bara tekniska data och planer till Moskva, hans information leder hundratals människor rakt in i döden. Bland dem många av de som efter kriget skickas in på livsfarliga uppdrag i det kommunisiska Östeuropa för att göra motstånd mot diktaturen. Ännu mer tragiskt är att läsa om de vidriga öden som mötte de heroiska ryssar som riskerat livet för att hjälpa väst och sedan lämnats ut till sina bödlar av Philby och hans kollegor i London.

Det finns en kategori spionböcker som bygger på att arbete för väst och öst jämställs på ett orimligt sätt. Stasis Markus Wulff är väl det bästa exemplet på en spionagechef som lyckats skapa ett romantiskt skimmer kring sin roll på fel sida i kampen mellan diktatur och demokrati. Metoderna och det tekniska hantverket var ibland desamma men en avgrund skiljer samtidigt KGB och Securitate från CIA och MI6. Kanske är det lite av det här tänkandet som påverkat även En spion bland vänner. Författaren ursäktar inte Philbys handlingar men något fattas ändå.

Philbys historia är fullständigt osannolik. Hans väg mot toppen inom MI6 kantas av ett stort antal misstag och pinsamma affärer där hans oavbrutet flitiga arbete för uppdragsgivarna i Moskva borde ha fört honom till galgen istället för till nästa befordran. Både i samband med de ständigt misslyckade infiltrationsoperationerna i Albanien och misslyckade avhopp från öst i Turkiet borde någon rimligen ha kunnat lägga ihop pusselbitarna och avslutat hans blodiga karriär.

Macintyre förklarar mycket tydligt hur Philbys karriär blev möjlig. MI6 var ett nätverk av vänner som alla kände varandra, rekryterade nya närstående på lösa boliner och hade en naiv och gammaldags inställning till risker och lojalitet. Till detta kom ett utbrett alkoholindränkt festande, undermåliga säkerhetsrutiner och en påfallande svaghet för originella och underhållande kollegor. Philby älskade alkohol och fester och hade en betydande fallenhet för att charma och tidvis närmast trollbinda sin omgivning. Philby tillhörde gänget och kunde därför definitionsmässigt inte vara i KGB:s tjänst. Till och med CIA:s legendariske James Jesus Angleton vägrade länge att acceptera att Philby faktiskt lurat alla hela tiden, med fruktansvärda konsekvenser även för USA:s underrättelseverksamhet.

Den mest tragiska – om än inte våldsammaste – personliga historien är den om Nicholas Elliott. Han trodde sig under ett helt liv vara Kim Philbys bäste vän och kollega, ofta med gemensamma arbetsuppgifter inom MI6. Deras familjer delade både vardag och helg och hjälpte varandra med goda råd och barnvakter. Under den sista tiden före Philbys flykt till Moskva, i Beirut i ett alltid dramatiskt Mellanöstern, inser Elliott till slut att allt varit lögn och förräderi. MI6 sista parodiska insats blir att släppa iväg sin störste fiende med en båt hyrd av KGB. Den minst orimliga förklaringen är nog att London absolut inte ville få sina monumentala misslyckanden redovisade i en brittisk domstol. Då var det bättre att låta världens kanske mest framgångsrike spion någonsin komma undan sitt straff.

Trots den alltför låga halten av indignerad vrede är Mcintyres bok mycket läsvärd. Författaren leder läsaren in i den skuggvärld, vid sidan av den offentliga världspolitiken, där män som Kim Philby kände sig så väl hemma. En värld där stora risker och ädla mål kombinerades med pojkaktig entusiasm för ofta tämligen ogenomtänkta projekt med syfte att ibland göra världen lite bättre, mer frekvent mest sätta käppar i hjulet för motståndarna. Ytterligare en fördel för de som älskade spelet var bristen på insyn från politiken och de ofta mycket stora ekonomiska resurser som ställdes till förfogande. Läs den men glöm aldrig konsekvenserna av huvudpersonens lojalitet till kommunismen. Det var inget spel – det var tyvärr på riktigt.

Mats Fält är ordförande i kommunfullmäktige i Tyresö.