Kalle Anka på UI

När Reagan vann valet 1984 var tårarna nära i SVTs direktsändning. Ingen förstod hur amerikanarna kunde rösta på en republikan. Och ingen tycks ha lyckats räkna ut det sedan dess, konstaterar Mats Fält efter seminarium hos Utrikespolitiska Institutet.

När jag var aktiv inom Fria Moderata Studentförbundet i Uppsala samlades vi bland annat för att följa SVTs amerikanska valvaka i november 1984. Det var det året Reagan vann nästan alla delstater. Den morgonen var skillnaden mellan det verkliga USA och den bild public service ville ge tittarna tydligare än vanligt. Reportrarna grät nästan i direktsändning och ingen kunde förstå hur de amerikanska väljarna kunde vara så korkade. Några av oss som följde sändningen tyckte inte det var fullt så konstigt.

Senare samma höst fick vi som läste A-kursen i statskunskap ta del av en av Erik Åsards föreläsningar om amerikansk politik. Åsard kan bevisligen en hel del om både USA och politik även om han inte direkt kämpat emot de vanliga svenska fördomarna mot landet i väster. Trots det var det trist att följa hur gärna han tog billiga poäng på att utnyttja studenternas okunskap om hur det faktiskt fungerar i USA. Det var inte svårt att få skrattarna med sig när måltavlorna var sydstatsrepublikaner och värdekonservativa katoliker.

Dess värre har det inte blivit bättre sedan dess. Fler svenskar än någonsin har egen erfarenhet av USA men mediebilden och debatten om amerikansk politik förblir ofta pinsamt ensidig och tunn på verklig information.

Någon vecka före mellanårsvalet arrangerade Utrikespolitiska Institutet i Stockholm ett seminarium om läget i USA. Diskussionen leddes av experten Jan Hallenberg. Dessutom deltog Bruce Stokes från opinionsföretaget Pew Research och Dagens Nyheters tidigare USA-korrespondent Sanna Torén Björling. Arrangemanget sponsrades av amerikanska ambassaden.

Till en början försökte samtliga deltagare prestera någorlunda balanserade inlägg, tryfferade med några obligatoriska skämt på den förvisso mycket specielle presidentens bekostnad. Stokes betonade till och med att organisationen inte tar politisk ställning, något han inte själv heller ville göra.

Successivt förvandlades dock hela tillställningen till en aldrig sinande ström av utläggningar om hur republikanerna med lögner, rasism och valfusk försöker klara sig genom väljarnas och medias granskning. Demokraterna framställdes oskyldiga som lamm och har aldrig använt ojusta metoder, något alla som kan något om amerikansk politik vet är helt fel.

Enligt Dagens Nyheters representant är republikanernas enda möjlighet att vinna framtida val att hindra medborgare från att rösta. Som vanligt beskrevs alla åtgärder för att kontrollera vem som röstar som illegitima. Detta trots att knappast någon svensk på allvar skulle föreslå att identitetskontroller i samband med val skall förbjudas. Det gäller tydligen andra regler för USA.

Högsta domstolen tilldrog sig ett visst intresse men även den diskussionen blev fullständigt ensidig. Ingen ägnade en tanke åt det problematiska i att låta en domstol hitta på nya lagar som regelmässigt innebär att de demokratiskt valda institutionerna körs över. Det enda som alls problematiserades var att de som inte vill att demokratin skall köras över genom presidentens utnämningar skulle kunna bromsa eller motverka processen. Att slå vakt om konstitutionen är en sak – att låta domare kapa demokratin är något helt annat.

Den vänligt inställde kan invända att när publikfrågorna är ännu mer ensidiga än talarnas egna inlägg är det svårt att skapa balans i diskussionen. Det är korrekt men det är å andra sidan just för att styra debatten som man alls har en debattledare. Jan Hallenberg bör inte få någon tapperhetsmedalj med eklöv och briljanter för sin insats.

Med tanke på presidentens temperament är det nog bra om inte Vita Huset får reda på att departementets resurser användes för att betala detta lustmord på ett av de två stora partierna i USA.

En fråga som borde hanterats – det var många publikfrågor om splittring och polarisering – men aldrig kom upp är i vilken utsträckning den amerikanska vänsterns förkärlek för att göra all politik till juridik bidragit till att öka motsättningarna? Det var från början aldrig meningen att domarna skulle vara gudar. USA skulle vara en republik med begränsad makt för valda politiker – inte en demokrati med oinskränkt folkvälde.

Det är en fråga som diskuteras inte bara inom högern. Även amerikanska domare med vänstersympatier hävdar ibland att till exempel Roe v Wade skapat oerhört mycket mer motsättningar än om motsvarande beslut förankrats i de demokratiska församlingarna. Kulturkriget hade kunnat hanteras lokalt och regionalt och inte behövt präglas av samma uppskruvade dramatik.

En annan brist i bland annat den amerikanska demokratin är politikernas ovilja att ta sitt ansvar. Den republikanske senatorn Mike Lee från Utah skrev i september 2016 en mycket kritisk artikel med titeln ”The Incredible Shirking Congress” i National Review. Hans poäng är att politikerna undvikit att ta ansvar för många av de beslut de egentligen är ansvariga för. Under många år fattade kongressen inga riktiga budgetbeslut. Ansvaret för både regler och lagar har istället överlåtits till domstolar, byråkrater och presidentadministrationen.

Det leder bland annat till att den administrativa staten växer okontrollerat. Det leder också till att det ofta inte finns någon vald representant som kan ställas till ansvar eller avkrävas en förklaring. För demokratin är det mycket allvarligt. Systemet fungerar inte och varken demokrater eller republikaner kan på ett meningsfullt sätt driva sina åsikter i debatten. Det skapar frustration, motsättningar och minskat förtroende för det demokratiska systemet.

Det – och en hel del annat – borde vi ha diskuterat på seminariet på Utrikespolitiska Institutet.

Mats Fält är förtroendevald för M i Tyresö kommun, var praktikant i USAs senat och på NCPAC 1986 och frivillig i John McCains presidentvalskampanj 2008