Kampen om Hongkong – brutna löften och ett demokratiskt underskott

Sedan mars har tusentals Hongkongbor demonstrerat mot en utlämningslag som lokalregeringen i staden försökt genomdriva. Martin Levanto tecknar en bild av det politiska system som lett till de protester som nu omfattar miljoner.

Under sommaren kulminerade dessa demonstrationer och den 16 juni demonstrerade uppemot 2 miljoner människor på stadens gator. Lagen skulle möjliggöra utlämnandet av brottsmisstänkta personer till kinesiska myndigheter och rättssystemet. Myndigheter och ett rättssystem som få invånare i staden har någon större tilltro till. Ilskan mot lagen ledde till att en grupp demonstranter den 1 juli ockuperade Hongkongs parlament. Lokalregeringen meddelade den 9 juli att lagförslaget var ”dött”. Vad detta innebär är i skrivande stund oklart. Kommer lokalregeringen att formellt dra tillbaka lagförslaget eller kommer den att ligga på is ett tag i hopp om att demonstrationerna avmattas?

Under tiden har demonstrationerna fortsatt och läget har blivit mera spänt. Demonstranter på vägen hem har blivit överfallna av okända män. Flera personer skadades och fick söka sjukvård. Den kinesiska centralregeringens kontor i staden har vandaliserats, vilket resulterade i att den kinesiska militären antydde att Kina är redo att gå in med militär i staden. Kinesiska trupper ska även ha förflyttats närmare gränsen till staden enligt uppgifter från amerikanska underrättelsetjänsten. Senaste dagarna har även flygtrafiken till Hongkong påverkats och ställts in då demonstranter blockerat ingångarna till flygplatsen.

Många invånare i staden ser lagförslaget som ett ytterligare steg från Kina för att underminera Hongkongs självstyre och dess fri- och rättigheter. Detta trots löften vid överlämnandet år 1997 om att Hongkong skulle fram till år 2047 under parollen ”ett land, två system” få behålla en långtgående autonomi. Tyvärr är detta konstanta underminerande av autonomin möjligt eftersom det finns ett demokratiskt underskott inbyggt i Hongkongs politiska system.

Dem politiska partierna i staden indelas mellan ”pro-demokrati”-partier och ”pro-Peking”-partier. Ingen av grupperna är enhetliga och båda grupperna innehar en komplex blandning av politiska åsikter. I lokalparlamentet, LegCo, är endast 40 av 70 ledamöter valda genom allmänna val. Övriga 30 ledamöter väljs genom något som kallas för funktionella valkretsar där olika ”intressegrupper”, såsom finansbranschen, försäkringsbranschen, jurister och läkare väljer sina representanter. Antalet väljare i dessa valkretsar är ytterst få. I vissa valkretsar, såsom valkretsen för finansbranschen, som har ett mandat, är det endast 125 VD:ar för olika banker som får rösta.

Slutresultatet av detta är att cirka 226 000 röster (både personer och företag) bestämmer nära hälften av sammansättningen i LegCo. Partier och kandidater som stöttas av näringslivet ingår, med en variation av olika motiv, en ohelig allians med Peking. Detta gör att valsystemet i princip gynnar kandidater som är allierade med Peking. Därtill utses den lokala regeringschefen, som innehar stor exekutivmakt, av en valkommitté som domineras av Pekingtrogna och -allierade. Hongkong har alltså ett valsystem och ett politiskt system med ett demokratiskt underskott som i princip möjliggör för ett indirekt styre av Folkrepubliken.

Det demokratiska underskottet har dels sin grund i det avtal (Sino-British Joint Declaration) som tecknades mellan Storbritannien och Kina år 1984. I förhandlingarna om Hongkongs framtid med Kina gav Storbritannien upp ett flertal av sina positioner och gick slutligen med på att överlämna hela området till Kina år 1997. Detta istället för att enbart lämna tillbaka det landområde som Storbritannien hyrde fram till 1997. Storbritannien fokuserade främst på dem ekonomiska frågorna i förhandlingarna och lyfte alldeles för sent upp frågan om demokrati.

Storbritannien hade under sitt kolonialstyre visserligen infört ett rättssamhälle med dem flesta demokratiska fri- och rättigheterna, men aldrig infört allmän rösträtt. Det brittiska Hongkong styrdes av en brittisk guvernör utsedd av regeringen i London. Direkta val hade inte införts dels eftersom det var bekvämare att styra utan och dels eftersom Kina motsade sig alla former av demokratisering av rädsla av att detta skulle leda till självständighet för kolonin.

När det väl stod klart att kolonin skulle överlämnas lyckades britterna få in i avtalet att lokalparlamentet skulle utses via val. En vag formulering, då det redan då var uppenbart att definition av ”val” var väldigt annorlunda i Folkrepubliken Kina. Britterna stärkte inte direkt sin syn på vad ordet ”val” betyder genom att 1985 införa dom ovannämnda ”funktionella valkretsarna” inför det kommande första valet till parlamentet. Under dom kommande åren försökte Storbritannien införa rösträtt i olika begränsade former men med samtycke från Kina. Det handlade snarast om att Storbritannien skulle rätta sig efter Kinas synpunkter.

När Kina 1990 publicerade den nya minigrundlagen för Hongkong begränsade man valsystemet så att enbart 20 av 60 ledamöter skulle väljas direkt under det kommande kinesiska styret. Övriga ledamöter skulle väljas via funktionella valkretsar eller utses. Kina lovade dock att antalet direkt valda ledamöter skulle stiga och det slutgiltiga målet skulle vara att alla ledamöter valdes genom allmän val. Löftet om målet med allmänna val var kanske ett sätt för Kina att försöka förbättra sin bild internationellt, ett år efter massakern på Himmelska fridens torg. Oberoende av orsakerna så innebar detta dock att Kina erkände att man i avtalet med Storbritannien gått med på val och val med allmän rösträtt.

Massakern på Himmelska fridens torg fick även Storbritannien att göra sitt sista försök att demokratisera kolonin innan överlämnandet. Den sista brittiska guvernören Chris Patten försökte och lyckades demokratisera valsystemet inför valet 1995 genom att öppna upp dom funktionella valkretsarna för i princip alla väljare. Valet 1995 kan därför ses som det enda valet i staden där i princip alla ledamöter hade valts direkt av väljarna. Kina motsatte sig detta och ansåg att britterna bröt mot ett samförstånd mellan länderna om valsystemet. Kina avskaffade efter överlämnandet 1997 parlamentet och ersatte denna med ett eget, utsett parlament. Valet 1998, det första under kinesiskt styre, hölls därefter enligt ett valsystem mera i Pekings smak med endast 20 direkt valda ledamöter. Antalet direkt valda ledamöter har därefter ökat till dagens 40, men 22 år efter överlämnandet har staden långt ifrån ett parlament där alla ledamöter är valda genom allmänna val. Resultatet är att invånarna i staden väljer oppositionen och Peking styret.

Hongkongs politiska system och dess demokratiska underskott är dels ett resultat av historiska misstag och nutida politisk ovilja. Bortsett ifrån Chris Pattens och Storbritanniens behjärtansvärda sista försök på 90-talet att demokratisera Hongkong, så har befolkningen aldrig ordentligt fått ta del av en riktig demokrati.

Idag är det demokratiska underskottet dock främst ett resultat av en kinesisk ovilja att införa demokrati. Ett underskott kommunistregeringen i Peking knappast kommer att åtgärda frivilligt. Underskottet har snarare förstärkts av Kina genom att kontinuerligt använda systemet för att underminera stadens självstyre. Trots att 22 år har gått sedan Hongkong överlämnades har Kina aldrig seriöst närmat sig löftet om ett fullt ut folkvalt parlament eller direkt val av regeringschefen. Detta samtidigt som Kinas grepp om staden ökat.

Det demokratiska underskottet och dom brutna löftena från Kina skapar en grogrund för ett enormt missnöje. Endast 27% av stadens invånare känner sig stolta över sitt kinesiska medborgarskap enligt en undersökning och alltfler ungdomar identifierar sig primärt som Hongkongbor. Fler har börjat förespråka självständighet för Hongkong.

Hongkongs demokratiska framtid vilar i dag dessvärre på en välvilja från världens största kommunistiska diktatur.

Martin Levanto har en fil kand statsvetenskap