Kan historismen övervinnas

KAN HISTORISMEN
ÖVERVINNAS?
Av biskop J. A. EKLUND, Uppsala
DEN rätt nybildade termen »historism» betecknar onekligen en
mycket ogynnsam biprodukt av vad man under ett sekel kallat
det historiska betraktelsesättet av förhållandena i tillvaron.
Man kan ju icke neka att särskilt i Tyskland och framför allt
på det religiösa och kyrkliga och teologiska området, det hela
slutade i en slags balansgång på en vetenskapligt eller kritiskt
högspänd linbana, där man likasom svävade i luften utan fäste
och tycktes kunna falla vart som helst. Om teologen Troeltsch
var ett av de mest framträdande offren, så var han visst icke det
enda. Även utanför teologernas krets, såsom inom filosofi, nationalekonomi och politik, var det på liknande sätt. Man visste till
sist varken ut eller in. Man tordes inom teologien av kritiska
hänsyn knappt stanna vid en enda positiv sats. Det var att bli
»dogmatisk». Och dogmatik var det farligaste man visste.
Hela områden inom den kristna teologiens sfär betecknades så-
som så historiskt dunkla och otillgängliga, att man icke kunde
med visshet veta och påstå något alls. Så om Jesu liv. Så om
mycket i hela det nya testamentet och kyrkans tidigare historia.
Däri hade man nått den klaraste motsats till ortodoxiens tidevarv. Och det uttalades antingen så att man kunde negera alla
dogmers giltighet eller förklara hela läroområdet för likgiltigt.
Det gjorde detsamma vad man trodde. Men förhållandet innebar
också en lika direkt motsats mot den position som upplysningstiden hade hävdat. Ja, om man gick tillbaka till den »naturliga»
religion och den naturliga moral och den naturliga rätt som hade
hävdats före upplysningens egentliga segertid, t. ex. av Grotius
och Pufendorf, så hade man sitt förnekande klart. Nej, någon
naturlig religion fanns icke. Det fanns bara ett antal eller ett
otal historiska religionsformer. Och då man under upplysningstiden hade hävdat förnuftets absoluta fasthet och klara bestämmanderätt, så visade ju historien att förnuftet aldrig sade detsamma utan ändrade sig från folk till folk, från sekel till sekel,
ja ibland från Heidelberg till J ena och från professor Möller till
professor Meyer.
155
… ”t”
J. A. Eklund
Och så stod man upp över öronen i en idelös idemassa, en massa,
magasinerad i tusental ynglingahjärnor som icke visste vad de
skulle tro och i millionbibliotek av förträffliga akademiska avhandlingar. Och det kan väl icke nekas att den tidsenliga »ickepositionen» visade sina paralleller även i världskrigets politik och
i världsfredens orimligheter. Att samma tidsmässiga absoluta
hållningslöshet trängde in även i moralens och konstens och litteraturens värld, det minnas vi nog. Och där råder väl regimen
än. Där ansågs den ju icke bara vara ofarlig och oskadlig. Nej,
där kunde man kokettera med den och briljera med den. Det sades
vara nytt och djärvt och genialt när våra stockholmsmamseller
skrevo sina tvetydiga romaner.
Men till sist blev det hela sterilt. Det blev sterilt ungefär som
moderna äktenskap. Och det gjorde stora grupper av vår ungdom till en grupp ohängda varelser.
Och i politiken i storU Ja, ingenting har väl under hundrafemtio år varit så avita »hur som helst» som »det historiska tidevarvets» sätt att självt »göra historia».
Det händer nog därför numera litet varstädes att man brukar
fråga efter något som »inte är relativt», inte är hur som helst,
utan »riktigt». Ibland kallas detta saklighet. Det finns något,
menar man då, som är vad det är och icke kan vara ett annat.
Ibland talas det om att man i stället för psykologi kräver logik.
Det är ju ett nästan oroväckande återvändande till det man förr
kallade förnuft och förstånd och reda och klarhet. Och ibland
riktar man också kravet, moraliskt sett, åt det hållet att en karl
bör hava reda på sig själv. Och till och med kvinnan. Hon bör
ha ordning på sig själv. Och barn och ungdom vill man sätta i
skola, t. o. m. in i universitetsåldern. För att inte tala om att·
sådana djupt »ohistoriska» gestalter, ohistoriska sedan Napoleons
dagar, som Hitler och Mussolini anse sig ha rätt att hålla reda
på vad en italienare tar sig för och till och med vad en tysk professor föreläser. Saker som länge ansågos vara lika antikverade
som det påvliga Rom och Fredrik den stores korporalsrottingar
på tyska soldatskinkor. –
Det är »reaktioner» så det förslår! –
J ag skrev en dag på ett papper frågan: Huru skall historismen
övervinnas~ Och jag skrev den på fullt allvar. Och fann den
svår. Ty det går tydligen inte an att bara lämna historien och dess
»resultat» åsido, helt enkelt. Det finns nämligen i vår värld, både
156
Kan historismen övervinnas?
psykiskt och vetenskapligt och individuellt och samhälleligt sett,
intet »stoff» som icke är »historiskt». Vad skulle det vara~ Kastar
man nu bort allt vad man fått på historisk väg, ja så blir man
fattig som kyrkråttan eller åtminstone som en tysk socialdemokrat som hade Biiclmer till bibel eller som en rättrogen verdandistyngling i Hinke Bergegrens blommande år.
Vart skall man då ta vägen~ Hur komma upp ur historien och
upp över historien~ Borde man inte ändå försöka att omigen på
den gamla rationalismens väg nå ett överhistoriskt oföränderligt
förnuft~ Eller kanske något sådant som det Ronssean kallade
»natur»~ Men det värsta är att där har »historismen» och »historien» själv så gott som gjort rent hus? Vad är det som icke har
hetat förnuftigt~ Både Voltaires och encyklopedisternas och materialisternas satser voro förnuftiga. Och det Jean Jacques Ronsseans känslotänkande »natur» sade en Robespierre, och det de
ryska förrevolutionärerna sade en Ellen Key, det var ju alltid
förnuftigt. Också revolutionen i Frankrike och i Ryssland hava
ju såsom historiska blivit europeiskt sanktionerade som förnuftiga. Ibsens revolterande av andarna stannade lyckligtvis i bokupplagorna och på teatern. Och Ellen Keys revolterande sanningar hunno ej ens dit lyckligtvis. Men i stort sett kan »vad som
helst» hända i den historia som förestår. Förnuftet kommer efteråt
att sanktionera det, såsom det sanktionerat både revolutionen och
Napoleon.
Man torde nu kunna säga, att man icke heller kan komma ut
ur historien eller upp över historien. J a, jag menar att man bör
icke ens vilja detta. Men även om man ville det, man kan det
icke. År det något vari ej »historismen», men själva historieforskningen haft en uppgift och en uppgift som var nödvändig
och fruktbringande, så var det just att visa upp, att det råder ett
sådant samband och sammanhang i det andliga livets historia att
man ej kan komma ifrån detta samband. Man kan det ej ens genom att förneka det. Kanske minst genom ett sådant förnekande.
Ofta går det då så att de som högljuddast förneka att de alls bry
sig om vad som har varit, om tradition och sed och kyrka och politik
och vetenskap, de hänga hårdast fast i något primitivt eller tidsmässigt moment och äro de största efterapare. Och så har det kunnat bli med hela tidevarv. Om sjuttonhundratalets upplysning menade att all historia, med vissa små undantag, var något som man
alldeles icke borde bry sig om, en vävnad av idel fördomar, en
157
·j..·.··..·.’·,·,.····l’
>,\.~
. . {V ..”~)-” ’””’!’>”-·-~-.~-~–·~ :-
’ –
J. A. Eklund
natt av mörker, som försvann när förnuftet nu kom till seger,
ja så var detta illusion. Talet om medeltidens mörker och gångna
tiders fördomar vittnade mest om förnuftets tidsmässiga okunnighet om vad som hade varit. Och även upplysningstidens positiva tolkning av vissa tider och folk, särskilt förkristna tider och
folk, såsom »upplysta» var i det hela oriktig. Det utan vidare
idealiserade Grekland var en dimbild som man målade med färger
ifrån sin egen tid. Och när man idealiserade det förkristna Rom,
det grymma, oridderliga, svekfulla, bloddrypande republikanska
eller Gesariska Rom, det var en vrångbild, ehuru den verklighet
som revolutionen själv skapade fram nog blev en mera realistisk
avbild, mera »sann» än man från början avsåg. Med djup okunnighet idealiserade man Kina. Och naturligen allra virrigast var
här såsom i allting den bortkomne Jean Jacques Rousseau med
sina »vildar» till naturmänniskor. Dessa människor före kulturen
och historien, som man njöt av i Paris’ salonger, ja de ha ju spelat en betydande roll ännu in i vår tid. En annan fransk profet,
Chateaubriand, diktade till Europas förtjusning sina indianska
vildar efter några månaders amerikafärd. Och – revolutionerna
både 1848 och 1871 och efter 1918, ja de hava i en egendomligt tidsenlig realism förverkligat dessa älskvärda »naturer».
Nu är det vår mening att segern över den historism som behöver övervinnas snarare just består i att giva den verkliga
historien rätt. Den riktiga historiska kännedomen bör alls icke
leda till en relativism och ett hållningslöst vad som helst. Den
äkta historien förbjuder tvärtom ett sådant. Den kräver och möjliggör och främjar på alla punkter kritik, en radikalt genomgå-
ende kritik som gör absolut skillnad mellan vete och agnar, mellan det som duger och det som icke duger. Men denna radikala
kritik bör framför allt vara positiv. Den måste framför allt rikta
sig på att söka upp och taga fasta på det sanna, det riktiga, det
rätta, det goda, det ädla, det andligt stora som trätt fram i den
historiska tillvaron. Och det föreligger en rikedom av sådant.
»All sanning förpliktar.» Den kräver att erkännas och tros. Allt
gott och rätt förpliktar. Det kräver att gillas och »göras». Även
det sköna förpliktar. Det kräver att erkännas, skådas, av de unga
tillägnas i ädel hänförelse.
Och därvid gäller det just att bruka alla den allvarliga historiens resurser. Dit hör att strängt söka taga reda på huru det
faktiskt har varit och huru det ännu är. Det gäller att kritiskt
158
Kan historismen övervinnas?
jämföra tid och tid, släktled och släktled, folk och folk, kyrka och
kyrka, filosofi och filosofi, män och män, Möller i Heidelberg och
Meyer i J ena. –
Att man icke ens då det gäller kristendom och kristen moral
kan komma upp ur historien och in i en övervärldslig och supranatural och absolut ohistorisk och oföränderlig värld, det hava
både vetenskap och teologi och kyrkosamfund av mindre sekterisk
och mera universell läggning öppet erkänt. Det går icke att på
den äldre ortodoxiens sätt hävda en överhistorisk »särskild uppenbarelse» som icke skulle hava något gemensamt med det andliga
livets historiska lagar och gestaltningar.
Men vid allt detta gäller det nu också en enda oundgänglig sak,
som ensam gör att man kan övervinna historismen och dess relativistiska konsekvenser. Det är, för att uttrycka det abrupt: att
hava en ståndpunkt själv.
Människan är insatt i historien, icke för historiens eller vetenskapens eller de tyska professorernas eller de akademiska avhandlingarnas skull och icke för att skriva eller föreläsa historia, utan
för att själv leva i historien och fortsätta historiens liv.
Men detta innebär att den kritik som övas alltid utgår från ett
bestämt nu, en historiskt fixerad position. Och ifrån ett jag. Ty
ett jag, ett bedömande subjekt, en individ, ett verkligt individuellt
människoliv kan icke vara till utan som ett bestämt jag eller ett
du eller ett han och ett hon. Men därvid är det också en historiens
lärdom, som åtminstone en del av oss har efter förmåga predikat
under femtio år: detta gäller icke individuella isolerade jag, som
i denna sin isolering och absolutisering endast äro ett slags diktade »väsen» utan tillvaro. Utan det gäller också verkliga samfund, och samfund verkliga i detta nu. Ett folk lever och måste
leva såsom detta folk, t. ex. Sveriges folk o. s. v., i detta historiska
nu, om det överhuvud vill leva. En kyrka lever och måste leva
såsom denna kyrka, t. ex. Sveriges kyrka, i detta historiska nu,
om hon vill leva.
Vad innebär nu detta~ Det betyder att här föreligger en nödvändighet att taga risken av ett val, av ett avgörande personligt
och samhälleligt val. Och detta val måste vara av livsavgörande
fasthet och viljedanad konsekvens och äga en för individ och samfund absolut förbindande giltighet. Det måste vara ett ideal, om
man nu skall bruka detta så ofta ogillade ord. Det måste vara
159
j
J. A. Eklund
ett ideal som bestämmer tanke, liv och handling. Men det betyder
att det är ett konkret ideal, bestämt på alla punkter genom valet,
just genom valet av det som är riktigt, sant, rätt, gott, ädelt,
skönt. Men dessa i idealet ingående och livet bestämmande tankar,
övertygelser, krafter, syften, de äga alla, om jag ser på det levande konkreta innehållet, sitt stoff, sitt »material», ja ofta också
sina formella gestaltningar, var1 Jo, inom historien. Jag kan
bruka andra ord. Jag kan från kristen ståndpunkt säga: ur
uppenbarelsen, ur bibeln, ur evangeliet o. s. v. Oftast kan den
kunnige klart visa upp den punkt i historien, där sanningen, budet, trostanken, samhällselementet, den första upptäckten, den
visionära ingivelsen trädde fram i historien.
I detta sista konstaterande ligger betydelsen av sådant som
kyrkans och de kristnes hänvisning till händelsekedjan från
Sinai till Golgata, till personer som Paulus, Johannesevangeliets
författare, till Augustinus och Luther, till bibel och psalm och
katekes. Och från dessa enkla antydningar om det verkliga förhållandet skall ingenting i världen avskräcka oss. Än mindre från
hänvisningen till honom från vilken vi fått vårt kristna namn.
Den sedan 150 år gängse litterata och journalistiska jargongen
skall härvidlag icke det minsta bekymra oss. Det är fegt att vika
för sådant.
Än mindre skola vi dölja, att vi icke kunna ställa oss i någon
slags bekännelsekyrka lik den som vädjar till Voltaire och Ronsseau och profeter som Goethe, Byron och ryssarna. Än mindre
till en heroskult inför revolutionsmännen från Mirabeau och Danton och Robespierre till Marx, till Lenin och Stalin. Men lika litet
till kulten av Napoleon och sådant statsväsen som de nutida diktatorerna kräva och förkunna. Själva den »totala» statskulten är
för oss hedendom. Och den mänskliga snillekulten likaså. Valet
i denna klart avgörande mening är endast ett fortsatt och förnyat
upprepande av det val, under vilket Kristus ställde sitt folk och
som han genom sin Andes makt ställde fram för folken. Kristendomen i sin faktiska verklighet såsom personligt och samhälleligt
liv har här aldrig varit likgiltigt »tolerant». Den har bedömt allt
och dömt det okristliga. »Toleransen» har mest varit ett lata sjä-
lars och andligt avtynande samfunds sömnmedel, där det icke
varit det ondas täckmantel för att ostört få verka sitt verk.
Man drage sig ej heller för att erkänna det sekundära, de små
ända in i det egna individuella livet sig sträckande förmedlande
160
—-~—– ————
Kan historismen övervinnas?
faktorerna. Däri ligger vår rätt och plikt att andligen leva på
arvet i vår kyrka. Och har det närmast nått oss från vår mor och
vårt hem, från prästen i min kyrka och skolmästaren i min barndoms skola, eller från någon Maja i Korsmaden, det skall erkännas, om det är sant.
Men å andra sidan är det även inomkristliga och inomkyrkliga
val som vi kanske icke kunna underkasta oss. Och då skola vi
öppet vidgå detta. Om man icke kan bli schartauan eller i en viss
form frireligiös eller gå igenom någon annan kyrkligt eller
okyrkligt eller engelskt konstruerad silapparat, så skall man
erkänna detta. Den som i dylikt icke kan och icke vill göra ett
val, han har rätt att icke göra det. Om då det kristna ärenamnet
förvägras- låt det gå! Sådant dör man icke av, ej ens andligen.
Och även om det kommer en stundom framträdande kristen
purism som menar, att alla sådana »blandningar» och synteser i
historien som Augustini förening av kristna och antikt-filosofiska
elementer eller sådana som stundom skett i kristen teologi och
kristen filosofi, så hävda vi icke blott såsom en rätt utan såsom
en plikt att erkänna det riktiga, det sanna, det goda, varifrån det
än har kommit eller kommer. Det gäller även här att de »synteser» som en gång historiskt hava ägt rum icke kunna eller böra
utan vidare göras omintet i kyrkoliv och folkliv och vetenskapligt liv. Och även där äro vi ofta i stånd att säga varifrån i
historiens och det andliga livets värld vi hava fått det. Och om
ganska mycket sådant säga vi evangeliska och germanska kristna
öppet och klart: vi vilja icke släppa det. Det eller det har jag
fått från Sokrates, från Platon, från Sofokles, från Dante, från
Shakespeare, från Kant, från Geijer, från Wikner, från Tegnerjag erkänner det öppet. Och vem kan undgå att hava tagit intryck av naturforskningen från Newton till nu~ Och i själva det
faktiska och praktiska politiska liv som vi, svenska kvinnor och
män, leva varenda dag, »i frihet och under ansvar», däri ana vi på
alla punkter underbara arv både från Israel och Hellas och Rom,
ja även från germanska och svenska fäder i oräknade led. Det är
därvid icke alltid lätt att säga varifrån det ena eller andra har
kommit. Men nog borde vi svenskar som leva ett fritt kallelseliv
i vår kyrka och vårt folk sedan vårt barnsliga medvetande först
vaknade – nog borde vi tacka Gud för att vårt liv och Sveriges
liv blivit vad det är och tacka Gud för livet.
161