Kan Kina hjälpas? Draken är politisk skräcködla

1989, frihetsåret för Europa, satte i Kina stopp för demokratiseringen. Och där är landet i praktiken kvar. Världens största exportör är en politisk skräcködla. Och, som det ser ut, inte särskilt utrotningshotad, skriver Bo Ture Larsson.

2009 blev Kina världens största exportör. Kina håller igång USA med sina lån. Samtidigt som större delen av världen gick back nådde tillväxten här 8,5 procent och Internationella valutafonden tror siffran blir 10 procent 2010.

Men det Kina vars produkter finns i hem jorden runt och vars inflytande erkänns i alla världens hörn är en politisk skräcködla. Och, som det ser ut, inte särskilt utrotningshotad.

Den ekonomiska omvandlingen inleddes på 1970-talet. Parallellt vann inom regimen de röster terräng som ansåg att man måste öka friheten att uttrycka åsikter och utse ledare. Syftet var, ungefär som för Gorbatjov i Sovjet, att förändra, för att klara framtida utmaningar.

Men 1989, frihetsåret för Europa, satte i Kina stopp för demokratiseringen. Flertalet ledare i Peking insåg att en diktatur som inte inger fruktan är dömd att falla.
Och där är Kina i praktiken kvar, med massakern på Himmelska fridens torg som bakgrund till allt det positiva som skett sedan dess.

Det är därför Kina fängslar dem som ägnar sig åt systemkritik. Det är därför man går hårt fram mot dem som anses äventyra landets sammanhållning. Tibet i omgångar och på senare år i hög grad Kinas västliga utmarker i Centralasien har fått erfara att deras herre finns i Peking.

Hu Shuli var till nyligen chefredaktör på den kinesiska affärstidningen Caijing, som hon själv startade 1998. Hon avgick, skriver New York Times, sedan hon vägrat ge vika för påtryckningar om att sluta granska fall av korruption i de statliga myndigheterna och skumrask i företagsvärlden.
Hu Shuli och Caijing har lovordats av brittiska Financial Times och amerikanska Wall Street Journal. Caijing har uppenbart också varit uppskattad i Kina, av dem som har råd att konsumera information av det här slaget.

Och regimen har inget principiellt att invända mot bundsförvanter i kampen mot den sorts oegentligheter som erfarenhetsmässigt är ett hinder för ekonomisk tillväxt.

Men Hu Shuli kan ha gått över en gräns när hon i början av juli skickat journalister för att rapportera om de etniskt motiverade oroligheterna i Urumqi, centrum för uigurernas protester mot följderna av den kinesiska invandringen.
Det verkar för övrigt vara ett ämne inte heller Caijings finansiärer, annonsörer och läsare vill höra om. För i Kina är inställningen till underkuvade folk ungefär densamma som när väst, inklusive Sovjet, sände ut sina kolonisatörer: infödingarna borde snarast vara tacksamma över att få del av en överlägsen kultur.

Kina är ett land med ansiktet riktat mot framtiden, men med kroppen, ända upp i förlängda ryggmärgen, kvar i det förflutna.

För väst gäller det då enligt Hu Shili, att visa Kina förståelse och ge stöd så att landet kan ta på sig en global roll motsvarande dess ekonomiska styrka.

Men det finns en påtaglig tröghet. Exempelvis innebär ökad makt för Kina i olika internationella organ mindre makt för andra länder. Och Kina försvårar för sig självt, när det uppfattas sätta sina ekonomiska intressen före andras.
Det ger ju inte heller Kina goodwill att man behandlar regimkritiker som man gör.

Bo Ture Larsson (SNB)

Läs tidigare texter av Bo Ture Larsson:
Somalia vid Östersjön (27/11)
Islamisternas seger i deras egna ögon (13/11)
Michnik: Därför gick Polen före 1989 (6/11)