Kan vi inte bara få diskutera politik?

Igår kom det, övertrampet som skulle kunna varit vändpunkten. Som hade kunnat få debatten att backa, reflektera och börja om på nytt. Det varade i en knapp halvtimme innan racet mot botten återupptogs med oförminskad hastighet. Amanda Wollstad undrar varför vi inte bara kan ägna oss åt sakfrågorna istället.

Att kalla någon för hora är oförlåtligt, i skolkorridoren likväl som på internet. Inte minst, naturligtvis, när man är anställd av Sveriges näst största parti och kommunikation är ens levebröd. Om det, åtminstone, tycks vi alla ense.

Från en närstående – men fristående – horisont framstod fördömandet från moderaterna kompakt och omedelbart, både på parti- och individnivå. Den skyldige strategen fick gå inom någon timme.

Moderata företrädare på alla nivåer uttryckte sin oförståelse för en typ av retorik de inte kände igen sig i, trots en samlad erfarenhet på åtskilliga decennier från ungdomsförbund och parti.

När övertrampet nu var ett faktum kunde ingen önska sig en tydligare reaktion.

Ändå väljer Stefan Löfven att i sin första kommentar till videon skylla på en ”partikultur” inom Moderaterna, som Anna Kinberg-Batra omedelbart behöver ta itu med. Trots att han själv vet att det är ett slaskargument. Trots att inte ett enda parti i riksdagen har ryggen fri i diskussionen om medmänskligt bemötande av sina meningsmotståndare.

Här är naturligtvis frestelsen stor att börja rada upp alla snedsteg och övertramp socialdemokraterna och regeringens folk gjort sig skyldiga till genom åren, men det är just det vi bör ge tusan i. Nog nu.

För gudarna ska veta att det inte saknas anledningar att kritisera regeringen på saklig grund. Skatterna skenar, liksom sjukskrivningarna. Polisen är i öppet kaos, försvaret underfinansierat, integrationen ett skämt, bostadsmarknaden havererad, vården överansträngd.

Verkliga problem, som kräver verkliga lösningar. Och det är väl där det blir jobbigt. För inte ett enda av dem kan lösas med en oneliner, eller ett viralt youtube-klipp. Inte ett enda av dem går att förklara med tre meningar eller mindre.

Det är problem som kräver arbete och samförstånd. Som kräver att man tar ansvar, även för egna fel och brister. Som kräver att man står upp för att man inte kan ge allt åt alla, eller ens alltid ge väljarna vad de vill ha, utan att rakryggat förklara – och värna – politikens begränsningar.

Som tar tid. Betydligt längre tid än att knacka ihop 140 svidande tecken på Twitter, eller att slå på webkameran. Som kräver statsmannaskap, och det tycks, i ett allt mörkare november, ungefär lika modernt som skrivmaskiner och rörpost.

Mindre än ett dygn efter sändningen som skulle kunnat utgöra vändpunkten, har debatten redan fallit samman i en orgie av fingerpekande och pajkastande.

Om en vecka kommer hela saken vara överspelad, och vi har hittat ett nytt hotell eller bilmärke eller klipp att ägna våra pikar och beskyllningar.

Medan samhällsproblemen kvarstår, och vi alla sjunker djupare ner i debatträsket vi själva skapar.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift.