Kanske får jag skylla mig själv

Kanske får jag skylla mig själv, som lyssnade till P1:s kulturredaktions program. Det finns ju så mycket annat att ta del av. Men adrenalinchocken kom ändå när det ur radion strömmade en ganska ingående intervju med någon som ansåg sig kränkt, eftersom han var ensamstående. De som kränkte var alla småbarnsföräldrar, som slöt sig samman i en gemenskap och lämnade honom ute i kylan.

Själva ämnesvalet tar jag med ro. Det är vad man kan förvänta i svensk offentlig diskussion i dag. Det irriterande var att den kränkte sades vara ”kulturdebattör”. Det var kränkande. För kulturintresserade.

Jag läste en gång arkeologi ganska länge. Det medförde djup respekt för fältarkeologer, som får huttra i ett fuktigt byggtält i novemberdimman bredvid en motorväg med hård trafik, allt för att rädda vår möjlighet till kunskap om förhållanden under senmesolitikum. Och för konservatorer som ägnar dagar och veckor åt att mödosamt pussla samman små granatskärvor till en folkvandringstida gotisk cloisonnéörn. Eller idérika museichefer som visar oss bronsålderns internationella handelsmönster och antydda religionsinfluenser.

Få av dessa mina tidigare kolleger hade tid över för kulturdebatter om småbarnsfamiljers otäcka vilja att kränka ensamstående. De var nämligen upptända av entusiasm för sina lärdomsfält. De ägnade sig åt kultur.

Efter ett tag kom jag själv till en tjänst på en tidning som även innebar delansvar för en kultursida, nämligen för dess understreckare. Det var ganska slitsamt att med ett minimum av budget se till att standarden hölls. Solmålaren Per Ekströms son, expert på fransk litteratur, skrev om lettiska författare, som Zenta Maurina. En lektor i Umeå bidrog med intressanta texter om matematik. Profilen Eskil Block diskuterade framtidsstudier. Det förekom artiklar om Karlfeldt och Martinson, och en till zenbuddism dragen präst och gymnasielärare prövade redaktörens nerver med sina illustrationsförslag åt understreckaren om betydelsen av ”intet”. Det fanns stolthet i att trots usel budget och frånvarande bildanslag ge läsarna något som i sin begränsning påminde om det man kunde ta del av i Köpenhamn eller Frankfurt.

I dag bladar jag trött i två stockholmsmorgontidningars kulturdelar. Då och då möter jag visserligen goda skribenter som vidgar mina vyer, visar mig sådant jag aldrig trott existera. Men för det mesta dominerar en navelskådande, kotteripräglad och skygglappad så kallad kulturdebatt, som består i ett evigt ältande av frågor som alla andra också ältar, obegripligt fästade vad vi bör eller inte bör känna, uppleva eller tycka just här i Sverige och just nu, 2013 plus/minus fem år. Att en kulturdiskussion blir samhällstillvänd just genom att vidga våra vyer, få oss att inse att vi inte är så unika i tid och rum som vi tror, den tanken lyser med sin frånvaro.

För att roa mig slänger jag snabbt fram några ämnen som knappast behandlats, men som för mig har stor relevans för hur man kan se på tillvaron.

Det första blir ett ganska gammalt fall: upptäckten av Mandelbrotmängden och fraktaler. Med den nyheten blev matematik något där man kunde göra nästan geografiska upptäcktsfärder, se okända kontinenter avteckna sig. I svepande och virvlande former såg vi hur begreppen ”omfång” och ”gräns” upplöstes. Ett nytt sätt att tänka om och beskriva naturfenomen föddes.

Det andra blir halvgammalt: Anders Cullheds djuplodande beskrivning av hur senantikens litteratur gick från ett hedniskt universum till ett kristet. Hur skulle författare förhålla sig till begrepp, stil och material som stod främmande för tidens världsuppfattning men samtidigt ingick i samma tids kulturarv? Här stärktes Västerlandets förmåga att lyfta sig ur platt, endimensionellt doktrinmalande.

Det tredje är aktuellt, tack vare en nyligen utkommen magistral Beethovenbiografi. Ledaren för L’Orchestre révolutionnaire et romantique i London har menat att man numera spelar Beethovensymfonier alldeles för långsamt. Därmed missar man mycket av deras emotionella laddning. Och genom att förbise de då aktuella musikaliska citat kompositören infogade i dem missar man också hur publiken tolkade det de hörde. Dessutom ställer ämnet naturligtvis frågan om kreatörens upphovsrätt. Vad är det Beethoven tillför som de citerade inte nådde fram till? Hur definierar man musikens livgivande själ?

Genom att fästa vår blick på något annat än här och nu fördjupas paradoxalt nog också vår förmåga att ta ställning till vår egen samtid. Vi upphör att vara tidens och rummets fångar. Vi blir tänkande människor.

Nu har jag stängt av radion och bläddrar i en Times Literary Supplement. Här möter jag det universum jag gärna skulle ha hälsat på även på svenska. När förmår våra kultursidor och alla dess så kallade kulturdebattörer att lyfta sig själva i håret och ge sina läsare utblick i stället för nasvelskådande?

Per Dahl är redaktör, Kalmar. Han gav 2012 ut boken Kammarmusik om bl a kulturdebatt på Timbro förlag.