Kanon med litteratur

Äntligen stod KD-ledaren i Aktuellt. Eller förresten så hade kanske ett mässfall denna vecka varit bättre, funderar Peter J Olsson.

Veckans politiska fadäs blev det nämligen när Kristdemokraternas Ebba Busch Thor inte kunde pricka in författarna till tre kända svenska litterära verk: Gösta Berlings saga, Giftas och Gentlemen. Hon fick frågorna eftersom Kristdemokraterna förespråkat en litterär kanon med ett antal verk som skolelever ska läsa. Och hon passade på alla frågor, kanske gjorde hon en snabb kalkyl att det var bättre att inte svara än att säga fel. Kanske fick hon en frågesportsblackout, kanske är hon bara okunnig.

För detta har hon hånats, främst av vänsterdebattörer som tycker just att eleverna i svenska skolan inte ska lära sig klassiska verk. Jens Liljestrand i Expressen verkar dock tycka att det krävs insatser, att han tror att politiker och mest borgerliga politiker är mer obildade än andra får väl tillskrivas inskränktheten i den kulturella eliten i Stockholm. I själva verket är min erfarenhet att politiker ofta är framförallt allmänbildade, men också i många avseenden också bildade.

Men det ger alltid upphov till skratt när politiker verkar obildade. När Håkan Juholt tillträtt som socialdemokratisk partiledare hade Sydsvenskans kulturredaktion fått för sig att han var en kulturell tungviktare och bad honom skriva en kulturartikel om Les Misérables. Den gick just då på Malmöoperan. Juholt som inte ville göra bort sig lade ut artikelskrivandet på Daniel Suhonen. Denne hade inte sett den eller läst boken men tog hjälp av en Disneyskapad serieversion i Kalle Anka-pocket! Källa är Suhonen själv.

Det bästa Ebba Busch Thor kunde sagt var att: ”Där ser ni, jag har gått i den svenska skolan och har stora luckor i min kunskap. Jag känner till Selma Lagerlöf (hon kunde andra titlar av henne på följdfrågorna) och Strindberg, men hade gärna haft större bekantskap.” Det senare sa hon i princip. På gymnasiet gick hon det kommunala IB-programmet, det närmaste svensk offentlig skola har en elitsatsning; undervisningen är dock på engelska, kanske har man missat en del svensk litteraturhistoria?

Gentlemen är kanske lättare att tänka fel om, titeln är inte så unik. Och även om författaren härom året kom in i Svenska akademin och boken samma år filmatiserades, så kanske den kan missas. Ja, inte om man var tjugo i Lund och ”alla” läste den och ville vara ”grandiosa” om man än fick hålla till godo med ett annat Grand Hotel än det i boken.

Ett av verken bör man känna till även av samhällshistoriska skäl. Giftas av August Strindberg ledde till åtal för hädelse av nattvarden, men den oscarianska rättvisan friade författaren. Den förgripliga texten finns nedan, man kan också fråga sig om dagens kyrkliga debatt om veteoblater kontra glutenfria då inte var så aktuell. Intressant är också att han kritiserar att uppfostran inte byggde på utlärande av fakta utan på känslor och åsikter – som vilken kritiker av postmodernismen som helst.

”Så blev han konfirmerad på våren. Det uppskakande uppträdet, då överklassen tog ed av underklassen på Kristi lekamen och ord, att den senare aldrig skulle befatta sig med vad den förra gjorde, satt länge i honom. Det oförskämda bedrägeriet som spelades med Högstedts Piccadon å 65 öre kannan och Lettströms majsoblater å 1 kr. skålp., vilka av prästen utgåvos för att vara den för över 1800 år sedan avrättade folkuppviglaren Jesus av Nasarets kött och blod, föll icke under hans reflexion, ty man reflekterade icke den tiden, utan man fick »stämningar».”

Frågan är om inte Giftas i dag hamnar i giftskåpet av helt andra skäl. Den är nämligen gravt antifeministisk, nästan misogyn (även om bondkvinnor nog är oförstörda av ”kultur” och därmed naturligare och bättre). Det berömda – eller beryktade – förordet inleds med en påhittad intervju där författaren bland annat säger:

”Ja, att vilja frigöra kvinnan från naturen anser jag lika brottsligt som att söka frigöra mannen från densamma. Var god, herr intervieware, och lägg märke till att nuvarande försök att frigöra kvinnan är ett uppror mot naturen, som skall straffa sig.”

Vågar man utsätta barn och ungdomar för sådant? Det är väl minst lika allvarligt som Astrid Lindgren eller Tintin i Kongo? En ordentlig triggervarning är på sin plats.

Skämt åsido är det bästa med Ebba Busch Thors blackout/nervositet/okunskap är att det fäster fokus på det utmärkta förslaget om en svensk litterär kanon. Det handlar inte om att berätta att dessa 100 verk är det man ska läsa, men att försöka få en bas av historiskt lästa och betydelsefulla verk, som dessutom uppvisar en hög kvalitet.

Men en kanon gör ingen nytta om inte skolan i sin helhet blir mer faktainriktad.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och chefsstrateg (M) i Region Skåne