Kan det politiska systemet hantera en kris som coronapandemin?

Vilket värde har det demokratiska samhället med en öppen och skarp debatt mellan regering och opposition om den inte kan användas under en kris som den nuvarande pandemin? Ett politiskt system prövas i kristider, skriver Örjan Hultåker.

Frågan aktualiseras av att riksdagen på fredagen höll en debatt om åtgärder för att hindra smittspridning inom äldreomsorgen. Den kommer fyra månader efter det att coronan blev en samhällsfarlig och allvarlig sjukdom i Sverige. Sedan dess har mer än 4.000 svenskar avlidit, cirka hälften på äldreboenden och en fjärdedel bland personer med hemtjänst.

Länge rådde en form av borgfred bland Sveriges politiker. Oppositionens kritik mot regeringen var mycket hovsam och begränsad. Politikerna deklarerade att de uppskattade det goda samarbetet mellan regering och opposition inte bara när det gällde formerna för riksdagens arbete utan också när det gällde de av regeringen vidtagna åtgärderna.

Den kritik som hördes var inte riktad mot regeringens åtgärder utan mot vad som inte gjordes, främst för att regeringen och januaripartierna inte skulle ha gjort tillräckligt för att rädda ekonomin. Det föranleder några reflektioner.

Vilket värde har det demokratiska samhället med en öppen och skarp debatt mellan regering och opposition om den inte kan användas under en kris som den nuvarande pandemin. Ett politiskt system prövas i kristider.

Om den parlamentariska demokratin bara blir ett skådespel under perioder utan svårigheter, så är dess värde begränsat.

Det är en sak att ha samregerande vid yttre hot som under andra världskriget, då andra länder skulle övertygas och avskräckas med hjälp av enighet. Det är en helt annan situation när ”fienden” är en pandemi som inte tänker och som inte påverkas av politisk enighet.

Smittspridningen påverkas inte av debattklimatet, men smittspridningen kan påverkas av att obefintliga eller felaktiga beslut korrigeras så snabbt som möjligt. Där har det politiska arbetet på nationell nivå ett stort ansvar, det gäller både regeringen och oppositionen.

Få svenskar efterfrågar en amerikansk debattstil där republikanernas president Trump och många av Demokraternas företrädare vräker oförskämdheter och glåpord mot varandra. Men det är inget skäl för att tona ned befogad kritik.

Frågan är inte bara om regeringen har gjort rätt, utan också om oppositionen har har agerat på bästa möjliga sätt.

I framtiden kan det också vara värt att utvärdera om januariavtalet har påverkat pandemibekämpningen negativt. Pandemin påverkar ju inte bara hälsan och dödsrisken utan även samhällsekonomin genom företagskonkurser och arbetslöshet. Delar av oppositionen (Centerpartiet och Liberalerna) har därför en splittrad roll genom att vara regeringsstöd när det gäller den ekonomiska pandemibekämpningen men vara opposition när det gäller hälsoeffekter.

Det är intressant att fredagens riksdagsdebatt hade begärts av Sverigedemokraterna, längst till höger, och Vänsterpartiet, längst till vänster. Det kanske säger en del om övriga partiers försiktighet.

Det skall dock konstateras att fredagens riksdagsdebatt innehöll många kritiska synpunkter på politiska motståndare än som tidigare varit fallet. Men det kommer efter fyra månader med många avlidna, brister på skyddsutrustning, utebliven testning och allmän otydlighet.

Den tredje statsmakten har också en viktig roll i en öppen demokrati. Vissa perioder har radio och TV ägnat fler minuter åt att spegla kritiken i andra länder mot deras regeringar än på att granska makten i Sverige.

Det handlar inte bara om kritiken mot Trump i USA som redovisas utförligt. De sista dagarna har media ägnat stor uppmärksammat åt kritiken i Storbritannien mot premiärministern rådgivare Dominic Cummings för hans privata resor. Svenska politiker och tjänstemän har granskats i betydligt mindre utsträckning. Ingen har till exempel granskat om det fanns personer på regeringskansliet som reste när vi övriga svenskar blev avrådda från att resa under vårens helger.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare vid SKOP. Han var tidigare ledare för Katastrofforskningsgruppen vid Uppsala universitet.