Kan han gå på vattnet?

En bra start, men Obama tar en risk med terrorismen

Enorma förhoppningar knyts till USA:s nytillträdde president, men kan han infria dem? Hans Bergström, kolumnist i Dagens Nyheter och bosatt i Florida som senast utgivit ”John McCain: en politisk biografi”, beskriver de utmaningar Barack Obama står inför och vilka förutsättningar han har att lyckas i sitt uppdrag.
Viktigast för president Obama blir två generaler: general Petraeus och General Motors. Den förre leder nu den militära strategin även i Afghanistan. Det senares konkursmässighet symboliserar att USA befinner sig i sin värsta ekonomiska kris sedan början av 1930-talet.
Barack Obamas uppgifter är handfasta:
1) Att lämna Irak utan kaos, samtidigt hålla talibanerna stången i Afghanistan med hjälp av fördubblad truppinsats.
2) Att ta USA ut ur ekonomins sammanbrott och djupa förtroendekris. Därtill tvingas han, av utvecklingen i Gaza, att engagera sig tidigt istället för sent i hela Mellanösternmoraset.
Inget av detta inbjuder till stora ideologiska teman. Det gäller att visa kompetens, omdöme samt förmåga att samla Amerika, inklusive kongressen.

Övergången från valrörelse till styre, ”The Transition”, har varit framgångsrik. Kampanjtemat, att fundamentalt ändra det sätt på vilket ”Washington” fungerar, är klassiskt i presidentval. Det frestar regelmässigt till amatörernas intåg i en värld av politiska proffs.
Obama har skickligt undvikit alla de misstag som på det viset förstörde Jimmy Carters och Bill Clintons första tid i Vita huset. Han var klar med nomineringar tidigt. Han har sökt erfaret folk. Han utnämnde en skicklig och burdus kongressledare, Rahm Emanuel, till sin stabschef. Han koncentrerar sig på en stor fråga, ekonomin, i stället för att bli distraherad av tillfälligheter (som Bill Clinton med frågan om homosexuella i militären).

Han övertolkar dessutom inte sitt mandat utan har drivit en charmoffensiv även gentemot tunga republikaner i kongressen, däribland John McCain. Denne har kommit att fungera som Obamas kanske främste rådgivare ifråga om personuppsättningen inom säkerhetspolitiken.
Allt detta är skickligt och visar Obamas förmåga att lära av andras misstag. Den ekonomiska krisen är mer till hjälp än till skada för hans start som president. Som Rahm Emanuel uttryckte det: ”You never want a serious crisis to go to waste. It´s an opportunity to do important things that you would otherwise avoid.”

Att krisen är så tydligt djup ger Obama en tacksam jämförelsepunkt när han söker omval om fyra år. Tiderna är också som gjorda för hans förmåga att kommunicera med amerikanska folket. En jämförelse kan göras med Ronald Reagan och hans ”Morning for America” efter Jimmy Carters dystra stagflation. Ord från presidenten har sitt eget värde när självförtroendet är sänkt hos amerikanerna. Obama behöver inte tänka på budgetunderskottet just nu, när även ekonomkåren anser att 825 miljarder dollar i stimulanspaket snarast är för lite.

Därmed kan han genast genomföra stora delar av sitt valprogram, något som annars inte varit möjligt. Kraftnät ska byggas, skolor renoveras, ”nya” energikällor subventioneras, arbetslöshetsförsäkringen utsträckas, sjukvårdsförsäkringen för barn göras heltäckande, sjukvårdens informationssystem digitaliseras, forskningen få mer pengar, broar och vägar förbättras, förvärvsavdrag á la Reinfeldt införas. Krisen ger också Obama skydd mot starka vänsterkrafter i det demokratiska partiet, för att inte nu tvingas genomföra skadliga skattehöjningar för entreprenörer och småföretag.

Vad som framförallt gynnar presidenten är att den ekonomiska krisen är så allvarlig att alla nu vill att han ska lyckas leda Amerika ut ur dyn. Detta minskar utrymmet för småtaktiskt bromsande i kongressen, som annars är konstruerad för att hindra beslut.
Obama kan därför få två års respit, en ovanligt lång smekmånad. 2011 kommer räkningen. Då upphävs per automatik de skattesänkningar som president Bush genomdrev. Samtidigt måste president och kongress börja göra något åt ett federalt budgetunderskott som kommer att överstiga 10 procent av BNP.

Det finns i grunden bara två vägar: trycka pengar, med inflation som följd, eller ta beslut som minskar underskottet. Som utgiftsstrukturen ser ut innebär det främst högre skatter. Och Obama har högröstat bidragit till föreställningen att ”de rika” kan betala. En återgång till skatterna före Bush skulle innebära 55 procent arvsskatt, drygt 60 procent i dubbelbeskattning (bolagsskatt plus utdelningsskatt), fördubblad reavinstskatt med åtföljande massförsäljning av familjeföretag 2010, etc.
Då, om inte förr, kommer reaktionen från amerikansk företagsamhet.
Obama och demokraterna skulle förstås gärna vilja skära i försvaret, som med sina 700 miljarder dollar utgör nästan en fjärdedel av den federala utgiftssidan (pensioner och sjukvård är den andra stora utgiftskolossen). Men totalt sett går det knappast. Den amerikanska militären är ”overstretched”, överutnyttjad, och behöver utökas med ca 100 000 man, även enligt Obama. Materiel behöver återställas efter krigen. Kapaciteten för civila insatser, t ex polisuppbyggnad, måste ökas inom ramen för en bredare amerikansk strategi.

Kanske ryker missilskölden i Polen, det nya stealthplanet F22 och en del andra dyra projekt. Men totalt sett går militärutgifterna inte ner. En amerikansk soldat i Afghanistan kostar ungefär dubbelt så mycket som i Irak, på grund av yta och brist på infrastruktur.

Ökad satsning på diplomati, allianser och samarbete är en huvudlinje från Obama-administrationen. Både Obama och Hillary Clinton, den nya utrikesministern, har drivit tesen att Bush agerade för mycket på egen hand. Visst har redan Obamas tillträde återskapat goodwill för USA i världen, men verkligheten är svårare än retoriken. Obama har signalerat önskan om samarbete med Ryssland i förhållande till Iran. Putin har svarat med att sälja robotar till Iran, sända krigsfartyg till Kuba och bedriva militärövningar i Karibien med Venezuelas galenpanna Chavez.

Obama förväntar sig också hjälp från det demokratiska Europa; mer av delad ansvarsbörda i Afghanistan, villighet att ta emot terrorister som släpps när Guantanamo stängs. Men Europas ledare vrider sig som maskar. Angela Merckel har sagt direkt nej till ökad tysk insats mot talibanerna.
Europa kommer att upptäcka att vissa grundläggande amerikanska förhållanden inte bryts för att USA byter president. Frihandel har i praktiken få anhängare i senaten, som har att godkänna handelsavtal. Inget positivt kommer att hända, i synnerhet inte med det ökade antalet demokrater i senaten. Senatens ovilja att överlämna makt till internationella organ består i praktiken; det gäller även ett nytt ”Kyoto” i klimatfrågan, för det fall Kina, Indien och Ryssland åter kommer lätt undan.

När det oväntade händer, i form av kris, vet vi att såväl FN som EU är oförmöget. Amerika kan inte springa undan. Obama kan tvingas visa att han är kraftfull, även militärt, just därför att några i världen kan ha fått för sig att han enbart förlitar sig på ord.

Obamas säkerhetspolitiska team är ytterst erfaret. James Jones, hans nationelle säkerhetsrådgivare, är fyrstjärnig general och tidigare befälhavare för Nato i Europa. Obama själv har visat att han har ett stabilt temperament i kris.

Däremot tar Obama en medveten risk i terroristbekämpningen, troligen för att blidka stödtrupperna till vänster som ogillar den nye presidentens vridning mot mitten. På tunga poster, som justitieminister och CIA-chef, har han placerat personer som hårt kritiserat Bushs tuffa tag för att samla information och förebygga nya terrordåd på amerikansk mark. En hög andel av dem som tidigare frisläppts från Guantanamo har visat sig återgå till terrornätverken. Obama är illa ute för det fall ett terrordåd sker i USA under hans vakt, efter att Bush har hållit landet säkert under sju långa år.

Amerikanerna är krigströtta och vill undvika nya kostsamma krigsäventyr. Vad de främst hoppas från Obama är att han ska fokusera på återhämtning i ekonomin. Men nära under ytan finns rädslan för terrordåd. Uppgift nummer ett för presidenten förblir att värna landets säkerhet.