Kan Sverige efter kriget bevara sin ekonomiska standard
1944
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
KAN SVERIGE Ef-,TER KRIGET
BEVARA SIN EKONOMISKA STANDARD?
Av redaktör fil. kand. STELLAN BOHlVI, Stocklwlm
DEN dag är nu inom synhåll, då ekonomisk prestationsförmåga
och effektivitet ej längre skall mätas i antalet producerade granater, bombmaskiner och stridsvagnar utan i konsumtion, levnadsstandard och välstånd. Ljusare framtidsperspektiv öppna sig
åter för mänskligheten, och kan freden säkerställas för någon
längre tidrymd, böra även mycket högt spända förväntningar på
gynnsamma levnadsvillkor kunna infrias. Liksom tidigare komma
emellertid ödets lotter att falla mycket ojämnt; somliga länder
komma att gå före i utvecklingen, andra bli efter. Därvid är det
ingalunda säkert, att progressivitet och efterblivenhet fördelas
enligt samma geografiska schema som före kriget; tvärtom,
mycket talar för att så icke blir fallet. Trots all ovisshet om
framtiden kan man redan nu skönja vissa utvecklingstendenser
i detta hänseende, som synas förtjäna den största uppmärksamhet.
Aven under de »goda» dagarna före kriget lämnade svensk
levnadsstandard mycket övrigt att önska, och inom stora samhällsgrupper hade man just ingen anledning att rosa det uppnådda »välståndet». Men detta hindrade icke, att vi kunde känna
oss stolta, när vi jämförde de egna prestationerna med vad som
uppnåtts utomlands. Tillsammans med några högt utvecklade
kulturländer i västra Europa in~ick vårt land i en relativt homogen grupp av nationer, som kom mycket högt upp l;)å den internationella rangskalan vad levnadsstandarden beträffar. Långt
framom den västeuropeiska gruppen befann sig visserligen U. S. A.,
men intrycket av ett överlägset amerikanskt välstånd förtogs till
stor del av den kroniska massarbetslösheten där under 30-talet.
Eftersom det dessutom blott rörde sig om en enstaka rekordprestation på den internationella arenan, kunde man trots allt
201
, ,.tF \- Il!{
Stellan Bohm
med visst berättigande hävda, att vårt land i fråga om levnadsstandard befann sig i allra främsta ledet av världens nationer.
Härigenom kom även det fria ekonomiska system, som dock
fortfarande ligger till grund för vårt svenska näringsliv, att
framstå i motsvarande gynnsam dager.
Så tedde sig läget 1939. ’Mycket talar för att efterkrigstiden
kommer att föra med sig genomgripande förändringar. Tvenne
skäl kunna anföras som stöd för en sådan uppfattning. Det ena
är, att kriget gjort amerikanarna fullt medvetna om sitt lands
gigantiska produktionsförmåga, varför det skulle förvåna, om de
icke förr eller senare funne på utvägar att omsätta de oanade
resurserna i höjd konsumtion och levnadsstandard; därmed skulle
det amerikanska försprånget ytterligare ökas – under vissa förutsättningar i alldeles ofantlig omfattning. Men ännu viktigare
är, att ett flertal av de ekonomiskt efterblivna länderna befinner
sig i forcerad utveckling för att hinna fatt det mera framskridna
utlandet. Det mest anmärkningsvärda exemplet härpå är givetvis
Sovjetunionen, där uppnåendet av U. S. A:s produktionsnivå inom
en fixerad, mycket kort tidsperiod uttryckligen fastslagits som
huvudmål för den ekonomiska politiken.
De västeuropeiska ländernas positioner hotas sålunda i båda
»flankerna», och man kan med skäl fråga sig, om de i längden
förmå hålla sitt hittillsvarande försprång. – Kanske komma de
att upphinnas och t. o. m. distanseras av nationer, som de vant
sig vid att betrakta som ekonomiskt långt efterblivna1 Vilket
svar utvecklingen kommer att ge på denna fråga, blir av största
betydelse även politiskt sett. Ekonomiskt och socialt är världen
ett enda stort experimentalfält, där erfarenheterna inom de olika
sektionerna snart bli allmän egendom och läggas till grund för
jämförelser i fråga om effektivitet och prestationsförmåga, som
sedan utnyttjas i den politiska debatten. Efter kriget kommer
detta sannolikt att bli fallet i än högre grad än tidigare.
Det förefaller kanske mången som en revolutionär och verklighetsfrämmande tanke, att Sovjet skulle anses ha utsikter att
nå upp till en levnadsstandard av amerikanska mått. Men, måste
man fråga sig, bottnar icke denna inställning mest i naturlig
tröghet att dra konsekvenserna av ett händelseförlopp, som gått
stick i stäv mot vad man väntat sig7 Mycket talar för att så är
fallet.
När man på sina håll rent principiellt betvivlar Rysslands för- 202
Kan Sverige bevara sin ekonomiska standard’!
måga att inom överskådlig framtid hinna fatt det mest framskridna utlandet, beror detta kanske delvis på att man bedömer
utgångsläget som sämre än det i verkligheten är. Att rysk levnadsstandard var mycket låg före kriget är naturligtvis alldeles
riktigt – men dock med en viktig reservation: år 1938-39, efter
de två första femårsplanernas industrialisering, skulle efterblivenheten ingalunda ha varit så markerad, om de väldiga produktionskrafter, som redan då voro inriktade på rustningarna, i
stället dirigerats till konsumtionsvaruindustrin eller till framställning av maskiner för denna industri. – Men, kan man med skäl
fråga sig, har icke den enorma förstörelse, som sedan dess gått
fram över landet, åter försämrat utgångslägen – Givetvis, men
varken förstörelsens omfattning eller den tid, det tar att återhämta den, bör överdrivas. Sannolikt kommer det att överraska
de flesta, hur relativt snabbt de skador repareras, som under
kriget åsamkats själva produktionsapparaten. Rekonstruktionen
har f. ö. redan påbörjats och fortskrider av allt att döma i raskt
tempo. En erinran härom fick man nyligen i meddelandet, att
driften äterupptagits vid stålverken i Stalingrad – för något mer
än ett år sedan skådeplatsen för de hårdaste strider och den obeskrivligaste förstörelse.
Men även från en rysk förkrigsstandard, som vederbörligen
korrigerats med hänsyn till produktionens dominerande krigsinriktning, är steget långt till en välståndsnivå av amerikansk eller
ens västeuropeisk typ. Att landet icke desto mindre k a n
t ä n k a s inhämta efterblivenheten i en nära framtid, beror på
att alla de väsentliga förutsättningarna för en snabb produktionsökning obestridligen äro förhanden. Naturtillgångarna äro
ännu rikare och mångsidigare än i U. S. A., hemmamarknaden är större, kapitalbildningen intensivare än den någonsin
varit i sistnämnda lands historia. Att de naturliga förutsättningarna äro utomordentliga, är ju för övrigt ingen nyhet, det
har varit känt sedan lång tid tillbaka. Däremot lära nog först
krigets erfarenheter ha övertygat en större allmänhet om att det
i Ryssland finns även en viss förmåga att utnyttja resurserna.
Obestridligt är, att kapaciteten i detta hänseende väsentligt stegrats under 30-talets senare hälft, både teoretiskt – tack vare
undervisningsväsendets snabba utbyggnad – och praktiskt – genom att arbetarna undan för undan prövat sig fram till en högre
grad av yrkeskunnighet, må vara till en början ofta på bekostnad
av de komplicerade och dyra maskinerna. Allt detta är dock
203
.. _..,. • f~
Stellan Bohm
realiteter, som man icke kan komma ifrån. Den kritik, som i
utlandet riktas mot det ryska systemet, avser väl numera icke
så mycket dess förmåga eller oförmåga att åstadkomma massproduktion av konsumtionsartiklar utan de metoder, varmed resultaten uppnås.
En ekonomi av rysk typ besitter åtminstone vissa förutsättningar att mäta sig med U. S. A. i produktionshänseende. Men
gäller detta den ekonomisk-politiska hybrid, som f. n. florerar i
Västeuropa, icke minst i Sverige1 Man har skäl att betvivla det.
Som det nu är, samverkar ett flertal avgörande faktorer att kraftigt bromsa upp välståndsstegringen i dessa länder.
Det återhållande moment, som i första hand kommer i åtanke,
är uppsplittringen av det västeuropeiska rummet på ett otal små-
marknader, var och en för liten för att tillåta ett fullt tillvaratagande av stordriftens fördelar. Givetvis skulle frånvaron av
en vidsträckt hemmamarknad till stor del kunna kompenseras
genom betydande utlandsmarknader, genom största möjliga frihet för den internationella handeln. Kunde de konstlade skrankorna mellan staterna nedbrytas, och den för massproduktionen
väsentliga stormarknaden på så sätt säkerställas, bleve givetvis
förutsättningarna för en högre levnadsstandard helt annorlunda.
Men vad har man för skäl att vänta sig en sådan utveckling1
De optimistiska profetior, som frikostigt strötts omkring under
kriget, bör man säkert taga med mycket stor reservation.
Tecken på ett begynnande tillnyktrande har för övrigt icke
saknats på sistone. Tyvärr är det nog så, att de enskilda staternas
näringsliv fått utvecklas alltför långt efter särpräglade, protektionistiska linjer för att utan mycket kännbara omställningssvå-
righeter kunna gå över till mera fullständig frihandel; i länder,
där oppositionen bke kan kommenderas bort, torde dessa omställningssvårigheter visa sig praktiskt taget oöverstigliga.
Därtill kommer att ett friare varuutbyte i Västeuropa även
har att övervinna det kompakta motståndet från försvarsautarkiska strävanden, som växt sig starka redan under 30-talet,
och ingalunda torde upphöra efter det nu pågående kriget.
Tvärtom, icke minst i vårt eget land, har just kriget och avspärrningen presterat så slående bevis på den inhemska självförsörjningens värde, att den allmänna installningen i handelspolitiska
frågor icke kunnat undgå att ta intryck. Man behöver blott erinra
om den enighet, som numera råder här i landet rörande självför- 204
———~T~—-
Kan Sverige bevara sin ekonomiska standard?
sörjningen med livsmedel efter kriget och om nödvändigheten av
ett »gränsskydd» för modernäringen. Hur väl motiverad en dylik
politik än är ur försvarsekonomiska och andra synpunkter, kan
man naturligtvis icke komma ifrån, att den vad levnadsstandarden
beträffar placerar oss i efterhand gentemot nationer, som för sitt
jordbruk disponera Nordarnerikas Middle West eller Ukrainas
svartajordsregioner.
De nästan hopplösa svårigheterna att bemästra den begränsade
hemmamarknadens och de ofullständiga naturtillgångarnas problem måste redan i och för sig verka starkt hämmande på välståndsutvecklingen i Västeuropa. Tyvärr är emellertid detta ingalunda det enda återhållande momentet. Om möjligt ännu viktigare är, att kapitalbildningen synes vara alldeles otillräcklig
för ett verkligt snabbt och omfattande framåtskridande. Icke
minst till följd av den hårda beskattningen saknas det starkt
pådrivande incitament till mekanisering och fortsatt utbyggnad
av realkapitalet, som ligger i de stora vinsterna och som en gång
pressade amerikanska företagare att skapa den väldigaste produktionsapparaten och den högsta levnadsstandarden i historien.
Å andra sidan inspirerar fruktan för rationaliseringsarbetslöshet
ett passivt motstånd på arbetarhåll mot vidare mekanisering och
ökning av kapitalutrustningen. Icke minst framträder denna tendens inom byggnadsverksamheten, där annars rationaliseringen
skulle bära särskilt rika frukter. Det har icke saknats röster,
som varnat för liknande svårigheter inom jordbruket, om rationaliseringen och sammanläggningen av alltför små brukningsdelar skulle ske i snabbare tempo.
Vad kapitalbildningen beträffar, stå vi i själva verket inför ett
allvarligt dilemma. Å ena sidan föreligger det små utsikter för en
återgång till den lindriga beskattning och den inkomstfördelning
av typen U. S. A. från före 1929, som ensamt förmår säkerställa
en frivillig (riskvillig) kapitalbildning av verkligt betydande omfattning; å den andra föreligga icke heller de politiska förutsättningarna för den ryska metoden att framdriva sparande och
kapitalbildning skattevägen (även om tanken icke synes vara
helt främmande för vissa kretsar). Vad vi nu ha här i Sverige
och i närbesläktade länder är något mitt emellan av högst tvivelaktig effektivitet. Hur detta dilemma skall kunna lösas, är för
närvarande svårt att inse. Lösningen lär i alla händelser icke
underlättas av den alltmer populära uppfattningen, att vägen till
välstånd går över minskad sparkvot och större konsumtionsandeL
205
• ••.J/T ” ~~
Stellan Bohm
Den bild som här tecknats av de västeuropeiska ländernas framtid är onekligen ganska dyster. Men det ovanstående bör ha visat
att det verkligen finns belägg för en viss pessimism. Den eventualiteten förefaller ingalunda utesluten, att vårt land och närbesläktade länder från att ha intagit en förgrundställning i ekonomiskt hänseende deklasseras till en mera blygsam andrarangsposition. De politiska återverkningarna härav skulle säkert icke
låta vänta på sig. Ett ekonomiskt system, som tilläte en sådan
relativ tillbakagång- omvälvningen kan ju mycket väl ske parallellt med ett icke oväsentligt absolut framåtskridande – skulle
bli utsatt för en våldsam kritik, och krav på genomgripande reformer skulle självfallet infinna sig. Av detta skäl kan man
ifrågasätta, om en ekonomi av nuvarande västeuropeisk typ i
längden förmår hävda sig i den urvalsprocess, som otvivelaktigt
förefinns även mellan länderna. Den tillåter icke uttagandet av
hela den effekt, som dock borde kunna presteras med föreliggande resurser. Man kan på allvar fråga sig, om det i längden
finns något annat alternativ till den ryska statskapitalismen än
en fri ekonomi (av typen U. S. A. före 1929), givetvis kombinerad
med en resonabel socialvård och en verkligt effektiv konjunkturpolitik. Avvisar man den senare utvägen och hänger fast vid
nuvarande ))middle way)), får man kanske till slut finna sig i den
förstnämnda eventualiteten. Det är nog ett faktum som man
förr eller senare måste se i vitögat.
206
BEVARA SIN EKONOMISKA STANDARD?
Av redaktör fil. kand. STELLAN BOHlVI, Stocklwlm
DEN dag är nu inom synhåll, då ekonomisk prestationsförmåga
och effektivitet ej längre skall mätas i antalet producerade granater, bombmaskiner och stridsvagnar utan i konsumtion, levnadsstandard och välstånd. Ljusare framtidsperspektiv öppna sig
åter för mänskligheten, och kan freden säkerställas för någon
längre tidrymd, böra även mycket högt spända förväntningar på
gynnsamma levnadsvillkor kunna infrias. Liksom tidigare komma
emellertid ödets lotter att falla mycket ojämnt; somliga länder
komma att gå före i utvecklingen, andra bli efter. Därvid är det
ingalunda säkert, att progressivitet och efterblivenhet fördelas
enligt samma geografiska schema som före kriget; tvärtom,
mycket talar för att så icke blir fallet. Trots all ovisshet om
framtiden kan man redan nu skönja vissa utvecklingstendenser
i detta hänseende, som synas förtjäna den största uppmärksamhet.
Aven under de »goda» dagarna före kriget lämnade svensk
levnadsstandard mycket övrigt att önska, och inom stora samhällsgrupper hade man just ingen anledning att rosa det uppnådda »välståndet». Men detta hindrade icke, att vi kunde känna
oss stolta, när vi jämförde de egna prestationerna med vad som
uppnåtts utomlands. Tillsammans med några högt utvecklade
kulturländer i västra Europa in~ick vårt land i en relativt homogen grupp av nationer, som kom mycket högt upp l;)å den internationella rangskalan vad levnadsstandarden beträffar. Långt
framom den västeuropeiska gruppen befann sig visserligen U. S. A.,
men intrycket av ett överlägset amerikanskt välstånd förtogs till
stor del av den kroniska massarbetslösheten där under 30-talet.
Eftersom det dessutom blott rörde sig om en enstaka rekordprestation på den internationella arenan, kunde man trots allt
201
, ,.tF \- Il!{
Stellan Bohm
med visst berättigande hävda, att vårt land i fråga om levnadsstandard befann sig i allra främsta ledet av världens nationer.
Härigenom kom även det fria ekonomiska system, som dock
fortfarande ligger till grund för vårt svenska näringsliv, att
framstå i motsvarande gynnsam dager.
Så tedde sig läget 1939. ’Mycket talar för att efterkrigstiden
kommer att föra med sig genomgripande förändringar. Tvenne
skäl kunna anföras som stöd för en sådan uppfattning. Det ena
är, att kriget gjort amerikanarna fullt medvetna om sitt lands
gigantiska produktionsförmåga, varför det skulle förvåna, om de
icke förr eller senare funne på utvägar att omsätta de oanade
resurserna i höjd konsumtion och levnadsstandard; därmed skulle
det amerikanska försprånget ytterligare ökas – under vissa förutsättningar i alldeles ofantlig omfattning. Men ännu viktigare
är, att ett flertal av de ekonomiskt efterblivna länderna befinner
sig i forcerad utveckling för att hinna fatt det mera framskridna
utlandet. Det mest anmärkningsvärda exemplet härpå är givetvis
Sovjetunionen, där uppnåendet av U. S. A:s produktionsnivå inom
en fixerad, mycket kort tidsperiod uttryckligen fastslagits som
huvudmål för den ekonomiska politiken.
De västeuropeiska ländernas positioner hotas sålunda i båda
»flankerna», och man kan med skäl fråga sig, om de i längden
förmå hålla sitt hittillsvarande försprång. – Kanske komma de
att upphinnas och t. o. m. distanseras av nationer, som de vant
sig vid att betrakta som ekonomiskt långt efterblivna1 Vilket
svar utvecklingen kommer att ge på denna fråga, blir av största
betydelse även politiskt sett. Ekonomiskt och socialt är världen
ett enda stort experimentalfält, där erfarenheterna inom de olika
sektionerna snart bli allmän egendom och läggas till grund för
jämförelser i fråga om effektivitet och prestationsförmåga, som
sedan utnyttjas i den politiska debatten. Efter kriget kommer
detta sannolikt att bli fallet i än högre grad än tidigare.
Det förefaller kanske mången som en revolutionär och verklighetsfrämmande tanke, att Sovjet skulle anses ha utsikter att
nå upp till en levnadsstandard av amerikanska mått. Men, måste
man fråga sig, bottnar icke denna inställning mest i naturlig
tröghet att dra konsekvenserna av ett händelseförlopp, som gått
stick i stäv mot vad man väntat sig7 Mycket talar för att så är
fallet.
När man på sina håll rent principiellt betvivlar Rysslands för- 202
Kan Sverige bevara sin ekonomiska standard’!
måga att inom överskådlig framtid hinna fatt det mest framskridna utlandet, beror detta kanske delvis på att man bedömer
utgångsläget som sämre än det i verkligheten är. Att rysk levnadsstandard var mycket låg före kriget är naturligtvis alldeles
riktigt – men dock med en viktig reservation: år 1938-39, efter
de två första femårsplanernas industrialisering, skulle efterblivenheten ingalunda ha varit så markerad, om de väldiga produktionskrafter, som redan då voro inriktade på rustningarna, i
stället dirigerats till konsumtionsvaruindustrin eller till framställning av maskiner för denna industri. – Men, kan man med skäl
fråga sig, har icke den enorma förstörelse, som sedan dess gått
fram över landet, åter försämrat utgångslägen – Givetvis, men
varken förstörelsens omfattning eller den tid, det tar att återhämta den, bör överdrivas. Sannolikt kommer det att överraska
de flesta, hur relativt snabbt de skador repareras, som under
kriget åsamkats själva produktionsapparaten. Rekonstruktionen
har f. ö. redan påbörjats och fortskrider av allt att döma i raskt
tempo. En erinran härom fick man nyligen i meddelandet, att
driften äterupptagits vid stålverken i Stalingrad – för något mer
än ett år sedan skådeplatsen för de hårdaste strider och den obeskrivligaste förstörelse.
Men även från en rysk förkrigsstandard, som vederbörligen
korrigerats med hänsyn till produktionens dominerande krigsinriktning, är steget långt till en välståndsnivå av amerikansk eller
ens västeuropeisk typ. Att landet icke desto mindre k a n
t ä n k a s inhämta efterblivenheten i en nära framtid, beror på
att alla de väsentliga förutsättningarna för en snabb produktionsökning obestridligen äro förhanden. Naturtillgångarna äro
ännu rikare och mångsidigare än i U. S. A., hemmamarknaden är större, kapitalbildningen intensivare än den någonsin
varit i sistnämnda lands historia. Att de naturliga förutsättningarna äro utomordentliga, är ju för övrigt ingen nyhet, det
har varit känt sedan lång tid tillbaka. Däremot lära nog först
krigets erfarenheter ha övertygat en större allmänhet om att det
i Ryssland finns även en viss förmåga att utnyttja resurserna.
Obestridligt är, att kapaciteten i detta hänseende väsentligt stegrats under 30-talets senare hälft, både teoretiskt – tack vare
undervisningsväsendets snabba utbyggnad – och praktiskt – genom att arbetarna undan för undan prövat sig fram till en högre
grad av yrkeskunnighet, må vara till en början ofta på bekostnad
av de komplicerade och dyra maskinerna. Allt detta är dock
203
.. _..,. • f~
Stellan Bohm
realiteter, som man icke kan komma ifrån. Den kritik, som i
utlandet riktas mot det ryska systemet, avser väl numera icke
så mycket dess förmåga eller oförmåga att åstadkomma massproduktion av konsumtionsartiklar utan de metoder, varmed resultaten uppnås.
En ekonomi av rysk typ besitter åtminstone vissa förutsättningar att mäta sig med U. S. A. i produktionshänseende. Men
gäller detta den ekonomisk-politiska hybrid, som f. n. florerar i
Västeuropa, icke minst i Sverige1 Man har skäl att betvivla det.
Som det nu är, samverkar ett flertal avgörande faktorer att kraftigt bromsa upp välståndsstegringen i dessa länder.
Det återhållande moment, som i första hand kommer i åtanke,
är uppsplittringen av det västeuropeiska rummet på ett otal små-
marknader, var och en för liten för att tillåta ett fullt tillvaratagande av stordriftens fördelar. Givetvis skulle frånvaron av
en vidsträckt hemmamarknad till stor del kunna kompenseras
genom betydande utlandsmarknader, genom största möjliga frihet för den internationella handeln. Kunde de konstlade skrankorna mellan staterna nedbrytas, och den för massproduktionen
väsentliga stormarknaden på så sätt säkerställas, bleve givetvis
förutsättningarna för en högre levnadsstandard helt annorlunda.
Men vad har man för skäl att vänta sig en sådan utveckling1
De optimistiska profetior, som frikostigt strötts omkring under
kriget, bör man säkert taga med mycket stor reservation.
Tecken på ett begynnande tillnyktrande har för övrigt icke
saknats på sistone. Tyvärr är det nog så, att de enskilda staternas
näringsliv fått utvecklas alltför långt efter särpräglade, protektionistiska linjer för att utan mycket kännbara omställningssvå-
righeter kunna gå över till mera fullständig frihandel; i länder,
där oppositionen bke kan kommenderas bort, torde dessa omställningssvårigheter visa sig praktiskt taget oöverstigliga.
Därtill kommer att ett friare varuutbyte i Västeuropa även
har att övervinna det kompakta motståndet från försvarsautarkiska strävanden, som växt sig starka redan under 30-talet,
och ingalunda torde upphöra efter det nu pågående kriget.
Tvärtom, icke minst i vårt eget land, har just kriget och avspärrningen presterat så slående bevis på den inhemska självförsörjningens värde, att den allmänna installningen i handelspolitiska
frågor icke kunnat undgå att ta intryck. Man behöver blott erinra
om den enighet, som numera råder här i landet rörande självför- 204
———~T~—-
Kan Sverige bevara sin ekonomiska standard?
sörjningen med livsmedel efter kriget och om nödvändigheten av
ett »gränsskydd» för modernäringen. Hur väl motiverad en dylik
politik än är ur försvarsekonomiska och andra synpunkter, kan
man naturligtvis icke komma ifrån, att den vad levnadsstandarden
beträffar placerar oss i efterhand gentemot nationer, som för sitt
jordbruk disponera Nordarnerikas Middle West eller Ukrainas
svartajordsregioner.
De nästan hopplösa svårigheterna att bemästra den begränsade
hemmamarknadens och de ofullständiga naturtillgångarnas problem måste redan i och för sig verka starkt hämmande på välståndsutvecklingen i Västeuropa. Tyvärr är emellertid detta ingalunda det enda återhållande momentet. Om möjligt ännu viktigare är, att kapitalbildningen synes vara alldeles otillräcklig
för ett verkligt snabbt och omfattande framåtskridande. Icke
minst till följd av den hårda beskattningen saknas det starkt
pådrivande incitament till mekanisering och fortsatt utbyggnad
av realkapitalet, som ligger i de stora vinsterna och som en gång
pressade amerikanska företagare att skapa den väldigaste produktionsapparaten och den högsta levnadsstandarden i historien.
Å andra sidan inspirerar fruktan för rationaliseringsarbetslöshet
ett passivt motstånd på arbetarhåll mot vidare mekanisering och
ökning av kapitalutrustningen. Icke minst framträder denna tendens inom byggnadsverksamheten, där annars rationaliseringen
skulle bära särskilt rika frukter. Det har icke saknats röster,
som varnat för liknande svårigheter inom jordbruket, om rationaliseringen och sammanläggningen av alltför små brukningsdelar skulle ske i snabbare tempo.
Vad kapitalbildningen beträffar, stå vi i själva verket inför ett
allvarligt dilemma. Å ena sidan föreligger det små utsikter för en
återgång till den lindriga beskattning och den inkomstfördelning
av typen U. S. A. från före 1929, som ensamt förmår säkerställa
en frivillig (riskvillig) kapitalbildning av verkligt betydande omfattning; å den andra föreligga icke heller de politiska förutsättningarna för den ryska metoden att framdriva sparande och
kapitalbildning skattevägen (även om tanken icke synes vara
helt främmande för vissa kretsar). Vad vi nu ha här i Sverige
och i närbesläktade länder är något mitt emellan av högst tvivelaktig effektivitet. Hur detta dilemma skall kunna lösas, är för
närvarande svårt att inse. Lösningen lär i alla händelser icke
underlättas av den alltmer populära uppfattningen, att vägen till
välstånd går över minskad sparkvot och större konsumtionsandeL
205
• ••.J/T ” ~~
Stellan Bohm
Den bild som här tecknats av de västeuropeiska ländernas framtid är onekligen ganska dyster. Men det ovanstående bör ha visat
att det verkligen finns belägg för en viss pessimism. Den eventualiteten förefaller ingalunda utesluten, att vårt land och närbesläktade länder från att ha intagit en förgrundställning i ekonomiskt hänseende deklasseras till en mera blygsam andrarangsposition. De politiska återverkningarna härav skulle säkert icke
låta vänta på sig. Ett ekonomiskt system, som tilläte en sådan
relativ tillbakagång- omvälvningen kan ju mycket väl ske parallellt med ett icke oväsentligt absolut framåtskridande – skulle
bli utsatt för en våldsam kritik, och krav på genomgripande reformer skulle självfallet infinna sig. Av detta skäl kan man
ifrågasätta, om en ekonomi av nuvarande västeuropeisk typ i
längden förmår hävda sig i den urvalsprocess, som otvivelaktigt
förefinns även mellan länderna. Den tillåter icke uttagandet av
hela den effekt, som dock borde kunna presteras med föreliggande resurser. Man kan på allvar fråga sig, om det i längden
finns något annat alternativ till den ryska statskapitalismen än
en fri ekonomi (av typen U. S. A. före 1929), givetvis kombinerad
med en resonabel socialvård och en verkligt effektiv konjunkturpolitik. Avvisar man den senare utvägen och hänger fast vid
nuvarande ))middle way)), får man kanske till slut finna sig i den
förstnämnda eventualiteten. Det är nog ett faktum som man
förr eller senare måste se i vitögat.
206