Kamrater!

Den ryska filmen Kamrater! i regi av Andrei Konchalovsky vann juryns specialpris i Venedig och har nu gått upp på svenska biografer. I den förenklade historieskrivningen om Sovjetunionen framställs Chrusjtjovs styre (1953–1964) ofta i relativt god dager. Åtminstone i väst tar vi gärna fasta på hur han gjorde upp med Stalin-terrorn och släppte ett stort antal politiska fångar. Men i Ryssland är inte minnesbilden lika rosenskimrande, skriver Jonas Frycklund.

Jag har hört berättelser om hur han lät tvångsslakta alla böndernas hästar i en missriktad moderniseringskampanj. De socialistiska traktorerna som skulle komma i stället var stora och klumpiga, de körde fast i leran eller saknade reservdelar. Följden blev livsmedelskris.

Filmen Kamrater utspelar sig 1962 i den lilla industristaden Novotjerkassk. Protester mot en stor prishöjning på livsmedel uppstår vid en fabrik. Situationen stegras av att man lokalt vid fabriken samtidigt försämrade ackorden, vilket i realiteten innebar en lönesänkning på 30 procent. Protesterna är fredliga, men stämningen förvärras av att den lokala partiledningen beter sig klumpigt och arrogant. Till slut ansluter KGB-trupper och en stor demonstration slutar i blodbad på torget.

Filmen baserar sig på de verkliga ”händelserna 1 och 2 juni 1962”, som effektivt tystades ner så endast svaga rykten nådde omvärlden. Nu vet vi att 26 oskyldiga offer sköts ner. Åtskilliga andra blev skadade eller dömda till långa fängelsestraff och hela familjer deporterades.

Filmen är hjärtskärande och ger en realistisk beskrivning av hur planekonomin fungerade på den här tiden. Kommunismen var på ytan kanske aningen fredligare än under tidigare perioder. Men den var också vid det här laget gravt byråkratiserad och ledd av en kader utan ledaregenskaper eller egentligen utan några förmågor överhuvudtaget. Korruptionen var utbredd.

Den lokala stadsstyrelsen vill bara att allt ska vara lugnt och harmoniskt. Men de är fångna i ett politiskt och ekonomiskt system som inte klarar av oväntade händelser. Ett misstag leder till nästa och till sist sitter beslutsfattarna i en soppa som bara kan lösas på det gamla sättet. Med våld.

Man kommer att tänka på Hannah Arendts uttryck ”den banala ondskan”. Ondska är så klart aldrig banal, men det kan vara högst banala saker som utlöser de onda handlingarna. Rädsla om det egna skinnet till exempel. Många sådana scener ser man i filmen.

Filmen bör absolut ses. Den har gått upp på några av de mindre biograferna så man får leta lite. Jag vill också rekommendera att innan eller efter filmen läsa Francis Spuffords roman Red Plenty från 2010. Där finns samma massaker skildrad, men man får dessutom en förståelse för de planekonomiska mekanismer som ledde fram till katastrofen.

Varför höjdes egentligen livsmedelspriserna? Sanningen var att de var alldeles för låga. I en planekonomi saknas det inte priser, men de är administrativt satta. Effektiviteten påverkas då väldigt mycket av om det administrativa priset ligger nära eller långt ifrån det marknadsekonomiska skuggpriset. I Sovjetunionen prioriterades i allmänhet städerna och industriarbetarna. Bönder och landsbygd hade lägre status och mindre inflytande. Därav lågt satta priser som så klart gav dålig levnadsstandard för bönderna. Det saknades därmed också resurser för investeringar i jordbrukssektorn och det fanns heller inga individuella incitament att anstränga sig för att öka produktionen.

Det fanns vid den här tiden stora förhoppningar att ekonomer och matematiker skulle kunna effektivisera planekonomin. De räknades och räknades, tidiga datorer användes. Till slut lyckades vetenskapsmännen övertyga den politiska ledningen att det var nödvändigt att höja livsmedelspriserna. Det hade antagligen fungerat om det inte vore för den olyckliga kombinationen med lönesänkningen på den lokala fabriken. Efter massakern drog den kommunistiska ledningen öronen åt sig. Man återgick till passivitet. Felprissättningar fick leva vidare, effektiviteten minskade och byråkratiseringen tilltog. Planekonomins prestanda försämrades steg för steg vilket efter några decennier ledde till kommunismens fall.

Idag sker det väldigt lite forskning om planekonomin. Forskningsobjektet försvann för de som trodde på systemet och den forskning som skedde på den tiden var heller knappast användbar. Men det är synd att det inte sker mer nutida ekonomhistorisk forskning om fenomenet. Sådana studier skulle nämligen fördjupa vår förståelse av marknadsekonomin.

Jonas Frycklund är biträdande chefekonom på Svenskt Näringsliv