Kanon enligt diktens spärrvakter

Går det att sammanfatta 1500 år av svensk poesi i ett samlat verk? Peter J Olsson har läst ”Svensk Poesi”, och finner ett urval som säger lika mycket om vår ängsliga samtid som vår förflutna.

Diktantologier är spännande projekt. De säger ofta en hel del om upphovsmännen, eller om tiden de verkar i. Ibland är det själva avgränsningen som ger samlingens stadga.
Samlade kärleksdikter, eller krigspoesi, eller en generation har sin plats.

Det är inte helt fel att upphovsrättslagstiftningen ger ett skydd åt sammanställningar som helhet; även om urvalen ibland kanske är så givna och vanliga att verkshöjden kan ifrågasättas.
Men det finns en given plats för försök att ge en överblick över ett lands, en nations poesi. Diskussionen om en litteraturkanon har funnits ett tag och är en bra idé. Till skillnad från en samling kärleksdikter finns förstås lite samband mellan de poeter som genom århundradena uttryckt sig på svenska eller svenskans föregångare mer än just språket. Sambandet finns snarare hos oss som lever i en svensk kultur och har nytta av att söka efter hur denna utvecklats fram till i dag.

Nu har Albert Bonniers förlag gjort ett nytt försök som Daniel Möller och Niklas Schiöler fått sammanställa. Den blygsamma titeln är Svensk Poesi.
Syftet är uppenbarligen att användas i undervisningen på gymnasier och högskolor, även om man förstås vänder sig till ”en litteraturengagerad allmänhet”.

Jag kan väl redan nu deklarera att inte minst de senare bör köpa denna antologi. Man får mycket för pengarna i sidor (1072 stycken) och läsning. Och en hum om den svenska litteraturhistorien. Men köp för all del gärna fler samlingar, och gå till de diktare ni uppskattar också.

Mer specifikt anges som ytterligare mål att ge plats för fler kvinnliga diktare, för fler finlandssvenska och att skapa en tyngdpunkt på det väldigt näraliggande och tidsaktuella. I företalet skryts med att 27 av de tvåhundra poeterna debuterat efter 1980 och nästan lika många representeras av dikter från efter 2010.

Slagsidan mot det dagsbundna har säkert lockat för att redaktörerna ska framstå som vidsynta, radikala och med sin tid. Klart är att det innebär att en del av de modernaste med säkerhet kommer att vara glömda inom några år. Det blir inte riktigt samma tyngd som hos Tegnér och Geijer, för att nämna några.

Och nog kan man spåra en viss ängslan att inte vara tillräckligt politiskt korrekt när antologin avslutas med Athena Farrokhzad, född 1983, debut 2013. Och när man dessutom väljer en moraliskt tvivelaktig dikt där hon anklagar sin mamma för att ha blivit en barbar. Varför, jo för att den invandrade mamman svek både hudfärg och sin tidigare marxistiska ideologi för att försöka leva i det svenska samhället och lära sig svenska.

”På kvällarna letade hon recept och skalade potatis/ som om det var var hennes historia som fanns chiffrerad/ i Janssons frestelse.
Tänk att jag sög på de brösten/ Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun”

En dikt som ger dålig smak i munnen när man läser den.

Hur svårt det är att hantera det ansträngt moderna visas av att identitetspolitik á la Farrokhzad tycks ha peakat redan mellan urval och tryckning av Svensk Poesi och nu vara på nedgång.

Annars är antologin en bred genomgång. Den börjar med ett avsnitt om runstenarnas poesi (lite våghalsigt med den modernaste debatten om Rökstenens tydning) och fortsätter med medeltid och nyare tid. Inga försök har gjorts att normalisera stavning vilket är både bra och dåligt. Kanske skulle det behövas lite ordförklaringar här och där, både av de olikt stavade orden men också av dem som inte betyder samma sak.

Den äldre poesin ges en ganska normal skildring, det är inget konstigt med urvalet. Geniet Bellman får stort utrymme, kanske befogat men hans verk är väl också även utan antologin levande i dagens Sverige än mycket annat; så behövs det verkligen?

Antologiredaktörer har alltid ett problem. Det finns många värdiga, men utrymmet är begränsat. Och även om denna samling har fler författare medtagna än andra andra så finns alltid problemet att några saknas.

Kriterierna i en kanonsamling som denna är förstås inte enbart den litterära halten utan kanske man ha med några verk som skildrar samhällsutvecklingen, så som Erik Blombergs dikt om Ådalen -31 är med. Varför inte JA Eklunds psalmtext Fädernas kyrka med dess vittnesmål om ungkyrklig väckelse, och som dessutom nu saknas i psalmboken?
Och den lättsammare genren? A:fr-d V:stl-nd och Lennart Hellsing är med, varför inte Povel Ramel?

Redaktörerna är möjligen medvetna om problemen. De har ju tagit med Göran Palm Besök hos diktens spärrvakt, där denne känner sig bortvald:

Han undrar över tiden när han frikort ”Rakt in till bästa hytten, bästa banan,/ bästa kritiken och stipendiet”. Palm tycker att den gällande dikten premierar det lättvunna och svårbegripliga. Vilket han menar är ett skäl till att diktläsandet minskar. Han menar istället:

”Det finns ett arbete att utföra
med varje dikt, och varje del av jobbet
man inte utför när man skriver dikten,
det överlåter man åt den som läser.”

Om det är självironi att ta med Palms dikt, så har inte den ironin påverkat redaktörerna. När man studerar deras 1900-talsurval finner just att de kanske premiera, inte det lätt åtkomliga, utan det svårtolkade. Inte det bundna och rimmade, utan den fria versen. Om man bara läser denna antologi, så kan man få för sig att den bundna versen utrotades en bit före år 1900. De medtagna författarna ges utrymme för sina friare dikter.

Och man saknar ett antal diktare, Sten Selander, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Frans G Bengtsson, Karl Asplund för att ta några exempel. Poeter som var lästa och sålde stora upplagor vid en tid när poesin var mindre exklusiv.

Dock, dessa påpekande till trots, är det bra att det utkommer en ny antologi som försöker ge en kanon åt oss. Om bara antologins spärrvakter kunde valt lite annorlunda.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne